Om nån som läser den här bloggen skulle ha missat det, så är jag med i studentspexet. Närmare bestämt Filosofiska Lätta Knästående Spexargardet. Årets föreställning heter Maffia, och jag spelar den korrupta polischefen Ellen Dolan.
Ellen Dolan? Japp. Är inte det ett tjejnamn? Jopp.
När jag först fick rollen blev jag besviken och kanske lite skamsen. Att spela tjej kändes på nåt sätt… så fel. Även om det bara var på skoj. Jag hade ju hoppats på nån häftig roll, kanske nån gangstersnubbe med hatt, kostym och pistol, det är ju trots allt maffian det handlar om. Men nix. Jag blev Ellen Dolan.
Men efter ett tag började jag ändra mig. Det var faktiskt kul att spela tjej. Jag ansträngde mig noga för att inte göra henne löjlig. Det är lätt att plocka billiga på poäng på att göra henne fånig och överdriven och verkligen spela på att det i själva verket är en man som försöker vara kvinna. Men nej, jag ville göra den här rollen på allvar. Det roliga fick ligga i replikerna.
Sen hände nåt annat. Jag fick mer och mer av min scenkostym. Vit skjorta, svart kavaj, kjol, leggings och högklackade skor. Och det är här det intressanta börjar. Jag kände mig inte minsta löjlig i de här kläderna. Jag kände mig fin.
Och det var också var så många sa till mig; ”Åh, vad fin du är!” och ”Jag önskar JAG passade så bra i kjol”, och så vidare.
Missförstå mig nu inte. Det är inte så att jag hellre skulle vilja vara tjej eller nåt i den stilen.
Men det är en speciell känsla i det där att känna sig fin. Något som man som kille väldigt sällan upplever. Som kille kan man vara snygg, men det är nåt helt annat. Jag känner mig ofta snygg om jag har nån häftig skjorta över ett svart linne med hängslen eller nåt i den den stilen, men det här var första gången jag verkligen kände mig fin.
Sen funderade jag på varför det alltid är så. Att man som kille ska vara snygg, men inte fin. Killkläder är väldigt sällan designade för att vara fina (även om undantag finns). Jag känner mig nästan avundsjuk på att jag som kille inte kan dra på mig en kjol sådär bara. Och kom nu inte och säg att ”Det kan du väl! Det är ju bara att göra!” för det är mer komplicerat än så. Det gäller normer som är så fast rotade i vårt samhälle att det knappt går att ifrågasätta.
Men! För bara några decennier sedan ansågs det otänkbart att en tjej skulle kunna gå med byxor! Inte bara moraliskt olämpligt, utan rentav sjukt och lite perverst. På samma sätt som många betraktar en kille i kjol idag. Och kunde tjejerna erövra byxorna så…
Jag hoppas att om inte jag vågar gå klädd i kjol nån gång emellanåt, så ska åtminstone nästa generation killar våga det.
(Och Ellen Dolan visade sig vara tuff värre! Och som polischef är det klart som tusan att hon har pistol!)
Ja, det är först när man avviker från normen som man inser hur cementerad den är och hur pass fast man själv är i den.
Ellen Dolan är den elakaste och hårdaste polis jag nånsin stött på. Hon slåss t.o.m.! Alltid ska hon gnälla och ställa sig i vägen för mina fantastiska planer!
du kan köra robinson-kjolen i sommar med en skynke om höfterna.
/Alex
Ja, agent Ness, jag kunde sagt det bättre själv! Den hårdaste polist du nånsin STÖTT PÅ! Det finns på film till och med!
Så sant som du skriver. Men det är synd att samhället har gjort att man måste vara på ett sätt. Jag ska tala om att man har jätte roligt utanför normen. Undra bara när "samhället" ska fatta det?
Jag är massivt imponerad av din insats! Jag tyckte två av öllåtarna var kul. Barbara Ann och den som kom efter det (omtag 1). Har du noter och text till dem som man kan få ta del av? 🙂