Nu har jag åtminstone nästan kommit i ordning i min nya lägenhet. Fler hyllor, färre flyttlådor. Fler taklampor, färre strategiskt utplacerade stearinljus (det dröjde några dagar innan jag fick el…). Jag är hursomhelst tillräckligt i ordning för att längta efter att spela musik igen. Efter skivsläppet var jag så trött på allt som hade med musik att göra att jag hade kunnat spy om nån frågade om jag ville ha en spelning, och jag är fortfarande lite övermätt. Men inte helt. Spelsuget är på väg tillbaka.
Men så började jag fundera på hur bra jag egentligen är. Om man ska vara ärlig. Jag har alltid varit hobbyartist, alltid spelat vid sidan om snarare än att ägna mig åt det som huvudsyssla. Alltid kunnat ursäkta mig med att ”Äh, jag är ju egentligen miljövetare, inte artist.” Så jag bestämde mig för att sätta mig ner med filminspelningen av skivsläppskonserten och försöka göra en ärlig bedömning om det gick att lyssna på.
När jag började tanka ur filmen ur Agnes kamera var jag ganska nervös. Jag hade hade haft jättekul på spelningen, men inte känt att jag var direkt bra. Bandet var bra, publiken var glad, och jag gapade på. Men hur bra var det? Dagen hade varit kaotisk, och jag hade stressat runt i stan för att få ordning på ljudanläggningar och instrument bokstavligen konstant sedan sju på morgonen. Det hade känts när vi gick upp på scenen, att jag gick på reservenergi. Jag kollade på inspelningen. Den var helt okej.
Första låten, Ljugareblues. Vi hade laddat. Men när vi skulle upp på scen visade sig all teknik vara i total kaos efter att Cirkus Miramar spelat. Så vi var tvungna att göra ett nytt soundcheck, springa ut, och springa in igen. Så med tanke på omständigheterna tycker jag det blev bra. Jag ser lite hyperaktiv ut, men hellre det än tvärtom. Och det svänger faktiskt.
Andra låten, Sara, kom igång efter ett alldeles för långt presentationsspektakel som visserligen var rätt kul. Helt okej sväng även här tycker jag. Jag gapar väl lite mycket, men det var svårt att höra sig själv i medhörningen. Det var samma problem hela kvällen, och det berodde helt enkelt på att jag var för väck för att be teknikern höja. Men det lät inte olidligt.
Tredje låten, Indien och Norge, var lugnare. Här såg jag att jag hade en jätterolig frisyr, med några hårtestar som lagt sig på ett flummigt sätt. Men det lät bra faktiskt. Även om jag fortfarande inte riktigt hörde vad jag sjöng i medhörningen. Jättefint samspel av Kristin och Micke. Och stark sånginsats av Nova. Gitarrern flöt också ihop bra. Rent allmänt fint blev det faktiskt. Nöjd! (Även om vi som band inte ser helt fokuserade ut)
Alver och dvärgar kom egentligen mot slutet av konserten, men jag hoppade lite i inspelningen. Jag studsar på med benen som jag gjort spelningen igenom. Några sura toner här och där, och vi är som band lite trötta vad det verkar. Kanske inte så konstigt. Jag hade hållit igång sedan sju den morgonen, och inte ens hunnit sjunga upp. Ganska galet egentligen, om det är nån dag man behöver vila är det ju en sån dag…
Den nya restaurangen var extremt rolig att spela! Det är synd att ljudupptagningen blev så dålig som den blev. Jag pumpar på med ganska liten dynamik i sången, men det är svårt när man hör sig själv dålig. Tungt gung. Ett fjantigt tugg och ett klantigt E7 rakt inpå varandra. Dammit. Men sånt händer. Dumt dock att Mats sång försvann i mixningen. Jättelyckat slut!
Så, är jag nöjd? Tycker jag att det var bra?
Under omständigheterna var det fantastiskt. Och i övrigt… Jo. Jag är nöjd. Men det är en jävla tur att låtarna finns inspelade på skivan också. Här, närmare bestämt.
(Och till helgen har jag två spelningar. På fredag på Klubb Måndagshinken i Ulricehamn och på lördag på Klädbytardagen i Mölndal!)