Etikett: böcker

En konspirationsteori jag inte kan släppa

Första gången hörde myten bör ha varit omkring 2006. Jag hade repat med mitt band, Gräsrotsorkestern, och efteråt satt vi och hängde och drack te innan folk började ge sig hem till sig. Jag tror det var Fia, som spelade fiol i bandet, som berättade. Vi var båda två stora Beatles-fans, och hon hade snubblat över en konspirationsteori som gällde just Beatles.

Det hela började i oktober 1969, när en lyssnare ringde upp radioprataren Russ Gibbs i direktsändning och påstod att att skivomslaget till Sgt Pepper föreställde Paul McCartneys begravning, och att både låtarna och resten av skivomslagen kryllade av ledtrådar om Pauls död. Historien började sprida sig, och snart ringde fler och fler lyssnare in och påstod sig ha hittat ytterligare ledtrådar och tecken i skivomslag och låttexter.

sgt_pepper_cover21

Paul McCartney skulle enligt historien ha dött i en bilolycka 1966. Olyckan beskrivs i låten ”A day in the life”, med bland annat följande rader:

he blew his mind out in a car
he didn’t notice that the lights had changed
a crowd of people stood and stared
they’d seen his face before

Efter olyckan ska beatlarna och skivbolaget hållit ett krismöte. Beatles var världens största band, och drog in så mycket pengar att knappt gick att greppa. Bolaget ville för allt i världen inte göra sig av med denna enorma inkomstkälla. Lösningen blev att skaffa en stand-in för Paul, och låta bandet gå över till att bli ett studioband och sluta spela live. Ersättaren blev en man vid namn William Campbell, som en gång vunnit en Paul McCartney-look-alike-tävling. Ett antal plastikoperationer gjorde honom nästan oskiljaktig från Paul. Nästan. De kvarvarande tre beatlarna gick igenom en svår period, och ett sätt att hantera sorgen och förvirringen var att smyga in ledtrådar om Pauls död i låttexter och skivomslag.

När jag fick höra det här fick jag gåshud och vågade knappt cykla hem. När Fia visade en hemsida där ledtrådarna fanns samlade blev det inte bättre. Sergeant Pepper-skivan, kom 1967 och enligt myten alltså föreställer alltså omslaget Pauls begravning. Ledtrådarna är hur många som helst, och här är några exempel:

  • En utsträckt hand hålls upp över Pauls huvud. Detta återkommer gång på gång på andra skivomslag efter 1966. Mannen med handen är Stephen Crane, som är berömd för en bok om fyra skeppsbrutna män i en livbåt, där en slår i huvudet, spräcker skallen och dör. Bland personerna i övrigt finns en stor mängd människor som dött på olika mystiska eller våldsamma sätt.
  • De fyra beatlarna håller var sitt mässingsinstrument, förutom Paul, som håller ett svart träblåsinstrument. Detta ska symbolisera den svarta kistan.
  • Under ”Beatles” finns en gitarr eller bas av gula blommor. Tittar man närmare på den är den upplagd som en vänsterhandsbas, men med bara tre strängar. Den fjärde strängen saknas. De gula blommorna ser också ut att bilda bokstäverna PAUL?
  • Till höger i bild finns en dold person med en blodig bilhandske. På nästan samma ställe finns en liten leksaksbil av samma modell som Paul skulle ha kört vid olyckan.
  • På baksidan av skivomslaget är Paul den enda med ryggen vänd mot tittaren.

pepperback1

  • Spegelvänder man övre halvan av bastrumman i mitten av bilden får man följande:

Unknown1

Det har tolkats som ”1 ONE 1 X” – tre ettor (de överlevande beatlarna) – och ett X (Den döda beatlen) följt av ”HE DIE”.

Det kryllar av fler exempel på både denna och andra skivor, men skulle jag skriva upp ens en tiondel här skulle det bli ett alldeles för långt inlägg. Summan av kardemumman är i alla fall att det är en fantastisk modern myt, en konspirationsteori som inte går att bekräfta, men heller aldrig riiiktigt går att tänka bort.

Jag kunde inte låta bli att skriva en novell om den. En kort thriller, som jag gav namnet VALROSSEN. Alldeles jättenyligen har jag fått novellen publicerad som e-bok hos förlaget Swedish Zombie, och det blir alltså min andra publicerade novell. Den handlar om Mikael, en programledare för ett obskyrt sensationsprogram på kabel-tv, som gräver ner sig i konspirationsteorier, rykten och myter. Han får nys om Paul McCartney-historien och blir besatt av den, så besatt att han reser till London för att själv reda ut vad som är sant och inte. Det han hoppas på ska bli en tittarsuccé ska dock utvecklas till att bli något helt annat…

Man kan få tag på novellen t ex på iTunes, på AdLibris eller direkt från förlaget. På de flesta ställen kostar den 19 kr.

Den finns också att ladda ner gratis från diverse bibliotek.

En bortglömd sida av mig själv?

Här kommer en liten tillbakablick. Tänk er mig för väldigt många år sen:

Liten-med-mac1

När jag var liten var min största dröm att bli författare. Jag kommer ihåg att mitt favoritämne i lågstadiet var svenska, och jag har hittat gamla skrivböcker från ettan där jag, knappt läsligt, skrivit ner alster som ”en katt satt i en hatt och fick fnatt” och andra tveksamma mästerverk.

I mellanstadiet upptäckte jag ett av mitt livs stora kärlekar – spökhistorien! Jag slukade alla böcker jag kunde komma åt om spöken, monster och övernaturliga hemskheter, samtidigt som jag började skriva helt obegripliga historier som mina lärare och föräldrar av nån konstig anledning uppmuntrade mig att fortsätta med. Tyvärr finns ganska lite kvar, men jag minns en berättelse om utomjordisk invasion, där hjälten i historien åker till Sydamerika och hittar en gömd rymdbas i en regnskog, och under den finns en gigantiskt grottsystem där rymdvarelserna väckt upp skelett av aztekindianer från det döda för att slita i deras gruvor. En annan handlade om ett spökhus i Wales där en flicka flyttar in med sin familj, bara för att upptäcka en förhäxad spegel på vinden. Och sådär fortsätter det. I högstadiet hade jag en kort avstickare med deckare, och i gymnasiet återgick jag till skräckhistorier. Den gången skrev jag två hela bokmanus som jag skickade till diverse förlag, och som jag tror vi ska vara tacksamma för att de aldrig publicerade.

Efter gymnasiet hände nånting. Det var väl dels att jag började plugga och inrikta mig på att så småningom få ett ”riktigt jobb” (ni vet den där klipp-dig-raka-dig-och-skaffa-ett-jobb-situationen) och dels att jag mer och mer började upptäcka musiken och bli nån slags vissångare. Resultatet blev i alla fall att jag slutade skriva berättelser. Det blev sångtexter, vetenskapliga rapporter, exjobb och en och annan dikt, men ingen prosa. Definitivt inga skräckhistorier.

Inte förrän tio år senare.

Häromåret återupptäckte jag nämligen det här med skrivandet. Det var som att hitta en gammal skjorta längst in i garderoben och tänka ett herrejävlar, vilken snygg skjorta! Varför har jag inte använt den på tio år? Eller kanske snarare, om man ska hålla sig till skräckspåret, som att hitta ett tio år gammalt lik i garderoben och tänka att herrejävlar, ligger det kvar här? Det är hög tid att återuppväcka det!

Så på två år har jag skrivit ett tiotal noveller och ett nytt bokmanus (det sistnämnda har jag skrivit om i bloggen tidigare, och mer lär det bli framöver). Och för några veckor sen gick en gammal dröm i uppfyllelse, så snabbt nästan att jag knappt märkte när det hände – jag blev utgiven på ett bokförlag.

Det var förlaget Swedish Zombie, som sysslar framför allt med skräcklitteratur, som ville ge ut två av mina noveller, Koma och Valrossen, som e-böcker. Valrossen kommer att publiceras om ett par veckor, och Koma kom ut i förra veckan.

Koma

Vad handlar då Koma om? Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att handlar om femtonåriga Robin, som sitter ensam i en låst och nedsläckt sjukhussal. Han lutar sig över sjukhussängen med det som en gång var hans flickvän Josefin. Vad har hänt med henne? Robin har bestämt sig för att ingen nånsin ska få veta. Hemligheten ska stanna hos honom. Utifrån sjukhuskorridoren hörs fotsteg och upprörda röster, men han har barrikaderat dörren. Då slår Josefin upp ögonen.

Novellen går att låna från biblioteket (t ex här), eller så kan man köpa den, t ex i iTunes Store eller på AdLibris. Länkarna går direkt till boken, och den går att läsa på datorer, telefoner, surfplattor, läsplattor och i princip alla prylar som går att läsa på.

Jag skulle så gärna vilja höra synpunkter! Blev ni rädda? Gripna? Uttråkade? Skriv till mig på facebook eller emanuel@emanuelblume.se och berätta, så blir jag jätteglad!