klimat – Sida 4 – Emanuel Blume

I Hjällbo för att kolla in celler

Solceller alltså. Det finns säkert massor av celler i Hjällbo; stamceller, konvektionsceller och allehanda andra celler, men det var just solcellerna som jag kom dit för att besöka.

Det var ett studiebesök anordnat av Naturskyddsföreningen i Göteborg. Solen stekte obönhörligt när vi gick från spårvagnshållplatsen upp till Hjällbo Lillgata, där de aktuella husen låg. Vi möttes av följande fasad, med solceller och allt, inklusive en liten tavla där man kunde läsa hur stor effekt anläggningen producerade just då, och hur mycket energi den producerat under dagen. Klicka på bilden för att kunna läsa på tavlan. Och om du undrar varför de ser så 70-talig ut är det för att jag kände ett enormt behov av att använda mitt nya häftiga kameraprogram till telefonen som jag köpt för hisnande 7 kr.

Detta var alltså den största del-anläggningen. Totalt tror jag att tre hus var utrustade med solcellerna, en yta på totalt 700 kvadratmeter. Den 6e största solcellsanläggningen i Sverige tydligen. Efter att ha stått och pratat ett tag om projektet, Hjällbobostaden och solcellsteknik i allmänhet klättrade vi upp på taket till ett av husen.

Solcellerna var alltså monterade både på taken (i 15° vinkel mot takplanet) och på den främre fasaden. På taket fick de samsas med hyreshusens heliga kor – parabolerna (som tog in över 1000 kanaler!)

Hela anläggningen kändes väldigt välgjord. Pedagogiskt att en del av panelerna syns på fasaden, och att man kunde läsa av effekt och produktion.

Ändå var jag inte helt övertygad. Anläggningen hade kostat 5,5 miljoner att bygga. Jag tror att den förra året producerat totalt 88 MWh (om jag minns rätt). Ett av de små vindkraftverken som står i Stansvik hemma på Tjörn producerar (om jag räknat rätt) ungefär 400 MWh på ett år. Det är alltså ett litet och gammalt vindkraftverk.

Den här moderna solcellsanläggningen, sjätte störst i Sverige, ger alltså en femtedel av vad ett litet sketet vindkraftverk i Stansvik ger.

Det är inte så att jag är negativ till solceller. Men det är viktigt att man ser det i proportion till andra energikällor. Solceller är smidiga på så sätt att de inte låter, inte sticker upp och inte rör sig. Det är också en värdefull egenskap att elen lokalproduceras, så att husen den sitter på blir mer självständiga, t.ex. om det blir strömavbrott eller inträffar en större katastrof.

Men även vindkraft och vågkraft lokalproduceras, om än inte lika lokalt. Jag skulle vilja veta hur mycket resurser som krävs för att bygga solcellerna, transportera dem, montera dem och underhålla dem. Med en sådan relativt liten produktion gäller det ju att de inte tar för mycket resurser i anspråk för att det ska vara bra ur ett miljöperspektiv. Självklart är det bättre än olja och annan fossil energi, men lite högre ambitioner än så tycker jag allt att vi ska ha!

När jag var i Kenya förrförra året var det en del familjer som hade solceller på taket. Där var det fantastiskt. Från att helt ha saknat el, telefoni, och moderna kommunikationer räckte det nu med en kvadratmeter solceller på taket för att kunna titta på TV, lyssna på radio och ladda sin mobiltelefon. Men mängden el som används av en kenyan är så otroligt mycket mindre än den som används av en svensk. Det svenska elslöseriet är groteskt stort, och man skäms nästan när man kommer ner och försöker förklara för kenyanerna vad man egentligen använder all el till. Typ “Tja… jag vet inte… vi har ju lampor som står på under dagarna… spänningsomvandlare… solarier… air condition… eluppvärmning… stand by-TV…” Inte undra på att de ofta rynkar pannan.

Hur som helst, jag tycker solceller är en fantastisk teknik som ska användas. Men frågan är om det är det bästa att bygga i Göteborg, med ganska få soltimmar om året, starka vindar och närhet till både hav och biomassa.

Vad tycker ni?

Saabla bilfabrik!

Jag vet inte mycket om bilar. Framför allt vet jag inte mycket om bilindustrin. Men jag vet en del om ekonomi och framför allt vet jag mycket om långsiktig hållbarhet.

Det här med Saab har blivit en lång följetong. Nya “räddare” hittas i tid och otid, i Tyskland eller Kina, bolaget köps upp, säljs, flyttas, görs om… För en oinvigd som jag ser det ju onekligen ut som att man försöker hålla vid liv något som självdött för länge sedan, om de så ofta förespråkade marknadskrafterna fått spela fritt.

Först frågar jag mig, varför går man igenom allt det här för att till varje pris få fortsätta bygga bilar? Är det för Sveriges skull? För arbetarnas skull? För bilarnas skull? Som jag ser det är arbete viktigt (även om det är mer komplicerat än vad vissa gör gällande). Att folk har något att göra där de känner sig behövda och där de tjänar ihop till sin egen lön. Alltså kan vi konstatera att det är dåligt att folk blir av med sina jobb. Men ser vi det inte lite kortsiktigt då? Är vi så fast i vårt industriella bilnormativitetstänkande att vi inte inser att bilbyggande är långt ifrån det enda dessa mäniskor kan?

För där tangerar vi en annan kärna i den här historien. Bilbyggandet. Forskningsrapport på forskningsrapport konstaterar att vi måste minska vårt bilåkande. Färre bilar visar sig vara en lösning på inte bara problemet med växthusgasutsläpp, utan även många andra dilemman i vårt samhälle. Ändå kämpar vi med näbbar och klor för att till varje pris klamra oss fast vid vår bilindustri, kosta vad det kosta vill!

Jag må ha ett skevt perspektiv, eftersom jag inte har nån bil själv, men för mig verkar hela grejen ganska korkad. Att vi flyttar Saabtillverkningen till Kina gör ju dessutom att de svenska arbetarna blir av med jobbet ändå, alternativt får omskola sig till kineser.

Tänk så mycket bra grejer man kan bygga! Och så måste vi nödvändigtvis bygga bilar! I don’t get it.

Tragisk ironi

En liten tanke om klimatförändringarna som vissa tror på och andra inte.

En drivkraft som vi alla har är att få bekräftat att vi faktiskt har rätt. Detta leder till lite knepiga effekter när det gäller klimatförändringarna och att göra nåt åt dem. För om människor som menar att den förstärkta växthuseffekten är reell och orsakad av människan (vilken den ju naturligtvis är, enligt min uppfattning) också lyckas påverka samhället att stävja den globala uppvärmningen, så kommer ju “beviset” för att de hade rätt bli svagare.

Det vill säga, om vi lyckas stoppa den globala uppvärmningen kan klimatskeptikerna säga att “Vad var det vi sa? Det blev ingen global uppvärmning.” Vi får alltså bekräftelse att vi hade rätt först när vi förlorat chansen att rädda planeten. En ganska tragisk ironi.

På samma sätt funkar det tvärtom. Klimatskeptikerna, som innerst inne känner viss osäkerhet (inte minst för att varenda kritiskt granskad forskningsrapport styrker att den människoorsakade globala uppvärmningen är verklig) får bekräftat att de har fel först när samhället följer deras förslag till handling, det vill säga att fortsätta med fossila bränslen.

Vad det här i slutändan betyder måste ju vara att om vi menar allvar med vad vi tror och vad vi vill, och handlar därefter, så måste vi acceptera att vi kan komma att få höra att “Vad var det vi sa?” från våra meningsmotståndare i framtiden.

Men är inte det en framtid väl värd att sträva efter?

Några grader hit eller dit…

Jag håller nu på att läsa boken “Sex grader” av Mark Lynas. Den kom ut 2007 och handlar om vilka effekter en höjning av den globala medeltemperaturen kan få. Den är uppdelad i sex kapitel, där det första handlar om en grads höjning, det andra om två graders höjning och så vidare, upp till sex grader. Jag har bara precis börjat på tvågraderskapitlet.

Det är ingen lätt läsning. Som jag tog upp i förra veckan är det svårt att veta hur man ska reagera på att få reda på saker som att arter utrotas, glaciärer smälter, öriken hamnar under vattenytan, och det ena hemskare än det andra (exemplen är hämtade från kapitlet om en grads temperaturhöjning). Det är lätt hänt att man bara nickar eftertänksamt och fortsätter med det man höll på med. Kanske är det så man måste göra för att inte bli galen. Men samtidigt, det är precis vad rådjuret gör, när det stirrar in i strålkastarna på den framrusande bilen.

Nya studier, som jag också skrev om förra veckan, pekar mot att vi förmodligen inte klarar tvågradersmålet, det vill säga målsättningen att medeltemperaturen på Jorden inte ska stiga mer än 2 °C under vårt århundrade. Effekterna av en sån höjning är… tja…

Jag drar mig till minnes orkanen Katrina i New Orleans 2005. Vallar brast, Pontchartrain-sjön svämmade över sina bräddar och staden förvandlades på ett ögonblick till ett dränkt, laglöst och okontrollerat kaos. Man såg på TV hur affärer plundrades, hur friska människor slogs om drickbart vatten medan de sjuka såg på, och hur folk sköt mot räddningshelikoptrarna i hopplös desperation. Det var sinnessjukt. Och fler, värre och mer oberäkneliga oväder är bland de första effekterna av en höjd medeltemperatur vi kan räkna med. Jag vet inte om jag klarar att greppa det här.

Kanske tillhör jag den sista generationen som växer upp i en värld av relativ trygghet? Den sista generationen som har möjlighet att besöka snöklädda bergstoppar? Att se korallrev? Den sista generationen som inte hört talas om växande flyktingströmmar från städer och länder som blivit obeboeliga?

Snacka om dystopi. Hela boken är sån. Och det ska inte stickas under stol med att Lynas fått mängder av kritik. Från många håll. De senaste åren har han exempelvis blivit beskylld för att ha “tappat greppet om klimatfrågan”, framför allt vid klimatmötena i Köpenhamn och Bali. Men då gäller det inte, om jag förstått det rätt, hans analyser och sammanställningar av forskning, utan hans uttalanden om att Kina skulle vara den största klimatboven, och att ha tappat tron på en lösning. Här är en artikel om detta.

Själv berättar han i början av boken att han, då han gått på toaletten efter att ha hållit en lång föreläsning för allmänheten, hört en besökare be sin kompis om ursäkt för att ha “dragit med honom på nåt så deprimerande”. Lynas förvånades, eftersom han själv inte såg det så. Han jämförde det med att någon blivit deprimerad efter att få reda på att det brinner i köket, när hen själv sitter i TV-rummet. Detta istället för att faktiskt ringa brandkåren eller gå ut och släcka i köket.

Han är kontroversiell, Lynas. Läs gärna boken, men inte utan att tänka själv och reflektera.

It’s gettin’ too hot!

I ett miljönyhetsbrev jag jobbar med varje månad skriver vi i senaste numret om hur 2010 års globala utsläpp av koldioxid slår alla tidigare rekord, och om hur en rapport från Lunds Universitet visar på att effekterna av klimatförändringen i Arktis är mycket större än man tidigare trott.

Det är så svårt att veta hur man ska reagera på sånt här. Jag kommer ihåg för 5-6 år sedan, när man hade pratat om klimatförändringarna i ett nyhetsprogram för barn på TV, jag tror det var Lilla Aktuellt. Föräldrar hade blivit upprörda, eftersom barnen blev skrämda. Man menade att såna saker får man inte berätta för barn, de kan inte förstå sånt.

Jag har funderat mycket på det där. När ska man berätta det, då? När de blivit vuxna och lärt sig att skjuta ifrån sig saker? Frågan är egentligen inte varför barn blir skrämda och ledsna när de hör vad som är på gång, utan varför vi vuxna inte blir det.

Hur som helst, de globala koldioxidutsläppen minskade under 2009, på grund av finanskrisen, men 2010 ökade de igen och slog nya rekord. Lars Westermark, enhetschef på Naturvårdsverket, säger i en intervju med Sveriges Radio att “Det här är en väckarklocka. Om de här utsläppen fortsätter att öka kommer vi att missa tvågradersmålet och istället landa på en ökning på 4-6 grader till år 2100.”

Vi slänger oss med så mycket siffror. Två grader hit, fyra dit. 350 ppm hit och 500 ppm dit. Men inser vi vilka verkliga effekter som gömmer sig bakom dessa siffror? Inser vi vad det skulle innebära med en höjning av den globala medeltemperaturen på 4 °C? Det är när man kommer in på såna saker som rösterna kommer tillbaka; “Shhh! Skräm inte barnen!”

Jag säger som Ghostarna i StarCraft 2: It’s gettin’ too hot!

Det kryllar av dem!

Här kommer ytterligare en uppföljare till det jag skrev om Den stora förnekelsen, boken av Johan Rockström och Anders Wijkman som jag pratat om i ett par dagar nu. I tisdags skrev jag om olika typer av klimatförnekare och igår om deras vanligaste argument. Jag avslutade gårdagens inlägg med att det kryllar av lösningar på alla de här problemen, och efter påtryckning från läsare kommer jag här att ta upp några av de viktigaste.

Vindkraftspark till havs. Jag tog med bilden mest för att jag tyckte den var så vacker.

Jag kommer att dela upp lösningarna lite slarvigt i Beslutsfattare och Individer.

Beslutsfattare

• Många stora miljöproblem idag handlar om att vi överutnyttjar naturresurserna. Det kan vara fiskbestånd, skog, mineraler osv. När företagen som utnyttjar resurserna gör sina ekonomiska kalkyler syns inga kostnader för att man förstör dessa resurser. Ur ett traditionellt samhällsekonomiskt perspektiv tjänar vi på att kalhugga skogar, släppa ut gifter och ge barnen cancer. Detta eftersom det då skapas nya jobb och genereras intäkter som ökar vår BNP. Detta är heltokigt såklart, och en lösning är vad man brukar kalla för att internalisera externaliteterna. Förenklat betyder detta att man “sätter en prislapp” på saker som tidigare inte hade någon prislapp. Ren luft, biologisk mångfald med mera. Det kan vara genom skatter, avgifter och annan lagstiftning. Poängen är att det ska kosta vad det är värt. Det ska löna sig att ta hand om resurserna, inte som idag, att förstöra dem.

• Att införa särskilda avgifter på nyutvinning av “jungfruliga råvaror”. Det handlar om råvaror som inte återbildas eller återbildas extremt långsamt, som metaller, fossila bränslen, uran, osv. Detta ska gynna återvinning av exempelvis metaller, som är enormt mycket mer resurseffektivt än nybrytning.

• Att ifrågasätta den ägandenorm vi har idag. Att köpa och äga saker är inte alltid särskilt bra i ett längre perspektiv. Många varor produceras idag för att hålla ett kort tag och sedan ersättas. På så sätt tjänar producenterna som mest, eftersom de då får sälja mera. Har man istället ett system där kunden inte äger, t.ex. en dator, utan hyr eller lånar på något sätt av producenten, ligger det i producentens intresse att varan håller länge, kan uppgraderas och inte går sönder och behöver bytas ut.

• Grön skatteväxling. Exempelvis kan man minska skatten på vanliga intäkter, men öka med motsvarande mängd på miljöbelastande verksamhet. T.ex. allt som tär på de begränsade naturresurserna.

• Inför minskad arbetstid. Vi har idag ett materiellt överflöd men brist på tid. Vid minskad arbetstid får man mer tid över för sina intressen, sin personliga utveckling, sina vänner och sig själv. Intäkterna minskar, men kan kompenseras av den gröna skatteväxlingen. Detta innebär också att man tvingas tänka över sina konsumtionsvanor.

• Lyssna på vad forskarna säger!! Våga ta obekväma beslut! Forskare har ofta arbetat fram genomtänkta planer och åtgärdsprogram. Ta ansvar som beslutsfattare och följ dessa.

Det finns många många fler exempel, men det här var några av de viktigare.

Individer

• Ta aktiva beslut i din konsumtion. Välj tåg framför flyg. Överkonsumera inte. Handla lokalt, rättvist och miljömärkt. Tänk över vad du behöver köpa och vad du istället kan låna, dela eller hyra. Det kommer även att gynna din egen ekonomi.

• Ifrågasätt dina transportvanor. Behöver du ha bil i stan? En bil drar inte bara bränsle, utan tar också upp plats i stan, släpper ut avgaser, kräver enorma mängder naturresurser att producera och utgör en trafikfara. Bilpooler är bra för den som behöver bil nån gång ibland. Cykla går i regel fortare än bil i Göteborg idag enligt min erfarenhet. Även här kan du spara massor med pengar.

• Hur mycket slänger du? Svenskar slänger enorma mängder mat, och det mesta behöver inte slängas. Köp inte mer mat än du vet att du kommer att äta upp. Ofta slängs ungefär 1/3 av den mat man köper in. Och när du slänger, få ändan ur vagnen och sopsortera! Det är så enkelt!

• Vad äter du? Köttproduktion världen över står för mer utsläpp av växthusgaser än all världens fordonstransporter (FAO, 2006). Ändå pratar man mycket mer om bilar än om köttätande. Den hårda sanningen är att köttproduktion är en stor del av orsaken till den globala uppvärmningen. Det betyder inte att alla behöver bli vegetarianer över en natt. Men varje måltid du äter vegetariskt (vilket ofta är nyttigare, mer näringsrikt och billigare) innebär ett minskat tryck på naturresurserna.

• Det där vanliga med att byta ut glödlampor, släcka i rum du inte befinner dig i, inte ha saker på standby och allt det där vi redan kan.

Återigen är det här bara en liten liten andel av alla lösningar. Jag valde här att inte ta upp en massa fiffiga tekniska lösningar. Det kan bli ett annat inlägg.

Med tvivlet som vapen

Här kommer fortsättningen på det inlägg jag skrev igår, om Den stora förnekelsen. Om jag ska sammanfatta det hela i en mening handlar det om klimatförnekare, som anser att vi inte behöver göra något åt den globala uppvärmningen eftersom den bara är påhitt, alternativt inte alls har nån koppling till oss människor. Och det var Johan Rockström och Anders Wijkman som pratade om detta igår på ett stort seminarium på Göteborgs universitet.

Nåväl. Vad är det då dessa klimatförnekare förnekar? Som jag skrev igår råder väldigt stor inkonsekvens inom klimatförnekandet, och det är inte sällan som de själva är osams inbördes. T.ex. om huruvida uppvärmningen inte existerar alls eller om den existerar men inte är orsakad av mänsklig aktivitet.

Här kommer en lista på några argument som klimatförnekare ofta använder, och hur Rockström och Wijkman bemöter dem.

Temperaturen ändras inte alls. Det är en konspiration.
Jo, det gör den faktiskt. Alltför många av varandra oberoende undersökningar bekräftar att den gör det.

Okej, temperaturen ändras, men det är naturliga variationer.
Det finns gott om naturliga variationer som gör att temperaturen ändras, men inga naturliga processer som vi känner till kan förklara den kraftiga ökning av temperatur vi uppmäter idag.

Mmm, men det är solens fel.
Solens strålning ändras i solfläckscykler. Vi befinner oss för närvarande i ett läge med få solfläckar, där solens strålning är lägre än genomsnittet. Alltså värmer mindre.

Jaja, det HAR väl skett en ökning, men den slutade 1998.
Ökningen sker över lång tid och det är inte så att varje år nödvändigtvis blir varmare än det förra. Havstemperaturen är mer jämn än när man mäter i luften, och den har ökat stabilt även efter 1998.

Men de senaste vintrarna har ju varit jättekalla!
I norra Europa har de varit det. Men globalt har det varit milda vintrar.

Poler och glaciärer smälter faktiskt inte alls, det visar forskningen!
Alla glaciärer smälter inte. Det finns ett fåtal glaciärer, främst i Europa, som faktiskt växer. Men den stora majoriteten av glaciärer globalt, samt polerna, minskar stadigt i volym.

Men om man tittar på borrkärnor så ser man att det är ökad temperatur som orsakar en ökad koldioxidhalt i atmosfären, inte tvärtom!
Detta är ett helt riktigt och viktigt argument. Men tyvärr innebär inte det att ökade koldioxidutsläpp är ofarligt. Det innebär snarare att det finns en självförstärkande effekt av ökad global temperatur. Eftersom det tidigare i jordens historia inte funnits några “onaturliga” koldioxidutsläpp så har mängden koldioxid i atmosfären reglerats av temperaturen. När vi “på konstgjord väg” ökar koldioxidnivåerna finns risk att den resulterande temperaturökningen ytterligare kan förstärka utsläppen av koldioxid (t.ex. via utsläpp från tinad permafrost).

Man kan sammanfatta klimatförnekarnas argument med att det handlar om att sprida tvivel. Tvivel på forskningsresultat, på etablerade modeller och rentav på sunt förnuft. Genom att hävda att något bara är till 99% bevisat vill man påstå att det inte är nån idé att göra något förrän det är till 100% bevisat. Det är som att kaptenen på Titanic är till 99% säker på att det är ett isberg i sikte, men vill vara 100% säker innan hen lägger om kursen.

Grejen är att det finns lösningar! Det fullkomligen kryllar av dem! Lösningar som inte bara motverkar den globala uppvärmningen utan också förbättrar vår livskvalitet! Att inte agera nu är som att resonera som mannen i den röda slipsen på teckningen ovan.

Det är inte försent, men det är fanimej bråttom!

Skeptiker, totalförnekare och allmänna latmaskar

Fig. 1. Apor som tycker att klimatförändringar bara är trams.

Igår var jag som tidigare hintats om på ett seminarium med Johan Rockström och Anders Wijkman. De har precis publicerat en bok med titlen “Den stora förnekelsen” som handlar om klimatförnekare, det vill säga folk som menar att det här med klimatförändringar bara är trams.

Efter en fantastisk cykeltur i det soliga och fågelkvittriga mars-Göteborg satt jag i den gigantiska aulan på universitets huvudbyggnad. Hela salen var fylld när Rockström och Wijkman började tala.

Det var en lång och väldigt intressant föreläsning, men jag ska försöka att göra en kort rekapitulation här. Till att börja med pratade de rent allmänt om de många accelererande miljöprocesser vi ser globalt. Det som vi ofta kallar “hockeyklubbor”, vilket är en bra beskrivning på hur kurvorna som beskriver processerna ser ut. En sån här till exempel:

Fig. 3. Klimatförnekare har funnits i alla tider.

Rockström och Wijkman räknade upp sex typer av “aktörer” i klimatfrågan.

1. “Det är redan kört”-folk. Som tycker att det är för svårt att göra nåt åt problemet och därför tycker att vi kan fortsätta som vi gör. T.ex. Dark Mountain-rörelsen.

2. Forskningsfronten. De forskare som står på spetsen i hur klimatprocesserna fungerar och kommer med de senaste rönen. Har ofta värre prognoser än t.ex. IPCC.

3. Mainstream-folk. T.ex. IPCC och mycket “vanligt folk”. Dvs de som hävdar att det är stora problem men ligger lite efter i forskningen (eftersom allt måste valideras och accepteras av ett stort antal grupper). Räknar t.ex. inte med dynamiska uppvärmningseffekter, som ändrad reflektion vid issmältning.

4. Sociala klimatunderskattare och oinsatta. En stor grupp. Innehåller allt från Olsson och Nilsson till högutbildade t.ex. ekonomer som tittar enbart på sitt eget forskningsfält men inte tar hänsyn till “externa effekter”, som miljöfrågor alltför ofta räknas till.

5. Klimatskeptiker. En för klimatforskningen viktig grupp. De håller oftast med om att en klimatförändring är förestående, men är osäkra på om det är på grund av mänsklig aktivitet. Kritiserar och nagelfar klimatforskning, vilket bidrar till en stark och viktig kritik och kvalitetskontroll av forskarna i kategori 2.

6. Klimatförnekare. Nu börjar det brännas. Till skillnad från skeptikerna förnekar denna kategori ofta klimatförändringarna helt och hållet. De kännetecknas också av en stor inkonsekvens. Vissa hävdar att klimatet inte ändras. Andra att det visst ändras, men att det är “naturliga förändringar”. Andra att det är på grund av oss människor, men att det bara är bra, och så vidare. Ett exempel på klimatförnekare är Stockholmsinitiativet.

Det här blev ett längre inlägg än jag tänkt. Det får bli en del 2 imorgon, tror jag. Välkomna tillbaka då för att läsa den spännande fortsättningen, om förnekarnas strategier och argument!

På väg mot den stora förnekelsen

Det här blir ett hejdundrande snabbt inlägg, för om fem minuter ska jag cykla iväg till Geovetarcentrum och vara med på ett seminarium. Det är Johan Rockström och Anders Wijkman som ska prata om fenomenet klimatförnekelse. Det vill säga, att hävda att klimatet inte alls ändras, och om det gör det så är det inte vårt fel, och om det skulle vara det, så är det i alla fall inte just deras fel, och är det det så kan vi inte göra nåt åt det. Ungefär så. Det ska bli intressant! Återkommer med rapport!

Bilden visar Rockström och Wijkman. Tillsammans har de skrivit boken “Den Stora Förenekelsen” om just klimatförnekandet.

Hockeyklubbor och världens undergång

Växthuseffekten i all ära, men jag har i över tio år haft i bakhuvudet att det STORA hotet mot mänskligheten är något helt annat.

När forskare och andra som har koll beskriver växthuseffekten använder de sig ofta av en speciell kurva, som ibland kallas för hockeyklubbskurvan. Den visar hur mängden koldioxid varierat i atmosfären genom tiderna. Först är den i princip rak under många tusen år, för att i samband med industrialiseringen plötsligt skjuta i höjden. Det är det som gör att den får formen av en hockeyklubba.

Men, en kurva som svänger av ÄNNU skarpare är kurvan som visar världens befolkning över tid. Den ökar långsamt, långsamt från tiden mellan 5000 före kristus till år 0, för att sedan öka lite snabbare, dippa lite under digerdöden som började på 1300-talet, och sen öka kraftigt de senaste århundradena, med en total raketökning de senaste femtio åren. Fotot här nedanför visar en modell av befolkningskurvan på Deutsches Museum i München där jag var för några år sedan.

Här kan man ju VERKLIGEN snacka om ökning! Kurvan får växthuseffekthockeyklubban att framstå som en pingisracket i jämförelse. Jag drar mig till minnes att när jag gick i grundskolan fick jag lära mig att världen hade fem miljarder invånare. Nu lär sig barnen att vi är närmare sju miljarder.

Alltså, med en sån ökning, spelar det ju ingen roll om vi lyckas minska utsläppen per person till hälften på 50 år, för då är vi ju dubbelt så många! För att illustrera kurvan ytterligare lägger jag här in en film jag tog med min skruttiga digitalkamera när jag var på museet i München.

Det är inte utan att man blir lite mörkrädd. Men, hur som helst har jag tyckts att det pratats ganska lite om det här problemet jämfört med alla andra möjliga hot mot mänskligheten. Häromdagen när jag lyssnade på radio sa dock några forskare att ökningen inte är lika stor längre, att vi förmodligen kommer att plana ut på drygt 9 miljarder invånare. Jag hoppas verkligen det stämmer.