Varför gör man sånt här egentligen…?

Ibland undrar man varför man sysslar med det här med musik. Det är ju inte direkt för pengarna, har vi konstaterat tidigare, eftersom man för det mesta spelar gratis. Och inte för att det är lätt att få jobb, för det är det sannerligen inte. Och det är ju inte direkt nån högstatussyssla heller, så frågan kvarstår.

Ett extremexempel inträffade nu i helgen. Jag skulle spela på en endagsfestival i Karlstad, och tog ett tåg klockan åtta på morgonen från Göteborg. Tåget stannade i Åmål, och det visade sig att de kraftiga regnen gjort att banvallen spolats bort och all tågtrafik norr om Åmål var avskuren. Efter någon timme hade man ordnat fram en ersättningsbuss, som nätt och jämt kunde ta sig fram på en nästan översvämmad skogsväg, eftersom 45:an var helt översvämmad. Två timmar försent kom jag fram till Karlstad, där jag skyndade mig i regnet till Museiparken, där festivalen skulle hållas.

Väl där visade det sig att det inte fanns något regnskydd förutom över själva scenerna. Och eftersom regnet öste ner var den sammanlagda publiken på området ungefär 5 personer när första artisten gick på. Jag fick hoppa in som ljudtekniker och konferencier eftersom hälften av arrangörerna satt fast på ett annat tåg. Regnet fortsatte, och vi riktade om ljudanläggningen så att man kunde stå inuti scentältet vid lilla scenen, och där höll jag min 40-minuterskonsert för 8-10 huttrande festivalbesökare medan regnet dånade mot tälttaket.

Spöregn-2005-08-10-kl.-12.16-725-pixlar-foto-Torgil-Jarnling-kopiera

Ungefär sådär fortsatte resten av festivalen. Ljudanläggningen vid stora scenen fick kortslutning och dog och publikantalet hade inte gått över 30-sträcket när jag var tvungen att springa till min buss vid 18-tiden. Men än återstod nästan tio timmar innan jag skulle komma hem. För bussen gick via Oslo, där det var tre timmars väntetid på nästa buss. Och det var lika regnigt där, så att göra en Oslo by night var det ju inte tal om, speciellt med tanke på att jag hade instrument och grejer att bära på.

När klockan var ungefär halv fyra kunde jag låsa upp dörren till min lägenhet i Majorna. Då hade jag varit igång i ungefär 21 timmar sammanlagt, allt för att göra den där spelningen på 40 minuter för 8 personer i ett läckande tält i Karlstad.

Ibland undrar man vad det är för konstigt yrke man har valt. Samtidigt tvivlar man inte en sekund på att det faktiskt är värt det. För de där 8 huttrande personerna lyssnade verkligen. På något sjukt sätt väger deras lyssnande, skratt och reaktioner upp de andra 20 timmarna med spöregn och eviga bussresor.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *