vård – Emanuel Blume

Det är konstigt med smärta

Jag har alltid haft en bild av mig själv som smärtkänslig, med låg tålighet för sånt som gör ont. Kanske har det att göra med att jag när jag var liten ofta hade rollen som där lilla rädda som inte tålde det ena och det andra. Jag har ingen aning om ifall det verkligen var så, att jag var ovanligt rädd och inte tålde saker (tålde som i att man t ex kunde få ett slag i magen utan att börja gråta), men jag hade den rollen under en lång period.

Den där bilden har liksom följt med upp i åldern, och när jag har råkat ut för saker som sägs göra väldigt ont, men som jag själv inte har tyckt varit särskilt outhärdliga, har jag alltid tänkt att ”fast det ska nog göra mycket ondare egentligen. Om det hade varit på riktigt. Att jag klarar det beror förmodligen på nån förmildande omständighet”. De senaste veckorna, efter att min blindtarm fick för sig att det var en bra idé att spricka, har jag börjat fundera över det där med smärta. Går det att mäta smärta?

Läkaren sa berättade efter operationen i Malmö att när man får blindtarmsinflammation som vuxen så tar det i regel ungefär två dygn innan den spricker, och de två dygnen brukar innebära tillräckligt med smärta för att den drabbade ska hinna söka vård. Jag hade haft ont i ungefär fem dagar innan jag kontaktade en vårdcentral (läs den historien här), och då var blindtarmen så nära att spricka att jag när jag väl kom till akuten fick en operation inom några timmar. Det hade gjort ont, men inte så ont att jag inte kunde hantera det. Jag har alltid haft bilden (även om jag väl inte reflekterat så mycket över det som vuxen) att när det gör ont på riktigt, då gör det så ont så att såna som jag bara skulle gallskrika eller falla ihop i en hög.

Nu hade jag haft ont i fem dagar, och till slut ringt till vårdcentralen. När de väl fick reda på vad det var undrade de varför jag inte kommit in flera dagar tidigare, eftersom det måste ha gjort så ont. Jag visste inte vad jag skulle svara.

Ett annat exempel var när jag bröt handen häromåret. Jag vurpade i skidbacken, och krack så hade jag tre benbrott i handen. Också då gjorde det ont, men inte ondare än att jag kunde plocka upp stavarna igen (i högra handen, vänsterhanden ville liksom inte lyda mig). När jag fick reda på att handen var bruten, och dessutom på flera ställen, trodde jag först inte på det. Återigen, jag har alltid föreställt mig att om man bryter något är smärtan outhärdlig för en sån som jag. En tuff person, som Sylvester Stallone i boxningringen, kan få näsan bruten och ändå boxas vidare, men att jag skulle kunna åka vidare på skidorna är ju helt absurt…?

Det dröjde nästan en månad innan jag fick en operation för handen. Då hade benen redan börjat växa ihop, fast på fel sätt, så de fick plocka isär dem igen och lägga rätt dem. Lyckligtvis var jag ju sövd och märkte ingenting. Men under den där månaden jag gick med brutna ben i handen var det samma sak, det gjorde ont men inte så ont som jag alltid har föreställt mig att det gör ”på riktigt”. Det där är ju inte på riktigt, det är klart att du inte har ont på riktigt! ringer det i huvudet, som ett eko från när man var liten och började gråta för något man inte borde gråta för. Men nu var det ju faktiskt ett tag sen jag var liten.

En slags smärta som jag verkligen har problem med är allt som har med tänder och tandlagning att göra. Borrningar, rotfyllningar… Jag brukar behöva fyra-fem doser bedövning, som gör att jag blir helt koko i huvudet en halv dag efteråt. Det har hänt att jag kommit upp i maxdosen för vad de får ge en patient vid ett och samma tillfälle. Ofta blir det värre ju fler gånger jag går dit. Jag gjorde en tandbehandling förra året som innebar 10-12 tandläkarbesök, och även om de första inte var så farliga så blev det värre och värre för varje besök, som om tanden blev mer spänd för varje gång.

Varför är smärtan så mycket värre när man borrar i en tand än när man bryter benen i handen?

Om jag förstått det rätt så finns det inget ”vetenskapligt” sätt att mäta smärta. Fast det kanske är fel ord. Inget ”objektivt” sätt, som går att jämföra från person till person. Som i att ”den här smärtan var åtta aj stark, men den där var bara fyra aj”.

Hur som helst, oavsett om det går att säga nåt vettigt om hur stark en viss smärta är eller inte är, så tror jag att jag har börjat ändra uppfattning om det där med att tåla smärta.

Och om vad som är riktig smärta.

Så var man opererad igen…

Innan jag fyllde 25 hade jag aldrig varit på ett sjukhus i hela mitt liv. Kanske nån enstaka gång att man hälsat på nån sjuk släkting, men i princip levde jag mitt första kvartssekel helt utan kontakt med sjukhus. Sen plötsligt, som på en given signal, BAM, blev jag matförgiftad i Kenya, BOM akutinlagd för bäckenbotteninflammation, SMASH opererad för brutna fingrar, BLAM intagen för oförklarliga buksmärtor och BOOM, nu var det dags igen.

Jag började få ont i magen i början av veckan, kanske redan i söndags, men jag tänkte att att det väl inte var nåt särskilt. Helgen hade varit ganska intensiv, med långa resor och nätter på gympasalsgolv, så det var väl nån liten stressreaktion tänkte jag, inget att oroa sig för. På onsdagen hade det blivit värre, jag fick lite feber och svårt att röra mig fort, så jag stannade hemma från jobbet.

Nu hör det till saken att jag varit hemma från jobbet ganska ofta den senaste tiden, av flera olika orsaker. Det har varit tandlagningar och tandvärk, förkylningar och huvudvärk. Saker som åtminstone inte verkar ha med varandra att göra. Förra veckan fick jag ställa in ett möte på grund av att jag hade tandvärk efter att ha satt in en ny krona, så när jag nu hade en arbetsresa till Malmö inplanerad torsdag-fredag så var jag inte direkt pigg på att ställa in den bara för att det värkte lite i magen. Så i torsdags morse hoppade jag på tåget och åkte söderut som planerat.

Till en början gick det ganska bra. När jag väl var framme i Malmö och tog mig till första mötet kände jag mig ganska pigg. I nästan två timmar satt jag och diskuterade biobränslen och hade ingen större tanke på att något inte stod rätt till, mer än att det blev svårare och svårare att fokusera på diskussionen. Sen en promenad till stora torget, en så liten lunch som möjligt (hade knappt ätit under dagen, magen var liksom inte jättepå det här med mat, men jag kände att något var man ju tvungen att stoppa i den även om den protesterade), och så in på nästa möte. Som var betydligt kortare, som tur var. Diskuterade elhandel och miljöfonder i ungefär en timme, och började sedan gå mot hotellet där jag bokat rum för natten.

Efter nån timme hade jag feber och värk lite överallt, och ringde sjukvårdsupplysningen. Det var lång kö, men jag knappade in att de skulle ringa tillbaka. Hade de gjort det kanske jag hade kommit iväg snabbare, men nu förblev telefonen tyst och jag tillbringade natten på hotellet med att vrida mig i kramper mellan tolv och fem ungefär. Nånstans där i vid tre-fyratiden insåg jag väl att det inte var nån större idé att hålla den föreläsning jag egentligen skulle hållit på fredagseftermiddagen, och när det väl var morgon gick jag ner till receptionen för att be om numret till närmaste vårdcentral. Det visade sig finnas en tvärs över gatan. Först ringde jag, men det var så lång kötid att jag tänkte att det är väl lika bra att gå dit istället. Väl där var jag tvungen att ringa och boka tid ändå, eftersom de inte tog emot obokade besök. Så jag satt i väntrummet i en halvtimme och ringde till den vårdcentral i vars väntrum jag satt och försökte komma in i. Till slut kom jag fram och de skickade en sjuksköterska för att titta på mig.

Några prover och mycket väntetid senare var jag på väg därifrån. De visste inte vad det var för fel på mig men tyckte att jag skulle vända mig till akuten. Så jag släpade mig tillbaka till hotellet, packade ihop mina grejer, checkade ut och bad om en taxi (man känner sig lite cool när man står i en hotellobby och ber receptionisten boka en taxi, även om magen håller på att implodera samtidigt). När taxin väl var på plats utspelade sig det första av ett antal språkliga missförstånd som skulle komma att inträffa under helgen, när taxichauffören pekade på mig och sa ”Om?” Jag blev förvirrad och frågade vad han sagt, och då sa han ”Vicke ’om?”. Jag kände mig jättefånig, men jag fattade verkligen inte vad han menade. Han såg lite utländsk ut, men jag tänkte att det ändå borde varit svenska. Det var i alla fall inte engelska.

”Jäag meåste veita vicke’ ’OM deu beo’ peå” sade sedan chauffören till mig på bred malmöitiska, långsamt som om jag fattade trögt, vilket jag ju också gjorde.

Aha, tänkte jag. Vilket RUM jag bor på. Han fick rumsnumret och körde mig till akuten. Väl på plats blev jag runtskickad mellan ett par olika undersöknings’om, förlåt, rum, innan en läkare kom in och konstaterade att det var blindtarmen som var på väg att brista. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det skulle bli operation och narkos och inläggning och hela klabbet, och på vad som verkade som några sekunder fick jag sjukhusskjorta och plastband om armen och kanyler i händerna och dropp och morfin och…

Mitt i alltihop träffade jag en gammal polare från gymnasiet. Det var något förvirrande att vakna upp och se henne, men jag lyckades i alla fall koppla att hon faktiskt utbildat sig till läkare sist vi sågs, och jag visste att hon numera bodde söderut. Vi tog ett hastigt adjö när jag blev rullad mot operationsrummet, syrgastuberna och narkosen. Kirurgen hette Jimmy, kommer jag ihåg, och narkosläkaren tror jag hette Kim. De var trevliga båda två, men sen kommer jag inte ihåg särskilt mycket mer.

Förra gången jag blev opererad, för några brutna ben i handen, var det ett sedan länge planerat ingrepp. Jag minns att det gjorde ont i handen efteråt när jag vaknade upp, men att det överlag kändes behagligt och positivt. Den här gången var det helt tvärtom. Jag har bara väldigt svaga minnesbilder, men jag kommer ihåg att jag hade svårt att andas och att jag slängde mig av och an, med någon som höll fast mig och ropade att jag skulle andas in genom näsan och ut genom munnen. Så det gjorde jag, försvann bort igen och kom tillbaka, med samma sak som upprepades. Nånstans där fattade jag att jag hade massa slangar i ansiktet. Det kändes som om jättelång tid gick, men jag har ingen aning om hur lång tid det tog egentligen. Jag mådde illa men hade varken ätit eller druckit så det fanns inget att kräkas upp. Till slut var det nån som sa att de skulle flytta mig till ett annat rum. Jag hade ingen aning om vilken dag det var, eller ens om vilket tid på dygnet.

Nu är det måndag och har legat inne sedan fredags förmiddag. Fick för några timmar sedan reda på att jag får åka hem i eftermiddag. Det ska bli skönt. Man känner sig väl omhändertagen här men att ligga många dagar på sjukhus känns inte som en särskilt inspirerande (i brist på bättre ord) omgivning. Så många här som mår dåligt, man hör skrik i korridorerna på dagarna och snarkningarna ekar i rummet på nätterna. Har pratat med en del, det finns verkligen en del riktiga olyckskorpar här. Håller verkligen tummarna att så många som möjligt kan bli friska och utskrivna efter mig.

Det bästa som hänt under vistelsen här är att Sofia kom ner från Göteborg i lördags morse och stannade till igår kväll. Önskar att jag hade kunnat följa med henne upp, men hon var tvungen att åka tidigare för jobbets skull och jag blev inte utskriven förrän alldeles nyss.

Jag fick en krya-på-godispåse av min polare från gymnasiet som var här en sväng i morse. Det var fint. Men nu vill jag hem till Sofia och katten. Några timmar till här bara.

Så här slutade det

I torsdags var det dags. Jag var på sjukhuset strax före sju i sällskap med Isabel, eftersom Sofia inte kunde komma ifrån sitt jobb. Efter ett inte alltför imponerande bemötande i mina senaste kontakter med sjukhuset var jag väl lite nervös att något skulle krångla även den här gången. Att vägbeskrivningen till operationsavdelningen jag fått förra gången jag var där inte stämde gjorde väl inte saken bättre. Men genom att fråga oss fram kom vi i alla fall i tid, och jag blev rentav uppropad ett par minuter före avtalad tid.

Sen gick allting som på räls. Jag är inte ironisk nu alltså, allt gick verkligen jättebra. Folk visste vem jag var och vad de skulle göra med mig, jag fick rätt tabletter och behövde aldrig vänta mer än tjugo minuter på nästa procedur.

”Benen har både ändrat läge och vridit på sig inne i handen”, förklarade läkaren och visade röntgenbilden från mitt förra besök.

Han förklarade vidare att de förhoppningsvis inte skulle behöva göra någon stor öppning i handen utan att det skulle räcka med ett litet hål för varje ben där de kunde vrida och flytta respektive bendel rätt. Sedan skulle de från sidan montera in två metallstänger som höll benen på plats medan de läkte.

Sagt och gjort. De klippte upp gipset och blottade en gulgrön krokig sak som jag tror skulle föreställa min hand. ”Varför har den sån färg?” undrade en sjuksköterska, och en annan förklarade att det var för att hela handen i princip var ett stort blåmärke. Fingrarna var deformerade och spretade efter ha varit ihopklämda så länge. Jag klädde mig för operationen i flashig gråvit landstingsskjorta och landstingsstrumpor och svalde fem eller sex tabletter, varav de flesta var olika former av smärtstillande. Sedan, efter diverse procedurer rullade de in mig i operationssalen. Alla var trevliga och förklarade hur det skulle gå till. Jag skulle sövas, vilket förvånade mig. Jag trodde man undvek att söva när det gick men tydligen var det betydligt krångligare att lokalbedöva handen. När det var dags fick jag sömnmedlet intravenöst samtidigt som jag fick syrgas genom en slang. Sen är det första jag minns att jag vaknade på ett helt annat ställe, med en statyett av en katt mitt i rummet. Den var svart och stod uppe på något slags mellanvägg. Oj, en katt, tänkte jag.

Jag hade trott att jag skulle vara dåsig och omtöcknad, men jag kände mig klar i huvudet från sekunden jag vaknade. Mer klar i huvudet än när man vaknar en vanlig vardagsmorgon och ska till jobbet. Skillnaden mot vanliga uppvaknanden var att det gjorde rejält ont. Så ont som det gjorde de närmaste tjugo minuterna hade det inte ens gjort när jag bröt benen från början (Dock gjorde det fortfarande inte ondare än en rotfyllning). Efter ett tag fick jag en extra dos smärtstillande intravenöst, och det började så småningom kännas bättre. Jag skickades på röntgen igen med följande resultat:

Det första jag tänkte på var naturligtvis de två metallstängerna. De ska sitta där i två veckor innan de plockar ut dem igen.

Nästa grej jag lade märke till, som kändes betydligt läskigare när jag insåg det, är att längden på ringfingret förändrats rejält. Det var något jag tänkt på redan innan operationen, att ringfingret plötsligt verkade mycket kortare än långfingret (skillnaden mellan fingrarna var alltså mycket större på vänsterhanden än på högerhanden), men nu syntes det tydligt på röntgenbilden att benen flyttat sig så långt och vridit sig inuti handen att fingret blivit betydligt kortare. Jämför bilderna här ovanför; på första bilden, innan operationen, är första benet i ring- och lillfingret lika långa. På undre bilden syns att benet i ringfingret egentligen ska vara betydligt längre.

Det gör fortfarande ont, men det var som värst första dygnet. Jag fick morfintabletter som gjorde att jag sov säkert 16 timmar första dagen och natten. Det var en väldigt underlig känsla att somna så lätt gång på gång, fast jag egentligen inte var sömnig. Knarkigt.

Nu kommer jag (troligen) att sluta blogga om den här historien. Det finns en massa andra intressanta saker att skriva om. Tack alla ni som hört av er och peppat och brytt er om.

Ingen idé att jag bloggar om det, ingen kommer ändå att tro mig

Ibland låter man bli att berätta om saker som händer en. Inte för att de är ointressanta eller pinsamma, utan för att man är rädd att folk ska tro att man hittar på. Jag brukar också försöka undvika klyschan att framstå som en stackars missförstådd bloggare som det är synd om. Men det här hände faktiskt så jag skriver om det ändå. Fortfarande med en hand, så jag ber återigen om ursäkt för skrivfel jag inte orkar rätta.

Jag ska operera handen imorgon bitti. Det fick jag reda på igår vid tretiden. På kvällen, när jag var tillsammans med några vänner, kände jag plötsligt hur jag började få ont i magen. Jag sa inget först utan väntade på att det skulle gå över, men det blev värre och värre och till slut klarade jag inte att sitta upp på stolen utan fick lägga mig på golvet. Mina vänner ringde ambulansen medan jag låg och vred mig fram och tillbaka och försökte andas. Efter några minuter började det lägga sig. Jag ringde Sofia som kom dit på några minuter. Innan varken hon eller ambulansen dykt upp kom dock smärtorna tillbaka, värre än första gången. Jag låg och försökte andas lugnt, men magen och ryggen krampade så jag hyperventilerade mest och slängde mig fram och tillbaka på golvet. Sofia kom strax före ambulansen och höll mig i handen genom det tredje anfallet. Det kändes som att magen och ryggen drogs samman mot ryggraden.

Jag tänkte två saker; det ena var fasen vad fånig jag måste se ut. Det är massor av tjejer här som har menssmärtor varje månad, de måste tycka jag är urlöjlig. Det andra var hoppas hoppas hoppas att det här inte gör att jag måste ställa in operationen på torsdag.

Ambulansen kom. Den var bra mycket bekvämare än den jag fick åka i Kenya för ett par år sedan. Jag fick ytterligare en eller två attacker innan vi var framme vid Östra Sjukhuset, där jag togs in och, efter långa väntetider, fick ta de sedvanliga proverna inkluderande kiss i plastglas och blodprov ur armvecket. Sedan började en lång väntan. Sofia var med, och Isabel (som varit bland de vänner jag varit med under kvällen) dök upp för att göra oss sällskap.

Klockan hade varit åtta när jag kom in med ambulansen. Klockan fem på morgonen, alltså nio timmar senare, kom en läkare och pratade med mig. De hade varit rädda för njursten, men proverna hade inte visat något. Han kände och klämde på mig men utan resultat. Det kunde kanske ha varit magkatarr orsakad av stress, sa han och vi fick åka hem. Det var kallt ute men luktade vår. Dessutom hade morgonspårvagnarna börjat gå. Vi var hemma vid sextiden. Femtio minuter efter vi gick och lade oss var Sofia tvungen att stiga upp för att ta sig till jobbet. Och det gjorde hon. Hon är fantastisk. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne. Isabel är också fantastisk.

Idag på förmiddagen skulle jag alltså till Apoteket för att köpa den desinfektionstvål som jag måste använda sex gånger från och med ett dygn innan operationsdagen. Den hade varit slut när jag försökte köpa den igår. Idag fanns som tur var två paket, vilket var precis vad jag behövde.

Hemma från Apoteket låg ett brev från Västra Götalandsregionen på hallmattan. I den fanns en kallelse. Jag skulle på undersökning på ortopedmottagningen. Ytterligare en undersökning före operationen? tänkte jag och stelnade till när jag fick se vilken tid jag skulle komma. Det stod att jag skulle dit onsdagen tredje april, kl 10.40. Mycket viktigt att du hör av dig om du inte kan komma ovanstående tid. Jag kollade på klockan. 12.15. För min inre syn såg jag hur operationen skulle behöva ställas in. Jag ringde. Hamnade i telefonkö. Väntade. Städade lite medan jag väntade. Till slut svarade nån. De kände inte till något om nån undersökning. Det fanns ingen inplanerad.

Troligen hade kallelsen skickats utan jag själv kom till akuten i förra veckan för att min brutna hand var så svullen att gipset höll på att explodera. Vilket innebär att jag inte hade kunnat komma, eftersom kallelsen var framme efter att undersökningen skulle gjorts. Vilket i sin tur var elva dagar efter benbrottet. Elva dagar med för tight gips och ben som låg fel inuti handen. Och ytterligare tid innan operation.

Nu ska jag sova. Om allt går som det ska blir jag opererad imorgon. Det ska bli fantastisk. Jag tycker fortfarande att vi har otroliga möjligheter vad gäller vården i det här landet. Att jag överhuvudtaget får en operation är underbart, och att jag får den för några futtiga hundralappar är fantastiskt. I många länder hade jag kunnat bli skuldsatt resten av livet, om det ens funnits möjlighet att operera. Nu får jag till och med sjukersättning för att jag inte kan jobba. Sverige är fantastiskt!

Dock blir man onekligen lite nervös, efter att både remisser och röntgenbilder försvunnit spårlöst, efter att man inte vetat vem jag är när jag kommit på utsatta tider och efter att ytterst lite av den information jag fått visat sig stämma.

Jag håller tummarna, åtminstone en, för att det är handen de kommer att operera imorgon och inte någon annan kroppsdel.

Benbrott och tandagnisslan

Jag skriver det här inlägget med en hand. Ber därför om ursäkt för skrivfel som jag inte orkar rätta.

För åtta dagar sedan bröt jag handen. Mer om det i förra inlägget. Jag fick en remiss till akuten på Mölndals sjukhus och order om att infinna mig där måndag eller tisdag. Tisdag morgon kom jag dit, tog en nummerlapp och satte mig att vänta. Efter ett tag plingade det till och mitt nummer, 016, kom upp på skylten i taket. Jag lämnade in remissen och berättade vem jag var. Hälsocentralen i Hede, som röntgat mig lördagen innan, skulle ha skickat info om mig och vad som hänt, men det hade tydligen försvunnit i hanteringen. Jag fick lämna in remissen och röntgenbilderna (som jag fått med mig på CD från Hede) blev tillsagd att fortsätta vänta i väntrummet.

Någon timme senare dök det upp en sjuksköterska och meddelade att det tyvärr inte fanns någon som kunde titta på mig den dagen, men att de skulle ringa inom en eller två dagar. Skönt att slippa campa i väntrummet i två dagar, tänkte jag och tog vagnen hem med min brutna hand. Det gjorde rejält ont i handen, som dessutom börjat svullna upp innanför gipset.

På onsdagen ringde ingen. Svullnaden ökade och fingrarna domnade bort. På tisdagen hade jag tandläkarbesök. Tanken var att de skulle sätta fast den pelare som senare skulle utgöra grunden för den porslinskrona jag ska fästa på tanden. Dock passade den inte min tand, vilket tandläkaren upptäckte efter en halvtimmes borrande och skrapande. Vi blev således tvungna att boka in två nya besök, ett för att göra om den avgjutning som vi gjort vid förra besöket och ett för att fästa pelaren som skulle gjorts den här gången.

Nu åter till huvudhistorien. Jag hade samma morgon (eftersom det nu gjorde ännu ondare i handen) ringt Mölndals sjukhus för att fråga om de bedömde att de skulle hinna titta på min hand före påsk, eftersom tydligen den löpande verksamheten skulle läggas ner under hela påskhelgen. Jag hade kollat på hemsidan och ringt numret det stod att man skulle ringa om det gällde remisser, återbesök, mm. När jag stått i kö ett tag och sedan kommit fram visste de inte vem jag var och sa att jag inte fanns registrerad. Jag fick dra hela historien igen och de lovade att ringa upp. Nu, när jag satt i tandläkarens väntrum, ringde de upp och undrade på nytt vem jag var. Jag fick återigen förklara att jag röntgats i Hede och sen besökt akuten i Mölndal. Det kom fram att jag ringt fel nummer, att det här numret gick till mottagningen och inte akuten och killen i telefon skällde mer eller mindre ut mig (dock ganska vänligt) för att jag inte hade koll på vart jag ringt. Jag bad om ursäkt och lade på. Istället ringde jag akuten. Undersköterskan jag fick prata med var väldigt vänlig och tillmötesgående, men hade ingen aning om vem jag var och kunde inte hitta mig i registren. Jag drog min historia ytterligare en gång, förklarade att jag varit där några dagar tidigare och att de lovat ringa men inte gjort det och frågade om det var nån idé att komma dit och be någon titta på mig akut. Det visste hon inte, sa hon, men hon skulle kolla och ringa upp igen. När hon ringde upp igen sa hon att det fanns nog inte så stor chans, men om jag kom dit kunde jag ju sätta mig och hoppas. Jag åkte dit.

Väl på plats i Mölndal tog jag en nummerlapp och satte mig att vänta. När mitt nummer lästes upp visste de inte vem jag var och jag fanns inte registrerad. De hittade varken remissen eller röntgenbilderna så jag fick dra min historia en fjärde gång och fylla i samma formulär och svara på samma frågor som tidigare. Sedan fick jag åervända till väntrummet och vänta ännu mer. Men tro det eller ej – efter bara tjugo minuter blev jag uppropad och inledd i ett undersökningsrum. Där fick jag vänta nästan en timme på att en läkare kom och frågade vad det var för fel på mig. Under tiden roade jag mig med att ta den här bilden.

Jag fick dra min historia och svara på samma frågor för femte gången, och hon började känna på mitt gips. ”Synd att du inte har några röntgenbilder.” sade hon, och jag svarade att ”Jodå, jag lämnade in en CD med dem redan i tisdags”. Hon skakade på huvudet och berättade att både bilderna och remissen var spårlöst försvunna. Som tur var hade jag kollat in CDn själv och lagt upp den viktigaste av bilderna på den här bloggen, så med hjälp av min iPhone kunde jag visa henne och hennes handkirurgkollega hur min hand såg ut inuti. ”Det här ser ju inte bra ut alls, vi kommer förmodligen behöva operera”, rapporterade hon lite senare. En sköterska sågade upp gipset och anmärkte på att det satt alldeles för tajt och undrade varför jag inte kommit till sjukhuset tidigare. Sen skickade hon mig till röntgenkön för att ta nya röntgenbilder från fler vinklar. Att få ut handen ur gipset kändes som att släppa ut den ur ett skruvstäd.

Klick, klick, klick, tre röntgenbilder till fick jag ta efter att ha väntat ytterligare ett bra tag. Jag blev skickad ut till väntrummet igen, sedan stoppad på vägen av en undersköterska som sa att ”Nej, du ska sitta i den här korridoren”. Där fick jag vänta ytterligare ett bra tag på att en ny sjuksköterska kom och hämtade mig för att kolla puls, blodtryck och så vidare. Hon visste inte varför jag var där så jag fick dra historien en sjätte gång. Vid något tillfälle gnydde jag till och hon frågade förvånat om jag hade ont. Vad hade jag fått för smärtstillande? Jag sa att jag hade inte fått nåt smärtstillande. Hon frågade hur jag kunde gå omkring i timmar med en bruten, ogipsad hand utan smärtstillande och jag sa att jag faktiskt inte kommit på tanken att be om det. I min enfald hade jag väl tänkt att det väl var sånt som medicinsk personal kunde bättre än jag. Jag fick dubbla Citodon. Till slut kom en av de tidigare läkarna tillbaka i sällskap med en handkirurg som sa att enligt röntgen var frakturerna allvarliga och behövde opereras inom kort. Han gav mig ett formulär att fylla i inför operation och frågade varför jag brutit handen. Jag berättade historien och svarade på frågorna en sjunde gång och fyllde i formuläret tillsammans med en sjuksköterska. När jag lämnade in formuläret (som innehöll samma frågor som jag redan svarat på sju gånger) reagerade sjuksköterskan och sa att om jag varit på sjukhus utomlands de senaste tio åren (vilket jag varit och också berättat de senaste sju gångerna jag fått frågan) måste de testa mig för multiresistenta bakterier. Hur detta gick till orkar jag inte gå in på nu eftersom det är jobbigt att skriva med en hand. Hur som helst fick jag ett nytt gips och en timme senare besked från ytterligare en läkare att jag skulle ringa dem på tisdag efter påsk för att se om det fanns några operationstider. Det kommer alltså ha gått i bästa fall elva dagar från benbrottet tills de tidigast kan ha tid för operation. Jag vet inte hur lång tid det tar för sådana frakturer att läka men en av undersköterskorna sa att det bör göras inom en vecka efter benbrottet.

Det är nu söndag. Jag har ont i handen och vaknar på nätterna när jag råkar vända mig på dumma sätt. Jag känner mig väldigt kluven. Å ena sidan tappar man förtroendet för vården när ens remisser slarvas bort, när man blir runtskickad mellan olika ställen och när ingen vet vem man är och vad som ska göras med en. Det hjälper inte att man behöver använda sin egen blogg för att ens röntgenplåtar ”försvunnit” eller att de glömmer att ge smärtstillande. Men å andra sidan kommer jag att få en operation. Det kostar med ett par hundra spänn. Hade samma sak hänt i nästan vilket annat land som helst hade jag fått betala mycket mer. Möjligheten att operera kanske inte ens funnits. Jag kommer att kunna börja jobba igen ganska snart, och jag får till och med sjukersättning för den tid jag är borta. I ett annat land hade det kunnat innebära katastrof för min familj och att jag blev av med jobbet.

Nu hoppas jag bara att de vet att jag finns när jag ringer på tisdag morgon. Under tiden kan man ju roa sig med att spela gitarr med en och en halv hand.

Känsliga läsare varnas

I torsdags åkte jag upp till Härjedalen med Sofia, Agnes och Sven för att åka skidor. Jag har bara åkt utför två gånger tidigare; en gång i nian med skolan (då jag välte fem dagar i streck eftersom jag inte vågade be någon lära mig åka) och en gång med vänner för fem år sedan (då det som tur var gick bättre), så jag var lite nervös och med tanke på att övriga i sällskapet var erfarna skidåkare. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det gick jättebra! Två åk i barnbacken för att värma upp, sen ut i den röda slalombacken. Weee!

Jag hann åka i nästan två dagar innan jag fick för mig att testa några av guppen i den grönmärkta (grön färg = mycket lätt) backen med det föga respektingivande namnet ”Lekparken”. De tre första gick bra, men när jag kom över toppen på det fjärde insåg jag att marken framför var betydligt längre ner den här gången. Det var inte min första vurpa och inte den våldsammaste heller, men jag tog emot mig med vänsterhanden på ett dumt sätt. Det gjorde inte särskilt ont i nedslagsögonblicket, men när jag försökte resa mig upp upptäckte jag att jag inte kunde stödja på vänsterhanden. Sofia kom förbi och hjälpte mig upp. Först då tänkte jag att det skulle kunna ha hänt något allvarligt. Vi åkte ner för den sista biten av backen och jag drog av mig vanten. När jag såg svullnaden och insåg att saker flyttade på sig inuti handen när jag rörde vid den blev jag lite smått vimmelkantig. Jag satte mig ner medan Sofia åkte för att hämta hjälp. Vi hade tur och en skoterkille fanns alldeles i närheten som körde mig ner till läkarstationen. Det hade börjat göra rejält ont, och synfältet började krympa ihop framför mig. Läkaren (som råkade vara handkirurg!) kom fram till att jag förmodligen brutit ett eller två ben i handen. När jag låg på båren och han förberedde det tillfälliga gipset (vi behövde köra sju mil till Hede för att kunna röntga, så han tyckte jag skulle ha ett tillfälligt gips under färden) gjorde det allt ondare och jag började hyperventilera. Det kändes lite som när man knäcker med fingrarna, fast benen i handen kunde flytta på sig utan att det knäckte. Jag fick Citodon (typ morfin) och röntgenremiss till Hede, där vi var en och en halv timme senare och kunde ta följande bild:

Två av benen i handen var brutna, varav ett hade gått av på ytterligare ett ställe (under långfingret på bilden, lite längre upp än det stora brottet). Innan vi kunde ta röntgenbilderna ville läkaren att jag skulle böja fingrarna mot handflatan. Jag försökte och försökte, och det gjorde så ont att jag tänkte att nu tränger snart benflisorna ut ur huden, men det gick inte mer än en bit. Tårarna rann och droppade ner på armen, men hur mycket jag än försökte kunde jag inte böja så mycket som läkaren ville. Hon rynkade på näsan och sa att det var OK. Senare läste jag i remissen jag fick att patienten vägrar medverka i att försöka böja fingrarna mot handflatan.

Under de här timmarna insåg jag en intressant grej om smärta. Jag har alltid trott att om man bröt någonting (vilket jag inte gjort tidigare, med undantag för en spricka i svanskotan) skulle smärtan vara så stark och så outhärdlig att jag bara skulle skrika rakt ut. Kanske för att när jag gick i mellanstadiet (tror det var i sexan) var det en tjej på gympan som hoppade över en bock och satte sig på händerna. Senare kom det fram att hon brutit ett ben i den ena och fått en spricka i den andra. Hon skrek och skrek och skrek, fullkomligen avgrundsvrålade i flera minuter. Jag tror aldrig jag varit med om att någon skrikit så varken tidigare eller senare. Jag tänkte att smärtan måste varit som under den värsta tortyr. Men i mitt fall var det snarare bara som att ha väldigt ont. Inte alls outhärdligt. Smärtan från när jag gjorde rotfyllning i december var betydligt värre. Kanske har det att göra med att i en hand är smärtan mer hanterlig än när någon står och borrar en i skallen? Den smärtan var ju också väldigt momentan. I bara någon sekund gjorde det så ont att jag inte knappt visste vad som var upp eller ner. Nu, med de brutna benen i handen, var den mycket mer utdragen. Det gick snarare i långsamma cykler på ett par minuter, där det var svårt att hålla ut under toppen och bara gjorde everyday normalont när det var som bäst.

Sånt här är ju natyrligtvis olika mellan olika personer och olika fall (höhö, fall, höhö). Och hur jämför man smärta? Om jag förstått det rätt finns ingen mätbar ”skala” för smärta. Det enda man kan göra är att bedöma hur ont varje patient har i varje enskilt fall, men det går inte att jämföra mellan olika personer.

Hur som helst, nu är jag gipsad och på tisdag ska jag till lasarettet i Mölndal och bryta upp gipset igen så att de kan avgöra om de måste operera och skruva fast benen, eller om de ligger tillräckligt bra för att läka ordentligt ändå.

Också en grej man inte funderar över varje dag.

Det gör inte ont längre!

För ungefär två år sedan råkade jag ut för en mindre olycka som gjort att jag haft ont i ryggen sedan dess. Det var lite småklantigt, jag skulle lyfta ner en stor högtalare från ett stativ, och när jag precis fått loss den från stativet tappade jag balansen, höll på att tappa högtalaren på 30-40 kg i marken, men tar emot den i fallet. Och sträcker ryggen rejält. Efter det har jag haft ont i princip oavbrutet, särskilt när jag suttit still mycket, som på jobbet eller vid långa tågresor. Att träna har gjort ont, och jag har varit osäker på vad som gör det hela bättre och vad som gör det sämre.

Men i mars träffade jag en skicklig sjukgymnast (jag hade träffat en annan tidigare, men fått helt fel typer av övningar som bara gjorde det värre) som förstod sig på det hela och gav mig uppmjukande övningar som jag gjorde tre gånger om dagen i någon månad. Jag trodde knappt det var sant när jag insåg att det faktiskt fungerade. Det var nästan så att jag glömt hur det kändes att inte ständigt ha ont i ryggen!

Och det bästa av allt – nu kan jag träna igen! Vilket gör att ryggen håller sig igång och bygger upp muskler så att den håller sig frisk! Nu har jag varit ute och sprungit flera gånger i veckan det senaste, något jag inte kunnat göra på flera år. Hej naturen liksom!

Här är ett foto jag tog idag när jag var ute och sprang i Delsjöområdet. Funderar på att sätta ihop ett gäng bilder i 1-bit. Varför i hela friden då, kan man fråga sig. Mest för att det är kul. Är man född 84 så såg alla foton på datorer ut sådär när man var barn.