Slangar, dropp och en terränggående ambulans

Samma dag som vi lämnade ifrån oss datorn, och därmed blev utan både dator- och internettillgång, besökte jag och Karolina en restaurang i Kisumu, som är Kenyas femte (tror jag) största stad. Jag åt en sallad. Det skulle jag inte ha gjort.

På kvällen kände jag hur all mat jag ätit under dagen ville upp igen. Med full kraft. Jag tänker inte beskriva mitt tillstånd ingående, men det fortsatte hela natten med ökande intensitet, och på morgonen när jag försökte lämna mitt rum kunde jag knappt stå på benen. Med stor möda lyckades jag släpa mig bort till en annan byggnad, där jag träffade på en kille som heter Patrick. Jag hann mumla nåt i stil med ”I think we need to call a doct…” innan jag var tvungen att kasta mig in bakom knuten för att kasta upp en tolfte gång. Patrick, som jag kände lite sen innan, insåg allvaret i situationen och ringde en läkare. Jag släpade mig tillbaka till mitt rum, darrande i hela kroppen och med glödhet feber.

Efter ett tag kom en kille från UCRC, stället jag jobbar för, och konstaterade att jag behövde komma till sjukhus. Man ringde en ambulans, som dök upp efter vad som kändes som evigheter. Darrande kröp jag upp på en bår, som i princip bara var en bänk bak i ambulansen. Det visade sig att vi behövde tanka, så ambulansen satte iväg, inte mot sjukhuset utan åt motsatt håll mot närmaste bensinstation. Fjädring kunde man bara drömma om, så jag fick ägna all min energi åt att försöka hålla mig kvar på britsen. Vi tankade och satte av söderut mot Kisumu där sjukhuset låg.

Vägarna i västra Kenya är dock inte i världens bästa skick. Flera gånger höll jag på att ramla ner på golvet, och jag befann mig i genomsnitt nån decimeter över själva britsen. Inga bälten fanns, och det fanns knappt nån vaddering eller liknande. Och hela tiden ökade impulsen att kasta upp på nytt. Resan varade i ungefär en och en halv timme. Sen fick vi punktering. Vi rullade in på en verkstad, och av nån anledning öppnade man bakluckan, så mängder av häpna kenyaner kunde stirra in på den bleka mzongon som låg där bak i ambulansen. Nyfikna människor strömmade till medan avgaserna från alla icke-katalysatorförsedda fordon fyllde mina lungor.

När punkteringen var lagad stängde de luckan och vi fortsatte vår färd till sjukhuset. Väl framme linkade jag in och fick träffa en läkare, som konstaterade att jag hade drabbats av gastrisk (?) matförgiftning och allvarlig uttorkning. Efter diverse utfrågning om försäkringsbolag och grejer fick jag en kanyl i ena handen och man började spruta in olika substanser.

När jag på nytt skulle flyttas var jag nära att svimma. Kunde knappt gå, så jag fick åka rullstol. Weee. Jag vet inte om det berodde på matförgiftningen, uttorkningen eller drogerna, men jag fick kramper och började hyperventilera okontrollerat. Det hela var faktiskt snudd på ganska obehagligt. Till slut, efter att ha flyttats mellan diverse britsar och fått nya grejer insprutade genom kanylen hamnade jag på en avdelning där jag skulle komma att spendera de närmaste dygnen.

Kortet tog jag med kameran i min telefon. Tja, där låg jag alltså mellan tisdag och fredag. Tyvärr innebar det att biogasarbetet blev ganska så fördröjt. Men hallå, jag överlevde liksom. Det är ju huvudsaken. Det jobbiga var att folk på sjukhuset under hela vistelsen envisades med att jag skulle betala sjukhuskostnaden kontant på plats, även om försäkringsbolaget sa att de redan satt över kostnaden. Jag betalade aldrig.

Och nu är jag hemma i Sverige igen. I princip frisk nu, men väger 53 kg… Skriver mer inom kort.