Svarta – det nya svarta?

En reflektion över vilka ord vi använder och vad vi lägger för värderingar i dem. Det är svårt det här med vad vi ska kalla ”avvikande” grupper. Nu är ju inte just svarta människor, som det här inlägget ska handla om, en direkt avvikande grupp globalt, men här i Sverige kan vi nog vara överens om att det finns betydligt fler vita.

Jag har funderat över det här ordet, svarta. När jag var i Kenya användes orden black och white regelbundet, och vad erfor, utan nån direkt laddning. Det var en beskrivning av folks hudfärg. Jag var vit, de flesta andra var svarta. På samma sätt som att man säger att någon är kort eller lång, gammal eller ung, osv.

Men här hemma tenderar vi ofta att dra oss för att använda ord som svart. Man använder lite mer omständliga ord som färgad eller mörkhyad. Och jag säger inte att det är fel. Men det känns som att vi ständigt uppfinner nya ord för att vi är obekväma med att beskriva folks olikhet. I Kenya var svart och vit beskrivande ord och folk fattade vad man menade, punkt slut. Men här är vi ofta väldigt rädda av nån anledning att uppfattas som okänsliga eller nedlåtande om vi påtalar någons hudfärg. Med risk för att uppnå motsatt effekt.

För vad sänder det för signaler att man börjar mumla och säga saker som ”Hon är… ja, du vet… färgad, eller typ… ja…”. Det sänder en signal om att det är något pinsamt, något man inte talar om. Ungefär som att säga att ”Han är en sån där… du vet… en sån som… gillar samma. Alltså, inte för att det är nåt konstigt, men…” istället för att bara säga att han är gay eller bög.

Nu ska man ju inte vara helt urskiljningslös här. Bög och gay uppfattas av de flesta idag som neutrala ord som bara ange en persons läggning. Men det tog ett tag att komma dit, och det finns säkert några personer som fortfarande tycker att bög är ett nedlåtande ord. Men jag tycker att svart och vit är så oerhört enkla, i grunden helt oladdade ord. Det säger vad det handlar om, utan att påstå att det ena är nåt avvikande eller på annat sätt ojämlikt. Nu är det ju visserligen en förenkling att påstå att man kan vara antingen svart eller vit, det finns ju alla möjliga olika kombinationer, nyanser och varianter. Och skönt är väl det. Men, ni förstår vad jag menar.

Ordet neger till exempel är svårt. Jag vet att vissa använder det och tycker att det är numera är oladdat, ungefär som bög. Det betyder ju trots allt svart, liksom. Men min bedömning är att det fortfarande, och kanske alltid kommer att vara, för negativt laddat. Jag hörde en intervju med Alice Bah en gång, där hon pratade om att hon aldrig kommer att kunna höra ordet neger utan att känna smärta. För henne skar det som knivar, oavsett hur oladdat det var för den som sade det. Och hon förklarade så inlevelsefullt så jag förmodligen aldrig kommer att kunna använda ordet utan att tänka på det.

Vad anser ni som läser? Ordet svart? Är det oladdat? Ordet färgad för mig känns lite omständigt och klumpigt. Alla är väl färgade, liksom. Egentligen är man väl mindre färgad om man är svart, än om man är rosaaktig, som de flesta av oss skandinaver är?ss skandinaver är?