EMANUEL DISSAR del 2: Pissoarer

Det har blivit dags för andra delen i mini-serien Emanuel Dissar. Den här gången tänker jag hacka på en stackars bekvämlighetsinrättning, som jag vill påstå knappt är värd namnet. Nämligen det som kallas urinoarer, pissrännor, eller kort och gott pissoarer.

Först fördelarna. De är billiga att bygga och fler personer kan kissa samtidigt. Frågan är bara, hur många vill kissa samtidigt? Jag känner liksom inte att kissande är en social umgängesform som jag riktigt uppskattar.

261599_310_202

För det första är det här med att kissa en ganska privat grej. Att stå där och bli knuffad av andra män och lyssna till ljudet av deras strålar som skvätter mot metallen och stänker ner ens byxor gör liksom att det blir lite svårt att riktigt uppskatta situationen och känna sig såpass bekväm att det man kom dit för att göra så att säga flyter på riktigt bra.

För att inte tala om att det aldrig finns något toalettpapper. Det är tämligen ohygienskt i sig, men när killarna som står breved skakar de sista dropparna från snopparna och man får små diskreta skvätt i ansiktet blir det rentav ganska äckligt.

Ofta har pissoarer dessutom ett ständigt rinnande vatten, för att det inte ska lukta mer outhärdligt än det redan gör. Vågar inte tänka på hur mycket vatten landets pissoarer slösar bort under ett år. Och dessutom har vi ju den ganska uppenbara nackdelen: behöver man uträtta ett lite tyngre behov är det kört.

När man kommer in på herrtoaletter på olika ställen finns det kanske en ränna och (om man har tur) ett eller två bås som går att låsa. Så ni som bygger herrtoaletter, gör världen en tjänst: Strunta i pissrännan, och bygg ett par extra bås istället. Då slipper man dessutom det fåniga behovet av att ha separata herr- och en damtoaletter.

Och därmed är andra delen av Emanuel Dissar till ända.

1 reaktion till “EMANUEL DISSAR del 2: Pissoarer”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *