Igår blev jag utskriven från sjukhuset. Då hade jag legat inne i fyra dagar efter att ha åkt in akut i fredags för vad som verkade vara njurarna. Såhär mådde jag i söndags. (Det finns en film från lördagen också men den vågar jag inte visa…)
Men för att börja från början…
En morgon i mitten av november vaknade jag och hade ont i halsen. Jag klädde på mig, tog spårvagnen till jobbet, och tänkte att jag borde ha sovit i en stor t-shirt istället för bara kallingarna. Ett par dagar senare fick jag feber, sen kom hostan, snuvan och ännu mera feber. Jag var hemma från jobbet ett par dagar.
Sen plötsligt verkade det gå över, och jag började jobba igen, men febern kom tillbaka, tillsammans med en oerhört jobbig ögoninflammation som gjorde att jag fick kisa mig fram i flera dagar.
Så fortsatte det. Med jämna mellanrum blev jag aningen bättre, försökte jobba, plugga och repa på spexet, men varje gång kom sjukdomen tillbaka med nya konstiga symptom. Efter två veckor fick jag ont i ryggen. Det blev värre och värre och spred sig till magen, och till slut kunde jag varken sitta eller ligga mer än 10 minuter i sträck, vilket gjorde att jag inte fick nån sömn. Jag fick hjärtklappning, svårt att andas, och så plötsligt en dag svimmade jag på toan på jobbet.
Den kvällen ringde jag Isabel och sa att hon fick komma och ta hand om mig. Jag orkade knappt gå upp ur sängen, och än mindre laga en ordentlig middag. Hon gjorde mat åt mig och nästa morgon ringde vi sjukvårdsupplysningen, som sa ”Åk akut till vårdcentralen, du kan ha fel på njurarna!”
Så vi åkte till vårdcentralen, gjorde tester, väntade, gjorde fler tester, och hela tiden mådde jag sämre och sämre. Febern ökade och jag fick svårare att gå. Till slut fick jag en remiss till Östra sjukhuset dit vi fick åka akut med taxi (!).
På östra dröjde det en evighet innan jag fick träffa nån som tittade på mig. Jag satt i feberfrossa i väntrummet med både mina och Isabels ytterkläder på mig och frös och skakade nåt förjävligt. Efter ett par timmar kunde dom börja testa mig, och kom fram till att jag hade en bra bit över 40 graders feber. Ett antal blodprov (varav ett kunde vara regisserat av Quentin Tarantino, och höll på att få både mig och Isabel att svimma) och andra tester senare rullade dom mig i rullstol (kunde inte gå längre vid det laget) till ett rum där jag fick dropp och mediciner och till slut däckade.
Jag minns inte så mycket av dagen efter. Mer än att jag hade så ont i ryggen och magen att jag inte visste vad jag skulle göra med mig. Somnade, vaknade, spydde, somnade, vaknade, fick tabletter, spydde, somnade… så höll det på. Men hela tiden var Isabel med mig. Vet inte vad jag skulle gjort annars. På natten till söndagen fick jag nån slags ångestattack och låg och skakade och hyperventilerade och kunde knappt andas medan Isabel försökte lugna ner mig. Sen fick jag sömnpiller och däckade igen efter ett tag.
I går skrevs jag ut. Nu är jag på Tjörn och försöker återvända till nåt slags normalt liv. Det är så tråkigt att ha missat så mycket av jobbet på Ekosofia, miljöpsykologikursen jag går nu, och inte minst repandet på spexföreställningen. Men jag kommer igen, jag lovar.
