Ivriga bävrar!

Jag är så stolt över min förening! På några få reptillfällen lyckades vi få ihop en revy, som förvisso repades första gången i sin helhet på premiären, men som under det andra och sista speltillfället totalt lyfte taket på teatern!

Vad jag förstod det som så slog vi publikrekord. Och inte nog med det; folk skrattade och tjöt så (enligt trovärdiga ögonvittnen) till och med publiken badade i svett. Det är vid såna tillfällen man är glad att vara producent.

På bilden ovan syns revyns huvudkaraktärer, nämligen politikerna i valdebatten som det hela kretsar kring. Vi har, från vänster, (och nu blir typsnittet konstigt, det är Blogger som krånglar…)

Lasse Röd, KPVGRSKP68ML(r), spelad av Stefan Carlsson
Jennie Åkasen, svenska Vivillhadetsomdetalltidharvaritpartiet, spelad av Agnes Leijon
Maud Medelväg, traktorpartiet, spelad av Ulrika Enander
Piff och Puff, skäggpartiet, spelade av Åsa Kwarnmark och Hampus Haara
Gudmund Skydottir, patriarkaliskt initiativ (π), spelad av Joel Larsson, samt
Cedric Seinfeldt, muminpartiet, spelad av Robin Hamnström.

Dessa politiker har alltså suttit i en debattsoffa och diskuterat alla upptänkliga valfrågor. Med jämna mellanrum har debatten avbrutits av gäster i studion, reportageinslag ”på stan” och liknande. Här kommer några exempel.

Det här är bara ett litet fåtal av de grejer revyn handlade om. Bland övriga inslag fanns den överpedagogiska SFI-läraren (Isabel Evers), den sjönsjungande spexkvartetten (Karin, Linnea, Hampus och Horn-Per) och de två studenterna som tröttnat på sina SGS-möbler och far till IKEA (jag och Karin).

Nu till lite tankar bakom det hela. Först och främst är jag så glad att det gick så enormt bra. Det kändes nästan som en spexproduktion med avseende på publikuppslutning och -reaktioner. Och själva temat kändes väldigt rätt. Inte så originellt kanske, men väldigt rätt. Med en debatt som ramberättelse kan man liksom väva in nästan vilka sketcher och sånger som helst och ändå få det att hänga ihop på nåt sätt.

Sen är det ju det här med att skämta om politik. Det är svårt att göra en sån här föreställning som inte ”tar ställning” åt nåt håll. Och det gjorde förmodligen vår också. Men tanken var att driva med samtliga inblandade. Och då kommer vi in på nånting kanske ännu viktigare, tanken är att vi ska driva med politikerna, inte göra narr av dem. Jag var lite orolig i början att det hela skulle urarta till en förlöjligande föreställning med inslag av rent politikerförakt, men jag tycker att vi i slutändan lyckades låta bli det.

Och det är av flera skäl jag ville undvika sånt. Dels för att jag tycker att det verkar negativt på demokratiska processer och bla bla bla, och dels för att jag faktiskt inte tycker att det är särskilt roligt. Det känns som att man kan göra det mycket roligare om politikerna faktiskt är ganska sympatiska som karaktärer, men säger helt stolliga saker och har helknäppa idéer och verklighetsuppfattning.

Jennie Åkasen, till exempel. Vivillhadetsomdetalltidharvaritpartisten. Som ju är en väldigt odiskret parodi på Jimmie Åkesson från SD. Jag tycker man känner viss sympati även för henne. Inte för det hon säger, vilket i revyn blir komiskt eftersom det är så uppenbart hur ogenomtänkt och självmotsägande det är, men själva karaktären under. Att bara kasta skit på politiker, till och med sverigedemokrater, är faktiskt inte särskilt kul. Och inte särskilt effektivt heller.