Det här trodde ni inte om mig!

Min allra största skräck under många år har varit dans. Jag älskar musik och jag älskar att röra mig, men ända sedan traumatiska discoupplevelser i grundskolan har dans varit något jag hållit mig så långt bort ifrån som det bara är möjligt. Jag har hittat på ursäkter för att inte gå till ställen där det dansas, och när folk har börjat dansa på fester eller andra sammanhang har jag i regel sett till att försvinna därifrån på ett eller annat sätt. Det har varit en fobi som jag varken har kunnat förklara eller hantera.

Men strax före jul tänkte jag att det kanske var dags att ta den där demonen vid hornen, efter tjugo år av dansångest. Så i ett plötsligt infall ansökte jag om att få vara med på en kurs i lindyhop. Det var en populär kurs, så jag räknade väl egentligen inte med att jag faktiskt skulle bli antagen. Men det blev jag, och allvaret i situationen grep mig. Det första jag tänkte var att jag skulle avanmäla mig direkt, innan kursen började, men någonting fick mig att låta bli. Om det här var ett sätt att bli av med en fobi som följt mig i så många år så vore det väl dumt att inte försöka? Jag bestämde mig för att gå ändå.

Det krävde enorm viljestyrka att trampa iväg i lördags förmiddags till det första kurstillfället, men när jag skrivit under närvarolistan på plats fanns liksom ingen återvändo. Och själva dansandet gick nog egentligen ganska bra. Eller alltså, det gick som man kan förvänta sig att det går på en första danslektion. Det är inte stegen i sig jag har problem med, utan att inte låta paniken ta överhanden när nånting oväntat händer. Och oväntade saker händer hela tiden. När jag kom hem på lördagskvällen var jag helt död. Blixtrande huvudvärk, magont, tårar och en smula minnesförlust. Ändå gick jag dit på söndagen också. Och måndagen.

En intressant grej är att det inte i första hand är själva kurstillfällena som är svåra, utan tiden runt om. Under helgen och måndagen kunde jag inte tänka på något annat än att jag var tvungen att gå dit igen. Allt var som ett töcken – jag hade huvudvärk, mardrömmar, magknip och kunde knappt sova. Men själva kursen var helt okej, så länge jag lyckades hålla paniken på avstånd och tryckte undan impulsen att smita därifrån. Någon frågade mig om jag hade kul, och jag visste inte vad jag skulle svara. Ledarna är jättebra och de andra kursdeltagarna är trevliga. Men begreppet kul är så oändligt långt ifrån begreppet dans att jag inte kan koppla ihop dem. Jag antar att det skulle kunna vara kul, men det är så långt kvar innan jag kan fokusera på nåt annat än att röra mig rätt och inte få panik, att det kommer att dröja innan jag överhuvudtaget kan få ett begrepp om huruvida det är kul eller inte. Och det är en månad kvar, så kanske kommer jag att hinna känna efter.

Men varför gör jag egentligen det här, om det nu är så himla jobbigt, kanske någon frågar sig? Och det är en bra fråga. Svaret är att jag hellre tycker det är jobbigt nu än i resten av livet. Och kanske, vilket jag hoppas på, att jag faktiskt kommer att tycka det är lika kul som andra verkar ha när de dansar.

Fortsättning följer.