Ända sedan mamma visade mig Frankenstein och Monstret i svarta lagunen när jag var liten har jag varit fascinerad av skräck. Alla former av skräck – spökhistorier, filmer, dataspel och böcker. Några av de första längre berättelserna jag skrev när jag var i tioårsåldern var spökhistorier (oftast utspelade de sig på 40- och 50-talet på den engelska landsbygden, troligen på grund av att jag var tokig i Enid Blyton).
När jag började skriva igen i trettioårsåldern blev det science fiction, i form av Nomadplaneten, men vid sidan om smygskrev jag små skräcknoveller. Det blev en då och då, och häromåret bestämde jag mig för att följa upp Nomadplaneten med en helt annan sorts bok – en novellsamling med skräcktema. Det var svårt att välja ut vilka noveller som skulle få vara med. Jag vände och vred på dem, skickade ut dem till kompisar för att höra vad de tyckte, och till slut bestämde jag mig för åtta stycken som både jag och testläsarna tyckte bäst om.
Men något saknades. Åtta lösa noveller kändes inte så kul. Jag tänkte att det kanske inte var nån bra idé trots allt, men så läste jag en bok med korta detektivnoveller av Hans Alfredsson. Han hade knutit ihop alltihop med en ramberättelse som handlade om en pensionerad polis som gick på konditorier med sin kompis och berättade om olika fall under hans karriär. Det var ju en jättebra idé, tänkte jag, och så föddes idén om Oktagonen, en hemlig klubb som träffas i ett hemligt rum i källaren under ett sjukhus. Varje vecka berättar någon en spökhistoria. Men vad är det egentligen för klubb? Vad händer med folk efter att de berättat sina historier? Och vem är kvinnan med den underliga dialekten som leder alltihop?
Oktagonen släpps som ljudbok och podcast med nya avsnitt varje onsdag från och med den 2 januari 2019. Någon gång under året kommer sedan den samlade e-boken.
Fram tills dess kan du lyssna på den här teasern: