Skräm mig, ffs!

Jag tillhör dom där som gillar att bli rädda. Det är lite konstigt. Vissa människor får ju verkligen inte ut något av att se på skräckfilmer, berätta spökhistorier eller spela hyperläskiga dataspel ensam i en nattmörk lägenhet. Men det gör jag!

När man gick i låg- och mellanstadiet och skulle skriva egna berättelser skrev folk i klassen om sitt sommarlov eller om riddare och prinsessor, men jag tyckte sånt var så ointressant. Jag skrev om hemsökta hus, folk som gick vilse i grottsystem, spökskepp och vandrande skelett.

Det är en konst det där med skräck i kulturen. Många filmer som folk kallar för skräckfilmer håller jag inte alls med om är skräckfilmer. Som Saw-serien till exempel. Den är otäck, visst, men bara för att man torterar folk och frossar i deras innandömen är det inte skräckfilm. Åtminstone inte vad jag menar med skräckfilm.

exorcisten

Just film har så många olika skräckgenrer. Det finns den visuellt otäcka, som The Grudge, där bilderna, trots avsaknaden av blod och inälvor, gör att man blir helt paralyserad av skräck. Ett liknande exempel på 14 sekunder kan man se här:

Sen finns det filmerna där historien i sig är det skräckfyllda. Som exempelvis Psycho med uppföljare. Och så finns de dem där dessa två kombineras, som Excorsisten. Och naturligtvis mängder med övriga genrer och kombinationer däremellan.

Men vad är det som gör att jag så gärna vill bli rädd? Och vad är det som gör att vissa gillar att bli skrämda, men inte andra?

Funderar på att starta en skräckfilmsklubb. Jag har ju en egen bio nu, mer eller mindre, med två-tre meter filmduk och jättesal. Hojta till om du vill vara med! Eller har förslag på filmer!

Jag ska skriva ett inlägg om skräck i dataspel framöver. DÄR har vi riktig skräckkonst! Och apropå ingenting så spelar jag på Café Hängmattan 19.00 torsdag kväll. Vi ses där!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *