Emanuel – Sida 8 – Emanuel Blume

Gästartist till Dr Avskyvärd

Min vän och kollega Agnes Leijon är producent för musikalen Dr Avskyvärds allsångsblogg som har premiär på långfredagen. När projektet drog igång förra året hade jag hoppats på att vara med och göra musiken, men eftersom vi flyttade före jul och jag har hållit på att skriva färdigt boken så har det varit lite tajt med tid för att gå in med hull och hår i ett stort teaterprojekt.

Sen har jag ju alltid svårt att helt och hållet hålla mig ifrån sånt där, så jag gör ändå några musikarrangemang till föreställningen. Pjäsen i sig är en översättning av den kultförklarade (tydligen) Dr Horrible’s Sing-Along Blog, med Neil Patrick Harris i huvudrollen, som handlar om en misslyckad superskurk som slits mellan att vilja ta över världen och bara vilja bli omtyckt. När jag fick originalpartituret till finallåten, som är en av de låtarna som föll på min lott att arrangera, höll jag på att sätta i halsen. Den innehöll knappt ett enda ackord jag kände igen, den växlade mellan fyrtakt och tretakt och femtakt och bytte tempo på flera ställen. Men skam den som ger sig.

Det är underligt hur timmarna bara försvinner när man sitter med sånt här. Man börjar på förmiddagen och plötsligt är det mörkt, och man sitter där med en tredjedel av vad man tänkte hinna fram till lunch. Men ett antal sådana sessioner senare så börjar det blir klart. Är uppe i 25 instrument nu, varav två elgitarrer och en akustisk gitarr är ”riktiga” instrument, och stråkarna, basarna, syntarna, slagverken, thereminerna, oboen mfl är digitala.

Den 25 mars är det premiär! Kom och se den i Lingsalen på Studenternas hus. Originalfilmen (se den här!) kom 2008 och har blivit nåt slags klassiker i många kretsar. Föreställningen spelas i samband med GothCon, så det lär bli fin och smånördig stämning!

Länk till evenemanget här!

Boken är klar!

Jag trodde aldrig jag skulle skriva det här, men nu är den klar.

Någon gång kring 2008 läste jag en artikel om nomadplaneter. En nomadplanet är en planet som kastats ut från sitt solsystem och rör sig ensam runt i galaxen. Utan ljuset från sin stjärna seglar den vidare i mörkret, och svalnar långsamt av under årmiljonerna, för att sluta som ett kallt, dött klot. Artikeln handlade om att de här nomadplaneterna är vanligare än astronomerna tidigare trott.

Såhär skulle en nomadplanet kunna se ut.

När jag läst artikeln fick jag en idé. Jag ville skriva en bok. En science fiction-bok, en episk historia om en rymdexpedition till nomadplanet, som för många miljoner år sedan slitit sig från sin egen stjärna och som någon gång kring år 2100 korsar vårt sylsystem. Jag kunde inte släppa tanken, och under några år så växte idén till sig. Huvudpersonerna började dyka upp, en brokig skara forskare och militärer från olika länder. En konflikt som låg och glödde under ytan. Jag började fundera över hur samhället kunde se ut i början av 2100-talet, och snart hade jag en historia klar för mig. 2012 började jag skriva.

I början kallade jag planeten för Teja Nova, som också blev arbetsnamnet på bokmanuset. När första utkastet var färdigt 2013 bytte jag ut namnet till Dierpmes. Sedan fick manuset ligga. Länge. Alldeles för länge egentligen, men med jobb och teater och tusen andra projekt var det svårt att få tid till att skriva vidare. Under 2015 kom jag i alla fall igång igen, strök och ändrade, skrev om och lät folk läsa och komma med kritik. I förra veckan blev jag färdig med femte utkastet, och nu äntligen känns det som att boken faktiskt är färdig. I samband med detta byter planeten namn igen, till Gilead.

Det betyder att nu är det slut med synpunkter och idéer från läsare, slut på namnbyten och slut på strykningar. Nu ska textjäveln in till bokförlagen. Och det är läskigt. Jag har skrivit ett par bokmanus tidigare och alltid blivit refuserad. Visserligen har ett par noveller och en diktsamling blivit utgivna, men en hel roman… Det är nåt annat. Förlagen får in så många manus för bedömning att de knappt hinner titta på alla, och det man skriver måste verkligen vara speciellt för att de ska ta sig an det.

Jag har i alla fall, trots den pyttelilla sannolikheten att faktiskt bli utgiven, påbörjat den där resan igen. Resan som går ut på att kolla upp bokförlag, skriva följebrev, skicka manus med en och en halv rads radavstånd, vänta ett halvår för att sen förmodligen få reda på att ”ditt manus passar inte in i vår utgivning”. Kanske slutar det så, kanske på nåt annat sätt. Jag tänker i alla fall försöka. Nu är den klar.

Nåt annat som är klart är min nya hemsida. Jag har fått hjälp av min fantastiska webmaster Agnes Leijon att svetsa ihop en ny kombinerad hemsida och blogg, där man kan se kommande spelningar, höra mina skivor och allt möjligt annat. Plus att alla blogginlägg jag skrivit sen 2008 (!) går att läsa. Klicka runt lite på sidan, vetja!

Povelturné 29 feb – 13 mars!

Mellan 29 februari och 13 mars kommer gör jag tillsammans med Sofia Edlund en turné med Povel Ramel-visor. Vi kommer att spela på äldreboenden och servicehem runt om i Göteborg, och siktar på att även göra några offentliga spelningar framöver.

Kan spargrisarna rädda världen?

Spargrisarna kan rädda världen – så heter Galenskaparnas och After Shaves nya revy på Lorensbergsteatern. Jag var och såg den i lördags kväll.

Det första jag tänkte på när jag hörde talas om den var namnet. Jag har följt Galenskaparna sedan jag var pytteliten och mamma introducerade mig till dem i slutet av åttiotalet, och de har haft en del konstiga namn på sina produktioner under åren. Kanske Rödluvan, Hajen som visste för mycket och Alla ska bada, för att nämna några, men Spargrisarna kan rädda världen? Det lät off på nåt sätt. Jag fick en vag, vag känsla av nervositet inför hur föreställningen skulle bli.

Sen läste jag en recension i GP i höstas, där recensenten inte var nådig i sin kritik. Det är ju ingen nyhet att GP är kritisk mot en GAS-produktion (GAS, för den oinvigde, är en förkortning för Galenskaparna och After Shave), men den spädde ändå på min växande skrajsenhet för att GAS skulle ha tappat gnistan.

Kanske var det därför jag blev så överraskad. Redan i inledningsscenen börjar jag gapskratta, sedan följer tokighet på tokighet, varav mycket är väldigt likt sånt de gjorde i revyerna Cyklar, Träsmak och Skruven är lös på åttiotalet. Spargrisarna är i princip en renodlad nummerrevy, något de inte gjort på 15 år. Det slår mig att jag är lite ovan. Ganska snart kommer en ironisk sång om tillväxt, och det är tydligt vartåt föreställningen är på väg.

Det här är ingen recension, snarare en slags reflektion, två dagar efter att jag sett en ny revy av ett gäng som varit mina idoler i trettio år (ja, jag såg dem med stor sannolikhet redan under mitt första levnadsår). Det är inget nytt tema, konsumtionshetsen har varit med i en eller annan form i de mesta GAS gjort de senaste åren. Man börjar också ana innebörden av titeln – att spara i motsats till att hetskonsumera.

Det forsätter med sketcher och sångnummer som löser av varandra och som faktiskt är riktigt roliga. De här gubbarna (ja, Kerstin Granlund är tyvärr inte med på scenen, däremot som regiassistent) håller faktiskt formen, trots att de hållit på i trettiotvå år och vissa av dem har närmare till 70 än 60. Det är roligt, flummigt, tokigt och snäll-politiskt. Aldrig elakt. Så som jag gillar GAS. När fyra män som av olika anledningar klätt ut sig till Spindelmannen börjar spela elgitarr på en återvinningscentral blir jag varm av lycka! Claes flaggstångsmonolog är bra, pricksäker och stundtals politiskt vass, men inte hans allra bästa. Det behöver den inte vara.

Inget är dåligt, men en del är sådär. Vissa satiriska inslag känns som att de liksom missar målet litegrann. Hipstrarna är roliga, men inte riktigt på pricken. Det blir mer nån slags hippievariant som slänger sig med hipsterutryck. Men det kanske är meningen. PewDiePie-satiren PoodleBoy är jättekul, men inte för att Claes lyckas imitera PewDiePie eller fånga de där uttrycken som spela-dataspel-och-fåna-sig-på-youtube-människor håller på med (han är mer som en pappa som försöker vara hipp och snacka ungdoms-snack för att imponera på sitt tonårsbarns kompisar), utan för att han är en sån himla rolig skådespelare. När han skriker ”Döööö, din plasma-röv!” mot skärmen skrattar jag så jag knappt får luft. Det är hans tolkning, och den kanske är roligare än om det hade varit en klockren PewDiePie-imitation.

Kostym och scenografi är genomgående toppen! Scenlösningen i första akten, med återvinningscontainrar som vänder på sig och blir radhus är enkel och jättesnygg. Tyvärr gör det att andra akten, som saknar en genomgående scenografi, känns väldigt tom rent estetiskt. Jag längtar lite till de fantastiska scenografierna från Lyckad nedfrysning av Herr Moro och Casinofeber. Men som sagt, det är en nummerrevy, och de små miniscenerna som kommer upp ur scengolvet är fantasifulla och fina.

En svaghet i mycket av det i Claes Eriksson gör är avsluten. Sketcher, monologer, ibland även sånger. Ofta känns det förhastat, ibland slarvigt. Istället för att verkligen knyta ihop sketcherna, komma till ett avslut och verkligen drämma till med den där perfekta slutrepliken, så landar det i en hastig, och inte alltid så välfunnen, ordvits, följt av en snabb övergång till nästa sketch. Inget ont om ordvitsar, jag älskar ordvitsar och inte minst Claes Erikssons ordvitsar, men ibland önskar jag så starkt att en rolig och välskriven sketch får en lika roligt och välskriven avslutning. Jag får återvända till PewDiePie-sketchen igen. Den har varit rolig rakt igenom, och fått ytterligare en dimension av att PoodleBoy berättar för sin pappa, som tjatat genom hela sketchen att han ska lägga ner dataspelandet och fortsätta plugga på Chalmers, att PewDiePie hoppade av Chalmers för att spela dataspel på youtube, och nu är mångmiljonär. Men avslutningen blir en ordvits, till synes tagen ur luften, om att giraffer har så långa halsar för att de har fotsvett. Jag ville så gärna ha en avslutning värdig resten!

Jaja, nu har jag fått gnälla lite. Ska jag gnälla på nåt mer så får det vara att konsumtionstemat inte känns helt genomfört. Först i sista numret dyker de omtalade spargrisarna upp, och man får reda på att det är genom att spara, inte genom att köpa nya webergrillar och nästrimrar och jaktgevär och bilar, som vi kan rädda världen. Sympatiskt och jag håller med och allt, men inte särskilt slagkraftigt. Det hade kunnat bli slagkraftigt om man lade upp mer för det. Meh.

Samtidigt är det en revy. Jag har skrattat, jag har dansat runt i stolen och jag har nickat åt det jag hört i monologerna. Det gör man bara om det är en bra revy. Spargrisarna är bra, stundtals riktigt riktigt bra. Den är inte Grisen i säcken eller Monopol, men som sagt, det behöver den inte vara.

En person i publiken – eller fyratusen?

Det är underligt det här med hur saker tenderar att hända samtidigt. Istället för att viktiga händelser som kräver mycket av en sprids ut över tid klumpar de ihop sig och kastar sig mot en i flock. Den senaste månaden har varit en av de mest krävande i mitt liv. Jag ska inte gå in på allt som hänt och händer, utan nöjer mig med att säga att jag tror att jag snart börjar få huvudet över ytan.

De allra flesta saker som händer är roliga. Bland annat har jag faktiskt haft en del spelningar på sistone. Förra helgen hade jag två stycken, som var varandras motsatser. Den första på fredagen i Uddevalla, med en (1!) person i publiken, och den andra på söndagen i Göteborg för en publik på ungefär fyratusen.

I Uddevalla spelade jag som gästartist tillsamman med Gunnar och Olof Källström, på Uddevalla regionteater. Jag blev så glad när Gunnar frågade om jag ville vara med, eftersom han är en av mina största förebilder vad gäller visor. Upplägget var fantastiskt, Gunnar och Olof satt med var sin gitarr och var sin kopp kaffe vid ett dukat bord och framförde sång på sång medan de småpratade med varandra och publiken. Med jämna mellanrum fick jag komma upp och spela en bit. Ett så bra koncept – och så lyckat det blev! Att publiken bestod av en person (eller mja, räknar man in teknikern och Sofia som var med så blir det väl tre rent tekniskt, varav en betalande) gjorde liksom ingenting. Jag hade minst lika trevligt framför scenen som på, och jag hoppas på att få göra om det igen.

På söndagen var det dags igen. Den här gången med helt andra premisser. Jag hade blivit anlitad för att utgöra musikinslag på den stora manifestationen inför klimatmötet i Paris, som började samma dag. Tanken från början var att det skulle vara fler band, men bara några dagar innan hoppade de andra av på grund av osäkerhet med säkerhetsläget, polispådrag och hela baletten. All respekt för det, jag och mina medmusiker Nova och Mats hade liknande tankar.

Som tur var gjorde vi spelningen. Och vilken spelning – jag hade hur kul som helst! Enligt trafikpolisen var det ungefär 4000 människor i demonstrationståget gick från Gustav Adolfs torg till Götaplatsen. Det var ett tag sedan jag hade en spelning av det slaget, och när vi klev upp på scenen undrade jag lite varför. Få saker ger en större kick än att ställa sig och sjunga inför en folkmassa som samlats för något de tror på. Vi gjorde Tanken som räknas och Vissa tänker andra tankar (liknande titlar, jag vet, men temat inbjöd liksom till det), med fingrar stela som fiskpinnar i novemberblåsten. Jag och Mats på gitarr och Nova på bas.

Två väldigt olika men väldigt roliga spelningar. Jag hoppas så på att få göra fler framöver.

Vart tog jag vägen?

Här kommer ett personligt inlägg. De senaste veckorna har jag inte varit särskilt prat- eller anträffbar, varken i verkligheten eller på så kallade sociala medier. Anledningen till detta är att jag har vadat omkring upp till axlarna i flyttlådor. Fram till nu i helgen, vill säga.

Vi har alltså flyttat. Inte nån liten mesflytt till andra sidan gatan, eller ens en trastflytt till andra sidan stan, utan en lång falkflytt till Vänersborg. Närmare bestämt det lilla samhället Öxnered strax sydväst om Vänersborg. Till ett hus, dessutom. Ett hus! Det är knappt så jag kan fatta att det är sant fortfarande. Vi har köpt ett hus, och i lördags flyttade vi in. Som tur var fick vi hjälp av ett tiotal starka och snälla vänner som hjälpte till att bära både i Göteborg och Öxnered. Tusen tack till er!

Jag är uppvuxen längst ut på kanten av Tjörn, långt ifrån affärer och spårvagnar, och har aldrig varit en stadsmänniska i själ och hjärta. När jag började plugga på Göteborgs universitet 2005 lyckades jag få en studentlägenhet i Högsbohöjd tänkte jag att max tio år ska jag bo i stan. Nu är det 2015 och tiden är liksom inne.

Ska jag vara helt ärlig så är de flesta flyttlådorna inte uppackade än, men vi vadar inte omkring i dem längre eftersom huset vi numera bor i har en fullfjädrad källare, ungefär lika stor som lägenheten vi flyttat från. Där kommer de att få stå ett litet tag till, eftersom det är en del som ska fixas i rummen innan vi kan fylla dem med det som är vårt. Framför allt visade det sig att mycket av elledningarna är från tjugotalet då huset byggdes, och faller sönder om man råkar andas för hårt på dem, så vi har anlitat elektriker för att byta ut alltihop. Mycket hanns med innan vi flyttade in, men en del är kvar att göra.

Det är underligt, spännande, läskigt och fantastiskt med hus. Jag är uppvuxen i ett, så jag borde inte tycka det var så konstigt. Men det där med att ha ett som är ens eget, det är än känsla som jag tror kommer ta ett tag att vänja sig vid. Det är inget särskilt stort hus på papperet, men bara att det är ett hus gör det så mycket större än de där kvadratmetrarna som står i fastighetsregistret (där det ser ut att vara marginellt större än vår gamla lägenhet). Just nu är det mest halvtomma rum med blandade möbler och slumpmässigt uppackade lådor, men snart kommer vi ha en hall, ett kök, en matsal, ett bibliotek, en veranda, ett sovrum, ett syrum, ett badrum, ett gästrum, ett hobbyrum och ett pannrum.

I huset på Tjörn där jag växte upp var ved och eldning en central del. Nu är vi tillbaka där igen. Det står en kombinerad ved- och elpanna i källaren, och som den miljömupp jag är tänker jag inte låta elpatronen gå mer än nödvändigt. Håller sedan igår på att lära mig hur huset reagerar på eldning, hur hårt man kan elda, hur trycket i systemet påverkas, hur snabbt tanken blir varm, hur elementen reagerar, varför det droppar här eller där, vilka rör som går vart och så vidare. Det är kul och läskigt. Men jag är ju ändå någon slags energifysiker, så jag tror jag börjar få ordning på det.

En av de bästa sakerna (det finns väldigt många bästa saker!) är hur det ligger. Fem minuters ostressad promenad till Öxnered station, där tågen går åt alla möjliga håll på alla möjliga tider. Går man åt ett annat håll så finns en sjö, skog, stigar och ängar bara några minuter bort. I Göteborg fick man gå långt för att befinna sig i nån slags natur, och inte ens den naturen var ”riktig” natur. Det är den sortens natur man har direkt utanför dörren här, och bara en kort promenad bort finns den riktiga naturen.

Jisses, vi har ju till och med en trädgård! Äppelträd, bärbuskar och just nu en jäkla massa sly och högt gräs. Men det ska bli jättefint, Sofia var igång redan igår eftermiddag och krattade ihop de mängder av äpplen som vi tyvärr inte hann plocka i år.

En annan sak som ska bli spännande är att pendla. Som jag nämnde är tar det fem minuter att promenera till tåget, som sedant tar drygt 40 minuter in till Göteborg. Faktum är att jag sitter på tåget när jag skriver det här, och ser Göta älv rinna förbi i morgondiset. Västtrafik räknar på ganska exakt en timme mellan Öxnered station och Järntorget där jag jobbar, så det får jag väl säga är överkomligt.

Snart hoppas jag på att komma igång igen med de saker som fått stryka på foten under flytten. Kursen jag går, spelningar jag har inbokade, vänner jag inte hunnit träffa, boken som nästan är färdigskriven och så vidare.

Ska bara landa lite först.

EDIT: Det tog 56 minuter mellan Öxnered station och Järntorget, och det var med den långsamma spårvagnen som tog en lång omväg!

Inlåst en vecka i Örebro – nu är jag ute igen!

Förra söndagen sedan tog jag tåget till Örebro, där jag låste in mig i en lånad lägenhet i en vecka. Varför då, kan man fråga sig? Jo, för att arbeta vidare på den science fiction-roman jag började skriva 2012. Med andra ord har jag i princip tillbringat en vecka inlåst i rymden.

Boken är färdigskriven sedan ett tag tillbaka, men det är en hel del kvar att skriva om, fixa till, stryka och hålla på.

Jag hade faktiskt inte insett när jag började vilket jäkla jobb det är att skriva en bok. Det är inte första gången jag gör det, men det är första gången jag så att säga går all-in. Trehundra sidor i ordbehandlare, vilket väl motsvarar ungefär 350-400 sidor som färdig bok. En historia som jag faktiskt försöker få att hänga ihop från början till slut. Karaktärer som ska kännas trovärdiga och intressanta. Ett språk som ska flyta och inte kännas ansträngt. Jätteläskigt alltihop, och så mycket svårare än det verkade när jag började.

Jag har berättat på bloggen tidigare vad den handlar om, men här kommer en snabb sammanfattning:

Handlingen utspelar sig i början av 2100-talet, när och jorden försöker resa sig ur de ekonomiska och ekologiska kriser som pågått under 2000-talet. Befolkningen har minskat, men temperaturen har ökat. Utvecklingen har stått still eller rentav backat på vissa områden, men på andra har den gått långt framåt. På nyårsafton 2103 upptäcker några amatörasatronomer en ny stjärna på himlen. Det visar sig vara en nomadplanet, en planet utkastad från sitt eget solsystem, som är på väg att korsa solsystemet. I ett försök att stärka sköra internationella relationer och blåsa nytt liv i rymdforskningen, som legat avsomnad i femtio år, skickas en expedition ut för att möta planeten på dess besök i solsystemet.

I expeditionen ingår Jonathan Othiambo, en svensk-kenyansk fysiker som i sista sekunden får hoppa in som reserv för stjärnfysikern Gabriela Hernández, som sparkats från uppdraget när det visat sig att hon tillhör en våldsam terrororganisation. Planeten, som fått namnet Dierpmes, visar sig ruva på hemligheter som expeditionens forskare varken kan förklara eller hantera.

Vad som händer eller hur det slutar kan jag ju såklart inte avslöja. Men nu är den på gång, och det ska banne mig inte dröja länge förrän den är färdig.

En grej som hände en kväll i april 2010

Någon gång kring 2010 satt jag framför kulturprogrammet Babel i SVT. Jag kunde knappt andas, för jag hade skickat en text till en poesitävling som skulle avgöras i det här avsnittet. Det var Bob Hansson som höll i det, och när han dök upp i rutan med sitt röda hår och okynniga flin fick jag hjärtat i halsgropen. Poesitävlingen hade det mest förutsägbara av teman, så förutsägbart att det rentav kändes nyskapande, nämligen kärlek.

Dikten jag hade skickat in hette Spårvagnar och var typisk för en kär och osäker tjugofemåring.

Jag trodde jag skulle dö när jag fick se Bob Hansson stående mitt på ett torg (jag tror det var i Enskede eller Åkersberga eller nåt annat sånt där ställe som skulle kunna ligga var som helst) och ömsom skrikande, ömsom vädjande, deklamera min dikt för de förbipasserande. Förvirrade och skraja skyndade de sig därifrån, och när dikten var färdig var torget öde.

Med bultande hjärta stängde jag av teven. Jag ville förtränga alltihop och aldrig nånsin kännas vid att jag hade skrivit den där texten. Den passade kanske i en byrålåda eller på något obskyrt nätforum, men inte i SVT. Jag var ingen poet. Jag hade ingen som helst koll på vad poesi var och hade aldrig läst varken Södergran eller Tranströmer. Jag pluggade fysik, bodde i en fallfärdig studentlägenhet och hade precis blivit kär. Det berörde faktiskt ingen annan än mig själv. Allra minst Bob Hansson.

– Så jävla bra igår kväll, det där med spårvagnarna och Staffan Hellstrand i taxin!

Så sade en kurskamrat till mig i skolan nästa dag. Jag fattade absolut ingenting. Men jag nickade och mumlade nåt om att Staffan Hellstrand kanske påminner om Bob Hansson om man anstränger sig.

– Får du en massa pengar för det här nu, eller? De måste ju betala STIM och allt sånt?

Jag var tvungen att fråga vad i herrans namn hon pratade om. Hon förklarade att halvvägs in i programmet, efter att Bob Hansson skrikit ut dikten på torget, hade Staffan Hellstrand dykt upp från ingenstans och tonsatt den. Han och Bob hade klämt in sig i baksätet på en taxi och sjungit den för taxichauffören, som tyckte att det lät fantastiskt.

När jag kom hem såg jag hela programmet på SVT Play. Tonsättningen var visserligen ganska bedrövlig, men när jag såg dessa kufiga män i baksätet på taxin insåg jag en sak som jag inte hade fattat tidigare. De hade inte bemödat sig att göra allt det där om det inte funnits något bra i texten.

Jag är fortfarande ingen poet. Men det fanns nånting i vad den där kära och osäkra tjugofemåringen skrev som var tillräckligt gripande för att det skulle få vara med i ett kulturprogram på SVT.

Sent omsider har jag samlat ihop allt det där jag skrev. Några hundra texter, som jag rensat och rensat mellan för att få ut de bästa. Kvar blev femtio stycken som jag nu faktiskt gett ut i en diktsamling. Den heter, tro det eller ej, ”Spårvagnar” och handlar om saker som att bo i en fallfärdig studentlägenhet med strejkande kylskåp, att längta efter hösten, att leta ny badrumsmatta, om nätdejting, afrikaresor, ordlekar och förgiftade katter.

Det är inte en sån där diktsamling som man måste vara bildad och skolad och kulturell för att förstå, utan en samling korta texter, förhoppningsvis roliga, fina eller spännande, som man kan ha på sin telefon och läsa lite ur på spårvagnen på vägen till jobbet. Den är illustrerad med mina teckningar (som jag har tagit två exempel av för att illustrera det här inlägget), det går att höra de texter som är tonsatta via Spotify.

Läs eller låt bli. Men skona eventuella taxichaufförer.

Köp den på iTunes (29 kr)
Köp den på muntligt.se (34 kr)
Eller låna den på ditt bibliotek.

Funkar på telefoner, plattor, datorer och säkert andra prylar också. Den är utgiven på Typ Förlag i samarbete med min eminenta redaktör Agnes Leijon.

Framöver, om intresse finns, kommer jag eventuellt att trycka upp en begränsad upplaga på papper.

Till dig vars barn jag inte ville köra över

Igår cyklade jag hem från jobbet vid sextiden. Jag cyklade österut längs Allégatan, och efter några hundra meter var det två föräldrar med var sin barnvagn som gick i bredd på cykelbanan. De närmade sig övergångsstället vid Hagakyrkan, så jag saktade ner och lade mig bakom i väntan på att de skulle flytta sig från cykelbanan till övergångsstället.

Trafikljuset slog om till grönt och de fortsatte framåt. På cykelbanan. Jag krånglade mig fram och sade ”Ursäkta, det är bättre om ni går på övergångsstället istället för på cykelbanan.” De sade ingenting på ett par sekunder, utan bara fortsatte gå. När jag hade kommit förbi och var på väg vidare ropade en av dem ”Det ska du skita i!”

Nu hör det till saken att jag tycker väldigt illa om att vara osams med folk. Man skulle kunna säga att jag är konflikträdd, och vad gäller trafiken så undviker jag i 90% av fallen att ens använda ringklockan när folk är ute och går på cykelbanan. Detta på grund av två orsaker: dels att det händer hela tiden och dels att det för det mesta innebär att folk blir arga snarare än inser att de går på cykelbanan. Att jag sade nånting den här gången berodde på att hastigheten i princip var noll och det kändes som nån slags plikt att upplysa två föräldrar om att de körde sina barnvagnar på en väg avsedd för fordon. Övergångsstället för gående var bara tre meter bort.

Men det skulle jag skita i, tyckte de. Det var först en stund senare som jag började fundera på vad det verkligen betydde. Om jag hade gjort som jag blev tillsagd, skitit i att de gick på cykelbanan, hade jag dundrat rakt in i deras barnvagnar. Och det kan väl inte vara så de menade?

Jag tänker ofta att det är bättre att vara ödmjuk, bättre att lämna plats, men är det verkligen alltid så? Jag har aldrig sett människor (åtminstone inte nyktra) gå flera i bredd på bilvägen, men på cykelbanan inträffar det flera gånger på vägen till och från mitt jobb. Bilarna skulle tuta, tvärbromsa och låta folk veta att det inte var en väg att gå på. Men som cyklister låter vi ofta bli. Vi kryssar, saktar ner, svänger runt, tar risken att svischa förbi. Ibland plingar vi. De cyklister som markerar och håller på sin rätt att cykla på cykelbanan betraktas ofta som fartdårar och osympatiska.

Det finns cyklister som beter sig illa också. Jag ser dem ganska ofta. Men gående på cykelbanan ser jag hela tiden. Under de fem kilometer till jobbet jag cyklar varje morgon möter jag så många som blir förvånade över att det finns cyklar på cykelbanan. När jag väntade på en vän som jag skulle gå ut och äta med i närheten av Avenyn häromveckan roade jag mig med att sitta på ett elskåp och studera gatan som går från Valand bort till Heden, och räkna hur många cyklister som cyklade på trottoaren och hur många gående som gick på cykelbanan. Jag slutade räkna gående på cykelbanan efter ungefär trettio stycken på ett par minuter. Antalet cyklister på trottoaren var två stycken, och båda två svängde ut dit för att cykelbanan blockerades av gående. Jag hörde också kommentarerna från de gående om de cyklister som antingen plingade eller bara kryssade förbi. Det var idioter, fartdårar och jävla galningar.

Kom igen! Cykeln är ett fordon! Den kommer utan problem upp i fyrtio kilometer i timmen, och det finns trafikregler och separata cykel- och gångbanor av en anledning!

Min önskan till alla cyklister: Se till att följa trafikreglerna, även när det känns fånigt. Anpassa hastigheten efter trafiksituationen. Var rädd om vilsna fotgängare på cykelbanan men markera på ett tydligt och artigt sätt att de går på fel ställe.

Min önskan till alla gående: Gå på trottoarer och gångbanor. Behöver ni korsa cykelbanor så se er för först, precis som ni gör innan ni går ut på en bilväg. Ta inte ett pling från en cyklist som en personlig förolämpning, utan som en tecken på att uppmärksamma trafiksituationen.

Och till dig vars barn jag inte ville köra över: Jag tror inte du ville att jag skulle skita i att ni gick där, och jag kommer i fortsättningen inte heller att köra över några barnvagnar. Men snälla, äventyra inte dina barns och din egen säkerhet genom att gå med barnvagnen i fordonstrafik.

En konspirationsteori jag inte kan släppa

Första gången hörde myten bör ha varit omkring 2006. Jag hade repat med mitt band, Gräsrotsorkestern, och efteråt satt vi och hängde och drack te innan folk började ge sig hem till sig. Jag tror det var Fia, som spelade fiol i bandet, som berättade. Vi var båda två stora Beatles-fans, och hon hade snubblat över en konspirationsteori som gällde just Beatles.

Det hela började i oktober 1969, när en lyssnare ringde upp radioprataren Russ Gibbs i direktsändning och påstod att att skivomslaget till Sgt Pepper föreställde Paul McCartneys begravning, och att både låtarna och resten av skivomslagen kryllade av ledtrådar om Pauls död. Historien började sprida sig, och snart ringde fler och fler lyssnare in och påstod sig ha hittat ytterligare ledtrådar och tecken i skivomslag och låttexter.

Paul McCartney skulle enligt historien ha dött i en bilolycka 1966. Olyckan beskrivs i låten ”A day in the life”, med bland annat följande rader:

he blew his mind out in a car
he didn’t notice that the lights had changed
a crowd of people stood and stared
they’d seen his face before

Efter olyckan ska beatlarna och skivbolaget hållit ett krismöte. Beatles var världens största band, och drog in så mycket pengar att knappt gick att greppa. Bolaget ville för allt i världen inte göra sig av med denna enorma inkomstkälla. Lösningen blev att skaffa en stand-in för Paul, och låta bandet gå över till att bli ett studioband och sluta spela live. Ersättaren blev en man vid namn William Campbell, som en gång vunnit en Paul McCartney-look-alike-tävling. Ett antal plastikoperationer gjorde honom nästan oskiljaktig från Paul. Nästan. De kvarvarande tre beatlarna gick igenom en svår period, och ett sätt att hantera sorgen och förvirringen var att smyga in ledtrådar om Pauls död i låttexter och skivomslag.

När jag fick höra det här fick jag gåshud och vågade knappt cykla hem. När Fia visade en hemsida där ledtrådarna fanns samlade blev det inte bättre. Sergeant Pepper-skivan, kom 1967 och enligt myten alltså föreställer alltså omslaget Pauls begravning. Ledtrådarna är hur många som helst, och här är några exempel:

En utsträckt hand hålls upp över Pauls huvud. Detta återkommer gång på gång på andra skivomslag efter 1966. Mannen med handen är Stephen Crane, som är berömd för en bok om fyra skeppsbrutna män i en livbåt, där en slår i huvudet, spräcker skallen och dör. Bland personerna i övrigt finns en stor mängd människor som dött på olika mystiska eller våldsamma sätt.
De fyra beatlarna håller var sitt mässingsinstrument, förutom Paul, som håller ett svart träblåsinstrument. Detta ska symbolisera den svarta kistan.
Under ”Beatles” finns en gitarr eller bas av gula blommor. Tittar man närmare på den är den upplagd som en vänsterhandsbas, men med bara tre strängar. Den fjärde strängen saknas. De gula blommorna ser också ut att bilda bokstäverna PAUL?
Till höger i bild finns en dold person med en blodig bilhandske. På nästan samma ställe finns en liten leksaksbil av samma modell som Paul skulle ha kört vid olyckan.
På baksidan av skivomslaget är Paul den enda med ryggen vänd mot tittaren.

Spegelvänder man övre halvan av bastrumman i mitten av bilden får man följande:

Det har tolkats som ”1 ONE 1 X” – tre ettor (de överlevande beatlarna) – och ett X (Den döda beatlen) följt av ”HE DIE”.

Det kryllar av fler exempel på både denna och andra skivor, men skulle jag skriva upp ens en tiondel här skulle det bli ett alldeles för långt inlägg. Summan av kardemumman är i alla fall att det är en fantastisk modern myt, en konspirationsteori som inte går att bekräfta, men heller aldrig riiiktigt går att tänka bort.

Jag kunde inte låta bli att skriva en novell om den. En kort thriller, som jag gav namnet VALROSSEN. Alldeles jättenyligen har jag fått novellen publicerad som e-bok hos förlaget Swedish Zombie, och det blir alltså min andra publicerade novell. Den handlar om Mikael, en programledare för ett obskyrt sensationsprogram på kabel-tv, som gräver ner sig i konspirationsteorier, rykten och myter. Han får nys om Paul McCartney-historien och blir besatt av den, så besatt att han reser till London för att själv reda ut vad som är sant och inte. Det han hoppas på ska bli en tittarsuccé ska dock utvecklas till att bli något helt annat…

Man kan få tag på novellen t ex på iTunes, på AdLibris eller direkt från förlaget. På de flesta ställen kostar den 19 kr.

Den finns också att ladda ner gratis från diverse bibliotek.