Där tiden står still

Hemma i Göteborg igen. Efter en hemresa på nästan två dar har jag bytt den stekande afrikanska solen och den torra röda jorden mot den kyliga, salta göteborgsvinden och de smältande snöresterna på marken.

Det är så mycket jag insett tack vare resan till Kenya. Saker man måste uppleva för att förstå. Som hur det är i att leva i en värld där tiden inte går. Eller där det åtminstone inte märks att den går, eftersom det inte finns några årstider. Ugunja där jag bodde ligger ett fåtal kilometer norr om ekvatorn. Nairobi ligger lite söder om den. Det finns ingen sommar och absolut ingen vinter. Bara det ständiga nuet. Regnperioderna kommer och går, men livet ändras inte nämnvärt. Man kan så lite närsomhelst, skörda lite närsomhelst, göra vadsomhelst lite närsomhelst.

På träden finns både knoppar, blommor, fruker och utblommade blommor på samma gång. På samma träd. Det är som att leva i en enda evighetslång sekund.

Och jag tror det har betydelse för människorna i Kenya. Jag tror det har påverkat kulturen och synen på tid väldigt djupt. Just det här med att tid inte är lika viktig som för oss svenskar, till exempel. Generellt har man i Kenya svårt att skilja på fem minuter och en timme. ”Jag går nu, och kommer till dig om några minuter” säger man i telefonen, och kommer fram en timme senare, men reflekterar sällan över tidsdifferensen.

Och jag tror att det delvis har med det här att göra. I vårt lilla land här uppe vid polcirkeln har vi tvingats att planera in vårt livsmönster efter tolvmånaderscykler. Vi måste så på våren, skörda på hösten, samla mat och ved inför vintern, för att sedan så på nytt. Har man inte jobbat hårt på sommaren finns inga lager att överleva av på vintern. Detta har stimulerat oss till långsiktigt tänkande.

Som inte behövs om man bor vid ekvatorn. Åtminstone inte på samma sätt. Tyvärr upplevde jag att tidssynen i den afrikanska kulturen är till en samhällelig nackdel, och ett hinder när det gäller att utveckla landet. Folk är generellt inte vana att driva långsiktiga projekt. Även om jag ständigt förvånades över den stora mängden kenyanska eldsjälar som uträttar ett sånt fantastiskt utvecklingsarbete, oavsett om det handlade om jämställdhet, demokrati, antikorruption, miljöfrågor eller utbildning.

Kanske har det också med Gud att göra. Kenya är ett enormt kristet land, en kvarlämnad gåva från de brittiska kolonisatörer som hållit landet i ett järngrepp i hundratals år. Synsättet att ”inte lägga sig i Guds skapelse”, utan låta Gud låta det som är tänkt att ske ske, är ganska utbrett. Det märkte jag bland annat när jag låg på sjukhuset i Kisumu. Vissa patienter tyckte det var onödigt att ta sin medicin, eftersom de ju ändå bad. Och Gud är ju allsmäktig.

Hmm. Det finns så mycket orsaker till allt. Och en lång väg att gå. Familjer lever ofta på den hårfina gränsen att de klarar att försörja sig själva, vilket gör det svårt att tänka på utveckling. Men jag har sett så mycket hopp och engagerad kamp, trots korruptionen och den knappa ekonomiska situationen, att jag är övertygad om att Kenya är på väg åt rätt håll.

Nu måste jag sluta skriva! Det luktar nybakat bröd från köket! Jag har insett hur fantastiskt det är att ha tillgång till en egen ugn!