Kampen mot vindkraften – eller mot något annat?

Jag fick ett argt mail häromdagen. Det kom från en arg ordförande i en förening som var väldigt upprörd över att jag godkänt en vindkraftspark i ett område som just den här föreningen jobbat väldigt hårt för att skydda från vindkraftsetablering. De hade sett pappret med min underskrift, sa hon, och de kände sig överkörda och åsidosatta över att ett sånt beslut fattats över huvudet på dem.

Jag jobbar bland annat med vindkraft, så det hade mycket väl kunnat vara så att jag tagit ett sådant beslut. Men jag kände varken igen namnet på parken eller på bolaget som skulle bygga. Framför allt hade jag inte skrivit under något papper.

lead_large1

Jag har skrivit mycket om vindkraft på den här bloggen, både före och efter att jag började jobba med miljömärkning och energi. En skillnad mellan före och efter är att före hade jag inte en aning om hur oerhört komplext det är, det här med vindkraft, och hur ofta man tror att det handlar om en sak, när det i själva verket handlar om något annat. Och hur ofta folk är arga på varandra av var sin orsak, utan att den ena parten förstår vad den andra är arg på.

Jag fick en aha-upplevelse i höstas, när jag var med på VIND2014, den stora nordiska vindkraftsmässan. Eftersom jag jobbar för Naturskyddsföreningen och framför allt med miljöpåverkan från diverse kraftslag så är det framför allt vissa sorters människor man träffar. Miljöansvariga, VD:ar och marknadschefer på elbolag, representanter för olika miljöorganisationer, energirådgivare, tekniker, fågelskådare, sportfiskare, biologer, limnologer och miljöforskare. När jag började jobba med energi tänkte jag naturligtvis att det var dessa människor som var branschen.

Men så förstod jag att det inte var så. Det finns en grupp som jag väldigt sällan träffar, insåg jag när jag kom till VIND2014-mässan. Insikten slog mig ganska kraftigt, även om jag borde anat det när mässbiljetten gick lös på ett stadigt antal tusenlappar. Jag hade väntat mig att träffa många av de kontakter jag hade inom vad jag trodde var ”branschen”, men när det kom till kritan träffade jag i princip ingen jag kände. På mässan fanns istället entreprenörerna.

Det är lite luddigt vad jag menar med entreprenörer, men jag tror jag menar ungefär ”de som hittar områden runt om i landet som passar för vindkraft, ansöker om tillstånd och ser till att kraftverken byggs”. Seminarierna på mässan hade rubriker som ”Framtidens exportvara”, ”Svensk elexport till Europa för klimatet och tillväxten”, ”Hur värderas och prissätts kundens medverkan på framtidens marknad?”, ”Globala utblickar”, ”Lönsamheten för nya och gamla investeringar”, ”Framtidens finansiering av vindkraftsprojekt”, och så vidare. Det är sällan med de ordvalen och perspektiven som människor runt om i Sveriges kommuner diskuterar vindkraft vid sina köksbord.

För att sammanfatta så handlade det allra mesta inom dessa seminarier om ekonomi. Priser, lönsamhet, import och export. Med jämna mellanrum gick man ut och minglade medan man åt ”brain food” och ”raw snacks”.

Parallellt med dessa huvudseminarier arrangerade Nätverket för Vindbruk en annan uppsättning seminarier i samma hus. De handlade om saker som hur människor upplever att få vindkraft byggda i sina hembygder, hur naturen påverkas och hur man hanterar buller från turbinerna. Knappt ett ord om ekonomi. Det avspeglade mycket mer hur ”vanliga människor”, och alltså inte ”entreprenörer”, pratar om vindkraft.

Det som var läskigt var att det var olika publik på de olika seminarieserierna. ”Entreprenörerna” gick på de ”riktiga seminarierna”, och letade sig aldrig ner till nätverkets seminarier (bokstavligen ner, eftersom dessa låg ett par trappor ner i en lite svårhittad lokal). Samtidigt hade inte de som gick på nätverkets seminarier den dyra biljetten till de ”riktiga” seminarierna. Det blev många citattecken i det här stycket.

Under de här dagarna insåg jag varför så många får nåt hatiskt i blicken när talas om vindkraftsetablering. Jag förstod varför det bildas motståndsgrupper, och varför man slåss med näbbar och klor i alla möjliga instanser mot vad som faktiskt är en ekologiskt hållbar energikälla.

Det hade jag också gjort, om min bild av utbyggnaden styrdes av ”entreprenörena”. Ett vanligt exempel på vindkraftsetablering är att ett relativt glesbefolkat område börjar exploateras av ett bolag som inte är från trakten. Ofta kommer tillresta exploatörer som inte alls har någon koppling till de människor som bor där och hugger ner träd, anlägger vägar och drar med sig massor av lastbilar och grävmaskiner. Sedan försvinner de, och lämnar kvar vindkraftverken. Vinsten från elförsäljningen går till bolaget som i 99% av fallen inte finns i trakten utan har sitt huvudkontor i Solna. Okej, jag raljerar lite, men ni fattar. Entreprenörerna som betalar de dyra biljetterna till vindmässan är väldigt sällan samma personer som faktiskt åker till de kommunerna där verken ska byggas. Ofta har man kanske inte ens varit där, bara sett områdena på en karta. Och så går man på mässor och förstärker sin egen bild av att vindkraft bara handlar om lönsamhet, export och försäljning. Att det är ett bra energislag miljömässigt vet man ju redan, så det behöver man inte ägna så mycket mer tid åt.

Jag tror, men det är min högst personliga gissning, att ilskan och hatet mot vindkraften kanske inte alltid handlar så särskilt mycket om vindkraft. Bor man på en plats som man älskar, och ett främmande exploateringsbolag som man aldrig hört talas om plötsligt vill bygga en vindkraftspark utan att man har något att säga till om, är det klart att man blir fientligt inställd.

När jag började luska i varför jag fått det arga mailet där jag blivit anklagad för att ha skrivit under ett papper, som visade sig inte finnas, dök det upp saker som tyder på just det jag precis skrivit om.

Ibland önskar jag att industrin var mindre industriell och att branschen var mindre branschig. De första större vindkraftverken som byggdes i Sverige byggdes på Gotland, där folk gick ihop i kooperativ och ägde verken tillsammans. Jag tror inte det är en så himla dum idé, och jag tror att sådana ägandeformer också skulle kunna leda till bättre lokaliseringar, mer levande bygder och nöjdare människor.

Det här blev ett långt inlägg. Mycket är förenklat och förkortat. Och det är klart att det finns miljömässigt dåliga vindkraftsplaceringar. Men för att verkligen komma åt och göra något åt dem måste vi bli bättre på att förstå de som är inblandade.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *