Jag var med om en ganska jobbig grej igår. Jag tog trean från Godhemsgatan till Marklandsgatan, och längre bak i vagnen satt ett gäng killar och var allmänt störiga. Vagnen var långt ifrån full, men jag skulle gissa att det ändå satt runt 15-20 människor där.
Plötsligt började några av killarna, som jag först uppfattade som ganska små, kanske i 15-årsåldern, att skruva ur lamporna i taket av vagnen. De klättrade upp på säten och ledstänger och lampa efter lampa slocknade. Vid det här laget satt resten av passagerarna i vagnen bara och stirrade tomt rakt fram. Även de som satt på de säten som killarna klättrade upp på. Jag tyckte det kändes så oerhört dumt, och frågade, ganska högt, vad de egentligen höll på med.
Ingen svarade. Jag såg att ett par av dem hade dragit upp halsdukarna över näsan och dragit ner mössan i pannan så bara ögonen syntes. Jag ropade igen, denna gången högt och ganska hårt, ”Vad fan sysslar ni med?” och de började bli ganska hotfulla. En av dem kom fram till mig och mer eller mindre skrek i ansiktet på mig ”Jag är fan 19 år och betalar skatt!”
Samtidigt började de banka hårt på rutorna längre bak i vagnen. Jag vände mig om och ropade något i still med ”Lägg ner det där nu!” när en av rutorna krossades och det flög glassplitter i halva vagnen. De skrek en massa saker tillbaka, men jag kunde inte uppfatta vad. Nu efteråt tror jag att jag var i nåt slags chocktillstånd. Eventuellt krossade de en ruta till, men de verkade ha fått kalla fötter, för när vagnen stannade vid nästa hållplats sprang allihop därifrån.
Ingen sa nåt på vagnen. Inte vad jag lade märke till i alla fall. De som suttit på säten där det hamnat glassplitter flyttade sig bara till andra säten.
Det kändes så konstigt. Jag vet inte om det bara var korkat eller hade med nåt slags civilkurage att göra, men jag kunde bara inte sitta tyst och stirra rakt framför mig medan de höll på. Jag betalar också skatt! Och jag betalar fanimej inte skatt för att nån nittonåring med halsduk i ansiktet ska roa sig med att slå sönder spårvagnsrutor!
Spårvagnen är en del av MIN stad som jag är delägare i. De som slår sönder den är också delägare i den, men innebär det att de har rätt att slå sönder sin del? Någon kanske skulle hålla med dem om att de faktiskt har det.
Pratade lite om det med några vänner senare under kvällen. Hade en sådan sak hänt för 15 år sedan? 40 år sedan? 5 år sedan? Är ungdomar idag våldsammare än då? Och om så är fallet, varför? Jimmie Åkesson hade förmodligen haft ett ganska konkret svar på frågan. Men trots att flera av killarna på spårvagnen var maskerade såg de helt svenska ut och hade ingen form av brytning.
En bild jag har av ungdomsböcker från 50-60-talet är när någon tonårig slyngel gör något otyg, t.ex. på ett tåg eller en buss, och direkt blir tillrättavisad av auktoritära äldre män som i horder går till attack mot ynglingen. Var det någonsin så i verkligheten? I så fall, var är de herrarna nu?
Fan vad smidigt att betala skatt och sedan paja den inbetalningen med att vandalisera en spårvagn…
Anledningen till att folk inte säger ifrån är rädsla. Rädsla att vandaliseringen ska riktas mot dem, att de ska bli nedslagna. Och eftersom ingen annan säger emot, skulle kanske en misshandel också gå helt oemotsagd..? Förr i tiden var risken att bli nedslagen betydligt mindre – det fanns en större social kontroll. Alla visste att "Det där är ju Blumes Emmanuel" och det satte en liten broms i beteendet.
Jag citerar serien Rocky: "Jag vägrar vara rädd för någon som inte fått hår på pungen än". Det är viktigt att säga ifrån. Hade jag suttit på samma vagn som du hade jag också ställt mig upp och sagt ifrån.
Fy vad hemskt! Men det är nog något jag också skulle göra, säga ifrån alltså. Men jag förstår även varför vissa "inte ser". Många har blivit rädda för ungdomar, vill inte själva hamna i knipa.. Men man måste våga säga ifrån, våga säga till då något inte är rätt.
Jag är glad över att du inte hamnade i fysiskt trubbel! Kram