Det var nån som sa till mig en gång, att man inte är känd artist förrän folk börjar remixa ens låtar. Det kanske man ska ta med en nypa salt (snubben var DJ), men om det stämmer så är det rätt kul, för det har dykt upp en remix på min och Gräsrotsorkesterns gamla hit Vissa Tänker Andra Tankar! (Eller gamla och gamla, den är väl ett år ungefär).
Lyssna själva! Det är Ross Linscott och Einar nånting som ligger bakom. Lägger även in en länk till originalet så man kan jämföra. Vissa tänker andra tankar – remix by Mr Skyman & RSK Vissa tänker andra tankar – original
Efter några matinlägg har det nu äntligen blivit dags för ett inlägg om astronomi. Det är väl kanske mer science fiction, men å andra sidan hade väl stenåldersmänniskorna skrattat ut nån som påstod att man nån gång skulle kunna prata med nån som befann sig på ett helt annat ställe genom en liten lur. So here we go.
Det största problemet med utforskning av rymden är de enorma avstånden. Man har väl mer eller mindre accepterat att vi aldrig fysiskt kommer att kunna besöka mer än kanske de närmaste stjärnorna. Ändå diskuteras ibland mer eller mindre fantasifulla idéer hur vi skulle kunna skicka rymdskepp till andra stjärnor. De vanligaste av dessa är
Kemiskt drivna rymdskepp
Som drivs av t.ex. vätgas eller fotogen, dvs bränslen som brinner eller på andra sätt ger ifrån sig energi genom kemisk omvandling. Det som används idag. Kommer aldrig att kunna skicka större rymdskepp utanför solsystemet, eftersom bränsletankarna i så fall blir astronomiskt stora.
Kärnkraftsdrivna rymdskepp
Inte provat i teorin vad jag vet. Kräver betydligt mindre bränsle än de med kemiska bränslen. En kärnreaktion (helst vätefusion, eftersom den är energirikast) står för energin. Mängden bränsle som skulle krävas på en interstellär resa är dock enorm.
Solsegel
Det här är faktiskt intressant! Dessutom “hållbart”. Skulle bli världens första miljövänliga rymdtransport! Ett enormt (och nu snackar vi jääävligt enormt) segel av ett reflekterande material utnyttjar solstrålningen för att driva rymdskeppet framåt. Dock avtar “vinden” ju längre ifrån stjärnan man kommer. Fast det innebär å andra sidan att rymdskeppet bromsas in av ljuset från stjärnan man reser till, vilket är praktiskt.
Riktad stråle
Från jorden riktar man en stråle av intensiv energi, t.ex. UV-ljus, som tas emot av rymdskeppet som drivs framåt med hjälp av den. Problemet är att det blir svårt att “träffa rätt” ju längre bort rymdskeppet kommer, plus att en massa rymdstoft hamnar ivägen och skymmer för strålen.
Årtusendefalken, ett rymdskepp med en annan ganska kontroversiell driftteknik.
Till saken hör nu att jag har kommit på en ytterligare metod. Som är galnare än alla ovanstående! Bara läs här:
Emanuels svarta hål-metod
Ett svart hål ger hela tiden ifrån sig energi i form av så kallad Hawking-strålning, som förenklat beror på att energikvanta/fotoner/ljus tillfälligt kan röra sig snabbare än ljushastigheten och därför ständigt sipprar ut ur svarta hål. Ju mindre det svarta hålet är desto mer energi sipprar ut. Ett väldigt stort svart hål ger ifrån sig väldigt lite energi medan ett väldigt väldigt litet svart hål ger ifrån sig väldigt väldigt mycket energi (samtidigt som det “avdunstar” och försvinner, om det inte fylls på av ny materia).
Tänk då om man kunde fånga eller skapa ett mikroskopiskt svart hål. En teori gör gällande att dessa finns kvar, relativt jämnt utspridda i universum, sedan big bang, men är väldigt svåra att finna.
Men i samband med färdigställandet av LHC-anläggningen, Large Hadron Collider, i CERN har det framförts orolig kritik att man skulle kunna framställa ett svart hål som kan sluka jorden. Forskarna har lugnat folk med att det säkert inte är möjligt, och OM det är möjigt skulle dessa hål försvinna på en bråkdel av en sekund. Detta beror på tendensen att “avdunsta” som jag skrev om tidigare.
Skulle man dock mot all förmodan lyckas skapa ett svart hål och “mata” det med precis rätt mängd materia så att det inte avdunstade och försvann, skulle detta svarta hål utstråla kopiösa mängder energi. Låt säga att man magnetiskt höll hålet på plats (ett svart hål har tre fysikaliska egenskaper; massa, rotation och, just det, LADDNING) skulle man ha en punktformig energikälla utan dess like.
Det enorma energiflödet kommer av att hålet omvandlar ALL materia som faller ner i det till energi. I ett kärnkraftverk omvandlas bara en oerhört liten bråkdel (skillnaden mellan bränslets massa och avfallets massa) till energi. Inte ens i stjärnornas centrum produceras energi med denna effektivitet.
Låt säga att man placerar denna “motor” i form av ett magnetiskt fasthållet svart hål i ett rymdskepp. Mängden materia som skulle krävas för uppnå en gigantisk framåtdrift för rymdskeppet skulle vara oerhört liten. Så liten att det rentav skulle räcka med att samla in materia från det interstellära stoftet mellan stjärnorna. Man skulle kunna sätta en stor tratt längst fram på rymdskeppet, som samlade in tillräckligt med materia för att hålla hålet igång.
Gasa och bromsa skulle man göra genom att låta hålet växa eller bli mindre. Ju större hålet är desto mindre effekt ger det. Frågan är hur man skulle göra när rymdskeppet väl är framme. Det går ju inte direkt att låta hålet gå på “tomgång”.
Inte för att det på något sätt skulle vara det minsta problemet. Hela den här texten är i högsta grad spektakulär och har väl kanske inte så mycket med etablerad vetenskap att göra. Eller?
Varför säger man “lök på laxen” om en kombination av saker som ger dåligt resultat, och “grädde på moset” när någonting blir extra bra? Grädde på moset, liksom. Tänk dig en stor tallrik potatismos, och precis när du ska äta så klickar någon dit en stor klick med vispgrädde! Hur gott verkar det, egentligen? Bläörk. Och lök på laxen låter väl tvärtom ganska gott. Tänk halstrad lax med lite lagom brynt rödlök till. Låter tämligen gott tycker jag (som faktiskt äter fisk emellanåt).
Jag hade en väldigt intressant och givande diskussion idag med en god vän. Och just den delen av diskussionen jag ska fokusera på här handlar om vegetarianism. Det här inlägget är dessutom en fortsättning på det Almina Isberg skrev på sin blogg igår.
Det här med köttism och vegetarianism väcker så många känslor. Men låt mig klargöra en sak från början; för mig har mitt matval ingenting med moral att göra. Det har ingenting med duktigthet att göra. Eller hur bra någon är som människa. Att jag väljer att äta vegetariskt beror på att jag mår bra av det. Det beror på att det känns rätt för mig, och på att jag känner att jag bidrar till något större genom att göra det valet. För mig spelar det ingen roll om jag eller någon annan väljer att aldrig äta kött, bara äta det ibland, bara vissa sorter, eller hur man nu väljer att göra. Det är ointressant. Det som spelar roll är vad man vill med att äta som man gör.
Min vän, och många med henne, känner sig ofta påhoppad för sitt val att äta kött. Hon berättade om en kurs hon varit på (med Grön Ungdom) där bara en enda kille gått ut med att vara köttätare. Den stackarn fick ständigt försvara sitt ställningstagande från påhopp från de övriga ungdomarna på kursen. På samma sätt har min vän känt sig tvingad att försvara sitt köttätande i olika situationer och mått dåligt av detta.
Och jag förstår det. Det är obekvämt att bli påhoppad och behöva försvara sig. Särskilt när det gäller en sån känslig livsstilsfråga som vad man äter. Och jag tycker det är helt fel att skuldbelägga en person för vad hen äter.
Men det finns vissa saker som komplicerar det hela. För det första, men inte viktigast, är att situationen oftast är tvärtom. Det gick knappt en dag under min gymnasieperiod utan att jag blev påhoppad i matsalen, med att jag åt kaninmat, var töntig, inte förstod, och med förolämpningar i allmänhet. Som vegetarian är man som standard ständigt tvungen att försvara sitt val. I Sverige idag är kött standard. Vegetarisk mat är nåt alternativt. Som köttätare är man van att allt ska vara anpassad för en. Som vegetarian blir man snabbt härdad och van vid att få utstå det ena och det andra och ibland få gå hungrig.
Återigen vill jag påpeka att det är fel att skuldbelägga nån för vad hen äter. Slutsatsen av ovanstående stycke är att man inte kan sluta kritisera vårt samhälles höga köttkonsumtion med hänsyn till att det är obekvämt och obehagligt att bli ifrågasatt.
Den andra komplikationen är att köttkonsumtionen inte går ihop resursmässigt. Oavsett hur vi resonerar, skuldbelägger och prioriterar kan vi inte äta så mycket kött som vi gör idag. Vi lever över vår materiella förmåga. Om vi vore en tredjedel så många människor på jorden som vi är idag, så kanske det hade gått. Men kött är så resurskrävande att producera, att vi bokstavligen orsakar svält, giftutsläpp, utarmning av jordar och resurser och skyndar på växthuseffekten genom den höga köttkonsumtion som finns i västvärlden. Och det här är inte moral! Det handlar inte om vad som är rätt eller fel! Det är matematik. Det är logik. Det är politik. I förlängningen är det också solidaritet. Oavsett vilka moraliska aspekter vi lägger på det är 2+2 fortfarande 4.
Det här inlägget blev alldeles för långt. Men om du orkat hela vägen hit, så läs också dessa sista ord; Ingen av oss har nån skuld för vad vi äter. Ingen av oss ska skämmas för den lunch vi åt. Vi väljer själva vilka fighter vi väljer att ta. Det behöver inte handla om mat.
Det är dags för lite poesi igen. Den här gången inspirerad av mitt kylskåp som vägrar fungera, och som hyresvärden aldrig bryr sig om att laga eller byta ut.
min jävla kyl
den gör mig så trött
min sallad har frusit
och jästen har dött
min jos och min mjölk
och min hommous med lock
sitter fast i paketen
i djupfrysta block
jag vill inte svälta!
rädda min mat!
du krossar mitt hjärta
med din termostat
min jävla kyl
den gör mig konfys
den har slutat funka
och blivit en frys
Som alla som inte bott under en sten de senaste åren förhoppningsvis har uppfattat måste vi ifrågasätta vår livsstil för att kunna bygga ett hållbart samhälle. Och en av de viktigaste frågorna är vad vi äter. Köttproduktion leder till mer utsläpp, mer resurförbrukning, mer bekämpningsmedel och antibiotika, och mindre mat till de som sedan ska äta, än vegetarisk matproduktion. Det vet vi redan och behöver egentligen inte diskuteras ytterligare.
Hur lätt är det då att lite smidigt sådär glida över från sin gamla tråkiga köttkonsumtion till en spännande vegetarisk konsumtion? Mjaa, rent ekonomiskt är det faktiskt ganska klumpigt. Man kan ju tycka att griskött, som kräver stora ytor för foderframställning, djurfabriker för djurhållningen, antibiotika och droger för att djuren ska överleva tillräckligt länge för att slaktas, och sedan slakttransporter och slaktförfaranden, borde vara dyrare för mig som konsument att köpa, än exempelvis sojaschnitzlar, som består av sojabönor. Men det är det inte!
Som ni ser på bilden är kilopriset för sojaprodukterna ungefär 3-4 gånger högre än för köttprodukterna! (Förpackningarna innehåller 900 g respektive 300 g) Hur kan det vara billigare att ge sojabönorna som foder till grisar, för att sedan föda upp och slakta dessa, än att äta sojabönorna direkt??
Detta, mina damer och herrar, kan betraktas som en effekt av det ekonomiska system vi så blint förlitar oss på. Långt ifrån allt går att skylla på marknadsekonomin, men det här visar på att systemet inte fungerar. Marknadens lagar är otillräckliga för att skapa ett hållbart samhälle, och den osynliga handen är alldeles för klumpig.
Jag är medveten om att jag förenklar nu. Exempelvis är bönor, kikärtor, linser osv i sin “fria form” relativt billigt, och dessutom mer flexibelt och förmodligen även nyttigare än “sojaprodukterna”, men som jämförelse med halvfabrikatet varmkorv är halvfabrikatet sojaschnitzlar fullt jämförbart.
Dagens överdrivna köttproduktion är ohållbar, både miljömässigt, ekonomiskt och djurrättsligt. Och vi konsumenter handlar gärna det som är billigt. Så visst vore det smart med någon form av köttavgift? Utformad som en skatt eller nåt annat smart. Det var allt för idag!
“Jag såg dig i tidningen!” sa nån till mig igår. “Jaså” sa jag, och låtsades som det brukade hända ofta. Och idag var jag ju tvungen att springa till stadsbiblioteket och kolla upp det. Och mycket riktigt, där var man ju! Hade nästan glömt den där journalisten som ringde och ville ha en intervju mitt i en föreläsning.
Tänk om det här var sista gången Gräsrotsorkestern omnämns i media? Emma flyttade till Tyskland för ett bra tag sen, och Fia flyttade till Lund nyss. Jag far till Norge om några veckor och Almina åker till Indien. Inte lätt att ha ett band då. Men det gäller att sluta på topp!
Gården där jag bor har det senaste halvåret blivit hem för ett stort antal barnfamiljer (samt ett kollektiv med åtta ryska män i en tvåa!), vilket har medfört att det blir lång väntetid på att få använda tvättstugan. Förra veckan tyckte jag att jag hade jätteflyt när jag lyckades boka en tid bara fyra dagar framåt, den 31 september. Men när jag kom dit med min överfyllda tvättkorg upptäckte jag varför den dagen varit ledig…
September har ju bara trettio dagar! För ett ögonblick stod jag förvirrad och liksom förstummad inför universums komplexitet och att dagen jag bokat tvättid inte var reell, utan bara existerade imaginärt.
Men då hade jag ju redan rivit upp alla sängkläder, och jag hittade inget annat underlakan. På kvällen försökte jag kapa tvättstugan efter sista tvättiden, men nån annan hann före. Så det blev till att plocka fram min gröna gamla sovsäck.
Igår kväll försökte jag igen, och lyckades få in min tvätt i tvättmaskinerna innan nån annan, vid ungefär halv tio. Men apparaterna i vår tvättstuga tar ett bra tag på sig, så vid halvtvåtiden på natten orkade jag inte vänta längre, utan plockade ut den fortfarande lite fuktiga tvätten, tog hem den till lägenheten och gick och la mig i sovsäcken igen.
Senast igår råkade jag ut för en bilist som pekade finger åt mig när jag cyklade på ett sätt som hen inte gillade. Det händer väldigt ofta, oavsett om man cyklar, går eller åker bil. Ibland har man gjort nåt dumt (som när jag med lånad bil bytte fil i Malmö förra veckan utan att se mig för tillräckligt) men för det mesta följer man bara trafikreglerna.
Jag har funderat på varför alla bara förolämpar varandra i trafiken. Men sen kom jag på att det finns ju faktiskt inga positiva tecken att göra när man sitter bakom ratten! (Bakom styret är det lite lättare faktiskt) Man kan ta sig för pannan eller knacka sig i huvudet för att visa hur dum vederbörande är, man kan peka finger, skrika, himla med ögonen och göra mängder med gester för att trycka till den andre.
Men det finns inget tecken för att säga “Oj, ursäkta, jag körde visst fel där”. Man kan möjligen slå ut med armarna i nån form av “Ojdå, så det kan gå”- gest, men det tolkas lika gärna som en “Jag bryr mig inte-“gest.
Jag efterlyser snälla gester i trafiken! Vi får väl hitta på några om det inte redan finns. Det är så dags nu liksom. Att lägga fingret på näsan skulle t.ex. kunna betyda “Förlåt.” Om någon som kan prata teckenspråk läser det här kan du väl komma med förslag.
Idag hade jag ett seminarium om miljöbrott och utredningar, som hölls av en välklädd herre från polisen. Det hela var intressant, men det är inte egentligen innehållet jag tänkte berätta om. Jag slogs nämligen tidigt av hur han ständigt använde sig av ordet “gubbar” för alla sorters människor. “Vi har fyra gubbar på rikskrim som jobbar med det här”, “Vi fick åka ut och förhöra gubbarna”, och så vidare. Jag funderade på om det kanske bara var män som jobbade med de här sakerna, men så använde han samma ord om alla inblandade även utanför polisen.
Sen slängde han upp en overhead med utdrag ur rättegångsbalken, och jag fick mina onda aningar bekräftade.
Det förutsätts alltså i lagtexten, som vårt juridiska system förväntas följa till punkt och pricka, att en brottsmisstänkt per definition är en man! Vad händer när en kvinna begår brott? Kan hon överhuvudtaget åtalas med stöd av den här paragrafen? I så fall begår väl domstolen tjänstefel, eftersom de inte handlar enligt lagtexten?!
Ännu värre blir det när man läser om kraven på en domare:
Men kvinnliga domare finns ju uppenbarligen (kvinnliga brottslingar likaså, tro det eller ej), så det kanske är dags att ta av sig gubbglasögonen och läsa vad som står, och börja fundera över om det verkligen ska stå så.
Man undrar ofta varför så få kvinnor söker sig till vissa yrken. Hallå, öppna ögonen! Den här vardagliga patriarkala strukturen finns framför ögonen på oss hela tiden. Ändå skruvar vi mest på oss och gnäller när nån påpekar det. Men nu är det dags för förändring!
