22 personer i en bil

Japp! 22! Så många var vi som mest i en matatu idag. Och det skulle lätt gått att få in fler. Det är helt sjukt vad mycket folk det ryms i en skåpbil, som bara har 7 platser i Sverige.

Idag har vi gjort en heldagsfärd. Tog en matatu från Ugunja i morse vid åtta, tillsammans med Roslyn, som jobbar på Ugunja Community Resource Center där vi driver vårt projekt. I Maseno plockade vi upp Tobias som jag nämnt tidigare. Sen bytte vi på en gigantisk matatuterminal i Kisumu (där jag blev i det närmaste förtvivlad över att se alla limsniffande barn som snubblar omkring. Det är nog bland det sorgligaste jag sett.) och for ytterligare några timmar till ett ställe som heter Kendu Bay. ”Kuststad” invid Victoriasjön.

Platsen vi skulle besöka låg några kilometer därifrån, så vi fick åka med motorcykeltaxi dit. Och den resan var nog det värsta i resväg sen vi kom hit. Knaggliga grusvägar, fulla med hål och stora stenar, för att inte tala om djur, barn och andra fordon, medan vi vrålsusade fram i över 100 km/h. Jag försökte be föraren sakta ner, men han svarade bara ”I’ve got to keep up with the others!”

Men vi överlevde alla fyra! Och kom fram till Kendu Hospital, som var vårt mål (så det hade kanske inte gjort så mycket om vi vurpat, sjukhuset var ju ändå där) eftersom man året tidigare uppfört en biogasanläggning där.

Till vår sorg var anläggningen inte i bruk. De som byggt den (svenska studenter som gjorde det som exjobb) hade åkt därifrån utan att lära folk på plats hur den skulle skötas, så den hade stått i stort sett oanvänd. En del gas hade producerats, men troligtvis läckt ut. Och barn på plats hade lekt med lagringspåsen (gasen lagras i en stor ”plastpåse”) så det är oklart om den är hel. Men det var intressant att studera hur anläggningen var konstruerad. Den verkade dessutom i princip fungera. Det blir ett bimål i vårt projekt att få den i fungerande skick.

Resan hem tog hela kvällen, och jag var tillbaka ”hemma” vid nio. 13-timmarstripp med andra ord.

Här hade jag tänkt lägga in några bilder, men den mycket begränsade internetanslutningen här verkar inte riktigt palla det, så jag berättar lite om principen för den anläggning vi ska bygga.

Såhär går det till:
Reaktorn består av en stor plasttank, gjord av plasttunnor som vi ska svetsa samman. I denna tank finns ”slurryn”, det vill säga geggan av kodynga, växtmaterial, matrester, mänskligt avfall, eller en kombination av dessa, blandat med vatten. I tanken råder syrefria förhållanden, vilket gör att anaeroba bakterier börjar bryta ner slurryn. Biprodukten av detta är – just det! – metan!

Tanken har ett inloppsrör och ett utloppsrör, båda placerade under slurrynivån på insidan tanken. Detta för att den gas som produceras inte ska läcka ut. Gasen kommer istället ut genom en slang i toppen av tanken, som vi kopplat till en mer eller mindre genialisk lagringstank som Karolina hittat på.

Den fungerar så att en mindre tunna, nedtyngd av stenar, flyter uppåner i en större tunna fylld med vatten. På det viset håller gasen i den alltid samma tryck, oavsett hur mycket gas den fylls med. Ett tryckreglerat system alltså! Från denna tank går ytterligare en gasslang till spisen man använder för matlagning. I spisen använder man en liten brännare för att hetta upp sina kastruller eller stekpannor. En gasspis helt enkelt.

Detta var principen i mycket enkla ordalag. Den som vill veta mer får läsa Karolinas exjobb. Eller min rapport som jag skriver när jag kommer hem. Jag har nämligen varit här i två veckor imorgon. Hälften av min månad alltså. Hjälp, vad fort det har gått.