Ja, jag veeet, jag har sagt det förr: att oj, vad många olika saker som händer samtidigt – att det just nu är så tokmånga saker att hinna med att man knappt hinner sova. Gäsp gäsp, det har vi hört förut, tänker ni då. Men det här är en ketchupeffekt utan dess like, och allt det där som tagit tid de senaste månaderna (åren, i några fall) håller nu på att skvätta ut ur ketchupflaskan med ett jättesplutt!
För det är inte många gånger i livet man publicerar en roman, isolerar om taket, reser bort, byter värmesystem hos sina föräldrar, bokar spelningar, renoverar vardagsrummet och jobbar på sitt vanliga jobb samtidigt. Nu börjar saker falla på plats som sagt och jag har en liten stund över för ett blogginlägg, så här kommer en kort rapport över de två stora sakerna:
Boken, som jag skrivit på sen 2012 och som publiceras 9 december, är nu hos tryckeriet. Väntar med spänning på hur det hela kommer att se ut i tryck! Det är så oerhört mycket man måste fixa själv när man inte har ett stort förlag i ryggen, och i det här fallet har det varit en smärre mardröm att få allt klart i tid, men nu verkar faktiskt allt gå i lås. Efter att i sista sekunden ha bytt ut hela omslagsbilden (den förra var fantastisk, men folk som såg den trodde att det var en barnbok) har vi nu ett nytt omslag som är snyggt, stilrent och signalerar en råare känsla som bättre passar boken.
Det kommer att vara releasefest för alla som varit med och förbeställt boken på Slottsskogsobservatoriet den 9 december. Sen kommer vi att ha en ytterligare release/signering på Science Fiction-bokhandeln i Göteborg den 15 december, kl 17-19. Dit är alla välkomna, och jag skulle bli jätteglad om ni som läser det här får för er att titta förbi! Det kommer att vara tillsammans med en annan SF-författare som heter Niclas Rohdén.
Sen har vi taket. Vårt hus hemma i Öxnered blir tämligen kallt på vintern. Det beror delvis på att taket är isolerat med sågspån från tjugotalet, som fylldes på lite halvdant i slutet av sextiotalet och som har legat väldigt ojämt uppe på vinden alldeles under taknocken. Vi bestämde oss för att byta ut spånet mot modern lösullsisolering, som är träbaserat, gjort av återvunnet tidningspapper och har dubbelt så bra isoleringsförmåga som spån. Lösullen går lätt som en plätt att få in, det är bara att skicka upp en akrobatisk person med en slang på vinden, som sprutar upp ullen, ovanpå spånet, från en lastbil. Grejen är att vinden är så trång att man knappt får plats med nån ull alls om man inte tar bort spånet först. Det kan väl inte vara så svårt, tänkte jag och klättrade upp till taknocken, sågade upp ett hål och kröp in. Det var en jäkla tur att jag inte fattade då hur lång tid det skulle ta. 20-30 arbetstimmar senare hade jag fått ut allt spån, liggande i extremt obekväma arbetsställningar mellan bjälkar, elrör spindelnät och utstickande spikar.
Ungefär åttio säckar blev det, som nu kommer att bli lätteldat bränsle i pannan. Hur som helst, igår rullade en lastbil från Sjömarkens Isolering upp på uppfarten, drog ut en lång slang och sprutade på trettio minuter vinden som tagit mig trettio timmar att tömma, full med mjuk, värmande lösull.
Det känns obeskrivligt skönt att ha det färdigt. Igår kväll flyttade vi upp i sovrummet igen efter att ha bott på soffan i vardagsrummet några veckor (temperaturen på övervåningen sjönk till 10-12 grader när spånet var borta och elementen avstängda) och började arbetet med sopa bort alla spånrester som letat sig in i vartenda skrymsle medan vi hållit på.
Till råga på allt har det gått ett år nu sedan vi lämnade Göteborg och flyttade in i huset i Öxnered. Hur har det gått för två miljömuppar att lämna en trygg lägenhet och istället bosätta sig i ett nästan hundra år gammalt plankhus där man måste fixa allt själv? Det har onekligen blivit lite upp till bevis, och jag tänkte skriva mer om det i några blogginlägg framöver. Sket vi i hela miljögrejen när vi flyttade från stan, började köra bil, flerdubblade vår elförbrukning, slutade källsortera och allt sånt där, eller hur gick det?
Fortsättning följer…