Normer. Det är ett sånt där ord som betyder väldigt olika saker beroende på i vilket sammanhang det sägs. I progressiva sammanhang, som bland feminister och politiskt medvetna människor i allmänhet, är det ofta ett negativt ord. En norm betecknar där något negativt, något man bör motarbeta. Något som tas för givet av allmänheten och som förtrycker alla eller en viss grupp människor. Att våga förkasta normerna ses ofta som något obestridligt bra.
I andra sammanhang är normer något positivt. Jag har inte läst mycket psykologi, men i den kursen jag läste användes normer i positiva ordalag. Jag, som är inskolad med normer som något negativt, hade svårt att vänja mig. Föreläsaren hade också svårt att förstå när jag försökte förklara att normer i mina öron var något negativt.
I psykologikursen var inte normer något som hindrade eller förtryckte människor. Tvärtom. Där såg man det som en grundläggande social byggsten att bygga upp normer som gjorde att ett samhälle fungerade. En norm där kan t.ex. vara att man inte slår ihjäl någon för att ta hens mat, att man tar hand om sina barn, att man hjälper varandra och så vidare.
Efter den här insikten kan jag ibland irritera mig på att ordet normer används så slarvigt inom t.ex. feministiska och queersammanhang. Det är skillnad på att ifrågasätta normer och att förkasta normer. Jag ifrågasätter gärna alla möjliga företeelser i hur vi lever tillsammans, men bara för att det är en norm behöver det inte betyda att den bör brytas. Det beror helt på vad den säger.
Jag håller på att läsa en jätteintressant kurs i genusteori, så det kommer nog bli en del fler inlägg på det här temat framöver…
Psykologin har en väldigt ambivalent inställning till normer, i alla fall utifrån det jag läst hittills. Normer är en viktig byggsten i samhällen, grupper, identiteter osv. Det är nog alla psykologer och psykologistuderande överens om. Men det är också ett hinder för människor, i vissa situationer. Jag håller helt med dig. Ifrågasätta istället för att bara förkasta.
Ja, alltså, oavsett vilka de är och hur de ser ut, är det möjligt att ha ett samhälle (eller ens en personlig identitet) utan någon form av normer över huvudtaget?
All den stimulans som möter våra sinnen och som vi bearbetar inom oss, går det att klara av tillvaron utan att bli vad som vi lite klumpig kan kalla "tokig" utan att ha Någon form av tolkningsraster om hur den upplevda verkligheten är/bör vara? För är det inte en aspekt av vad normer är, på förhand tillgängliga tolkningsraster så att varje situation, hur unik den än må vara på detaljnivå, i många fall ska gå att rangera in under mer allmängiltiga kategorier (och nej, i den meningen vill jag inte cykla med Platon och tro på högre och högre idéformer till dess att vi når det som är den generella kategorin för allt) med någorlunda på förhand inlärda beteendemönster. För att spara tid och energi och möjliggöra en tillvaro som inte består av att enbart behöva anpassa sig till nya överraskningar hela tiden?
Om normer är till för att definiera saker och ting, att kunna fästa sådant som flyter, blir det ju per automatik att något behöver falla utanför den inkluderande normen (det går inte att ha en grupp av någonting utan att avgränsa det gentemot vad det inte är; idéhistoriker och statsvetare brukar ibland referera till denna tankebild som omvända kylskåp).
Därmed inte sagt att de normer som existerar är en gång för alla gudagivna (min egen uppfattning är att allt mänskligt värde inte är mer än vad vi själva erkänner varandra och att det därför är så viktigt att stå upp för vissa rättigheter eftersom grunden de vilar på är det sköra samförståndets), som historiker är det intressant att kunna kika in på andra samhällen i andra tider och se vad de har värderat och förkastat.
Med detta törs jag också hävda att mycket av den mer oreflekterade normkritiken/förkastandet missar att se att det snarare handlar om att ersätta ett värdesystem med ett annat, hellre än att skapa en verkligt värderingsfri värld där allt är möjligt och tillåtet och ingen handling någonsin behöver innebära konsekvenser eftersom det förutsätter en möjlighet att för sig själv eller tillsammans med andra bilda någon form av sammanhängande system som handlingar kan mätas utifrån.
En annan tillvaro är alltid möjlig jämfört med den nuvarande, däri ligger hoppet och hotet. Jag gillar John Steinbeck och i Vredens druvor har han ett stycke (början av kapitel 14), för långt att skriva av i ett redan långt inlägg, som handlar om just människans förmåga till förändring och hoppet som bor däruti. Jag törs ändå citera slutklämmen (men den blir bättre om en läser stycket innan, gör gärna det) "Och detta kan man veta -hys fruktan för den tid då Människan inte vill lida och dö för en idé, ty denna enda egenskap är Människans kännemärke, som skiljer henne från hela det övriga universum".