EMANUEL DISSAR – del 22: Ont i ryggen

En kväll förra sommaren hände det sig att jag stod efter en konsert och skulle lyfta ner en högtalare från sitt stativ. Det var en stor och tung högtalare, och den satt ganska högt. Jag fick loss den från stativet, men rätt som det var höll jag på att tappa taget om den. Den var nära att ramla i marken, men jag lyckades fånga upp den i sista sekunden. Tyvärr på bekostnad av en rejäl sträckning i ryggen.

ryggont_61903548_103606763

Det där har suttit i nu i 8-9 månader. I början var jag stel, men det värsta gick över efter ett par veckor. Sen när vintern och kyla kom blev det värre igen. Jag tänkte att det skulle försvinna när det blev varmt nu på våren, men icke sa nicke. I natt låg jag och vred mig som ett grillspett, lakanet var alldeles ihopkorvat på min sida av sängen.

Hur gör man med ryggont? Förutom att dissa det offentligt? Ska man gå till en naprapat? Kiropraktor? Massör?

EMANUEL DIGGAR – del 3: Morgonpromenader

Jag har inte skrivit på ett par dagar nu eftersom jag känner mig ledsen och uppgiven efter en sak som hände häromdagen. Men en sak man kan göra för att känna sig mindre uppgiven är ju att gå ut på morgonpromenader. Vilket osökt leder oss in på nummer tre i ordningen av Emanuel Diggar.

Det är få saker som ger mer energi och en bra start på dagen som att gå ut på en solig promenad före frukost. Fågelkvittret, den där brisen som är lite kylig och varm på samma gång och doften av dagg i luften. Mmmm. Om man vill kan man lyssna på nåt radioprogram, fast helst inte Ring P1, för då blir man mest arg, och helst inte musik, för då hör man inte fåglarna som kvittrar.

Blåmes i morgonljus. Foto: Rasmus Madsen
Blåmes i morgonljus. Foto: Rasmus Madsen

Om man dessutom, som jag, är en sådan person som ofta har svårt att få i sig frukost på morgonen, kan en promenad vara ett perfekt sätt att bli hungrig. Sen kan man ju upptäcka nya ställen i grannskapet också. I morse gick jag genom ett litet skogsparti jag inte varit i förut, och hittade tre av varandra oberoende välmående julgranar. Bara en sån sak.

EMANUEL DISSAR – del 19: Konstgjorda sötningsmedel

Dissdags igen. Idag är det fredag och många kommer säkert att köpa litervis med läsk till kvällens ”fredagsmys” (ett ord som jag är mer än lite kluven till). En del av den här läsken kommer förmodligen vara av light-typ. Men hör och häpna, det är just dessa lightdrycker och deras konstgjorda sötningsmedel som blir mottagare för dagens diss!

Lightdrycker är som vanliga läskedrycker, fast med sockret utbytt mot konstgjorda sötningsmedel, t.ex. aspartam, sukralos eller acesulfam-k. Man köper dem för att kunna häva i sig läsk utan att få dåligt samvete för alla kalorier som finns i vanlig läsk (och kalorier, hur många vet egentligen vad kalorier verkligen är?). Det vanligaste konstgjorda sötningsmedlet är aspartam, som finns i t.ex. Coca-Cola Light och Coca-Cola Zero (som för övrigt är ett perfekt exempel på hur man utnyttjar könsroller för att marknadsföra två i princip identiska produkter till kvinnor respektive män).

cocacolalightnew_se_sv_108457239

Men vad händer när vi får i oss dessa konstgjorda sötningsmedel? En effekt är att kroppen tror att den får i sig energi, eftersom det smakar som socker men inte är det, vilket leder till en kemisk obalans. Ett konkret resultat är att vi blir hungrigare och äter mer (Erlandsson-Albertsson, 2000), något som snabbmatsrestauranger och liknande har full koll på.

Men den största anledningen till att jag vägra dricka lightdrycker är en annan. Nämligen smaken. Jag tycker verkligen inte att det smakar gott. Det smakar konstgjort, kemiskt och lämnar liksom en önskan av att dricka nåt riktigt istället. Och visst är ”vanlig” läsk med massa socker onyttigt, men jag dricker väldigt lite läsk och när jag väl gör det vill jag ha the real thing, inte hinka i mig litervis av nån konstgjord ersättning.

Dagens mysterium: Kvällsmat!

Under min uppväxt och ett tag efter det har jag alltid räknat det som att det finns fyra ”grundmåltider” på en dag. Först frukost, som man äter innan man går till skolan/jobbet, sedan lunch, vid tolvtiden, sedan middag, runt klockan sex, och till slut kvällsmat nån gång vid nio-tio. Men de senaste fem åren har jag börjat inse att det här med kvällsmat inte är så naturligt som jag alltid trott!

Det verkar som att middagen för många är den sista måltiden på dagen. Detta fick jag bittert erfara (nåja) först i 20-årsåldern när jag spenderade mer och mer tid hos min dåvarande flickväns familj. Där åt vi middag vid 5-6 på eftermiddagen, och sen… åt vi inget mer. Jag tänkte inte så mycket på det, men var alltid vrålhungrig när vi gick och la oss.

Varma mackor - en smaskig kvällsmat!
Varma mackor – en smaskig kvällsmat!

Senare i livet har jag stött på samma grej om och om igen. Vissa tycker till och med att kvällsmat och middag är samma måltid. Vilket känns lite knepigt, rent nomenklaturmässigt; middag och kvällsmat. Som att kvällen skulle vara mitt på dagen. Å andra sidan äter ju inte jag middag mitt på dagen heller. Vissa menar, framför allt på Tjörn där jag kommer ifrån, att middagen äts vid tolvtiden på dagen, vilket egentligen är ganska logiskt med tanke på namnet.

Sedan finns det ju den franska middagen, som kan ätas mellan tio på kvällen och midnatt. Jag är inte helt främmande för det i festsammanhang, men inte till vardags. Dock har jag inget emot att äta en rejäl middag fram till niotiden. Och då blir den kanske kvällsmat? Fast kvällsmat för mig är ett relativt litet mål. Några smörgåsar, en tallrik gröt, eller liknande. Större än frukosten, men mindre än lunchen, och definitivt mindre än middagen.

Hmm, knepigt det här.

En träningsnörds bekännelser

Jag har insett hur kul det är med träning. Lite intressant att det skulle ta mig över 20 år att fatta det. Kanske har det att göra med att gympan i skolan avskräckte mig fram till 17 års ålder ungefär. Varför kallar man det för ”Idrott och Hälsa”, förresten? Vad jag kan minnas var den enda gången på tre år som vi talade om hälsa en halv lektion där vi såg en video om kostcirkeln. Resten handlade om att springa efter bollar, hoppa över hårda redskap och vara allmänt jobbig.

image_server.cfm_

I alla fall, skolidrotten har nu förlorat sitt passiviserande grepp om mig och jag tränar av egen fri vilja. Och kul är det! Jag alternerar mellan styrketräning, löpning (med handledsvikter!), yoga och ett och annat gruppträningspass på Fysiken. Simma är också skönt, men det tar lite lång tid att ta sig till närmaste simhall.

image_server-1.cfm_

Och nu kommer det lite nördiga – jag för träningsdagbok på ett ställe som heter Shapelink.com. Det är ett träningsforum där man kan skriva in i en kalender vad man tränar vilka dagar, hur tunga vikter man jobbar med, hur snabbt man springer, och sådär. Så får man härligt överdetaljerad statistik över sin träning, hur man utvecklas, sin vikt och sina prestationer och allt det där.

Sen kan man ha ”träningskompisar” också, så man kan jämföra resultat och peppa varandra och sådär. Sånt är kul! Så jag rekommenderar att gå in på www.shapelink.com, registrera sig, och lägga till mig som träningskompis, jag har användarnamnet ”Rommelpot”.

EMANUEL DISSAR – del 12: Träningspassledare som inte håller takten

Dags för en diss igen! Den här gången åt ett ganska specifikt håll, nämligen ledare för rytmbaserade träningspass, som inte håller takten.

Det händer inte jätteofta, men då och då är man på ett träninspass som görs i takt till musik, med en passledare som är i total musikalisk osynk. Musiken pumpar på i stadig fyrtakt, medan passledare glatt hojtar på ungefär vart ettochtrekvartste (heter det så?) taktslag – upp! ner! bakåt! släpp! och man försöker desperat tänka bort musikrytmen som en autist som försöker tänka bort övermäktiga sinnesintryck.

aerobics

Ofta händer det också att övningarna är rent matematiskt i takt med musiken, men att rörelserna görs på t.ex. det ettochetthalvte och det treochetthalfte slaget i takten. Återigen får man försöka tänka bort musiken, snegla på passledaren och försöka komma in i nåt slags träningsrytm som skiljer sig från den musikaliska.

För oss tvångstempister som är i det närmaste mentalt oförmögna att tänka bort en musikalisk takt när den pumpas ut i stora högtalare blir det väldigt knepigt att hänga med. Det är ungefär som att lära sig att inte kunna läsa.

EMANUEL DISSAR – del 9: Anmälningsavgiften till Göteborgsvarvet

Ny vecka, ny måndag och här kommer en ny diss! Den här gången är det inte fråga om någon stor företeelse, utan en liten men irriterande detalj. Nämligen den skyhöga anmälningsavgiften till Göteborgsvarvet.

Jag älskar att springa, och 2009 hade jag turen att få ta över en väns startnummer i Göteborgsvarvet, ett halvmarathon (enligt uppgift världens största) på 21 km. Det var oerhört kul, även om tårna mådde lite sådär ett par dagar efteråt… I slutändan gick jag i mål på ca 1 h 40 min, vilket jag kände mig nöjd med.

image_server.cfm_

2010 hade jag en teaterpremiär på dagen för varvet, men jag tänkte att 2011 ska jag bannemej vara med! Så i somras, medan det fortfarande gick att anmäla sig, tog jag kontakt med arrangörerna. Döm om min förvåning när jag fick reda på vad det kostade att vara med; mellan 495 och 695 kronor! För en student är detta en hisnande summa, och surt lät jag bli att anmäla mig.

image_server-3.cfm_

Hur kan det kosta så mycket pengar? Med tanke på de enorma summor arrangörerna måste dra in på reklamintäkter borde man kunna halvera anmälningsavgiften, åtminstone för studenter, arbetslösa och pensionärer. Hela stan är ju tapetserad med reklam (inklusive löparna!) och arrangemanget är en internationell supergrej som drar in hur mycket pengar som helst till Göteborg. Det är synd att hur rik man är ska avgöra om man får vara med i ett sådant här idrottsarrangemang.

EMANUEL DISSAR – del 8: Spinningmaskiner och löpband

Den lilla mini-serien Emanuel Dissar som jag hade tänkt skulle ha max tre delar är nu uppe i sin åttonde. Lite läskigt det här med hur lätt det är att dissa saker. Jag tror att om serien fortsätter ska jag bannemej starta en Emanuel Diggar också. Det finns massor av bra saker som förtjänar att diggas!

Men idag är det dissning som gäller. Åtminstone gnäll. Jag tränar ju en hel del. Löpning, yoga, styrketräning och cykling. Och så ett och annat gruppträningspass på Fysiken. Men en sak jag aldrig har förstått mig på vad gäller träning är hur så många verkar dras till löpband och spinningcyklar på gymmen. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det ser lite komiskt ut. Svettiga människor som är ute och går, springer eller cyklar på exakt samma ställe, med blicken krampaktigt fäst på TV-skärmar som visar extremsporter eller amerikanska såpor.

lopband

Om de nu vill promenera eller cykla, varför gör de inte det på väg till gymmet? Det är jättefina skogsomgivningar med upplysta spår i trakten kring Fysiken, vad är det som gör att folk dras till löpbanden och träningscyklarna?

Hur kommer det sig att folk kör sina bilar till gymmet, betalar parkeringsavgift, betalar inträde, och sen sätter sig på en spinningcykel i trekvart, för att sedan kliva av, duscha, och köra hem igen? Om de hade cyklat till gymmet hade de kunnat ägna de 45 minuterna åt något roligare, och hade dessutom fått se en mycket roligare utsikt från cykelsadeln än svettiga ryggar och intetsägande TV-såpor. Och dessutom fått frisk luft (i alla fall om vi lyckas få ner biltrafiken i den här stan…).

XvgvvN7N2tY5F_Wt

Kan det vara en del i en pågående alienationstrend? På samma sätt som att det säljs matlagnings- och kokböcker som aldrig förr, men samtidigt har folk aldrig lagat mindre mat själva, utan köper istället färdiglagat och halvfabrikat, eller äter ute. Jag läste att barn i England spenderar endast hälften så mycket tid i naturen idag som 1990. Kan det vara för att deras föräldrar hellre står inomhus på ett och samma ställe och springer på ett löpband med hörlurar i öronen och stirrar på utförsåkning på en TV-skärm, än att faktiskt ge sig ut och uppleva naturen själva?

Prylarnas förbannelse

Jag befinner mig just nu hemma hos mina föräldrar på Tjörn, och hjälper min pappa att samla ihop ofantliga mängder skräp som vi kör till tippen. Det är egentligen helt sjukt hur mycket skräp man samlar på sig. Särskilt om man har ett stort hus. Och garage. Och snickarbod. Och cykelgarage. Och tre redskapsbodar. Och en yttervind. Och en innervind. Och en sjöbod. Och så vidare…

Pappa har på sistone hjälpt en granne som totalt drunknat i sina grejer. Hela hans hus var fullt av prylar som han samlat på sig i fyrtio år, och det hade blivit så trångt att det knappt gick att ta sig fram där inne. Riktigt så illa är det inte hemma hos mina föräldrar, men pappa, som alltid varit en saksamlare, fick sig ändå en tankeställare och vi bestämde oss för att hjälpas åt att slänga ut en massa skräp.

100_1840

Bildelar, elektronik, datorer, tangentbord, radioapparater, skivspelare, en jordfräs (!), trasiga möbler, isolering, kemikalier, lådor, tankar, lampor…

Allt det här var bara en början, men en bra början.

Varför är det då så viktigt att göra sig av med sådana här grejer?

Som min gode vän Rickard brukar säga: Äger du sakerna eller äger sakerna dig?

Pappa är uppvuxen relativt fattigt i Värmland, och har såklart fått lära sig att ta vara på saker och ting. Men det finns en gräns för när man har skaffat sig så mycket saker att man lägger mer tid på underhåll, lagring och att hålla reda på allting än man faktiskt får ut av att ha alla de där sakerna. I värsta fall kan det gå som för grannen, som knappt kunde vända sig inne i sitt hus.

När man väl har börjat röja får man upp ögonen också för saker man sett dag efter dag i år efter år, men aldrig riktigt lagt märke till. Varför sitter det till exempel en lie i trädet utanför garaget? Har Max von Sydow varit där? Eller rentav Manuel Calavera?

100_1843

EMANUEL DISSAR del 2: Pissoarer

Det har blivit dags för andra delen i mini-serien Emanuel Dissar. Den här gången tänker jag hacka på en stackars bekvämlighetsinrättning, som jag vill påstå knappt är värd namnet. Nämligen det som kallas urinoarer, pissrännor, eller kort och gott pissoarer.

Först fördelarna. De är billiga att bygga och fler personer kan kissa samtidigt. Frågan är bara, hur många vill kissa samtidigt? Jag känner liksom inte att kissande är en social umgängesform som jag riktigt uppskattar.

261599_310_202

För det första är det här med att kissa en ganska privat grej. Att stå där och bli knuffad av andra män och lyssna till ljudet av deras strålar som skvätter mot metallen och stänker ner ens byxor gör liksom att det blir lite svårt att riktigt uppskatta situationen och känna sig såpass bekväm att det man kom dit för att göra så att säga flyter på riktigt bra.

För att inte tala om att det aldrig finns något toalettpapper. Det är tämligen ohygienskt i sig, men när killarna som står breved skakar de sista dropparna från snopparna och man får små diskreta skvätt i ansiktet blir det rentav ganska äckligt.

Ofta har pissoarer dessutom ett ständigt rinnande vatten, för att det inte ska lukta mer outhärdligt än det redan gör. Vågar inte tänka på hur mycket vatten landets pissoarer slösar bort under ett år. Och dessutom har vi ju den ganska uppenbara nackdelen: behöver man uträtta ett lite tyngre behov är det kört.

När man kommer in på herrtoaletter på olika ställen finns det kanske en ränna och (om man har tur) ett eller två bås som går att låsa. Så ni som bygger herrtoaletter, gör världen en tjänst: Strunta i pissrännan, och bygg ett par extra bås istället. Då slipper man dessutom det fåniga behovet av att ha separata herr- och en damtoaletter.

Och därmed är andra delen av Emanuel Dissar till ända.