Förändring.

Det är som att vakna upp och inte veta var man är nånstans.

För Europa, för Sverige och för mig. Varenda tidning, varenda radioprogram och hela internet svämmar över av människor som säger mer eller mindre smarta saker om det nya Sverige och det nya Europa. Om vindar från 30-talet, om en kallare politik i ett varmare klimat och om vad som är och inte är rasism. Jag tänkte vänta med att ge mig in i det där. Delvis för att jag fortfarande försöker förstå vad som pågår och delvis för att det är stora omställningar på gång även på ett personligt plan för min del.

De senaste åren har jag varit ordförande för en kulturförening som tagit mycket av min tid och mitt engagemang. Det har varit fantastiskt och det har varit förskräckligt. Under 2014 har jag vigt i princip all min fritid åt musikalen En man av folket, som jag skrivit, producerat och varit kapellmästare för. Sista föreställningen gjorde vi i mitten av augusti, sedan lämnade jag Göteborg för några veckor i Jämtland/Härjedalen. En kort och sen, men intensiv semester, där det även ingick att stänga av facebook. Det sista jag gjorde på tåget mot Östersund innan jag loggade ut för sista gången på två veckor var att skriva följande inlägg på Apparatens, det vill säga vår teaterförenings, hemsida:

En man av folket tackar för sig!

August 19, 2014

Med helgens tre fullsatta föreställningar går nu ridån ner för EN MAN AV FOLKET. Det har varit en fantastisk resa både på och utanför scenen. Nu har vi sopat upp kaksmulorna från scengolvet, torkat bort Jonnys blod från dörren, plockat ihop instrument, mikrofoner och förstärkare och förpassat en stor mängd inte fullt så moderiktiga gula och orange plagg till en utklädningslåda i Kortedala. Gatorna i Alinge ljuder inte längre av folkets sånger och patrioternas vrål och trampande kängor. Kommunhuset står tyst och släckt och bara en kvardröjande doft av boxarsvett skvallrar om vad som utspelat sig i den sjabbiga partilokalen där en man av folket en gång började sin resa mot herravälde. Vi lämnar tillbaka teaternycklarna och åker hem.

På väg hem genom göteborgsnatten ser vi människor på stegar som fäster upp valaffischer i lyktstolpar och träd. Strålkastaren har flyttats från scenen till verkligheten. Från Alinge till Sverige. ”Rösta för förändring på riktigt” läser vi över den stiliserade blåsippan.

Fahlandrarna och Kivikarna sparrar i var sin källare medan svetten rinner längs de växande musklerna. Men de är inte ensamma.

Kivik och Fahlander i hård kamp om makten.
Kivik och Fahlander i hård kamp om makten.
Kommunstyrelsen var även orkester, här med inhoppad trummis.
Kommunstyrelsen var även orkester, här med inhoppad trummis.
Merparten av ensemblen.
Merparten av ensemblen.
Det patriotiska Alingepartiet.
Det patriotiska Alingepartiet.

30213f_7803204ca06449c09817b23e97ef2fbe.jpg_srz_640_427_75_22_0.50_1.20_0.00_jpg_srz

Det där var alltså den 19 augusti. Jag stängde av facebook och hämta energi i fjällskogarna under nästan två veckor. Längtan efter att göra något annat växte sig allt starkare. Jag älskar teater och jag älskar min teaterförening, men sen jag började engagera mig där har så gott som allt mitt eget engagemang trängts undan. Musik, skrivande, sånt som jag sysslat med i hela mitt liv.

För ett par veckor sedan gjorde plötsliga omständigheter att jag hoppade av som ordförande. Jag har långt kvar innan jag hämtat mig för det arbete som En man av folket krävt, fysiskt och psykiskt, men det är nåt nytt på gång. Och även om jag vaknade i morse till en hårdare värld känner jag starkare och starkare inom mig att jag kan ta mig an den, göra något i den som gör den bättre.

Jag är på väg tillbaka. Dags för förändring.

Små och aggressiva politiker

Eller snarare små och aggressiva politiska partier. Jag såg i DN en artikel där en journalist undersökt hur mycket tid politikerna som talade i Almedalen ägnade åt att prata illa om övriga partier. Det fanns en käck liten samling med diagram som såg ut såhär:

Skarmavbild 2014 07 08 Kl 11 00 56

De var visserligen rakare i tidningen men den hamnade snett i scannern. Nåväl. Reinfeldt och Löfven var mest ”fredliga” och ägnade bara ungefär en tiondel av sina tal åt kritik av andra partier. MPs Romson var lite värre, men höll sig till 15%. Sen kommer Annie Lööf och Jonas Sjöstedt på ungefär en femtedel av sina tal. Lundarna Göran och Jan, alltså KD och FP, lade i runda slängar en tredjedel på kritik och SDs Jimmie Åkesson närmade sig hälften av sin taltid.

Klart att man försöker se nån slags mönster i en sån här grej. Det första som slog mig var att kanske stora partier tenderar att ägna mindre tid åt att tala illa om andra partier? Kanske för att de har sitt mer på det torra? De i de senaste undersökningarna största partierna, M och S, är alltså fredligast, och MP som är på tredje plats ägnar även tredje minst tid och skräpprat om övriga partier. Så långt verkar mönstret stämma.

Därefter blir det aningen knepigt. Både C och V ligger under KD, som följer mönstret genom att ägna över en tredjedel av sin tid åt skräptalande. Varken C eller V är särskilt långt ifrån mönstret, dock. FP är ett gränsfall. Vad som VERKLIGEN bryter mönstret är dock SD.

Med sina 43% av talet ägnade åt skräpsnack om övriga partier borde Åkessons parti vara pyttelitet. Men det är det inte, det hade 9% av rösterna i förra SIFO-mätningen. Jag skulle nu kunna gå in på att Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti som bygger sin väljarstöd på just kritik mot andra snarare än att ha vettiga lösningar själva, men det gör jag inte. Det finns nämligen ett mycket roligare sätt!

Kom och se vår musikal, En man av folket! Den handlar om ett patriotiskt parti (som på något mystiskt sätt påminner misstänkt mycket om Sverigedemokraterna) med en karismatisk, ung och snygg ledare som fått folket att glömma vilken historia partiet i själva verket vuxit fram ur. Det hela urartar till en episk kraftmätning med de etablerade partierna. Hur det slutar? Kom och se oss för sjutton! Föreställningen är en timme lång med massor av sång, musik och dans. Entrén är bara 80 kr, eller 60 om du råkar vara student, pensionär eller arbetslös. Vi spelar på Cinnober Teater 25, 26 och 27 juli samt 15, 16 och 17 augusti. Missa inte detta för allt i världen!

Här kan man läsa mer och boka biljetter.

Här finns eventet på Facebook.

Vad som händer om tre veckor

Strax efter nyår satt jag på eftermiddagsfika på jobbet. Det var onsdag, och på onsdagar brukar vi ha vad vi kallar för ”onsdagsfråga”, någon kommer på en fråga som alla får svara på och berätta nåt om. Den här onsdagen var frågan vad var viktigast för var och en av oss att göra det kommande året. Mitt svar var ”Skriva och sätta upp en musikal om Sverigedemokraterna”. Folk tittade förvirrat på mig.

emaf51

I augusti förra året satt jag på en skumpig lokalbuss i Como i norra Italien. Jag var ute och tågluffade med min vän Isabel, och vi pratade om hur det kunde komma sig att så många hyggliga, vanliga svenskar nu plötsligt kunde tänka sig att rösta på ett rasistiskt parti. Det var som att ett parti som varit tabu och så tydligt kopplat till rasism i valt 2002 nu plötsligt blivit mainstream och hade röstsiffror på uppemot 10%. Det kändes overkligt, där vi satt och tittade ut på de italienska alperna. I Europa fanns länder där liknande partier varit stora i många år. Front National i Frankrike, Lega Nord i Italien, Dansk Folkeparti i Danmark. Nu var vi på samma ställe i Sverige, bara några år senare. Det som kändes mest overkligt var att på den plats vi placerat Sverigedemokraterna för tio år sedan, i den halvbruna utkanten av den politiska skalan, som de nu lämnat för att ta sig in i ljuset, fanns nu andra partier. Partier som knappt fanns i medvetandet då, men som förekom överallt på bloggar, forum och sociala medier sensommaren 2013.

Nu är det juli 2014 och vi närmar oss riksdags-, region, och kommunalval. Det enda vi kom fram till under på den där bussen i Italien var att vi skulle göra en pjäs. En musikal. Det är samma musikal jag lovade att sätta upp vid där onsdagsefikat vid nyår och samma musikal som har premiär den 25 juli, om bara några veckor. Här är några bilder från repen:

Ordförande Markus Kivik drillas i att bli en verklig Man av folket.
Ordförande Markus Kivik drillas i att bli en verklig Man av folket.
"Någon jävla turk har skrivit en insändare om oss!"
”Någon jävla turk har skrivit en insändare om oss!”
Kommunstyrelsen tjänstgör även som orkester.
Kommunstyrelsen tjänstgör även som orkester.

Det enda jag har ändrat på är att den inte handlar om Sverigedemokraterna. Den här musikalen utspelar sig i den lilla idylliska kommunen Alinge, med det lokalpatriotiska Alingepartiet som just vaknat upp efter en serie händelser som gjort att kommunmedborgarna tappat förtroendet för det sittande partiet som haft makten i hundratals år. Partiet leds av en ung, välklädd och karismatisk partiledare som kallar sig för En man av folket, och som nu utmanar det sittande partiet i en episk uppgörelse vars utfall jag inte kommer att avslöja här på bloggen. Men vem är den nya ledaren? Varifrån kommer han och vad vill han egentligen? Och hur ska han hantera de patrioter som redan varit medlemmar i många år? Inte kan det väl finnas några likheter mellan Alingepartiet och Sverigedemokraterna?

Jag har lagt i princip all min fritid det här året på musikalen, som heter just En man av folket. Skrivit manus, skrivit om manus, hittat regissör och skådespelare, skrivit musik, letat koreografer och statister, satt ihop orkester och hittat en spellokal. Jag har hittat en fantastisk regissör i Elin Bokne, som både har vässat manuset och nu får skådespelarna att prestera sitt yttersta. Det kommer att bli en episk föreställning, som vi spelar 25, 26 och 27 juli samt 15, 16 och 17 augusti på Cinnober Teater vid Masthuggsterassen. Det handlar om vad som gör att vanliga människor som du och jag är beredda att rösta på ett rasistiskt parti, och vad som händer när ett sådant parti blir en del av normen.

Den här föreställningen betyder så mycket för mig. Det skulle betyda ännu mer om ni som läser det här kom och såg den. Det är fantastiska människor som skådespelar, spelar musik och är inblandade på alla sätt och vis. Här är en länk till facebookeventet: https://www.facebook.com/events/248059732058159

Där står även hur man bokar biljett. Biljetter kostar 60 respektive 80 kr beroende på om du är student, pensionär, arbetslös eller arbetande.

En tonårstjej kan vara självständig – men en kvinna är ett objekt

Jag har full förståelse för att ovanstående rubrik genererar både förvirring och möjligen ilska. Låt mig ta det från början.

Jag har skaffat mig ett nytt fritidsintresse. Eller egentligen är det väl ett gammalt intresse som jag börjat ägna mig åt allt oftare. Nämligen att gå på bio. Under relativt kort tid har jag sett Monica Z, Jobs, Återträffen, Hunger Games: Catching Fire, Gravity och Hobbit: Smaugs ödemark.

Rent allmänt har jag insett att det är kul och bra med bio! Filmerna betyder mycket mer för en när man går till ett särskilt ställe (biografen alltså), sätter sig i en mjuk fåtölj och delar upplevelsen med en massa andra människor. Man kommer närmare filmerna på nåt sätt.

Nu till vad jag tänkte skriva om den här gången – uppfattningen att en tjej i ungdomskulturen kan vara självständig, ha en egen agenda och vilja (som inte nödvändigtvis behöver vara en relation av något slag, utan kan vara exempelvis kamp för rättvisa) och att det är helt okej, men att en kvinna i nån slags kultur för vuxna inte är fullt ut kvinna förrän hon låter sig objektifieras, och därmed antar en slags traditionell kvinnoroll. Märkte ni att det där var en enda lång mening? Puh.

the_hunger_games__catching_fire_wallpaper_by_seia5018-d65ckxe1

Hunger Games: Catching Fire var kanske den film som gjorde starkast intryck på mig. Den är en ungdomsfilm, byggd på en roman riktad till tonåringar. Historien handlar om en tjej som blir utsedd att tävla för sitt bostadsdistrikt i Hungerspelen, en brutal strid på liv och död i en dystopisk framtid där glamorösa tävlingar används för att hålla det kuvade folket från att göra uppror. Katniss, som huvudpersonen heter, spelas av Jennifer Lawrence och är i sjuttonårsåldern. Hon ställs från första början inför hårda prov och svarar med att vara hård tillbaka. Eftersom hon varit jägare sedan hon var liten är hon skicklig bågskytt vilket gynnar henne i tävlingarna. Hon ägnar sin energi åt något hon tror stenhårt på, att kämpa mot den härskande överheten som kuvat och utnyttjat folket i de tolv (eller tretton?) distrikten. Hon är skitsnygg, men spelar inte på det. Media vill göra en historia på hennes påstådda kärleksrelation med sin medtävlare, vilket hon låter dem göra utan att själv spela på den, mer än som verktyg att nå sitt egentliga mål.

Jag blev så glad och stärkt av att se den här karaktären, Katniss Everdeen, just för att hon är något så unikt som en skitsnygg tjej i en film som finns där av en annan anledning än att utgöra ett kärleks- eller sexintresse, utan att för den sakens skulle negligera att det skulle vara fullt möjligt. Jennifer Lawrence blev min nya idol över en natt.

Nästa gång jag var på bio såg jag en trailer för filmen American Hustle, och noterade att Jennifer Lawrence spelar även i den. Men jag trodde knappt mina ögon när jag såg hur kvinnorna och männen gestaltades i trailern. Det här är ingen ungdomsfilm, utan nån slags kriminaldrama för en vuxen målgrupp. Jag kunde inte, under de nästan två minuter trailern pågick, lägga märke till en enda scen där förekommande kvinnor inte var sexualiserade. Antingen liggande på golvet, särande på benen inför någon påklädd man, i färd med att dra ner dragkedjan på sin blus, gående i snäv kjol med kameran zoomande in på rumpan, eller något annat klassiskt objektifierande perspektiv.

Budskapet jag fick var glasklart; I en ungdomsfilm är det helt okej att vara lite alternativ. Där kan Jennifer Lawrence vara Katniss Everdeen, en tjej som ägnar sig åt ”manliga” sysslor som att kämpa för frihet och rättvisa. Men sen är det dags att växa upp. I en film för vuxna får hon minsann skärpa sig, sluta vara tjej och bli kvinna. Det vill säga puta med brösten, sära på benen och le pillemariskt mot männen.

Kanske bör jag nämna att jag baserar det jag skriver nu på en två minuters trailer jag bara sett en gång. Filmen kanske signalerar nåt helt annat. Men oavsett, jag och en massa andra människor ser bara trailern. Och oavsett vad förklaringen är till att nån brud kryper över ett bord i underkläder och åmar sig med sängkammarblick, oavsett varför en annan brud står på alla fyra och får sin rumpa masserad av en man och oavsett varför en tredje klär av sig allt utom underkläderna inför en stor grupp människor så är det precis det vi ser. Vi ser att kvinnor beter sig på ett sätt och att män beter sig på ett annat, och vi ser att de är coola, lyckade människor. Oavsett om vi är medvetna om det eller inte så får vi en strävan att vara som dem.

Jag är vuxen, men jag tycker att Hungerspelens Katniss Everdeen är så oerhört mycket mer intressant än den avklädda bruden som Jennifer Lawrence spelar i American Hustle. Om det är vad det innebär för en tjej att växa upp och bli vuxen – att gå från att vara någon med egen agenda och kampvilja, till någon som är snygg, sexig och krälar över middagsbord i bara underkläderna – så önskar jag inga tjejer att växa upp.

Inga killar heller.

Novemberexperimentet

I slutet av oktober kom vi på hemma att vi ska försöka oss på ett experiment. Vi brukar handla ganska mycket ekologiskt, men inte all mat och inte hela tiden. Men vad skulle hända om vi under en hel månad bara handlade ekologiskt?

pByd6NtnvQ4te2lyXQmo1

Skulle det bli mycket dyrare? Skulle det bli svårt att hitta den vi vill äta? Skulle vi svälta? Skulle det inte bli någon skillnad alls?

Vi bestämde oss för att låta november vara vår experimentmånad. Från första till sista november köper vi alltså ingenting som inte är ekologiskt. Gällande mat alltså. För att detta ska funka i praktiken satte vi följande tilläggsregler;

• Allt som man äter ute, t ex på café, ska vara ekologiskt om det finns på stället. Annars gör vi undantag för uteätningsmat.

• Mat som inte kan vara ekologisk (eftersom termen ekologiskt har med odling att göra), t ex vildfångad fisk, ska vara märkt med en miljömärkning som stämmer för just den maten. I fiskfallet alltså KRAV eller MSC.

• Vi får äta upp mat som vi redan har hemma som inte är ekologisk, men vi får inte börja handla icke-ekologiskt i slutet av månaden, även om vi inte äter den förrän i december.

Så varför vill vi då äta ekologiskt? Ett exempel ser ni på bilden nedan.

pesticides1

Vi vill alltså inte ha i oss en massa besprutningsämnen och andra pesticider. Vi vill inte heller att sådana ämnen ska läcka ut i jordarna, vattnen och luften och skada andra livsformer. Vi vill inte att en massa kemiskt framtagen konstgödsel ska komma ut och rubba näringsbalansen, och vi vill inte att odlingsjordarna ska utarmas.

Det var några få exempel.

Okej, funkar det då?

Det är den 18 november idag, och än är vi inte panka. I början av december ska vi räkna ihop hur mycket pengar vi lagt på mat jämfört med en vanlig månad. Nån som har nån gissning redan nu?

Folkomröstning om trängselskatten – eller om nåt annat?

För bara några dagar sedan meddelades att genomsnittskoncentration av koldioxid i atmosfären för första gången på 13 miljoner år kommit upp i 400 ppm. Vid denna tid var Arktis 14 grader varmare än idag.

400 ppm. En intetsägande siffra och en krånglig förkortning. Vad innebär det egentligen? Jo, ppm står för ”parts per million” och är ett annat sätt att säga miljondel. 400 av en miljon molekyler i atmosfären är alltså koldioxid. Före industriella revolutionen på 1800-talet var siffran stabil på 280 ppm. Under 1900- och 2000-talet har den gått upp snabbare och snabbare i takt med att vi släppt ut alltmer växthusgaser från fabriker, hushåll och bilar.

Ni fattar grejen. Alla fattar grejen. Vi har hört det i så många år.

Globala FN-möten kommer år efter år fram till att det blir alltmer bråttom för varje år att göra någonting åt växthusgasutsläppen om inte Jorden ska gå in i en global klimatkatastrof som går att jämföra med den som gjorde att dinosaurierna dog ut för 64 miljoner år sedan. Men när det blir dags att ta faktiska beslut om vad om ska göras står det still. Ländernas ledare skruvar på sig och vill inte införa förändringar i just sina länder, men är överens om att det måste göras.

Vi sitter framför våra TV-apparater och svär åt de jävla toppolitikerna för att de inte kan ta beslut. De vet att det är skitbråttom, men de vågar inte ta besluten! Usch, vilka dumskallar, säger vi till varandra! Det är ju de som har makten och ansvaret, varför gör de inte vad de måste göra?

Faktum är att det finns politiker som tar det här ansvaret. I Göteborg till exempel. Här finns politiker som insett vad vi står inför och vågar fatta beslut för att faktiskt göra något åt att vi är på väg in i en katastrof. Ni fattar säkert att jag syftar på trängselskatten.

Såhär är det. Vi bor i en stad. Vi bor i ett rikt land. Vi har höga löner och enorm konsumentkraft jämfört med Jordens befolkning. Faktum är att det är svårt att hitta andra i världen som har så bra förutsättningar som vi för att faktiskt ta det här ansvaret som att begränsa bilismen innebär. Staden ger oss förutsättningar för andra trafikslag, som i många fall går snabbare och är billigare än bilismen. Att vi är rika svenskar gör att vi knappt behöver offra ett dyft av vårt materiella välstånd.

Vi har världens chans att stå upp mot en kommande katastrof. Tack vare att vi har politiker som vågat ta ansvar. Och vad händer då?

579517_463991763674542_455546067_n

Jag är inte emot demokrati, tvärtom är den en förutsättning för vårt samhälle. Men en förutsättning för demokrati och folkomröstningar är att vi vet vad vi röstar om. GT och andra omröstningsförespråkare har skapat en bild av att det handlar om att vi som ett enat folk ska stå upp mot den odemokratiska trängselskatten, som suger ut oss stackars medborgare och fyller korrupta politikers fickor. Det är klart att man vill folkomrösta om man har den bilden.

Men vad är det för en bild egentligen?

Trängselskatten är en del av en mycket mycket större helhet. Förutom att vara ett viktigt och konkret verktyg för att minska bilismen och därmed den globala uppvärmningen är den en del i Västsvenska Paketet, som bland annat innebär stora förbättringar av kollektivtrafiken, utbyggnad av centralstationen och större kapacitet på tåg och bussar. Trängselskatten är en del i finansieringen av allt det här. Vi kan inte säga nej till trängselskatten utan att samtidigt säga nej till förbättringarna av kollektivtrafiken och infrastrukturen.

Och vad är det för jävla signal vi sänder? ”Vi i Göteborg tänker inte ta nåt ansvar för kommande generationer. Vi har jättegoda förutsättningar att ta ansvar och bor i ett land med enormt högt välstånd, men vi tycker det är viktigare att få köra bil obehindrat och släppa ut avgaser och växthusgaser, än att ge förutsättningar åt hållbar trafik.

Vad är det för sätt att använda demokrati? Om vi ska folkomrösta så måste vi veta vad vi folkomröstar om! Om vi inte ens klarar av att begränsa bilismen i en stor stad, hur fasen ska vi då kunna begränsa den i glesbygd? Hur ska ledarna för världens fattiga länder kunna ta ansvar om vi hindrar våra ledare i vårt rika land ta ansvar? Världen är större än Göteborg. Den finns kvar längre än vår egen korta livstid. Den bryr sig inte ett smack om hur vi tar oss till jobbet.

Däremot bryr den sig om vilka förutsättningar för liv som finns i den. Idag, imorgon, om 50 år och om 200 år. Förra veckan nådde koldioxidkoncentrationen i atmosfären en nivå som den inte varit uppe i på tretton miljoner år. Det var en tid med ett helt annat klimat än idag, ett klimat som vår livsstil bestämmer om vi ska byta till. Ett klimat som betyder katastrof för jordens befolkning.

Det är vad vi röstar om i en eventuell folkomröstning.

Var är de feministiska, främlingsfientliga, vindkraftsälskande klimatskeptikerna??

Här kommer (äntligen!) ett inlägg som inte handlar om min brutna hand och alla turer kring operation och det ena med det andra. Istället tänkte jag ta upp ett annat fenomen som jag länge fascinerats av.

Hur kommer det sig att om man har en stark åsikt om något (t.ex. feminister är bara manshatande idioter som vill ta över världen) så tenderar man att även ha vissa andra specifika starka åsikter, t ex klimatförändringen är bara bluff och inte minst invandrarna förstör Sverige!

Det är som att vissa åsikter hänger ihop, som åsiktspaket, trots att de berör relativt olika frågor. Ofta kan samma sak sägas om motsatsen, att om man gillar feminism tenderar man även att ta klimatförändringarna på allvar och inte skylla merparten av samhällsproblemen på invandringen. Jag är ju sådan, exempelvis. Ändå tycker jag mig se mycket starkare samband mellan de i mina ögon negativa åsikterna.

samlad1

Jag fick upp ögonen för det när jag såg en länk på facebook till ett radioinslag om något som någon kallade ”feministisk snöröjning” (som gick ut på att skolor, dagis, sjukhus och andra kvinnodominerade arbetsplatser, samt cykel- och gångvägar, fick högre prioritet vid snöröjning, på bekostnad av de mansdominerade arbetsplatser som tidigare varit högst prioriterde). Jag klickade, lyssnade på inslaget och fick se en blogglänk bland kommentarerna. Blogginlägget i fråga kommenterade snöröjningen och gjorde gällande att det var en idiotisk idé, ”frammyglad av feministhororna på kommunen”, att de kvinnodominerade arbetsplatserna inte var lika viktiga som de mansdominerade osv. Den avslutades med konstaterandet (som vi hört tidigare) att nu har det gått för långt, vi måste sätta stopp för PK-maffian.

Jag började bläddra bland bloggens övriga inlägg, och hittade snabbt texter om hur Sverige förstörs av muslimer och judar, att global uppvärmning är ett kommunistiskt påhitt och inte minst uppmaningar att rösta på Sverigedemokraterna 2014. Det fanns även länkar till andra bloggar som författaren rekommenderade. Jag besökte ett par av dem. En av dem tillhörde sverigedemokraten Thoralf Alfsson, som för bara några veckor sen hamnat i media för diverse rasistiska utspel.

Alla visade samma tendenser. Jag läste ytterligare bloggar samt forum som Nordisk.nu och nyhetssajter som Avpixlat och Fria Tider. De senare har en tydlig nationalistisk/främlingsfientlig inriktning, men överallt kryllade det även av artiklar och inlägg om de övriga ämnen jag nämnt här.

Under ett par månader har jag fortsatt att då och då studera den här typen av sidor, twitter, bloggar och forum, tillsammans med läsarkommentarer på facebook och dagstidningar. Det är ofta samma människor som kommenterar, och det är ytterst sällan de håller sig till ett av ämnena. Snarare tenderar man att blanda ihop dem, att skriva saker som ”De jävla henförespråkande klimatalarmisterna. De borde deporteras till Somalia och gruppvåldtas av tio negerkukar. SD 2014!

Här är ett försök att lista vilka åsikter som tycks hänga ihop, med de mest förekommande överst:

• Ut med invandrarna
• Hata feminister / kommunister
• Rösta på SD / SvP / ND
• Avslöja klimatbluffen
• Hata ordet ”hen”
• Islam planerar att ta över Europa
• Hata homosexuella, bisexuella, transpersoner osv
• Hata vindkraft
• Judiska konspirationer
• Starta ett svenskt heligt krig / ”Svenska våren”
• Hata trängselskatter (Göteborg & Stockholm)

Väldigt ofta kombineras dessa åsikter med ett förakt mot det som är ”politiskt korrekt”, som ofta är sådant man kritiserar. Politiskt korrekt är sådant som ”man ska tycka” enligt nån slags samhällsnorm, men som är påhittat av feminister, kommunister, judar eller homosexuella.

Då är frågan – varför hänger alla dessa åsikter så tätt ihop? Varför tenderar man att hata vindkraft om man hatar invandrare och ordet hen? Alla åsikterna hänger inte ihop på samma sätt, vissa är vanligare än andra att man har utan att behöva dela de övriga, man kan t ex ogilla trängselskatter utan att tro på judiska världskonspirationer. Däremot verkar det enormt vanligt att om man vill kasta ut invandrarna så tycker man illa om feminister och är skeptisk mot den globala uppvärmningen.

Sverigedemokraterna återkommer ständigt. De kan (officiellt alltså som parti) checka av ganska många av ovanstående åsikter. De är invandringskritiska, de resonerar antifeministiskt, de röstar förmodligen på sig själva, de uttrycker klimatskeptiska åsikter, de har gått ut kraftfullt mot ordet hen, de är kritiska mot islam, de har en homobitransovänlig politik, de propagerar på många plan mot vindkraft, de säger vad jag vet inget om judiska konspirationer officiellt och vill hoppas jag inte starta något svenskt heligt krig, men de är ett av de två partier som motverkar trängselskatter i Göteborg.

Jag personligen har åsikter som är tvärtom mot de här. Rent statistiskt delar jag mina åsikter med vissa demografiska grupper, framför allt högutbildade och kvinnor. Kan det vara en motreaktion mot högutbildade miljömuppar som jag? Nu är jag ju inte kvinna, men jag kunde ha varit. I GP anges följande egenskaper till den typiska trängselskattsmotståndaren:

377251_356800137736018_1152763815_n

Av dessa egenskaper stämmer bara en in på mig: Jag bor utanför betalstationerna. Så jag kanske bara är en produkt av mina egenskaper?

Den ”studie” jag gjort här är inte vetenskapligt säkrad på något vis. Jag har i första hand tittat på ”extrema” fora, som främlingsfientliga bloggar, forum och nyhetssajter. Men tendenserna är så klara att jag inte kunnat undgå dem.

Om jag inte varit universitetsnörd och velat göra en balanserad tolkning av allt hade jag sagt att de här åsikterna är ett hopkok och koncentrat av okunnighet, fördomar och strävan efter förenklade lösningar.

Tänk vad skönt det hade varit att kunna säga det rakt ut.

Uppdatering

Efter många funderingar och kommentarer vill jag lägga till ett litet slutord. Det finns gott om undantag från de grupper jag beskrivit ovan, som tur är. Den här texten var aldrig menad att bunta ihop människor och säga att ”såhär är folk”, även om det på sätt och vis var det jag gjorde. Det är mer en redogörelse för en upptäckt och några lösa förslag till förklaringar av den. Siktade denna gång inte på att föreslå några lösningar eller vara vetenskapligt korrekt.

En sak vill jag dock framhålla som intressant, även om det inte är en tes jag driver. Som min gode vän Joel skrev i en kommentar finns det gott om argument att hävda att t ex feministisk kamp med nödvändighet är även bl a antirasistisk. Men det är intressant att det även är tvärtom. Även om man är invandringskritisk, borde man då inte kunna ställa upp på inställningen att kvinnor i ett patriarkaliskt samhälle är begränsade i sina möjligheter och att detta bör åtgärdas? Det finns en massa saker som pekar på att båda inställningarna grundas i samma värdegrund eller rädsla eller missnöje eller vad man nu väljer att fokusera på, men jag tycker fortfarande, rent logiskt, att t ex feminism och antirasism borde ha en större tendens att gå hand i hand än antifeminism och rasism.

Man bör naturligtvis ta varje individ på lika stort allvar när man diskuterar ovanstående frågor, oavsett vad hen har för avsikter i övrigt.

Häxor, 8 mars och folk som gör skillnad

Ett snabbt inlägg såhär på 8 mars. Det har florerat en del nyheter både i tidningar i sociala medier de senaste dagarna om dekaler på bilar i Göteborg som ser ut såhär:

1215006566

Det är alltså Socialdemokraternas Anneli Hulthén och Miljöpartiets Kia Andreasson, utmålade som häxor med var sin lång häxnäsa. Häxskatten, även om den är särskriven, syftar sannolikt på trängselavgifterna i Göteborg. Innan kommentarerna börjar hagla vill jag påpeka att jag aldrig sett sådana här dekaler på bilar i stan, eller har hört någon annan säga ett hen har det. Det läskiga är att när GP tog upp det i en artikel kom det kommentarer från läsare i stil med

”Kärringmaffian styr och ställer som om det vore deras lekstuga.”

”Jag vill köpa dekalen och sätta den på varenda bil jag har. Det är två häxor vi fått i kommunen och vi ska väl inte ha häxor i politiken?”

När jag gjorde en snabb sökning efter ordet ”häxdekal” hittade jag kommentaren

”Det hade varit ännu roligare om de suttit på var sin kvast. Det är ju snart det enda sättet man kan ta sig fram på i den här stan.”

Det har redan skrivits och publicerats flera bra och intressanta analyser och kommentarer kring själva fenomenet. Lite ironiskt är det att hela grejen kommer upp i stort sett samtidigt som internationella kvinnodagen. Kvinnor med makt – farligt! Häxor! Svårt att inte få den här bilden i huvudet.

burn-the-witch-burn-witch-kill-monty-python-demotivational-poster-1223816026

Jag skrev att det här skulle bli ett snabbt inlägg så jag ska inte dra alltihop här. Kerstin Alnebratt och Sara Britz beskriver det bra i GP.

Jag tänkte istället ta upp en annan aspekt av det här. Dekalen (även om det nu bara är en enda, som fotats och spridits i sociala medier) sammanfaller inte bara med internationella kvinnodagen, utan även med att utkast till IPCCs nästa klimatrapport läckt ut. Det är första fullskaliga IPCC-rapporten sedan 2007, och i den framgår med all önskvärd tydlighet att klimatutvecklingen just nu följer IPCCs värstascenario, som alltså leder till en global temperaturhöjning på över 4 °C till år 2100. Under senaste klimatmötet i Doha samt av Världsbanken konstaterades att fyra grader är betydligt mer troligt än två grader, som anses vara gränsen för vad världen har en möjlighet att hantera. I Sverige ojar vi oss över de där jobbiga länderna, USA, Qatar, Kina och alla de andra, som vägrar att ta sitt ansvar. För vi tar ju vårt ansvar. Eller?

Varför är det så svårt att ta ansvar? Varför avlöper internationella klimatmöten på löpande band utan att något händer? Jo, för att det handlar om att göra egna livsstilsförändringar. Det kräver mod, och mod är en bristvara bland världens politiker och beslutsfattare. Att våga införa förändringar som innebär att vi tar ansvar för framtiden. Förändringar som är så mycket, mycket större än bara en avgift för att köra bil i innerstan.

För vem vill ta ansvar och införa sådana förändringar om man hamnar på bildekaler som häxa?

Som tur är har vi åtminstone två politiker som är modiga och ansvarstagande nog att driva igenom sådana beslut. Dem ska vi vara stolta över. Särskilt idag.

Mannen med näsan – vem var han?

När jag låg i influensa senaste veckan ägnade jag mig bland annat åt att (åtminstone så länge febern höll sig under 40°) se dokumentärserien om Olof Palme.

Jag föddes 1984, och hann alltså leva två år med Palme som statsminister. Tyvärr för kort tid för att hinna bilda mig någon egen uppfattning. Den bild jag sedan fick av Palme när jag växte upp var delad i två. Det var dels den politiska hjälten, solidaritetens förkämpe och mannen som inte tvekade att säga vad han tyckte om politiska diktaturer. Den bilden fick jag till stor del från media (för det här var på den tiden det fortfarande fanns oberoende socialdemokratiska dagstidningar!) och dels från mina föräldrar.

op

Den andra bilden var av en Palme som undvek att ta tag i viktiga frågor, som slingrade sig ur kärnkraftsfrågan genom att instifta en kompromisslösning som i praktiken betydde att bygga ut mer kärnkraft, och en Palme som inte tog miljöfrågor på allvar. Den bilden fick jag från miljörörelsen och inte minst kulturpersonligheter som Tage Danielsson.Det var väldigt intressant att se dokumentären. Mentalt har jag alltid haft bilden av Palme som en politiker för väldigt länge sedan, i en annan tidsepok. Nu såg jag intervjuer med politiker och andra människor som fortfarande är aktiva, och som arbetade vid sidan av Palme när han var statsminister. Plötsligt insåg jag att det faktiskt inte var så jäkla länge sen. Inte i antal år. Men han är långt borta på ett annat sätt.

Det framgick ännu mer i dokumentären hur komplex Palme var som person. Ofta manipulativ, undvikande och mycket svår att ha att göra med för hans meningsmotståndare. Men också hur han stod upp för frågor och människor på ett sätt som verkar helt främmande idag. Hur han personligen förbannade kriget mot Vietnam och andra politiskt känsliga krig och övergrepp. Hur han stod upp mot rasism och främlingsfientlighet.

Kanske var det därför han dog.

OP1_660

Jag började gråta i slutet av sista avsnittet, när Anna Lind höll sitt tal vid hans begravning. Lite hade det så klart att göra med att hon själv råkade ut för ett liknande öde, knappt två decennier senare, men mest hade det att göra med vad hon faktiskt sade. Jag sitter på tåget och skriver nu, med dålig mottagning, så jag kan inte gå in och kolla exakt vilka ord hon använde, men det handlade mycket om att Sverige förlorat sin främsta förkämpe för solidaritet och medmänsklighet. Jag har förstått att Palme stod för en mycket aktiv motkraft till främlingsfientlighet och rasism. Han var ett antirasismens ansikte på många sätt. En person av kött och blod som stod där rakt upp och ner och förde kampen mot främlingsfientligheten. Personligen och passionerat. Nu förstår jag också hur bättre varför han var så hatad av rasistiska organisationer, som BSS.Det blev så tydligt i Anna Linds tal att vi en gång för inte särskilt längesen haft en statsminister med sådana egenskaper. Det har vi inte haft sedan dess.

För vem står upp för de värdena idag? Vilken politiker ställer sig i talarstolen och säger att hen inte vill vara minister i ett Sverige där de hatiska och rasistiska tendenserna och idéerna växer sig allt starkare? Idag framstår Jimmie Åkesson som den upplysta, ensamma och organiserade motkraften till politisk osäkerhet och handlingsförlamning. När de andra politikerna skriver skuggbudgetar och gör utredningar kommer Jimmie och säger saker som folk (tror att de) förstår. Här kommer en stark och välorganiserad ledare som vet vad han vill och dessutom kan tala för sig. Vad säger meningsmotståndarna? De senaste åren har bestått av debatter om huruvida man ska ta debatter, om SD ska få vara med på skolpresentationer och huruvida sverigedemokratiska riksdagsledamöter ska få sitta kvar efter att ha visat sig öppet rasistiska, sexistiska och våldsamma. Men vilken annan politiker ställer sig upp och säger tydligt att Sveriges framtid tillhör inte de främlingsfientliga grupperna så att svenskarna tror dem? Inte Reinfeldt. Inte Löfven.

Palme hade gjort det. Och även om jag tycker Palme brast som politiker på många sätt har jag insett hur briljant han var. Och jag förstår bättre nu den sorg som drabbade Sverige när han mördades. Någon sade i dokumentären att ett nytt politiskt klimat föddes med Palmemordet. Kanske stämmer det. Vi har så lätt att anpassa oss till det politiska klimat vi lever i och betrakta det som en självklarhet. Hade Palmes Sverige, med nazisterna och andra världskriget i halvfärskt minne, trott på oss om vi sade att vi snart kommer att ha ett främlingsfientligt parti i riksdagen? För att citera Sune Finåker; Folk glömmer jävligt fort.

Så vad vill jag ha sagt? Att det var bättre förr? Nej, egentligen inte. Jag tror att ungefär vad jag vill ha sagt är att just nu framstår politiken för många som en-modig-rebell-i-underläge mot en-ansiktslös-massa-politiker. Vi har ingen konkret person att identifiera sig med och tro på för den som inte vill tro på Jimmie Åkesson. Det hade vi behövt.

Därför slåss vi hellre för att behålla negerdockor

Häromdagen skrev jag om vad som gjort mig ganska bekymrad och deprimerad den senaste tiden – att prognoserna för klimatförändringarna blir sämre och sämre samtidigt som Sverige visar allt fler främlingsfientliga åsikter och tendenser. Kraftigt ökad främlingsfientlighet i ett land dit 100 miljoner klimatflyktingar vill komma in under detta århundradet = en situation som skrämmer mig. Detta skrev jag alltså ett lååångt inlägg om i förrgår.

Jag tänkte nu gå in på ett ämne som tangerar detta och som jag tog upp snabbt i förra inlägget. Nämligen att vi svenskar den senaste tiden verkat få en enorm tendens att bli väldigt upprörda över ”saker som tydligen anses rasistiska”. Alltså inte att vi anser dem vara rasistiska, utan att vi tycker att ”nu har det gått för långt”. Oräkneliga svenskar blir upprörda, bildar facebookgrupper och skriver förbannade blogginlägg över att pepparkaksgubbar förbjuds på dagis, att man inte ens får säga bruna bönor eller vitlök utan att kallas rasist, att Tintin inte får vara kvar på biblioteken och att SVT censurerar Kalle Anka på julafton!

jul_994398c

Som jag skrev sist har dessa ”skandaler” inte visat sig vara riktigt så skandalösa som många gjort gällande. Snabb repetition: Pepparkaksgubbshistorien visade sig handla om att en lärare på ett dagis bad det enda barnet i gruppen som ville vara pepparkaksgubbe att vara nåt annat, eftersom de inte sjöng några pepparkakssånger. När barnet ändå ville vara pepparkaksgubbe fick hen vara det. Vitlöken och bruna bönorna var en ironisk insändare till en dagstidning. Ett Tintinalbum flyttades till en annan hylla. Den svarta dockan i Kalle Ankan är baserad på en Pickaninny-figur, det vill säga en ”negerflicka” som uppfanns av ett amerikanskt tvålföretag i början av förra århundradet, för att göra reklam för tvål som till och med kunde tvätta de smutsiga negrerna vita. Disney, inte SVT, ansåg att den figuren inte var något de stod för 2012, så de klippte bort scenen (tillsammans med två andra dockor som gestaltade judar respektive kvinnor).

Ändå upprörs vi av den här typen av saker och fortsätter säga att nu har det gått för långt! Dessa små händelser uppfattas som hot som vi måste kämpa emot. Och folk vill uppenbarligen kämpa. På arbetsplatser, skolor och facebook hörs gång på gång detta att det gått för långt, och jag är inte rasist, men…

Är det så att vi har behov av något att kämpa emot? Och att dessa små, förhållandevis oskyldiga förändringar passar väldigt bra att bekämpa? Av någon anledning väljer vi inte att lägga all denna energi på att uppröras över och kämpa emot exempelvis vad som håller på att hända med klimatet. Vi kan höra på radio varje dag om nya prognoser om nya extrema stormar, att polerna smälter snabbare än vi trott, att tiotusentals dör i sommarhettan i storstäder, att glaciärer som förser hela länder med vatten håller på att försvinna, att arter utrotas och att allt fler skogsbränder härjar världen över. Men vi blir förbannade på att de tar bort den svarta dockan ur Kalle Anka.

Varför lockas vi så mycket mer av negerdockskampen än klimatkampen? Betyder den så mycket för oss? Är den en viktig del av vårt svenska kulturarv? Många hävdar det. Vi vill behålla våra svenska traditioner-grupperna växer och knoppar av sig på facebook, där rösterna blir allt högre om att nu får det vara nog igen och igen och igen…

För vad hotar våra svenska traditioner? Enligt många av debattörerna är det den så kallade PK-maffian.

PK-maffian. Vilka är det? PK betyder som bekant ”politiskt korrekt”. Ett uttryck som länge använts nedsättande om… ja, vilka då? Personer som kommer med jobbiga påståenden och krav som anses vara politiskt korrekta. PK-maffia, PK-horor och PK-fittor har blivit allt vanligare uttryck på bloggar och sociala medier det senaste året. Kanske är det bara att jag först nu har börjat uppmärksamma det, men jag har upplevt att uttrycket exploderat i popularitet det senaste. Främst bland folk som på olika sätt kan knytas till Sverigedemokraterna eller andra främlingsfientliga politiska rörelser. Man ställer förmågan att se verkligheten som den är (vilket oftast betyder att invandrarna förstör vårt land, att feministerna hjärntvättar folket eller att klimatförändringarna är en bluff) i motsats till att vara PK, politiskt korrekt, och alltså framföra jobbiga och verkningslösa argument (i stil med att nej, invandrarna förstör inte vårt land och nej, feministerna hjärntvättar inte folket och jo, tyvärr är klimatförändringarna högst verkliga).

thetruth

Ganska ofta (men inte alltid) bildas det alltså en polaritet. Å ena sidan har vi folk som tycker att nu får det vara nog med hot mot de svenska traditionerna/mig som person/min livsstil och att hotet utgörs av tankar om mångkultur, jämställdhet och miljömedvetenhet. Det är, om man får tro högljuddheten i sociala medier, den stora gruppen. Å andra sidan har vi ”pk-maffian” som vill ta emot flyktingar, uppmärksamma patriarkatet och införa trängselskatter. Jag står inte utanför detta utan tillhör mycket tydligt en av grupperna.

Nu har det här inlägget blivit rörigare än det var från början. Vad vill jag ha sagt? Jo, att vi tenderar att mycket hellre höja våra röster mot att det försvinner fyra sekunder av Kalle Anka på julafton än mot att inte heller detta globala klimatmöte kom fram till några lösningar. Och vad är anledningen till den prioriteringen? Jo, jag tror det beror på att Kalle Anka ligger oss mycket närmare. Det är nåt vi kan ta på och relatera till och har haft med oss sedan vi var små. Hur relaterar vi till en värld där Katrina-stormar hör till vardagen och ödelägger städer varje år? Hur relaterar vi till 100 miljoner flyktingar som kommer för att bo i Göteborg, på Tjörn och i Brunflo?

Det gör vi inte. Vi kan inte föreställa oss det. Därför vill inte våra hjärnor befatta sig med det.

Men dockan i Kalle Anka på julafton, den klarar i av att befatta oss med.