Vad är det som bekymrar Emanuel?

Hej och hå och nu är det 2013. Nytt år och förhoppningsvis lite nya tankar. Som jag skrev häromsistens är det en hel del saker som bekymrat mig de senaste månaderna. Och inte bara lite lätt sådär utan tyvärr ganska rejält. Det är framför allt två saker. Här kommer den första.

Kanske började det med att jag satte igång att göra research inför min bok som jag började skriva i november. Det är en science fiction-roman som utspelar sig ungefär 100 år framåt i tiden. Klimatet har i boken utvecklats ganska exakt i linje med de forskningsresultat som Världsbanken publicerade i samband med klimatmötet häromsistens. Nämligen fyra grader över genomsnittstemperaturen 1990. Jag ville få det som händer i boken så väl underbyggt som möjligt, så jag började läsa böcker, artiklar och forskningssammanfattningar. Inte om hur många grader hit eller dit utan om vad fyra graders höjning innebär i praktiken.

Det har varit svårt, även för mig som ändå pluggat de här ämnena i sex år på universitetet, att ta in mentalt vad en sån förändring av världen skulle innebära. När man sätter sig in i det verkar det så främmande. Rentav löjligt. Jag tänker när jag läser böckerna och artiklarna att det där kan bara inte stämma! Så kommer säkert många av er läsare att tänka också inom tio sekunder, för kommer en jävligt snabb sammanfattning.

Global-Warming-Deniers1

Det finns fortfarande skrämmande många i vårt välutbildade Sverige som tänker att fyra grader, det är väl inget? Det är ju tio grader varmare idag än det var igår. Och det beror inte på att man är dum i huvudet, det beror på effekterna av en höjning på fyra grader är väldigt svåra att förstå och ta in. Jag kan inte på ett futtigt blogginlägg förklara ens en bråkdel av de förändringar vi kan vänta oss. Kortsiktigt handlar det om en ökad frekvens av extrema oväder (stormar som tidigare inträffade kanske vart hundrade år, kommer att inträffa ungefär vart fjärde år) som Katrina och Sandy, tillgången till rent vatten i stora delar av världen kommer att minska eller upphöra när glaciärer försvinner för gott (vilket leder till svält när jordbruken inte längre kan producera), kustområden längs kommer att dränkas, skogsbränder kommer att härja i Sydamerika, Centraleuropa, Asien och Australien, öknar kommer att spridas i ett brett band runt ekvatorn (Sahara kommer förmodligen att täcka stora delar av Spanien), tropiska sjukdomar som t ex malaria når Europa, USA och Ryssland, många miljoner, kanske miljarder, människor kommer att bli flyktingar på jakt efter nytt hem, etcetera, etcetera etecetra…

Det låter som skräckpropaganda. Eller som manuset till en katastroffilm. Men det är sammanfattningen av tiotusentals forskningsrapporter, varav en del funnits på universitetsbiblioteken i uppemot tjugo år. Läs gärna Den stora förnekelsen av Ander Wijkman och Johan Rockström, samt Sex Grader av Mark Lynas för bra sammanfattningar. De finns på de flesta bibliotek.

Nu skummar du kanske vidare i texten och ser efter om jag över huvudtaget skrivit nåt nytt som du inte redan läst nån annanstans. Det är så vi gör. Jag också, för det mesta. Vi har hört det förut, och vi tröttnar på det. Global uppvärmning är sååå 2007. Problemet är bara att ju mer vi skummar vidare i texten och ju mer vi fortsätter att göra som vi gjort tidigare, desto svårare kommer det bli att skjuta undan vad som verkligen händer.

I vårt eget lilla land kämpar Sverigedemokraterna för minskad invandring till Sverige. Inom det här århundradet kan vi ha ett flyktingtryck på vårt land på i storleksordningen hundra miljoner människor. Jag skojar inte. Sverige ligger jävligt bra till, med större delen av landytan bekvämt placerad strax under polcirkeln. När växtzonerna flyttas närmare polerna och gör sandöken av Grekland och Turkiet kommer vi att kunna odla oliver och vindruvor i Härjedalen. Sverige kommer, ironiskt nog, troligen att få ett attraktivare klimat, även om regn, plötsliga översvämningar och oväder kommer att göra livet här mer riskabelt.

Här kommer alltså det andra som gör mig bekymrad in. På så många plan just nu, både lokalt, i Sverige och i Europa, blåser starka främlingsfientliga vindar. I Grekland och Ungern (tror jag det var) vill nazistiska partier upprätta nationella register över judar. I Sverige växer såväl Sverigedemokraterna som de mer radikala nationalistiska partierna. SD har gått från att vara ett främlingsfientligt småparti på marginalen till att i vissa mätningar vara Sveriges tredje största parti. Jimmie Åkesson har lyckats med bragden att göra något som för tio år sedan tydligt kändes igen som en rasistisk rörelse till en folkrörelse. Missnöjet är stort i Sverige, över många saker. Vilket inte är konstigt, eftersom det finns mycket att vara missnöjd över. Och här kommer Jimmie Åkesson och erbjuder något så unikt som en enkel lösning. En lösning som dessutom känns bekväm och frigörande, eftersom den innebär en syndabock. Nämligen icke-svenskarna. Invandring är komplext och svårt, vilket gör det till en perfekt sak att skylla alla möjliga problem på. Att sverigedemokratiska politiker som grupp rent statistisk har en mycket högre brottsfrekvens än invandrare som grupp bekymrar oss uppenbarligen inte. Inte heller när de högsta företrädarna, däribland riksdagspoltiker, kallar folk för horor, babbar och blattelovers. Väljerna förlåter dem. Tycker de rentav att det är okej? SD utmanar MP som tredje största parti. Miljöpartiets språkrör ställs mot Sverigedemokraternas järnrör.

0

Vad som hänt de senaste tiden är att denna syn sakta glidit över till att bli folklig. Hundratusentals människor rasar på facebook över att ”PK-maffian” har gått för långt. Pepparkaksgubbarna förbjuds på dagis! Man får inte säga bruna bönor eller vitlök utan att kallas rasist! Tintin försvinner från biblioteket! SVT censurerar Kalle Anka på julafton! Nu tycker till och med jag att det gått för långt! Nån gräns får det finnas!

Men vad är det som gått för långt? Var är det människor blir arga på? Pepparkaksgubbshistorien visade sig handla om att en lärare på ett dagis bad det enda barnet i gruppen som ville vara pepparkaksgubbe att vara nåt annat, eftersom de inte sjöng några pepparkakssånger. När barnet ändå ville vara pepparkaksgubbe fick hen vara det. Vitlöken och bröna bönorna var en ironisk insändare till en dagstidning. Ett av ett trettiotal Tintinalbum flyttades till en hylla tio meter bort. Den svarta dockan i Kalle Ankan är baserad på en Pickaninny-figur, det vill säga en ”negerflicka” som uppfanns av ett amerikanskt tvålföretag i början av förra århundradet, för att göra reklam för tvål som till och med kunde tvätta de smutsiga negrerna vita. Disney, inte den svenska PK-maffian, ansåg att den figuren inte var något de stod för 2012, så de klippte bort scenen.

Ändå upprörs tiotusentals, rentav hundratusentals svenskar och säger att nu har det gått för långt! De främlingsfientliga partierna är inte sena att hoppa på tåget och knyta till sig nya sympatisörer. Vilket märks. I senaste partisympatimätningen från SKOP hade SD 7,8 procent, större än Kristdemokraterna, Folkpartiet, centern och vänstern.

Vi har alltså en annalkande klimatkatastrof framför oss samtidigt som de främlingsfientliga åsikterna växer allt starkare. Sverige kommer inom några decennier att vara ett av få relativt säkra länder att bo i, samtidigt som allt fler svenskar vill sluta ta emot invandrare.

I min skalle får jag upp bilder av Sverige om några decennier, där en stark nationalistisk politik sätter stopp vid gränsen för den som vill ta sig in. Ska vi be tio miljoner flyktingar att vända om? Tjugo miljoner? Femtio miljoner? Tänker vi oss att de helt enkelt stannar i sina sönderbrända, uttorkade, översvämningsdrabbade och malariadrabbade länder medan vi dansar kring våra midsommarstänger med våra blonda barn och åker rullskidor nedför våra före detta snötäckta fjäll? Hur många beväpnade gränsposteringar måste vi bygga för att försvara vår svenska kultur när resultatet av densamma står på andra sidan Öresundsbron och gör vad som helst för rent vatten och en liten bit land?

Jag blir inte av med bilderna. Hur jag än försöker. Jag kommer att vara 66 år 2050. Kanske kommer jag att leva ett par decennier till efter det, men vad kommer jag att uppleva? Om jag får barn, vad kommer de att uppleva? Vill jag skaffa barn om jag måste berätta för dem att jag var en av alla dem som inte gjorde tillräckligt för att de skulle få ett liv i en värld utan eskalerande våld, svält, skogsbränder, vattenbrist, flyktingströmmar och krig om resurser?

Jag försöker sluta tänka på det. Men det går inte.

Det kanske är bra.

2 reaktioner till “Vad är det som bekymrar Emanuel?”

  1. Skrämmande på många sätt. Och det enda jag kommer och tänka på är hur Imperiet i Warhammer 40'000 beter sig, och vad som har hänt med planeten Jorden i det sci-fi universat (haven har kokat bort, till följd av global uppvärmning och kärnvapenkrig som i sin tur var ett resultat av klimatförändringar).

    Och hur SD marscherar fram… VÄÄÄÄLDIGT likt Nazisternas framväxt i 30-talets Tyskland. Pinsamt så. Hur var det Sune Finåker sa? "Folk glömmer /jävligt/ fort."

  2. Det finns ganska många såna scenarier att jämföra med. Och inget slutar bra.

    Jag tror jag snor Sune Finåker-citatet! 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *