Ända sedan jag var liten har jag älskat Indiana Jones. Faktum är att jag blev helt såld på The last Crusade som dataspel innan jag ens sett någon av filmerna. Det var i åttaårsåldern. Några år senare spelade jag Fate of Atlantis, som höll mig hänförd i flera år. Först senare, i högstadiet, såg jag filmerna. Samma sak hände igen. Exotiska länder, hemliga grottor, ormar, spindlar, elaka nazister. Och Harrison Ford naturligtvis. Jag förlorade mig återigen i äventyren i de häftigaste filmerna jag nånsin hade sett.
Nu fick jag för ett tag sedan lust att se filmerna igen. Men den här gången hände nåt helt annorlunda.
Vilken chock jag fick! Indiana Jones är ju värsta sortens svin!! Han får fordonskillarna på gymnasiet att blekna till ingenting i jämförelse, och spöar med råge James Bond i taskig kvinnosyn.
I min favoritfilm av Indyfilmerna, Det sista korståget, förför han totalt oglamoröst en tjugo år yngre tjej genom att med våld tvinga henne att kyssa honom. Och hon faller pladask, trots att han behandlar henne mer eller mindre som en uppblåsbar Barbara. Och så fortsätter det. Det är inte helt lätt att svälja att ens stora äventyrshjälte sedan 20 år tillbaka faktiskt har en människosyn som får mig att tycka bättre om skurkarna.
Ändå kommer jag fortsätta älska Indiana Jones. Även om det vrider sig i magen.
Det hade varit kul att gå in på en lite mer nyanserad analys här, men jag sitter på tåget mellan Stockholm och Uppsala och tänker att det nog är bra om batterierna i telefonen håller några timmar till.