Att träffa folk man känt länge för första gången

För några år sedan lärde jag känna en tjej som kallade sig Estetica, via ett poesiforum på internet, Haket. Efter ett tag fick jag reda på att hon hette Tanja, och så snackade vi till och från under några år, och lärde väl känna varandra, trots att vi aldrig hade träffats på riktigt.

Fram till häromdan. Hon skulle hälsa på några släktingar i Göteborg och undrade om jag ville ses och fika. Och jag är ju inte den som är den, så vi stämde träff i Brunnsparken. Några minuter och förvirrade telefonsamtal senare satt vi på Andrum med en kopp te och en gigantisk chokladboll.

Det kändes lite konstigt att sitta där och känna att man faktiskt kände en person som man aldrig träffat förut. Som nån slags paradox. Jag undrar hur det kändes förr i tiden, om man brevväxlat med någon under flera år, utan moderna hjälpmedel som Skype och Facebook. Såhär ser hon ut förresten, och av någon anledning nyper hon statyer i näsan.

Det har hänt några gånger tidigare att jag träffat personer som jag tidigare lärt känna via Haket. Alltid har den här bekant-fast-man-aldrig-tidigare-setts-känslan infunnit sig. Jag undrar hur det kommer vara om 20 år. Har man då redan träffats som hologram? Virtual Reality? 3D-glasögon?

När jag ändå är inne på det så vill jag slå ett slag för Haket. Det är det forum på internet som jag varit medlem i längst, och som jag återkommit till gång på gång sedan 2002. Jag rekommenderar alla som sysslar med poesi, noveller och sånt att titta in där. Stämningen är väldigt öppen och trevlig och konstruktiv jämfört med andra liknande sidor. Kolla in, vetja! www.haket.com