Jag har funderat mycket över en speciell sak på sistone. Under flera år har jag varit medveten om det, utan att kunna sätta fingret på vad det är. Förrän nu. Det handlar om det här med hur svårt det kan vara att tycka något man gör är bra, och hur saker man tidigare varit stolt över plötsligt verkar helt värdelösa.
När jag var 20 år hade jag precis upptäckt det här med att sjunga och skriva låtar. Jag hade spelat gitarr tidigare, men det var där och då som bitarna föll på plats och jag insåg att YES, det är klart jag ska bli musikartist! Jag skrev låtar på löpande band, tonsatte, härmade, hittade på eget och började få spelningar. Först småspelningar på ungdomsgårdar och musiktävlingar, sedan allt större grejer, som festivaler och riktiga konserter. Det fanns liksom inget stopp. Nu när jag lyssnar på gamla inspelningar inser jag att låtarna var helt obegripliga, och att jag sjöng som om jag försökte överrösta ett brandlarm. Ändå var jag, när jag var 20 år, överygad om att jag var bäst i världen och att jag skulle bli nästa Bob Dylan.
Nu när jag tänker tillbaka på det är det nästan så jag skäms. Mina låtar var verkligen obegripliga, och jag undrar vad folk egentligen tänkte om den där rösten. Ändå fick jag spelningar. Betalda spelningar.
Hur längesen var det jag hade en betald spelning idag?
Överlag har jag inte haft särskilt mycket spelningar på ett tag. Och då kommer vi till paradoxen. När jag var tjugo hade jag inga som helst skrupler när det gällde att höra av mig till olika ställen och be att få spela. Jag hade inte minsta tanke på att jag kanske inte skulle passa eller vara bra nog, eller att de kanske inte så stort intresse av en skäggig och långhårig tjugoåring som sjöng förvirrade politiska låtar om sånt som engagerar just en skäggig och långhårig tjugoåring.
Men idag.
Idag har jag så extremt svårt att lyfta luren och ringa upp en arrangör. Bara tanken gör att jag tvekar, och tänker att nej, varför skulle någon vilja höra mig sjunga?
Detta trots att jag vet att jag är hundra gånger bättre idag än jag var för tio år sedan. Jag är rentav tio gånger bättre än jag var för tre år sedan. Ändå låter jag bli. Ändå är jag rädd att inte vara bra nog.
Det är ironiskt på nåt sätt. Att en välrepad och faktiskt ganska erfaren och skicklig trettioåring ska ha så svårt att göra det som en otajt tjugoåring med bristande gitarrfärdigheter gjorde utan att ens tänka. Att jag plötsligt betraktar mig som så dålig på något jag egentligen vet att jag är bra på, som jag skrivit om tidigare.
Jag har bestämt mig.
Från och med idag ska jag börja spela igen. Jag har nya låtar, och de är jävligt bra. Jag är bättre på gitarr än jag nånsin varit. Min röst är en vuxen mansröst, med förmåga att göra mycket mer än min tjugoåriga operawannabe-röst kunde.
Det här är en del av något större. Mycket större. Nånting hände mellan jag var tjugo och trettio som gjorde att jag började betrakta allt jag gjorde med så mycket större skepsis än allt annat jag såg omkring mig. Att allt jag gjorde var mediokert i bästa fall. Att när någon sa att något jag gjorde var bra så var det bara för att de ville vara snälla mot mot mig. Att när någon sa att nåt var dåligt så var det en underdrift. Att risken för att skämma ut sig var så stor och sannolikheten för att göra nåt bra så mikroskopiskt liten (som jag skrev om här). Att det bästa jag kunde göra var ingenting.
Varför det? Fan vet.
Men nu har jag bestämt mig. Nu får det fanimej vara bra. Jag vill sjunga igen, och jag tänker tycka att jag är bra, utan att få ångestattacker och backa undan som jag gjort i så många år nu.
Är ni beredda?