Författare: Emanuel

Jag har funderat lite tillbaka på min audition till Idol jag gjorde i lördags. Eller kanske inte just min audition, utan mer hur det hela fungerade. Eller kanske inte hur det fungerande, utan just hur det inte fungerade.

Väldigt lite information hade gått ut. Vi hade fått veta att portarna skulle öppnas klockan 10.00. Men klockan tio hände ingenting. Inte vad man märkte i alla fall. Timmarna gick, och kön sniglade sig framåt. Folk frös. Ingen informerade om hur lång tid vi kunde tänkas stå där, vad som hände, eller något annat överhuvudtaget. Överallt sprang sponsorer och delade ut reklamblad, men några införmatörer från TV4 syntes inte till nånstans. Ingen visste nånting, helt enkelt.

Det enda som hände var att vi emellanåt fick instruktioner från Peter Jihde och kamerateamet om att skrika lite eller studsa med nån jävla ballong (se bild ovan) mot kameran. Men det var bara de första timmarna. Sen försvann allt det där. Man satte på nån jobbig überhög musik och lämnade oss kvar i kön.

Vid tolvtiden hade vi kommit fram till stället där man släpptes in på området. Vi tänkte att nu är det inte långt kvar. Men tiden gick. En timme. En halv. Två. Ingenting hände, och ingen sa nåt. Folk började tappa mod där de stod och huttrade i skuggan.

Till slut, när vi väntat i ytterligare över två timmar, fick ett tiotal personer komma in. Sen blev det stopp igen. Efter ytterligare lååång tid öppnade de på nytt, och vi fick, stelfrusna och haltande, komma in i värmen. Där utrustades vi med en sponsorspåse med fem förpackningar Läkerol (verkar laxerande vid överdriven konsumtion!) och ett formulär som skulle fyllas i. Ingen info om vart vi skulle sen eller var formuläret skulle lämnas. Man fick fråga varandra, och ryktena florerade om vad som väntade.

Så hittade vi upp till en lång korridor där folk satt och repade eller bara blängde framför sig, alla med var sitt nummer på magen. Ett fåtal toaletter fanns, men allt papper var slut. Även här kryllade det av sponsorsmänniskor som inte hade en aning om vad som stod på, men som gärna ville att vi skulle köpa saker av dom.

Längst bort i korridoren fanns en stor sal där folk satt och väntade på att deras nummer skulle bli uppropat. Aha, så det fanns nåt slags system i alla fall. När man blev uppropad (vilket dröjde ytterligare ett par timmar) skulle man infinna sig i ett rum där man fick informationen att om vi inte hade gått på toaletten så var det försent nu. Jaha, tack för det liksom. Jag trodde att man där äntligen skulle få träffa nån som berättade hur det skulle gå till, men icke. Vi blev bara tillsagda att sätta oss i nummerordning, där vi satt ytterligare i en kvart ungefär. Till slut tecknade någon åt oss att följa med till en annan korridor, där vi tydligen skulle sitta på en rad stolar i nummerordning. Där fanns faktiskt några människor i TV4-kläder, men de var i 17-årsåldern och ägnade sig mest åt att flirta med varandra. Folk var likbleka och ryktena om hur hemska juryn var hade spridit sig och antagit intressanta former.

Okej, jag stoppar här för reflektion. Är det verkligen försvarbart att låta ungdomar från 16 och uppåt gå igenom detta, utan att säga ett enda ord? Fösas omkring som boskap på väg till… jag vet inte vad.

Jag har varit med på och jobbat inom så många olika ungdomsarrangemang så jag vet att det är a och o att ha folk som vet vad som står på och kan berätta för, lugna och prata med de som är där. När jag tänker efter har ju inte TV4 tagit nåt ansvar alls. Jag såg 16-åringar som satt och grät utan att någon pratade med dem. Här har tiotusentals ugdomar ställt upp helt utan ersättning och utsatt sig för allt det här, utan att TV4 så mycket som berättar vad som är på gång.

Jävligt oansvarigt och kasst arrangerat.

(Foto av Agnes Leijon)