el – Emanuel Blume

Går det att vara miljömupp utanför storstaden? – del 1

För nästan exakt ett år sedan flyttade Sofia och jag från en ganska central lägenhet i Göteborg till ett gammalt trähus i Öxnered utanför Vänersborg. Det är inte landet, men det är på gränsen mellan småstad och landsbygd, och kontrasten från storstaden är stor.

En sak jag funderade en hel del på innan vi flyttade var om det gick att fortsätta leva en ”miljömedveten” livsstil när vi lämnade staden. Eller skulle vi plötsligt skaffa oss bilar, använda en massa el, konsumera mängder med grejer och bli såna där om-alla-levde-som-du-så-skulle-det-krävas-ytterligare-fyra-jordklot-svenskar?

Nu har det gått ett år. Hur blev det? Har vi tvingats överge våra ideal? Har vi tvingats inse att såna där miljömuppar som vi var förut går bara att vara om man lever skyddat i en storstad?

Jag tänkte dela upp svaret i tre delar: Hur mycket el och väme vi använder, hur mycket och vad vi konsumerar, och hur vi tar oss till olika ställen. Eller, med andra ord – bilen, biffen och bostaden. Vi börjar med bostaden.

När vi bodde i stan hade vi en elanvändning på ungefär 1500 kWh (kilowattimmar) per år. För den som är osäker på vad en kWh är så är det alltså ungefär så mycket energi som krävs för att hålla igång en kokplatta i en timme. 1500 kWh per år är ganska normalt för en lägenhet. För ett hus brukar användningen ligga mellan 5000 och 25000 kWh per år. Vårt första år landade på ungefär 3000 kWh.

Från februari och framåt syns det att vi har ganska jämn elanvändning. Det beror på att vi i månadsskiftet januari-februari installerade en modern vedpanna istället för den gamla skruttpanna (kombination av olja, ved och el) som pajade bara några veckor efter att vi flyttat in. Av de ca 3000 kWh vi använde under året använde vi alltså nästan 1000 första månaden…

En ökning alltså. Men! 1500 kWh var bara den el som vi använde ”inuti” lägenheten. Allt annat i lägenhetshuset – ventilation, tvättstuga, hissar, belysning i trapphuset och inte minst uppvärmning hamnar ovanpå det.

Men åter till 2016. Det var alltså precis i början av året, när vi nyss flyttat in, som vi använde som mest el. När vi satte in den nya vedpannan minskade elanvändningen från 25-100 kWh per dag till 5-7 kWh per dag. Plus att vi inte behövde springa ner och lägga in ved hela tiden, det räckte att vi tände en gång om dagen när det var som kallast (och kanske var tionde dag på sommaren). Veden får vi lokalt, från Trollhättan-Vänersborgstrakten. Så där skulle jag säga att vi faktiskt förbättrat vår miljöpåverkan. I Göteborg hade vi icke-miljömärkt fjärrvärme som kom från en blandning av fossilgas, sopförbränning, restvärme från raffinaderierna och annan industri, samt biobränsle.

Som komplement till vedeldningen har vi en luftvärmepump som vi drar igång t ex när vi inte är hemma. Det märks direkt på elanvändningen som ökar från 5-7 kWh på en dag till 20-25 kWh. Men den är bra att ha som reservvärme. Det syns i diagrammet t ex i slutet av december, där vi var bortresta och inte eldade.

Överlag skulle jag säga att vi faktiskt minskat vår miljöpåverkan från energi sen vi flyttade. Hade fjärrvärmen i Göteborg varit renare hade det varit en annan sak, men så länge det ser ut som det gör…

Vi har en del planer för att få ner energianvändningen hemma. Vi isolerade taket i november, och nästa steg är att isolera fasaden, som idag är en helt oisolerad plankvägg. Så småningom kommer vi också att sätta upp någon form av solpaneler. Antingen solfångare (för värme) eller solceller (för el), beroende på vad vi bedömer vara mest användbart. Kanske rentav både och, det får framtiden utvisa.

Det här var det första i en serie av tre inlägg om hur det går att vara miljömedveten utanför storstaden. Bostaden är avklarad, kvar är biffen och bilen!

Vem i hela världen kan man lita på?

Jag har dragit mig från att blogga ett tag. Det gäller inte bara det här inlägget, som jag insåg måste komma förr eller senare, utan överhuvudtaget. Det finns andra saker jag vill skriva om, men det har känts så futtigt att skriva om musik, hus, ved, dataspel, tåg och miljömärkt el när det händer så mycket allvarliga saker runtomkring oss. Och att ta tjuren vid hornen och skriva om flyktinglagar och brunkolsförsäljning har jag inte riktigt vågat. Det är redan så många som skriver om det – som kan en massa, som vet en massa och som har tiotusentals följare på Twitter.

En del av mig vill bara krypa ner under täcket och lyssna på Hoola Bandoola. Vem i hela världen kan man lita på?

Det blev så tydligt när regeringen beslutade att sänka sig till EUs lägstanivå och stänga dörren för så många människor som behöver vår hjälp. En regering bestående av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Olof Palmes parti. Birger Schlaugs parti.

Det är som att ha nickat till för ett ögonblick, sedan vakna och inse att man inte känner igen sig. Vad hände? När hände det? Jag slutade engagera mig politiskt i samband med att jag började jobba för Naturskyddsföreningen för fem år sedan, delvis för att jag skulle tappat en del trovärdighet i det jobb jag gör om jag fortsatt, men också för att jag efter tio års politiskt engagemang letade efter andra sätt att jobba för det jag tror på. Och eftersom jag inte följt med i de politiska diskussionerna kan jag inte döma ut politiker som dumma eller svekfulla. Det vore som att döma ut en fotbollspelare utan att ha sett matchen. Men frågan kvarstår – vad hände?

Jag träffade en miljöpartistisk riksdagsledamot för ett tag sedan som berättade om läget med flyktingpolitiket och om regeringsbeslutet att sänka sig till EUs miniminivå. Det märktes att hon var trött, sliten, besviken och ledsen. Vi pratade om dilemmat MP stod mitt i. Å ena sidan kan man hoppa av regeringssamarbetet, vägra vara med på något man inte kan stå för fullt ut, och släppa det mandat man fått av folket. Å andra sidan kan man stanna kvar, påverka så mycket det är möjligt åt det håll man anser är rätt, men samtidigt offra sin image av det parti man vill vara. Det första alternativet innebär att man kan hålla huvudet högt, det andra att man kan påverka politiken i den riktning man vill och därmed få det att inte bli så dåligt som det kunde ha blivit.

Jag gillar verkligen inte uttrycket ”Man måste vara realistisk”, men nånstans måste man ändå beakta att MP är det minsta partiet i den mandatmässigt svagaste regeringen sedan 50-talet, och problemen vi förväntar oss att de ska lösa är de största sedan ungefär lika lång tid. Oavsett vilken politik man går in med i ett sånt läge kommer man att få mer eller mindre spö. Så vad är att föredra? Att lämna planen med hedern i behåll eller försöka göra det man förväntas göra, trots urusla odds?

När det gällde flyktingbeslutet bestämde jag mig till slut för att jag ändå tyckte att de gjort rätt. Att det var viktigare att utnyttja möjligheten att påverka åt ett mänskligare håll än att upprätthålla bilden av det egna partiet. Nu när regeringen sagt ja till att låta Vattenfall sälja brunkolsverksamheten i Tyskland till EPH är jag inte lika säker. Beslutet att sälja är så oåterkallerligt, så miljövidrigt och så uppenbart otaktiskt att jag inte kan hitta något skäl att motivera det. Jag är fortfarande inte aktiv politiskt och kommer därmed aldrig att kunna döma ut de politiker som står bakom, eftersom jag inte har den kunskap och de beslutsunderlag de har, men hur jag än vrider och vänder på det kan jag inte få det till något annat än att det är ett riktigt, riktigt dåligt beslut.

Det är bara ett halvår sedan klimatmötet i Paris. 2016 skulle bli året då allt vände, då vi tog framtiden på allvar och började bygga en bättre värld åt våra barn. Varför händer då det här? Jag förstår inte! Jag har gått sida vid sida med Gustav Fridolin i demonstrationståg, vi har ropat slagord och kämpat både för flykting- och klimaträttvisa. Det var visserligen några år sedan nu som vi sågs, men av alla människor jag träffat kan han vara den som jag sett brinna starkast för solidaritet, rättvisa och miljö. Ilskan jag såg i hans ögon under den tiden vi var engagerade samtidigt var så stark att den ibland skrämde mig. Så varför händer det här?

Vad är det för mekanismer i politiken som gör att partier agerar i precis motsatt riktning mot sina partiprogram och egna övertygelser? Vad är det som hänt som jag inte förstår? Är förklaringen den långa, logiska och tråkiga – att valet inte är så enkelt som det framställs, att regeringen överhuvudtaget inte har mandat att besluta över en sådan jätteverksamhet, tyska regeringen och en armé av tyska fackförbund? Eller är förklaringen att saker och ting har förändrats? Att människor och idéer inte är som de var för några år sedan?

Jag vet inte. Det vore så lätt för mig att säga att politiker är egoister och dumma i huvudet, att allt är skit och att alla bara ljuger, men jag vill inte göra det utan att veta allt de som tagit besluten vet.

Jag vet bara att jag inte känt mig såhär politiskt vilsen och förvirrad sedan jag var sexton år.

EDIT dagen efter: Om jag förstått det rätt så tillåter inte det ägardirektiv som Vattenfall styrs av att kolverksamheten läggs ner rakt av. MP har alltså inte ”ändrat sig” i frågan. Känns ju bra på sätt och vis, men skrämmande att staten inte kan ha kontroll över ett statligt bolag.

Tre dagar utan säng

När jag skriver det här sitter jag på en buss mellan Åsele och Vilhelmina. Jag är ute på en ganska långsträckt tjänsteresa med nedslag i Falun, Vilhelmina och Stockholm. I Falun arrangerade vi ett seminarium, i Vilhelmina ska jag kolla in ett miljöåterställningsprojekt nedströms ett vattenkraftverk och i Stockholm ska jag hålla några föreläsningar.

Det är kul att ha ett jobb med många möjligheter att resa, även om man blir ganska mör efter ett par dagar. Nån undrade igår om det inte skulle bli jobbigt att köra hela vägen upp till Västerbotten själv, och jag svarade att nädå, jag åker tåg och buss. Då kom den obligatoriska följdfrågan om varför jag inte tog flyget. Jag funderade ett ögonblick på ett antal olika svarsalternativ, men tog den lätta vägen och förklarade att det står i vår resepolicy att vi undviker flyg.

Det är ju lite intressant att man sitter en massa timmar på ett seminarium om miljöfrågor, och sedan föreslår att man ska ta inrikesflyg. Jag kan förstå om man ont om tid och vill maximera tiden man är på ett ställe istället för att ägna den åt att resa, men i mitt fall jobbar jag lika mycket på tåget eller bussen som på kontoret (förutom just nu då, när jag skriver det här). Hade jag suttit bakom en ratt hade alla de där timmarna varit dödtid. Istället kan jag förbereda seminarier och föreläsningar, läsa på om projektet jag ska besöka, sköta mailen och rent allmänt komma ikapp med saker som blivit liggande. Hade jag flugit hade jag bidragit till en stor miljöbelastning, och det hade känts lite ironiskt när målet med resan är att besöka ett miljöförbättringsprojekt. Att jag åker nattåg innebär dessutom att jag slipper boka hotell, vilket gör hela resan mycket billigare.

Buss och tåg är alltså det effektivaste både tidsmässigt, ekonomiskt och miljömässigt! Så ge #€%& i att lägga ner nattågen till norra Sverige! Saknas det resnärsunderlag så finns det tusen sätt att få folk att åka som är bättre än att lägga ner tågen.

Insåg precis att det här inlägget tog en lite våldsam vändning, men struntsamma. STF har en kampanj för att försöka stoppa nedläggningarna av nattågen till norra Sverige. Stöd den, den finns på http://www.raddanattagen.se.

EDIT: Jag är nu på väg ner mot Stockholm efter att ha åkt nattåg från Vännäs. Utsövd och pigg, men det ska ändå bli skönt att komma hem till Öxnered och sova i en riktig säng i natt…

Nedan några bilder från torrfåran jag besökte i Vilhelmina, som vi hjälper till att återställa till ett levande vattendrag med lekplatser för flera arter som inte kunnat reproducera sig sedan regleringsdammen byggdes för ett antal decennier sedan. Bilden längst ner är utsikten från Hotell Wilhelmina där vi åt lunch.

Kyrkan som får sin kraft från ovan – med solceller

Häromveckan cyklade jag ut till Vargön för att göra ett reportage om Vargöns kyrka. Grejen är den att kyrktaket är täckt med solceller, ett projekt som vi har stöttat via mitt jobb på Bra Miljöval.

Eftersom jag skrev reportaget i jobbet får det bli en länk istället för att jag ska sno hela texten till min privata blogg – läs här!

En tredjedel av kärnkraften

Jag läste ett pressmeddelande från Energimyndigheten idag. Tydligen var 2015 en rekordår på många sätt. Högsta elexporten någonsin och näst lägsta elanvändningen under tjugohundratalet. Massor av grejer att säga mycket om, men det som fick mig att höja på ögonbrynen var att vindkraften ökat sin produktion från 12 GWh 2014 till 17 GWh 2015. Det är en ganska fet ökning. En ökning med 45%, för att vara exakt. Hela pressmeddelandet finns här.

Det är inte första gången jag tar upp det här, men varje gången jag läser en sån siffra känns det lite overkligt. När jag började engagera mig miljöpolitiskt i gymnasiet stod vindkraften för några tiondels procent. Lärarna sa på fullt allvar att det inte var någon riktig energikälla utan nåt slags experiment man pratade om på sjuttiotalet om man var anti-kärnkrafts-hippie.

2015 producerade den över tio procent av Sveriges el. Det är ungefär en tredjedel av vad kärnkraften stod för under samma period. Mitt sextonåriga jag hade blivit vimmelkantig om han vetat.

Tyvärr stod det inget om solceller i Energimyndighetens pressmeddelande, men jag skulle gissa på att solkraften i Sverige idag ligger ungefär där vindkraften låg när jag gick i gymnasiet. Hur ser det ut om ytterligare tio-femton år?

Vattenfall har problem med att sälja sin kolkraft. De enda som vill ha den är högriskkapitalbolag som är kända för att krama ur branscher och sedan dra vidare. Kina stänger kolkraftverk. I USA diskuterar man enorma 50 megawatts-vindkraftverk till havs med vingar som likt palmblad viker sig när det blåser för mycket.

Det var sånt som vi pratade om för femton år sen, miljöflummartöntarna som ingen tog på allvar. När vi hade riksårsmöte i MP som jag var aktiv i på den tiden så fokuserade teve och tidningar på vem som hade de största skäggen, de konstigaste kläderna och de mest utstickande åsikterna. Det var samhällets bild av miljöpolitik 2002. 2015 beslutar världen om stenhårda klimatmål på max 1,5 graders höjning fram till 2100.

När slog det om? Jag måste ha blinkat, för jag märkte inte när det hände.

Vi lever i en spännande tid.

(Jag skrev om det här i det här inlägget också)

Förlåt om jag gjorde dig ledsen…

…men när du ringer och vill få mig på nya tankar tycker jag inte det är fel att uppmärksamma dig på de tankar jag redan har.

Det ringde från ett elbolag igår. Jag missade vad de sa att de hette, men hon som ringde hette Karolin. Hon ville att jag skulle byta till ett elavtal hos hennes elbolag, så att jag skulle slippa betala onödigt mycket pengar för det avtal jag hade. Hon var trevlig och inte påträngande på nåt sätt, men hon lät väldigt bekymrad när jag svarade att jag inte ville ha ett billigare elavtal.

Vill du inte ha billigare el?

frågade hon som om jag var dum i huvudet. Nej, det vill jag inte, svarade jag och hon undrade varför i hela friden jag inte ville det. Jag försökte förklara att elproduktion är bland de mest krävande och långsiktigt miljöskadliga verksamheter vi ägnar oss åt, och ju billigare elen är desto mer el kommer folk att använda.

Men vet du inte vad påslag är? Det är pengar som elbolagen tar och stoppar i egen ficka.

Jag vet vad påslag är. Och det är inte lätt att säga att den ena kronan går hit eller dit. Nåt antar jag att elbolagens anställda ska ha i lön. Karolin själv till exempel. Men jag har ärligt talat inget intresse att betala mindre än vad jag gör för den el jag använder.

Men du behöver ju inte använda mer el! Du får den ju bara billigare!

Det är en ytterst liten del av mina inkomster går åt till el. Jag betalar mer för själva elnätet än för elen jag använder. Och säga vad man vill om marknadsekonomi men det är svårt att säga nåt annat än att ett lägre pris lockar till en högre användning. Att folk tenderar att bete sig sparsamt med saker som kostar dem mycket pengar i en högre utsträckning än med sånt som kostar lite pengar är inte särskilt överraskande. Och dessutom, när ett elbolag sänker priset påverkas de andra bolagen att också sänka sina priser i konkurrenssyfte. Sverige har låga elpriser om man jämför hur det ser ut globalt. Samtidigt fortsätter arter att dö ut i de reglerade älvarna, kärnavfallet samlas på hög i Oskarshamn och koldioxidhalten i atmosfären fortsätter att stiga. Jag gillar vindkraftverk, men inte ens jag vill bygga ut ohejdat. Jag kan inte komma på ett enda vettigt argument till att jag skulle betala ett lägre elpris än jag redan gör.

Så Karolin, förlåt om jag lät hård mot dig i telefon. Men jag vill inte betala underpris för den otroliga produkt som elektricitet faktiskt är.

Bland mörtar, murklor och ministrar

I morse cyklade jag tidigt till centralen för att hinna med ett tåg ner till Halmstad. Tillsammans med min kollega Agneta bytte jag sedan till en buss österut, och vi hoppade av i småländska Ljungby, för att sedan lifta två mil med en ekolog. Målet var Önne å, litet vattendrag precis på gränsen mellan Halland och Småland. Anledningen till denna utflykt var att just idag var det dags för invigningen av en faunapassage som Naturskyddsföreningen, som vi alltså jobbar för, har varit med och finansierat.

Vad är då en faunapassage? Jo, i det här fallet är det en öppen vattenväg som gör att fisk och andra vattenlevande arter kan röra sig fritt genom vattendrag som tidigare helt blockerats av vattenkraftsdammar. Oerhört många vattendrag i Sverige är avspärrade av vattenkraftsdammar, vilket gör att många arter, inte minst fisk som behöver röra sig mellan t ex sjöar och vattendrag där de förökar sig, ofta slås ut. Det gäller inte bara fisk, utan musslor, kräftdjur och andra, ofta rödlistade, arter. I många fall torrläggs älvar, så att hela ekosystem dör ut, för att sedan brutalt spolas rena när kraftverken släpper vatten. Det finns en stor rörelse i Sverige som kämpar för att riva gamla kraftverksdammar och bygga omlöp (alltså vattenvägar) runt våra vattenkraftverk för att göra dessa skador på naturen mindre.

Det är bland annat såna projekt som vi stödjer på jobbet, och det var alltså därför vi idag åkte till Önne å. Det är ett litet vattendrag som förbinder de stora sjöarna Bolmen och Unnen. En kraftverksdamm har dock sedan 1938 stoppat all fiskvandring mellan sjöarna, vilket hindrat många arter att föröka sig. Nu är vägen öppen igen, för första gången på 75 år.

Det var nästan 200 personer på invigningen, och talade gjorde bland andra landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Vi passade på att göra en kort intervju om hans inställning till miljömärkning av el och vad han hade för inställning till att göra omlöp runt vattenkraftverk till ett lagkrav.

Vi ställde några frågor till landsbygdsministern. Foto: Agneta Carlsson

Svaren var inte helt lättolkade. Men i sitt invigningstal var han väldigt positiv och stolt över att ett sådant projekt blivit av i hans hembygd. Tydligen växte han upp bara nån mil därifrån. Han uttryckte även ett visst missnöje över sin egen regering för att det är så svårt att få tillstånd och stöd till den här typen av projekt. Jag antar att det är ett bra tecken. Men jag vet att det finns krafter i riksdagen med betydligt större ambitioner. Det är tur det.

Vår del i det hela var alltså att vi stått för en del av finansieringen för projektet. Det är pengar elbolag betalar in i våra fonder när de säljer el märkt Bra Miljöval. Så här kommer en uppmaning: När du väljer elavtal, välj miljömärkt el. Gå inte på nåt försäljningstrick om ”Grön el” eller liknande. Be att få miljömärkt el. Enda miljömärkningen på el i Sverige idag är Bra Miljöval. Den el du får då är el från vattenkraftverk som INTE torrlägger några älvsträckor, från vindkraftverk som INTE står i känsliga naturskyddsområden, från solceller och från kraftvärmeverk som INTE eldar med virke från hotad skog. PLUS att pengar för varje kilowattimme du använder går till projekt som det här. Ibland tar elbolagen ut något öre extra per kWh, men många tior på ett år blir det inte. Det är ruskigt billigt för den skillnad det gör.

Det var dagens konsumenttips!

EMANUEL DISSAR – del 29: Elfrosseri

Jag kom precis på att jag inte dissat något här på bloggen sedan 2011, så nu får det vara dags! Jag gick i taket igår när jag läste om Svensk Energis kampanj Ladda Sverige. Svensk Energi är en intresse-/lobbyorganisation som ägs av svenska elproducenter och elhandlare, och kampanjen Ladda Sverige har pågått ett tag utan att jag märkt det (på grund av tidsresor till medeltiden bland annat). Så här kommer en riktigt seriös diss för en gångs skull. Men först kommer här en kort bakgrund.

Mitt jobb handlar om el och värme. Hur vi kan producera och använda el och värme på ett så bra sätt som möjligt, som så lite som möjligt skadar vår planet, vår närmiljö och kommande generationers möjlighet att ha ett bra liv. Det är sånt jag sysslar med om dagarna. Man kan säga att miljöpåverkan från el handlar om i huvudsak två saker. Produktionen och konsumtionen.

Produktionen handlar om huruvida elen produceras i kolkraftverk, kärnkraftverk, vindkraftverk etcetera, men också om hur det går till. Ett vattenkraftverk kan ha jätteliten miljöpåverkan om det sköts på rätt sätt och ligger på ett bra ställe, men ställa till med rejält elände om det sköts dåligt och ligger fel.

Konsumtionen handlar om hur vi använder el. Låter vi vår aircondition stå på dygnet runt med öppen balkongdörr? Eller släcker vi vår LED-lampa när vi inte befinner oss i rummet?

Hur mycket konsumtionen skadar miljön och våra livsförutsättningar beror naturligtvis på produktionen. Konsumerar man en viss mängd ful-el gör det naturligtvis mer skada än att konsumera samma mängd miljömärkt el. MEN! Och det här är jävligt viktigt! Ingen el produceras helt utan skador på miljön! Även vindkraft, vattenkraft, biobränsleeldning och solkraft står för skador, inte minst på ekosystemet och närmiljön, men också i form av koldioxidutsläpp. Även om de såklart är betydligt mindre än skadorna fossileldning och kärnkraft.

Därför blir jag lite smått chockad när jag ser Svensk Energis kampanj. Den går i stora drag ut på att måla upp el som något godhjärtat lyckosamt som bara är snällt och driver mänskligheten framåt. Den kritiserar synen på el som något man bör minska användningen av. Som miljövetare börjar man nästan gråta. I kampanjen Ladda Sverige skriver Svensk Energi följande:

”…Bland annat betraktas el som en bov samtidigt som el är en lösning på klimatproblemet. Fyra av tio svenskar vet inte att den el som produceras i Sverige i stort sett är fri från fossila bränslen.”

Okej, så uran räknas som förnybart, eller vad? Jag förstår inte logiken. Kärnkraften står för en enorm del av svensk elproduktion. Uran nybildas inte överhuvudtaget, och bör ses som mer fossilt än olja och kol.

”Tre av tio planerar därför att försöka bidra till att minska klimatutsläppen genom att använda mindre hushållsel, vilket alltså inte påverkar klimatet.”

Här tappade jag helt hakan. För det första tittar man bara på en miljöfråga, klimatet, utan att tänka på att klimatet bara en del som inte kan frikopplas från andra miljöfrågor. För det andra är det helt tokigt att säga att hushållens elanvändning inte påverkar klimatet. All elproduktion står för klimatutsläpp. Vindkraftverket släpper inte ut någon koldioxid i sig, men tillverkningen, transporten, underhållet osv gör det. Det är visserligen oerhört mycket bättre än att elda fossil olja, men påverkan är absolut inte noll. Vattenkraften torrlägger älvar, utrotar vattenlevande arter, splittrar ekosystem, släpper ut metan och dränker skogsområden. Biobränsleeldade kraftverk utgör ett starkt tryck på skogen. Avverkning, transport och förädling står för betydande utsläpp av växthusgaser.

”Samtidigt vill de flesta svenskar se fler elbilar, resa mer med tåg och bygga ut produktionen av el för industrins och jobbens skull.”

Det här handlar om att styra om energianvändningen från olja till el. Det är bra, men likförbannat är elen inte oskadlig. Ju mer energianvändning vi styr om till el desto mer noggranna måste vi vara med hur den produceras och vad vi gör med den. Det som beskrivs ovan är resultatet av en attitydundersökning. Vad folk vill och tycker är en helt annan sak, och innebär inte att man kan trolla bort miljöskadorna.

”Svenskarna vill att Sverige bygger ut produktionen av klimatvänlig el för industrins och jobbens skull.”

Jag skulle också vilja att vi byggde ut produktionen av klimatvänlig el. Problemet är att något sådant inte existerar. Det finns inget magiskt sätt att producera el utan miljöskador. Att prata om klimatvänlig istället för miljövänlig är dessutom ett sätt att bara titta på en liten del av helheten.

Och vad betyder ”-vänlig”? När jag är ute och föreläser om miljöpåverkan från el brukar jag fråga vad ”-vänlig” i orden ”miljövänlig” och ”klimatvänlig” betyder. Det betyder väl nåt som är bra och positivt gentemot något annat? Men elproduktion kan inte ge något positivt till miljön. Den kan bara skada olika mycket. Om jag går fram till en kille på gatan och ger honom en hård smäll på käften, trots att jag skulle kunnat slå ihjäl honom, är jag då vänlig mot honom? Ja, det är jag, enligt det resonemang som Svensk Energi använder, när de pratar om klimatvänlig el.Här är kampanjens reklamfilm. Den har vacker musik och söta barn. Det är samma barn som kommer att få betala för att deras föräldrar ville sälja mer el.

Det här blev MYCKET längre än jag hade tänkt, hoppas att nån orkade läsa igenom allt. Summa summarum så blir jag ledsen och besviken när jag ser en kampanj som Ladda Sverige. Jag är inte motståndare till el. Självklart ska vi använda den till att laga mat, utbilda oss och sköta vår hygien. Elen gör fantastiska saker för att hjälpa mänskligheten framåt, men kampanjen visar el som något gudomligt gott och snällt som inte har några skadliga effekter. Något man kan slösa med.

Det är ren och skär bullshit.

El är ytterst värdefull och dyrbar. Det är också så vi måste använda den.

Attityder, vindkraft och kärnkraft

Jag tog precis en Panodil, med förhoppning om att återigen hamna under 38° feber. Hoppas den hinner verka innan jag skriver nåt heltokigt av misstag.

I GP, jag tror det var i onsdags, stod en ledare med rubriken ”Inga snurror på min tomt, tack!”. Den var ganska lång och handlade om att de senaste årens etablering av vindkraft var misslyckad, ineffektiv och borde ersättas av mer kärnkraft. Detta mot bakgrund av en SOM-undersökning som visat på att folk är mindre positiva till vindkraft i kommuner där stora etableringar görs.

Ska jag vara helt ärlig har jag varit ganska sur på GP det senaste, vilket kan göra att jag inte ser helt objektivt på saken. Diss på diss mot förnybar energi, trängselavgifter och alla möjliga utvecklande idéer har publicerats, och fått stå relativt oemotsagda. Hur som helst skrev jag ett svar tillsammans med vännerna och kollegorna Almina och Agneta, och tro det eller ej – det togs faktiskt in. Åtminstone i nedkortad form. Klicka på insändaren för att kunna läsa lättare.

Dessutom tycker jag faktiskt att de gav ett bra svar. De skriver konkret att det inte handlar om att vindkraft är ineffektivt, misslyckat och fungerar dåligt (som det stod i ledaren) utan om att verken anses fula. Bra, då har vi kommit en bra bit. Huspriser sjunker, yes. Ytterligare ett argument som behöver sägas högt, eftersom man sällan erkänner att det är det det handlar om, snarare än vindkraften i sig. Små hus på Tjörns västkust där jag kommer ifrån säljs för 12 miljoner. Det är verkligen för billigt (ironi).

Konkreta värden, ja, det var ett ganska okonkret sätt att skriva det på men det stämmer. En obruten horisont är ett värde. En oförändrad havsnivå likaså. Liksom en säker strålmiljö. Vi har många värden och en del måste vi offra om vi vill leva ett liv med el, fordon och mobiltelefoner. Och inte minst med en elkrävande industri. Inget av det där är självklart att vi behöver.

Miljarderna som läggs på vindkraftsutbyggnad i form av elcertifikat, får GP här att låta som det är statliga miljarder – skattepengar. Elcertifikat går ut på att pengar avsätts från försäljning av el (från elbolagen alltså) för att stödja ny förnybar elproduktion. Det är alltså inget som går från andra sektorer i samhället. Det finns säkert andra investeringar som skulle göra mer samlad nytta för miljön, men att fördela om pengar inom energisektorn från fossilt till förnybart är något som måste göras. Kungliga Vetenskapsakademin har för övrigt fått mycket stark kritik för uttalandet som GP refererar till.

Slutligen ett intressant argument. Att det inte är inom kärnkraftsindustrin som jobb försvinner om kärnkraften läggs ner, utan inom elintensiv industri. Detta är alltså biltillverkning, stål och brytning, får jag anta. Det här är känsligt, men en så överdimensionerad tillverkningsindustri av den typen av produkter är inte långsiktigt hållbart. Även industrin måste ställa om till en hållbar produktion. Detta är lite som att kasta sten i glashus att säga, kort efter att alla möjliga livsuppehållande åtgärder satts in för att hålla liv i en döende bilindustri.

Jag trampar på en del tår här, men jag är inte så kompromisslös som det verkar. Vad jag blir arg på är att en stor stark svensk elintensiv industri för att pumpa ut bilar över hela världen ses som en självklarhet och ett mål. Mängder av människor har jobb inom den industrin och försörjer sig genom den. Men de är inga idioter som inte skulle klara av att anpassa sig till annan tillverkning eller rentav andra arbeten. Många kan rentav fortsätta producera ungefär samma saker, på ett mindre energiintensivt sätt.

Men vi kommer inte att kunna fortsätta ”som vanligt”. Vi måste ta nappen ur munnen och förstå att det här handlar om mer än vår industri, mer än om oss, mer än om kärnkraft och vindkraft. Jag vill kunna säga till mina barnbarn att min generation lyckades vända utvecklingen och ge dem ett liv värt att leva. Inte att jag bidrog till att bygga bilar och stapla kärnavfall på hög i 20 år till.

Nu behöver jag en ny Panodil.

Detta har hänt

Här kommer några glimtar om vad jag har varit med om de senaste veckorna. I bildform.