Jag börjar så smått bli färdig med mitt examensarbete, som går ut på att jag ska ta fram en idé på utbildning om energiproduktion inom jord- och skogsbruk, för naturbruksgymnasier. Det ni. Bland annat har jag gjort en enkätundersökning bland alla elever på skolan som jag jobbar för. Längst upp i formuläret fick eleverna ange årskurs, inriktning, och… kön.
Eftersom jag är intresserad av genusteori och dessutom drar lite åt det queerfeministiska hållet bar det mig emot att bara ge dem två alternativ att välja mellan; tjej eller kille. Så jag lade till ett tredje: annat. Vid det här laget har jag lärt känna så många människor som uppriktigt inte vill eller kan definiera sig som det ena eller andra, så jag tänkte att en eller ett par sådana personer rent teoretiskt skulle kunna befinna sig på Naturbruksgymnasiet Nuntorp.
Kanske borde jag inte blivit förvånad när jag fick tillbaka enkäterna och såg att ungefär 10% av eleverna definierat sig som “annat” än kille eller tjej. Nu tolkar jag inte det här som att just dessa gymnasielever är extraordinärt upplysta, queera eller ifrågasättande, utan förmodligen för att de tyckte det var ett skoj alternativ. Många skrev också i “egna kommentarer”-rutan och undrade vad jag menade med “annat”.
Så även om eleverna mest skrattade åt det tror jag att det finns en poäng med att 16-18-åringar stöter på just ett sådant alternativ i en seriös enkät. Någon av dem kanske, kanske rentav var ärlig när hen fyllde i rutan.
Nu är det måndag och jag borde egentligen skriva på min uppsats. Men det kan vänta en halvtimme till, jag har nämligen ytterligare en diss på gång. Dags för Emanuel Dissar, del 6. Dissmottagare den här gången är TV-reklam.
Jag befinner mig för närvarande hemma hos mina föräldrar på Tjörn. Jag kom hit igår eftermiddag för att förbereda en spelning i Skärhamn som går av stapeln ikväll. Vid niotiden drack jag te med föräldrarna och kollade på Beck på fyran. Nu hör det ju till saken att jag inte är van vid TV längre. Har inte haft någon TV sedan jag flyttade hemifrån 2004. Och jag glömmer ibland hur det är att få filmen man tittar på avbruten av reklam var tjugonde minut.
Kanske blir man extra känslig efter att ha varit förskonad från TV-reklamen ett antal år. För jag tyckte inte den var så obehaglig när jag bodde hemma och såg TV-reklam ofta. Men nu tycker jag den är rent ut sagt plågsam. Rösterna låter som Bengt Magnusson på anabola, bildspråket är anpassat in i minsta detalj för att tränga in i ditt psyke, människorna är genomtänkt retuscherade och ljudet är komprimerat och förstärkt tre gånger mer än i filmen man just såg.
Kalla mig mesig, men jag pallar inte. Jag tycker reklamen är så obehaglig att jag går hellre från TV:n och sätter på mer te, borstar tänderna, eller gör något helt annat. Bara man slipper reklamen.
Vad är det då som gör att jag tycker den är så obehaglig? Har den blivit värre de senaste åren? Kanske har den det. Med tanke på hur mycket pengar ett företag lägger på att få visa 30 sekunder reklam i TV4 en söndagskväll vore det ju extremt naivt att tro att den inte har någon psykisk inverkan på oss som tittar. Bakom TV4s reklamfilmer står arméer av psykologiskt kunniga reklamare som in i minsta detalj räknar ut hur man på 30 sekunder ska tränga så djupt in i det mänskliga psyket det bara är möjligt. Gärna via reptilhjärnan, som i exemplet ovan.
Men jag vill inte! Av flera skäl. Dels mår jag psykiskt dåligt av att ha denna reklam krypande som små termiter i hjärnan, och dels glömmer jag att jag överhuvudtaget tittar på en film. Jag har full sympati för Claes Eriksson och Vilgot Sjöman som drev kampanjen mot TV4 för ett antal år sedan.
Man kan ju invända att reklamen måste finnas där för att pengarna måste komma nånstans ifrån. Men faktum är att jag i så fall hellre betalar själv. Nu har jag ingen TV och betalar därför ingen TV-licens, men när jag skaffar TV någon gång i framtiden betalar jag hellre för det jag ser än hjärntvättas av en massa reklamfilmer som stjäl både min tid och min mentala hälsa.
Då var det dags för det femte avsnittet av Emanuel Dissar. Denna gången handlar det om dejtingsajter (med reservation för stavning). Återigen med risk för att reta upp folk ger jag mig in i dissandet.
För ungefär två år sedan blev jag medlem på en dejtingsajt. Jag lyckades inte få kontakt med någon, så jag blev medlem på ytterligare en. Och en till. Och ännu en till. Som mest var jag uppe i sex stycken samtidigt, varav två var betalsidor. Jag lade relativt mycket tid på att skriva presentationer, ladda upp fotografier, fylla i personlighetslistor och skriva tusentals mail till “spännande singlar”. Resultatet? Nada.
Kanske gjorde jag på fel sätt. Man har ju hört så mycket om människor som träffats och blivit lyckliga genom sådana tjänster. Men i mitt fall fick jag svar från kanske 5% av de människor jag kontaktade. Och då lade jag ner mycket möda på att skriva personligt och unikt till varje person, och bara rikta mig mot människor som jag tyckte verkade intressanta (vilket tyvärr var en ganska liten andel, men det är en annan femma). Detta till skillnad från många killar som gödslar tjejers gästböcker med meddelanden som “söt. msn?”.
Jag har pratat en hel del med tjejer om deras inställningar till dejtingsajter, och ofta har bilden av sådana sidor varit i stil med “ställen där man översvämmas av dåliga raggningsförsök och ohöljda förfrågningar om analsex”.
Är det så det är att vara tjej på ett sånt ställe? Det bekräftar ju mängder av fördomar som man önskar att man inte hade. Ytterligare en spik i kistan var när min vän Isabel för ungefär ett år sedan blev medlem i SprayDate, där jag själv hade varit medlem i ungefär ett halvår. På första kvällen fick hon fler besök på sin profil än vad jag fått under det halvåret jag varit medlem. Dessutom 3-4 meddelanden från killar som uppvaktade henne. Under hela min tid på SprayDate hade det aldrig hänt att någon tjej kontaktat mig självmant. Inte på någon av de andra fem sidorna heller.
Det händer visserligen att man får kontakt. Men det var alltid jag som tog initiativet och svaren man fick var oftast i stil med “OK.”, och sen var det inget mer med det. Tjejer jag pratat med har bekräftat att de sällan kontaktar killar. Och på ett sätt förstår jag dem. Varför själv besvära sig med att söka kontakt när man ändå matas med uppvaktande killar?
Som feminist (!) och förespråkare för jämställdhet blir man ju helt mörkrädd. Jag vet knappt något annat sammanhang där könsrollerna är mer cementerade än på dejtingsajter. Det är tillbaka till medeltiden som gäller; tjejerna ska sitta passivt i sina torn och vifta med sina näsdukar i form av profilbilder, medan killarna rider runt mellan tornen på sina vita springare och friar till de små prinsessorna i tornen, som suckar och ropar “nästa!”, medan de viftar bort de uppvaktande killarna.
Blir så himla trött på det förhållningssättet. Det finns inget tråkigare och mer avtändande än en prinsessa i ett torn. Kom när därifrån, vi kan mötas i trappan.
Och så var det återigen färdigdissat för den här gången. Jag avslutar med en kort liten dikt.
jag var medlem flera hundra dar skrev tusen mail fick inga svar nu vet jag vad det handlar om Mötesplatsen, match.com
de är med i samma pakt SprayDate, meetic, e-kontakt det är en enda stor chimär det finns inte någon där
Min kompanjon och ex-sambo Isabel var på besök igår kväll. Vi drack te och slaktade dikter. Men det var inte det jag tänkte fokusera på i det här inlägget.
Isabel går numera på Kvinnofolkhögskolan på Masthuggstorget. I samband med valet hade de haft en debatt på skolan där de etablerade politiska partierna deltog, inklusive Sverigedemokraterna. Debatten hade rört genus- och jämställdhetsfrågor. Det slog mig att jag inte visste så mycket om Sverigedemokraternas åsikter i andra frågor än invandrings- och säkerhetsfrågor. Har de ens några andra åsikter?
Uppenbarligen har de det. I deras principprogram hittar man formuleringar som “Förhållandet mellan man och kvinna, och deras barn, är den nödvändiga förutsättningen för harmoniska samhällsförhållanden. Familjen är samhällets innersta kärna och själva förutsättningen för den mänskliga fortplantningen, vilken överallt utgör grunden för respektive nations fortlevnad.” och “Sverigedemokraterna anser … att kommunerna inte skall bedriva barnomsorg, utifrån ett genusperspektiv, där olikheterna inte tillåts.”
Jag låter här bli att kommentera, och lämnar det till läsarna. Vill dock tipsa om en kort film, som visserligen inte är det minsta objektiv, men som på ett ironiskt (och ganska elakt) sätt illustrerar innehållet i SDs principprogram. Filmen är gjord av elever på Kvinnofolkhögskolan.
Och som bonus kommer här ett inlägg från Soran Ismails videoblogg.
Hela stan är full av valaffischer. Och hela min hemkommun Tjörn är full av valaffischer. Jag tänkte titta lite närmare på några av dem. Inte så att jag siktar på att göra någon komplett genomgång, men några är mer intressanta än andra.
Den här affischen till exempel, från sossarna (och Kommunal, tror jag). Man visar att man är för jobb och mot arbetslösa ungdomar. Originellt. Vad som är kul med den här affischen är namnet i exemplet. Shilan. Det kanske bara är bokstavsnördar som jag som tänker på sånt, men SHILAN har exakt samma bokstäver som SAHLIN, bara i en annan ordning. Hmm.
Nästa exempel är ett klistermärke från Moderaterna. Jag vet inte exakt var bilden kommer ifrån (det kan vara så att den är fejkad). Återigen är arbete i fokus. Arbetslöshet är dåligt, tycker man tydligen. Originellt, som sagt. Men… är det inte nånting med texten som ger lite… tja… dåliga vibbar? Och som sagt, jag har ingen källa på bilden så den kan vara fejkad.
Sen har vi en Alliansen-affisch. Budskapet består av tre ord. Och frågan känns ganska lättbesvarad. Alliansen vill gå framåt. Nästan rekord i originalitet. För alla andra vill ju bakåt. Eller? För att skoja till det hela kan jag ju nämna att det numera är allmänt känt att skyfflar man om bokstäverna i ALLIANSEN blir det ANALSENIL.
Jag stoppar där ett tag. Det här med Sahlin och Analsenil och Arbeit macht Frei är bara fånerier (fast lite kul), som jag inte menar något seriöst med. Däremot känns det som att väldigt många valbudskap är så enkla och självklara. Man hade kunnat byta ut partierna mellan dessa affischer och inte märka nån skillnad. Finns det då något parti som tar upp något annat än det obligatoriska, självklara, och ack så tråkiga jobb, skola och trygghet?
Aha, här är en! Äntligen någon som vågar var lite originell och säga nåt som inte alla andra skriker i munnen på varandra. Bra, Gudrun! Jag har bara en enda liten invändning. “Våga vara feminist på valdagen”. Jag tänker bannemej vara feminist de övriga årets dagar också!
Nu, avslutningsvis tänkte jag ta upp några affischer som faktiskt skiljer sig ännu mer från de övriga, med avseende på såväl budskap som form. Jag är visserligen subjektiv och jävig, men det fiffiga med bloggar är att man får vara det. Så här kommer ett gäng valaffisher som jag faktiskt gillar:
Kolla! Ett budskap som inte säger det självklara “ingen ska behöva vara arbetslös”, som är konkret och dessutom relevant!
Och ett till! Enda valaffischen jag sett som överhuvudtaget tagit upp HBT-frågan.
Ytterligare en valaffisch som tar upp något mer konkret. Vad hände med diskussionen om FRA, IPRED och övervakningssamhället? Är MP de enda som kommer ihåg den??
Och så en om en av mina egna stora hjärtefrågor. Överhuvudtaget verkar miljöbudskap totalt saknas i årets miljöaffischer, om man bortser från miljöpartiets. De övriga partierna verkar bara försöka överträffa varandra i om vem som tycker minst om arbetslöshet. KD har visserligen fina vilda djur på sina affischer, men budskapet “Ett mänskligare Sverige” känns inte som att någon inte håller med om.
Ska jag avsluta med något käckt nu så är det att de partier jag har störst förtroende för och som jag tycker tar mest ansvar för vår gemensamma framtid och vårt gemensamma samhälle, det är miljöpartiet i Fi. Men som sagt, jag är ju jävig.
Har varit sjuk i nån jobbig magsjuka den senaste tiden. Det har dock fått effekten att jag sovit på dagarna och varit vaken på nätterna. Och då kan man ju ägna småtimmarna åt att se på film. Alien-filmerna till exempel.
Det var ett tag sen jag såg filmerna sist, och att nu se dem ganska snabbt efter varandra gjorde att jag började se dem med nya ögon. Det är kanske allmänt känt, och jag är den sista som kommer på det, men jag tror mig veta vad de handlar om. Egentligen.
Slemmiga, läskiga monster som äter upp människor i alla ära, men handlar det om nåt mer?
Hjälten i alla fyra filmerna är rymdpiloten/ingengören Ellen Ripley, spelad av Sigourney Weaver, en av mina favoritskådisar. Hon ställs om och om igen mot blodtörstiga rymdvarelser som bara tycks ha en enda, destruktiv drivkraft. Att inseminera männisor med brutala parasiter som ger upphov till att nya små rymdvarelser föds genom att bryta sig ut genom offrets bröstkorg.
Ripley gör motstånd, brutalt och skoningslöst, med allehanda vapen. Men vad kämpar hon egentligen mot? Vad symboliserar Alien?
Min tolkning är, något förenklat, att Alienfilmerna handlar om kvinnans motstånd mot och utsatthet för mannens okontrollerade sexdrift. Vad Alien gör är att våldta människorna och få dem att föda nya aliens, och dessutom dö på kuppen.
Det blir särskilt tydligt i tredje filmen, där Ripley strandsatts på en planet där de enda invånarna är fångar på en arbetskoloni för brottslingar med dubbla Y-kromosomer. Lustmördare, våldtäktsmän, pedofiler som isolerats från resten av samhället. Alienvarelsen dödar här fånge efter fånge, vilket visar på hur även mannen faller offer för sin egen sexualdrift.
Egentligen är det kanske inte driften i sig, utan sättet han förväntas hantera den på. Nu kommer jag in på ett av mina favoritämnen, om hur män i samhälleliga strukturer förväntas vara aktiva och ta för sig, men jag ska inte gå mer på det just nu. Det intressanta är Ripleys skoningslösa motstånd.
För vad är det hon gör motstånd mot? Inte mot sexualdriften i sig, det är jag övertygad om. Det hon kämpar för är rätten att bestämma över sin egen kropp. Sån är min tolkning. Det finns flera konkreta exempel på det här i de olika filmerna, framför allt trean och fyran, men det skulle bli ett alldeles för långt blogginlägg om jag tog upp allt.
Om du inte sett Alienfilmerna, gör det! Och om du redan sett dem, se om dem! Om inte annat för att de är ruskigt spännande.
Om nån som läser den här bloggen skulle ha missat det, så är jag med i studentspexet. Närmare bestämt Filosofiska Lätta Knästående Spexargardet. Årets föreställning heter Maffia, och jag spelar den korrupta polischefen Ellen Dolan.
Ellen Dolan? Japp. Är inte det ett tjejnamn? Jopp.
När jag först fick rollen blev jag besviken och kanske lite skamsen. Att spela tjej kändes på nåt sätt… så fel. Även om det bara var på skoj. Jag hade ju hoppats på nån häftig roll, kanske nån gangstersnubbe med hatt, kostym och pistol, det är ju trots allt maffian det handlar om. Men nix. Jag blev Ellen Dolan.
Men efter ett tag började jag ändra mig. Det var faktiskt kul att spela tjej. Jag ansträngde mig noga för att inte göra henne löjlig. Det är lätt att plocka billiga på poäng på att göra henne fånig och överdriven och verkligen spela på att det i själva verket är en man som försöker vara kvinna. Men nej, jag ville göra den här rollen på allvar. Det roliga fick ligga i replikerna.
Sen hände nåt annat. Jag fick mer och mer av min scenkostym. Vit skjorta, svart kavaj, kjol, leggings och högklackade skor. Och det är här det intressanta börjar. Jag kände mig inte minsta löjlig i de här kläderna. Jag kände mig fin.
Och det var också var så många sa till mig; “Åh, vad fin du är!” och “Jag önskar JAG passade så bra i kjol”, och så vidare.
Missförstå mig nu inte. Det är inte så att jag hellre skulle vilja vara tjej eller nåt i den stilen.
Men det är en speciell känsla i det där att känna sig fin. Något som man som kille väldigt sällan upplever. Som kille kan man vara snygg, men det är nåt helt annat. Jag känner mig ofta snygg om jag har nån häftig skjorta över ett svart linne med hängslen eller nåt i den den stilen, men det här var första gången jag verkligen kände mig fin.
Sen funderade jag på varför det alltid är så. Att man som kille ska vara snygg, men inte fin. Killkläder är väldigt sällan designade för att vara fina (även om undantag finns). Jag känner mig nästan avundsjuk på att jag som kille inte kan dra på mig en kjol sådär bara. Och kom nu inte och säg att “Det kan du väl! Det är ju bara att göra!” för det är mer komplicerat än så. Det gäller normer som är så fast rotade i vårt samhälle att det knappt går att ifrågasätta.
Men! För bara några decennier sedan ansågs det otänkbart att en tjej skulle kunna gå med byxor! Inte bara moraliskt olämpligt, utan rentav sjukt och lite perverst. På samma sätt som många betraktar en kille i kjol idag. Och kunde tjejerna erövra byxorna så…
Jag hoppas att om inte jag vågar gå klädd i kjol nån gång emellanåt, så ska åtminstone nästa generation killar våga det.
(Och Ellen Dolan visade sig vara tuff värre! Och som polischef är det klart som tusan att hon har pistol!)
Jag är nu som sagt mitt uppe i fallstudiekursen där vi analyserar Kungälvs kommun utan och innan, och så smångingom ska ta fram ett antal hållbara framtidsscenarier för kommun. Ett av mina fokus ligger på energiinfrastrukturen i kommunen, och häromdagen var jag tillsammans med min kurskamrat Frida och intervjuade VDn för Kungälv Energi.
Det finns ganska gott om fina planer på vindkraftsutbyggnad och andra hållbara lösningar hos Kungälv Energi, men jag höll på att sätta i halsen när jag slog upp årsredovisningen som vi fått av VDn.
Jag menar, det är rent komiskt! Maken till könsstereotypiska bilder brukar bara finnas i leksakskataloger och porrtidningar! Nog för att de har en del hållbara idéer om energiförsörjningen, men den sociala hållbarheten verkar det lite sämre ställt med. Till råga på allt är alla tekniska poster i företaget män, medan hela kundkontakt-personalen är kvinnor. Jag tror jag går och lägger mig.
Okej, här kommer ett inlägg med tåtrampningspotential.
Jag har kallat mig feminist sen jag var 15. Det känns så självklart, om man går efter den gängse definitionen av feminism (insikten om att kvinnor är ojämställt och ofördelaktigt behandlade och viljan att förändra detta så att kvinnor och män behandlas jämlikt), att det verkar rent korkat att inte ställa upp på det.
Men för inte så länge sen insåg jag på ett djupare plan vad jämställdhet verkligen innebär. Jag insåg att det i första hand inte handlar om löneskillnader och kvotering, utan om något helt annat. Något mycket djupare och mycket, mycket svårare.
Jag blev för ett tag sedan påhoppad av en person som tyckte att min första fullängdsskiva var diskriminerande. Jag blev chockad och frågade hur hon menade. “Ja, men det ser du väl!” sa hon, “den handlar ju bara om män!” Jag stod mållös. “Det gör den väl inte!” sa jag, “det är ju flera kvinnor med!” Hon skrattade. “Ja, några stycken. Men vad gör dom? Vad har dom för roller?”
Jag tänkte efter. Jag var jättearg. Komma här och kalla mina texter för diskriminerande, jag som kallat mig feminist sen femton års ålder. Men långsamt insåg jag, efter att ha skickat flera arga försvarsmail, att hon hade rätt. För visst fanns det både kvinnor och män i texterna, men vilka roller hade dom..? Jag ska inte göra nån textanalys här, men tjejerna i texterna beskrevs som oskuldsfulla och vackra, och med formuleringar som “snövita händer” och “den vackraste person jag nånsin sett”, medan männen hade alla möjliga aktiva roller, var onda, goda eller galna. Men dom var inte vackra eller hade snövita händer. Dom gjorde saker.
Det röda eller det blå pillret? Vilket väljer du?
Men det var så svårt, och så obehagligt att ta till sig. Lite som att tatuera sig. Eller snarare som att välja att svälja det röda pillret i the Matrix. Men det är precis det det handlar om. Okej, inte att tatuera sig kanske, men att inse att världen omkring oss inte är så perfekt som den verkar. Och sedan också inse att alla dessa miljontals detaljer runt omkring oss (exempel följer) bidrar till att upprätthålla en skev bild inne i våra hjärnor, om hur vi förväntas vara beroende på om vi är män eller kvinnor. Ett par exempel:
• Hur många säger “Hur kör hon egentligen?” och pekar på en bil som just gjort en dum inbromsning. De allra flesta säger automatiskt “han” om bilar. Lyssna själva. I själva verket används ”han” som standarad för i princip allt könlöst eller där könet är okänt. Och det sprider faktiskt medvetet och omedvetet uppfattningen om att mannen är standardkönet.
• Jag läste en Kalle Anka-serie häromdan, där Farbror Joakim åker till nåt land och letar guld tillsammans med en indian. Serien innehöll enbart män (sammanlagt 16 st roller), förutom i sista rutan, där Joakim och indianen blivit berömda och chillar i en pool tillsammans med en yppig tjej i bikini. Jepp. Läs och lär er av det här, barn.
• Läs poesi från från 18-1900-talet. Kvinnorna är sköna som rosor, eller vidriga som häxor, men männen, vad är dom? Deras roll är att besjunga, försvara och vinna kvinnorna. (Fantastisk låt om detta: Vacker vid vatten av Maud Lindström)
• Se ”Braveheart”. Kommentarer överflödiga. Se nästan vilken film som helst. Lysande undantag är Silent Hill från 2006.
• Lyssna på i princip vilken musik som helst. Hur beskrivs kvinnorna? Den sköna nymfen Ulla Winblad, Taubes lilla Ellinor, sambadansande Deirdre, igenkommande Lena, listan kan göras oändlig (och jag lyssnar för lite på engelsk musik, det är därför det bara är svenska exempel). 98% av alla kvinnor beskrivs med en bild där de ska vara romantiskt eller erotiskt lockande, alternativt inte vara erotiskt lockande.
Sen finns det ju dom där återstående 2 procenten. Men i ett jämställt samhälle borde det vara 50. 50! Inte ens 40/60 är jämställt. Och det handlar inte om att vi som påstår det inte skulle ha humor och tåla en och annan ojämlikhet. För ser vi oss omkring går det i regel bara sekunder mellan dessa detaljar, som talar om för oss hur vi ska vara.
Det är så oerhört svårt att förklara det här för folk som inte är medvetna. Den vanliga reaktionen är att känna sig anklagad och reagerar negativt, tycker man saknar humor (det GÅR att vara rolig och ojämställd på samma gång) eller kanske tycker att feminism är mossigt och väldigt 2004. Som om lika värde skulle vara en fluga liksom…
Och avslutningsvis är det här inte en kvinnogrej. Det handlar lika mycket om killar som om tjejer.
Jag är i alla fall inbegripen i en diskussion på ett nätforum nu om detta, men ligger mycket lågt. Det är så lätt att trampa folk på fötterna. Fast kanske är det det som behövs.
Som avslutning förklarar jag tillsammans med Gräsrotsorkestern varför det inte finns några alver och dvärgar nu för tiden.
Som så många år förut hade jag bestämt mig för att inte titta på Kalle Anka i år, men som vanligt kunde jag inte låta bli att titta lite i alla fall. Jag kom in mitt i Tjuren Ferdinand, och kom på idén att jag skulle göra en könsanalys av filmerna. Bara en enkel analys av vilket kön personerna i filmen har, och huruvida de har traditionellt kvinnliga eller manliga roller. Häng med!
Tomteverkstan – enbart män. Dock några kvinnliga dockor. De får sitt hår permanentat.
Kalle Anka i djungeln – de figurer som går att avgöra kön på är enbart män.
Askungen – kvinnlig huvudperson. Hennes stora mål är att få en vacker klänning. Dock en del aktiva kvinnliga möss.
Musse på camping – enbart män. Dock en kossa i en scen.
Lady och Lufsen – en kvinnlig och en manlig huvudperson. Lady är dock mest söt och rodnar (och heter dessutom sitt kön!). I övrigt bara män.
Djungelboken – enbart män
Snövit – kvinnlig huvudperson. Hon hon blir underhållen och uppvaktad av övriga roller, som samtliga är män.
Tjuren Ferdinand – enbart män, med undantag för Ferdinands kossamamma. Och en kvinna som kastar en blombukett i en scen.
Robin Hood – enbart män i samtliga talade roller. Alla soldater och andra kollektiva roller är män. En kvinnlig kanin sitter på en kärra i slutet. Plus Marion då, som rodnar och passivt får en ring satt på sitt finger.
Plutos julgran – enbart män. Piff och Puff kan möjligen tolkas som kvinnor, om man inte visste sen andra serier att de är killar. Dessutom sjunger Mimmi i slutscenen, medan Kalle och Långben spelar instrument.
Sammanfattningsvis är väl ungefär 90-95% av rollerna killar, beroende på hur man räknar, och samtliga tjejer har passiva roller som Lady eller Askungen, som bara förläget blir uppvaktade av killarna (alternativt är dom kossor).
Hur fan kan vi påstå att vi uppfostrar våra barn med en jämställd syn på tjejer och killar? Flera generationer har vuxit upp med Kalle Anka på julafton, och från noll års ålder fått lära sig via roliga tecknade filmer att det är killar som är standardkönet (varför skulle annars 95% av rollerna vara killar?) och att tjejers roll är att passivt uppvaktas av killarna.
Fattar ni hur djupt det här sitter i vårt samhälle?? Det är läskigt, jag förskräcks gång på gång. Ursäkta att jag blir så uppeldad, men det är sånt som verkligen gör mig sån. Det är inte så att jag fördömer Kalle Anka på julafton, men det ger en väldigt tydlig bild av hur mansnormativt vårt samhälle är, till nackdel för både kvinnor och män.
Vad vill jag då med det här inlägget? Jag vill visa på hur vi, allra oftast omedvetet, tillmäter kvinnor och män olika egenskaper som vi förväntas följa. Detta är till nackdel för både kvinnor och män, eftersom båda påtvingas egenskaper som bara vissa individer har. Vi ger dessa roller till våra barn innan de ens vet att det finns kvinnor och män.
Som positiv avslutning kan jag ju säga att den nya filmen Bolt som visades en snutt ur, visserligen hade övervikt av män, men det fanns faktiskt kvinnliga aktiva roller. Så nånstans har vi väl kommit.
