Rörelsen som gjorde mig till den jag är

Det här är en fortsättning på det alldeles för långa inlägget jag skrev igår. För att rekapitulera gårdagens utsvävningar i en mening så handlade det om att jag varit och spelat i ett miljösammanhang i Stockholm i helgen, och insett att mycket av den traditionella miljörörelsen ger ett mycket oorganiserat och tyvärr inte särskilt seriöst intryck.

Efter att ha haft ytterligare en dag på mig att begrunda det hela har jag insett att jag nog är ganska ledsen. Det här är ju min rörelse. Det här är kulturen jag och mitt engagemang är sprungen ur. Personen jag nämnde igår, som i söndags ansåg att jag låtit mig övertygas av motståndarnas retorik och blint svalde deras åsikter med hull och hår, är samma person som för över tio år sedan inspirerade mig att att börja skriva musik om miljö och solidaritet.

Rörelsen som fick mina vänner och flickvän som kommit för att lyssna att undra vad det var för cirkus de hamnat på, det var min rörelse.

Och jag vill fortfrande hävda att det är en fantastisk rörelse. Jag blev medlem i Grön Ungdom när jag var 16 år, och kunde där formas till den jag är idag. För mig var det platsen där man tilläts vara den man var och inte bara accepterades om man var lite utanför normen, utan också kände stöd för det.

Foto från ett läger jag var på, tror det var 2003 eller 2004.
Foto från ett läger jag var på, tror det var 2003 eller 2004.

Vad är det då jag kritiserar? Hur kan jag både älska och bli besviken av samma rörelse?

Kanske har det att göra med skillnaden mellan att göra saker internt (som sommarlägret på bilden här ovan, i en skog i Bokenäs) och externt (som ett öppet arrangemang på Slussen i Stockholm). Sedan är ju ett sommarläger arrangerat för och av ungdomar en annan sak än ett offentligt evenemang på andra sätt också.

Kanske har det att göra med att, lika inkluderande som det är att få ingå i en grupp med olika, speciella, normbrytande människor, lika exkluderande kan det vara för den som står bredvid och tittar på. Det handlar inte om att det ena eller det andra är rätt eller fel. Det finns dessutom gott om tillfällen där jag tycker att normbrytande bör och till och med måste visas upp (den som följt den här bloggen vet hur jag resonerar om normer…). Men, att bete sig på ett sätt som så tydligt får en exkluderande effekt, när man tar upp frågor och för fram åsikter som är viktiga och förtjänar lyssning, är, vill jag påstå, ingen hit.

Jag vill kunna säga till Janina och mina vänner som var där, att det här är rörelsen som gjort mig till den jag är (vilket det är), utan att behöva förklara för dem att de som ingår i den faktiskt inte är galna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *