Det är konstigt med smärta

Jag har alltid haft en bild av mig själv som smärtkänslig, med låg tålighet för sånt som gör ont. Kanske har det att göra med att jag när jag var liten ofta hade rollen som där lilla rädda som inte tålde det ena och det andra. Jag har ingen aning om ifall det verkligen var så, att jag var ovanligt rädd och inte tålde saker (tålde som i att man t ex kunde få ett slag i magen utan att börja gråta), men jag hade den rollen under en lång period.

Den där bilden har liksom följt med upp i åldern, och när jag har råkat ut för saker som sägs göra väldigt ont, men som jag själv inte har tyckt varit särskilt outhärdliga, har jag alltid tänkt att ”fast det ska nog göra mycket ondare egentligen. Om det hade varit på riktigt. Att jag klarar det beror förmodligen på nån förmildande omständighet”. De senaste veckorna, efter att min blindtarm fick för sig att det var en bra idé att spricka, har jag börjat fundera över det där med smärta. Går det att mäta smärta?

kvinna_fordj2

Läkaren sa berättade efter operationen i Malmö att när man får blindtarmsinflammation som vuxen så tar det i regel ungefär två dygn innan den spricker, och de två dygnen brukar innebära tillräckligt med smärta för att den drabbade ska hinna söka vård. Jag hade haft ont i ungefär fem dagar innan jag kontaktade en vårdcentral (läs den historien här), och då var blindtarmen så nära att spricka att jag när jag väl kom till akuten fick en operation inom några timmar. Det hade gjort ont, men inte så ont att jag inte kunde hantera det. Jag har alltid haft bilden (även om jag väl inte reflekterat så mycket över det som vuxen) att när det gör ont på riktigt, då gör det så ont så att såna som jag bara skulle gallskrika eller falla ihop i en hög.

Nu hade jag haft ont i fem dagar, och till slut ringt till vårdcentralen. När de väl fick reda på vad det var undrade de varför jag inte kommit in flera dagar tidigare, eftersom det måste ha gjort så ont. Jag visste inte vad jag skulle svara.

Ett annat exempel var när jag bröt handen häromåret. Jag vurpade i skidbacken, och krack så hade jag tre benbrott i handen. Också då gjorde det ont, men inte ondare än att jag kunde plocka upp stavarna igen (i högra handen, vänsterhanden ville liksom inte lyda mig). När jag fick reda på att handen var bruten, och dessutom på flera ställen, trodde jag först inte på det. Återigen, jag har alltid föreställt mig att om man bryter något är smärtan outhärdlig för en sån som jag. En tuff person, som Sylvester Stallone i boxningringen, kan få näsan bruten och ändå boxas vidare, men att jag skulle kunna åka vidare på skidorna är ju helt absurt…?

Det dröjde nästan en månad innan jag fick en operation för handen. Då hade benen redan börjat växa ihop, fast på fel sätt, så de fick plocka isär dem igen och lägga rätt dem. Lyckligtvis var jag ju sövd och märkte ingenting. Men under den där månaden jag gick med brutna ben i handen var det samma sak, det gjorde ont men inte så ont som jag alltid har föreställt mig att det gör ”på riktigt”. Det där är ju inte på riktigt, det är klart att du inte har ont på riktigt! ringer det i huvudet, som ett eko från när man var liten och började gråta för något man inte borde gråta för. Men nu var det ju faktiskt ett tag sen jag var liten.

En slags smärta som jag verkligen har problem med är allt som har med tänder och tandlagning att göra. Borrningar, rotfyllningar… Jag brukar behöva fyra-fem doser bedövning, som gör att jag blir helt koko i huvudet en halv dag efteråt. Det har hänt att jag kommit upp i maxdosen för vad de får ge en patient vid ett och samma tillfälle. Ofta blir det värre ju fler gånger jag går dit. Jag gjorde en tandbehandling förra året som innebar 10-12 tandläkarbesök, och även om de första inte var så farliga så blev det värre och värre för varje besök, som om tanden blev mer spänd för varje gång.

298098-3x2-340x2272

Varför är smärtan så mycket värre när man borrar i en tand än när man bryter benen i handen?

Om jag förstått det rätt så finns det inget ”vetenskapligt” sätt att mäta smärta. Fast det kanske är fel ord. Inget ”objektivt” sätt, som går att jämföra från person till person. Som i att ”den här smärtan var åtta aj stark, men den där var bara fyra aj”.

Hur som helst, oavsett om det går att säga nåt vettigt om hur stark en viss smärta är eller inte är, så tror jag att jag har börjat ändra uppfattning om det där med att tåla smärta.

Och om vad som är riktig smärta.

Tack för den, Anita Sarkeesian!

Varning: Det här inlägget innehåller en del långa meningar med många bisatser.

På sätt och vis är det helt otroligt att hela GamerGate-grejen hände utan att jag märkte ett dugg. Jag har varit datorspelare hela mitt liv (ja, vi hade dator hemma när jag föddes 1984) och feminist halva (även om jag väl inte riktigt fick begrepp om vad det innebar förrän i 20-årsåldern), och ändå fattade jag ingenting när jag snubblade över GamerGate-begreppet för några veckor sen.

Jag fattar fortfarande inte exakt vad som innefattas av begreppet, men mitt försök till kort sammanfattning är följande: Det handlar om att personer som t ex bloggare och journalister lyfter frågor om sexism, rasism, klassförakt och andra sociala/politiska problem inom datorspel, TV-spel och kulturen därikring, medan andra personer kritiserar de förstnämnda för att överdriva, splittra spelkulturen och komma med lögner och manipulation.

Min ingång till hela GamerGate-grejen var Anita Sarkeesian. Hon är en kanadensisk mediakritiker som ser ut såhär.

Skarmavbild 2014 11 22 Kl  12 37 30

Jag minns inte exakt var, men jag läste någonstans att det fanns en dokumentärserie på YouTube som handlade om hur kvinnor och män gestaltas olika i dator- och TV-spel. Wow, tänkte jag, det är ju jätteintressant, det måste jag kolla upp. Det visade sig att det var den här Anita Sarkeesian som låg bakom dokumentären ”Tropes vs Women in Video Games”. Hon hade tidigare gjort andra, mindre projekt om liknande gestaltningar inom filmer, böcker, leksaker och annan populärkultur.

En av orsakerna till att jag blev nyfiken på dokumentärserien var att jag tänkt mycket på ämnet tidigare, stört mig på de stereotypa könsrollerna i TV-spel, och att det var kul att nån äntligen tog det på allvar. Det konstiga är att jag aldrig riktigt sett på TV-spel så som jag sett på filmer och musik, där jag för ungefär 10 år sedan drabbades av insikten hur löjligt stereotypa könsrollerna framställs utan att vi reagerar. Kanske berodde det just på det, att TV-och datorspel är en sån viktig grej för mig och att jag därför aldrig tagit ett steg tillbaka och insett magnituden av det uppenbara.

Långt ifrån allt Anita Sarkeesian gjort är hundraprocentigt, men det hon gör i ”Tropes vs Women in Video Games” är så himla viktigt och bra. Hon pekar på så självklara saker, som jag, trettioårig datorspelare och övertygad feminist, inte haft ord för tidigare. Hon visar på en tydlig struktur inom TV-och dataspel som nu sitter fastbränd på min näthinna och kommer att sitta där så länge jag spelar. Jag läser och hör mycket kritik om att hon stirrar sig blind på enstaka saker och därför inte ska tas på allvar, men jag håller inte med. Hon är tydlig med vilket perspektiv hon väljer, och försöker inte väga in alla tänkbara aspekter på en gång.

Jag önskar jag kunde sammanfatta på ett kort och enkelt sätt, men jag ber er istället att titta på hennes videor. De handlar om uppdelningen av kvinnor inom TV- och dataspel i väldigt klara roller, som t ex ”prinsessan som måste räddas”, ”den sexiga skurken” och ”bakgrundsdekorationen”. Hon påstår inte, och inte jag heller, att det inte finns undantag, utan att det är ett genomgående mönster och en struktur som har funnits ända sedan Donkey-Kong och Ms. PacMan för över trettio år sedan. Här är första avsnittet, ”Damsel in Distress”, som fokuserar på kvinnor som framställs som försvars- och viljelösa objekt som måste räddas. Avsnittet är ungefär en halvtimme långt, men titta gärna på de första tre sekunderna för en perfekt sammanfattning.

Jag är så tacksam att ha fått ord på saker som jag sett redan tidigare, men inte kunnat identifiera och därför inte riktigt heller kunnat genomskåda. Tyvärr (?) har det också medfört att jag har fått svårare att ta till mig många spel. Ser jag ett spel med en framsida som den här,

Skarmavbild 2014 11 22 Kl  13 07 37

så står den mig upp i halsen på en halv sekund och all eventuell lust jag hade att spela eller köpa spelet försvinner. Jag orkar helt enkelt inte med den där stilen längre. Hårda, tuffa män som med vapen i hand (inte bara ett, utan fem på den här bilden) bekämpar skurkar och monster för att rädda nåt eller hämnas nån eller jagbryrmigfaktisktintelängre. Det är samma historia med samma karaktärer berättad om och om igen och jag känner mig helt enkelt så otroligt uttråkad. För den som nu börjar skriva en arg kommentar om hur fel jag har så upprepar jag att det finns undantag (vilket är en jävla tur!), som exempelvis det fantastiska Walking Dead som jag precis spelat färdigt andra säsongen av. Men problemet med dessa undantag är att de är just undantag. Här är en bild från dokumentären, en samling kvinnliga karaktärer från tidigt åttiotal fram till idag.

tropes-vs-women-video-games1

Man ser här hur komplext dilemmat är. Några av dem är faktiskt aktiva och aggressiva (egenskaper som i regel är förbehållninga TV-spelsmännen) men utrustas ändå med överdimensionerade bröst och minimala kläder för att uppfylla spelarens omedvetna förväntningar på en kvinnlig karaktär.

Anita Sarkeesian har smutskastads, dödshotats, hängts ut och utsatts för i princp varje hot om våldtäkt och övergrepp som går att tänka sig. Hon har tvingats ställa in föreläsningar på grund av bombhot och lämna sitt hem.

Vad är det som väcker sån ilska? Hon utmålas av många inom GamerGate-rörelsen som den ultimata fienden, ärkehäxan som vill förstöra spelkulturen och skuldbelägga alla (manliga) spelare. YouTube flödar över av filmer som förlöjligar henne och argumenterar emot henne. De är jobbiga att se men jag har ändå försökt ta mig igenom ett antal för att få se nån slags ”andra sida” i debatten. De flesta bemöter inte ens hennes argument, utan drar upp helt andra saker på bästa härskarteknikmanér. Ett fåtal lyfter fram någorlunda vettiga argument och exempel, t ex scener och karaktärer från spel hon har kritiserat, som faktiskt inte framställs enligt mallen. Men ingen av alla de anti-Anita-Sarkeesian-filmer jag sett har hållit hela vägen. Problemen med att lyfta fram enskilda undantag är, återigen, att de är enskilda undantag. Det här handlar inte och har aldrig handlat om en svartvit värld där bokstavligen alla är på ett visst sätt, utan det handlar om att se strukturerna, vad de beror på och hur de påverkar oss.

Det är som att säga att första Indiana Jones-filmen är jämställd eftersom den har en stark kvinnoroll, Marion. Men det hjälper inte hur jävla stark hon än är när hon är den enda kvinnorollen i hela filmen! Dessutom framställs hon som ett offer som måste räddas, hon kläs i klänningar helt oanpassade för den actionrulle hon faktiskt förekommer i, och hon reduceras ändå till hjältens prispokal i slutändan. Sorry, George Lucas. Jag älskar Indy-filmerna men jag spyr på deras framställning av könsroller. Att hon har en bättre roll i Indiana Jones och kristalldödskallens rike som kom 2008 räcker inte på långa vägar för att väga upp.

Åter till spelvärlden.

Jag var på Webhallen idag för att köpa en extern DVD-läsare, och möttes av mängder med affischer från aktuella spel. Det här är vad jag såg.

GTA 5. Två män, aktiva. En kvinna, sexualiserad.
GTA 5. Två män, aktiva. En kvinna, sexualiserad.
Call of Duty: Advanced Warfare. En man, kommentarer överflödiga.
Call of Duty: Advanced Warfare. En man, kommentarer överflödiga.
FIFA15 och NHL15. Aktiva män.
FIFA15 och NHL15. Aktiva män.
GTA V igen. Sexualiserad kvinna. Jag var tvungen att ta med ytterligare en GTA-affisch för att överhuvudtaget få ihop ett antal bilder på kvinnor.
GTA V igen. Sexualiserad kvinna. Jag var tvungen att ta med ytterligare en GTA-affisch för att överhuvudtaget få ihop ett antal bilder på kvinnor.
Assassins Creed: Unity & Rouge. Aktiv, beväpnad man i grodperspektiv.
Assassins Creed: Unity & Rouge. Aktiv, beväpnad man i grodperspektiv.
WoW: Warlords of Dreanor. WoW har varit hyfsat bra på flera jämställdhetspunkter, men på lådan får bara hårda, tuffa män vara med. Spelar ingen roll att de är orcer, lyssna själva.
WoW: Warlords of Dreanor. WoW har varit hyfsat bra på flera jämställdhetspunkter, men på lådan får bara hårda, tuffa män vara med. Spelar ingen roll att de är orcer, lyssna själva.
Nåt slags Super Mario Kart. En tjej! Aktiv! Wooow!
Nåt slags Super Mario Kart. En tjej! Aktiv! Wooow!

Enda affischen (och då letade jag i hela affären och hoppade över de flesta affischer och bilder som bara visade män) där en kvinna var med och dessutom aktiv, var Super Mario Kart. Hurra, innebär det då att problemet är löst och vi kan pusta ut? Nej, för fasen! Återigen, hon är bara undantaget! Det kan dessutom diskuteras om hon är sexualiserad eller inte. Hon är klädd i rosa, har en rosett och andra attiraljer för att göra klart för spelaren att hon inte i första hand är en karaktär, utan en kvinnlig karaktär.

Jag önskar jag visste hur jag skulle avrunda det här. Se Sarkeesians dokumentärserie, länk till alla avsnitten finns här. För varje av hennes filmer du ser kommer du att överflödas av anti-Sarkeesian-filmer. Se dem om du vill, men var medveten om vad de faktiskt säger.

Äh, varför blir mina blogginlägg så långa nu för tiden? Försöker skriva kort och ofta, men det blir tvärtom. Jaja, det var väl allt för den här gången. Kom gärna med tips om bra spel som inte dumförklarar mig som spelare med könsroller från stenåldern. Som det ser ut nu börjar jag faktiskt tycka spel är tråkigt.

Så var man opererad igen…

Innan jag fyllde 25 hade jag aldrig varit på ett sjukhus i hela mitt liv. Kanske nån enstaka gång att man hälsat på nån sjuk släkting, men i princip levde jag mitt första kvartssekel helt utan kontakt med sjukhus. Sen plötsligt, som på en given signal, BAM, blev jag matförgiftad i Kenya, BOM akutinlagd för bäckenbotteninflammation, SMASH opererad för brutna fingrar, BLAM intagen för oförklarliga buksmärtor och BOOM, nu var det dags igen.

Jag började få ont i magen i början av veckan, kanske redan i söndags, men jag tänkte att att det väl inte var nåt särskilt. Helgen hade varit ganska intensiv, med långa resor och nätter på gympasalsgolv, så det var väl nån liten stressreaktion tänkte jag, inget att oroa sig för. På onsdagen hade det blivit värre, jag fick lite feber och svårt att röra mig fort, så jag stannade hemma från jobbet.

Nu hör det till saken att jag varit hemma från jobbet ganska ofta den senaste tiden, av flera olika orsaker. Det har varit tandlagningar och tandvärk, förkylningar och huvudvärk. Saker som åtminstone inte verkar ha med varandra att göra. Förra veckan fick jag ställa in ett möte på grund av att jag hade tandvärk efter att ha satt in en ny krona, så när jag nu hade en arbetsresa till Malmö inplanerad torsdag-fredag så var jag inte direkt pigg på att ställa in den bara för att det värkte lite i magen. Så i torsdags morse hoppade jag på tåget och åkte söderut som planerat.

Till en början gick det ganska bra. När jag väl var framme i Malmö och tog mig till första mötet kände jag mig ganska pigg. I nästan två timmar satt jag och diskuterade biobränslen och hade ingen större tanke på att något inte stod rätt till, mer än att det blev svårare och svårare att fokusera på diskussionen. Sen en promenad till stora torget, en så liten lunch som möjligt (hade knappt ätit under dagen, magen var liksom inte jättepå det här med mat, men jag kände att något var man ju tvungen att stoppa i den även om den protesterade), och så in på nästa möte. Som var betydligt kortare, som tur var. Diskuterade elhandel och miljöfonder i ungefär en timme, och började sedan gå mot hotellet där jag bokat rum för natten.

Efter nån timme hade jag feber och värk lite överallt, och ringde sjukvårdsupplysningen. Det var lång kö, men jag knappade in att de skulle ringa tillbaka. Hade de gjort det kanske jag hade kommit iväg snabbare, men nu förblev telefonen tyst och jag tillbringade natten på hotellet med att vrida mig i kramper mellan tolv och fem ungefär. Nånstans där i vid tre-fyratiden insåg jag väl att det inte var nån större idé att hålla den föreläsning jag egentligen skulle hållit på fredagseftermiddagen, och när det väl var morgon gick jag ner till receptionen för att be om numret till närmaste vårdcentral. Det visade sig finnas en tvärs över gatan. Först ringde jag, men det var så lång kötid att jag tänkte att det är väl lika bra att gå dit istället. Väl där var jag tvungen att ringa och boka tid ändå, eftersom de inte tog emot obokade besök. Så jag satt i väntrummet i en halvtimme och ringde till den vårdcentral i vars väntrum jag satt och försökte komma in i. Till slut kom jag fram och de skickade en sjuksköterska för att titta på mig.

Några prover och mycket väntetid senare var jag på väg därifrån. De visste inte vad det var för fel på mig men tyckte att jag skulle vända mig till akuten. Så jag släpade mig tillbaka till hotellet, packade ihop mina grejer, checkade ut och bad om en taxi (man känner sig lite cool när man står i en hotellobby och ber receptionisten boka en taxi, även om magen håller på att implodera samtidigt). När taxin väl var på plats utspelade sig det första av ett antal språkliga missförstånd som skulle komma att inträffa under helgen, när taxichauffören pekade på mig och sa ”Om?” Jag blev förvirrad och frågade vad han sagt, och då sa han ”Vicke ’om?”. Jag kände mig jättefånig, men jag fattade verkligen inte vad han menade. Han såg lite utländsk ut, men jag tänkte att det ändå borde varit svenska. Det var i alla fall inte engelska.

Jäag meåste veita vicke’ ’OM deu beo’ peå” sade sedan chauffören till mig på bred malmöitiska, långsamt som om jag fattade trögt, vilket jag ju också gjorde.

Aha, tänkte jag. Vilket RUM jag bor på. Han fick rumsnumret och körde mig till akuten. Väl på plats blev jag runtskickad mellan ett par olika undersöknings’om, förlåt, rum, innan en läkare kom in och konstaterade att det var blindtarmen som var på väg att brista. Jag visste inte riktigt hur jag skulle reagera. Det skulle bli operation och narkos och inläggning och hela klabbet, och på vad som verkade som några sekunder fick jag sjukhusskjorta och plastband om armen och kanyler i händerna och dropp och morfin och…

Mitt i alltihop träffade jag en gammal polare från gymnasiet. Det var något förvirrande att vakna upp och se henne, men jag lyckades i alla fall koppla att hon faktiskt utbildat sig till läkare sist vi sågs, och jag visste att hon numera bodde söderut. Vi tog ett hastigt adjö när jag blev rullad mot operationsrummet, syrgastuberna och narkosen. Kirurgen hette Jimmy, kommer jag ihåg, och narkosläkaren tror jag hette Kim. De var trevliga båda två, men sen kommer jag inte ihåg särskilt mycket mer.

Förra gången jag blev opererad, för några brutna ben i handen, var det ett sedan länge planerat ingrepp. Jag minns att det gjorde ont i handen efteråt när jag vaknade upp, men att det överlag kändes behagligt och positivt. Den här gången var det helt tvärtom. Jag har bara väldigt svaga minnesbilder, men jag kommer ihåg att jag hade svårt att andas och att jag slängde mig av och an, med någon som höll fast mig och ropade att jag skulle andas in genom näsan och ut genom munnen. Så det gjorde jag, försvann bort igen och kom tillbaka, med samma sak som upprepades. Nånstans där fattade jag att jag hade massa slangar i ansiktet. Det kändes som om jättelång tid gick, men jag har ingen aning om hur lång tid det tog egentligen. Jag mådde illa men hade varken ätit eller druckit så det fanns inget att kräkas upp. Till slut var det nån som sa att de skulle flytta mig till ett annat rum. Jag hade ingen aning om vilken dag det var, eller ens om vilket tid på dygnet.

Nu är det måndag och har legat inne sedan fredags förmiddag. Fick för några timmar sedan reda på att jag får åka hem i eftermiddag. Det ska bli skönt. Man känner sig väl omhändertagen här men att ligga många dagar på sjukhus känns inte som en särskilt inspirerande (i brist på bättre ord) omgivning. Så många här som mår dåligt, man hör skrik i korridorerna på dagarna och snarkningarna ekar i rummet på nätterna. Har pratat med en del, det finns verkligen en del riktiga olyckskorpar här. Håller verkligen tummarna att så många som möjligt kan bli friska och utskrivna efter mig.

Det bästa som hänt under vistelsen här är att Sofia kom ner från Göteborg i lördags morse och stannade till igår kväll. Önskar att jag hade kunnat följa med henne upp, men hon var tvungen att åka tidigare för jobbets skull och jag blev inte utskriven förrän alldeles nyss.

IMG_21871

Jag fick en krya-på-godispåse av min polare från gymnasiet som var här en sväng i morse. Det var fint. Men nu vill jag hem till Sofia och katten. Några timmar till här bara.

Vi lagar 4-6 olika maträtter

Jag sitter på tåget från Stockholm mot Göteborg, och är för tillfället nånstans i höjd med Örebro. I Stockholm har jag bland annat varit på Nordens största vindkraftskonferens, VIND2014, under ett par dagar. Nu är jag minst sagt utmattad och längtar mest av allt efter att få krypa ner i min göteborgska säng.

Bild på en tacopaj. Förklaring kommer senare.
Bild på en tacopaj. Förklaring kommer senare.

En föreläsning som stack ut idag, på konferensens sista dag, var en föreläsning om mänskligt beteende. Föreläsaren hette Ida Hult och var etnolog. Tydligen en sån där stjärnföreläsare och inspiratör som reser omkring och talar högt och lågt i alla möjliga sammanhang. Med all rätt. För mitt bland alla slipsar och mörka kostymer kom där någon som verkligen kan tala med och inte bara inför oss som sitter där i publiken. Får ni tillfälle att lyssna på henne nån gång så gör det.

Det är en liten liten detalj i hennes föreläsning som jag tänkte ta upp ikväll. En liten grej som inte säger så mycket utanför sin helhet, men som ändå fastnade. Hon talade om hur människan har gått allt mer från att bygga sin identitet på vem man är och vad man gör till vad man konsumerar. Samma sak har tagits upp av många andra (t ex i TV-programmet Landet Brunsås), men hennes infallsvinkel fångade mig nåt väldigt. Vårt (läs: svensk medelklass) matintresse sägs öka. Försäljningen av kokböcker skjuter i höjden, artister och sportstjärnor lagar mat i TV, och nya kök säljs som aldrig förr. Men tiden vi lägger på att faktiskt laga mat ligger i genomsnitt någonstans mellan 14 och 18 minuter per dag.

Så vad gör vi egentligen i det nya köket för 90 000 kr?

Mellan fyra och sex olika rätter, var Idas svar. Det är så många maträtter som vi lagar som ”vardagsmat” i genomsnitt i svenska hushåll.

Jag vägrar såklart att tro att det är så få hemma hos oss. Så nu tänker jag göra ett experiment, och lista de rätter vi lagar relativt ofta hemma, och som inte är ”festmat” för särskilda tillfällen. Jag skriver listan utan nån inbördes ordning. Here goes…

• Nudelwok med tofu eller ägg
• Fiskpinnar och potatis
• Pannkakor med tex morötter eller spenat
• Sojafärssås med pasta
• Rotfrukter i ugn
• Kikärtsgryta med ris eller potatis
• Fisk (t ex strömming eller flundrafiléer) med ris eller potatis
• Rårakor
• Stekta ägg med grönsaker och pasta
• Sojakorv med grönsaker och potatis
• Fisksoppa
• Böngrytpor, t ex på vita bönor, kidneybönor eller mungbönor
• Sojaknortar med lök och morötter och andra grönsaker
• Omelett

Okej, fjorton rätter som jag spontant kommer på. Det är ju inte så illa ändå som det kunde ha varit. Även om vissa förekommer oftare än andra. Jag undrar vilka det är som bekänner sig till 4-6-rätters-gruppen. Generellt bör man ju fundera en extra gång när det gäller vad såna siffror egentligen betyder.

Förresten, visste ni att det överlägset mest googlade receptet i Sverige är på tacopaj? Jag tror aldrig jag har ätit tacopaj. Senaste receptet jag googlade var på äpplemos.

Avhållsamhet, del 2 av 2: Facebook

Häromsistens skrev jag om hur jag för en månad nästan helt och hållet låter bli att äta socker, trots att godis, kakor och glass är bland det bästa jag vet. Jag kallade det för avhållsamhet, men jag har funderat lite på om avhållsamhet är rätt ord. Avhållsamhet för mig antyder att man låter bli något av någon slags moralisk anledning. Det är inget sånt det handlar om, utan om att jag är trött på att få hål i tänderna. Och av den självcentrerade anledningen att jag kanske blir piggare och får mer egen energi om jag slutar stoppa i mig konstgjord energi i form av socker.

Jaja, oavsett om man är nöjd med ordet avhållsamhet eller inte, här kommer del 2. Och det handlar om… (trumvirvel) …facebook!

Jag och Sofia gjorde ett experiment i slutet av augusti, där vi under nästan två veckor inte använde facebook överhuvudtaget, kallade det för facebooksemester. Några läsare kanske himlar med ögonen nu, och tänker att man allt får vara bra beroende för att tycka det är nåt speciellt med att inte logga in på facebook under två veckor. Men det är ju precis det jag är.

Jag har varit medlem på facebook sedan 2007. Det är sju år, en fjärdedel av mitt liv. På ett smygande sätt har det med små, nästan omärkliga steg blivit en allt större och självklarare del av vardagen. Plötsligt finns det i telefonen, kopplas ihop med alla möjliga program och spel, och förstår mer om mig än jag trodde var möjligt. När jag träffat människor jag inte träffat på länge har facebook föreslagit dem som vänner, trots att ingen av oss har skrivit nåt om det på just facebook. Med åren har vad som dyker upp i mitt facebookflöde anpassat sig till exakt vad facebook tror passar just mig, och sorterat bort som det inte tror jag vill läsa. Det har skapat en låtsasvärld där verkligheten ser ut just så som behagar mig, och det har inte frågat mig om lov.

facebook-1959051

Kanske hade det inte varit så illa om det varit jag som hade kontrollen. Men jag är inte helt säker på att jag har kontroll. Även om facebook inte tar upp så mycket av min tid (åtminstone inte åt gången), så påverkar det min koncentration och fokusförmåga. Ofta har jag det öppet i en flik i bakgrunden. Och så dyker den där lilla ettan upp. Eller tvån. Eller femman. Även om jag behärskar mig och inte klickar så dras blicken dit som en geting till en godisklubba, och hjärnan ser direkt en chans till snabb belöning. Så även om jag inte klickar bryts min koncentration. Och det värsta är att jag inte ens behöver ha ett fönster eller en flik igång för att hjärnan ska avbryta tankarna med ett hörredu-är-det-inte-dags-att-kolla-facebook-nu?

Det är inte ens alltid jag är medveten om det. Men mina dagar blir uppslittrade i små små bitar av tappad fokus. Sekunderna blir till minuter som blir till timmar. Rastlösheten i hjärnan sprider sig till resten av kroppen.

Därför har jag bestämt mig för att fimpa facebook för min del.

Hela facebook?

Här kommer den här asterixliknande nästan-bisatsen igen. För säga vad man vill om facebook, men det är ett jävligt kraftfullt verktyg för den som vet att använda det på rätt sätt. Men att använda det så utan att det tar över ens vardag är svårt. Ni som läser det här blogginlägget klickade förmodligen på en facebooklänk för att hitta det. Och många vänner håller jag inte kontakten med på annat sätt. På gott och ont.

Jag har tänkt fram och tillbaka, och kommit fram till att göra såhär: Jag publicerar inlägg från bloggen. Använder facebook till vad jag behöver i jobbet. Håller koll på mina meddelanden.

Men jag har tagit bort facebook ur telefonen. Jag kollar inte vad som händer i några flöden. Surfar inte runt bland vänner. Följer inte grupper, mer än när jag aktivt vill ta reda på något. Och att jag inte kollar in vänners sidor och inlägg betyder inte att jag inte är intresserad av dem. Av er. Men en allt större del av mig vill träffa er på riktigt istället för i den låtsasvärld som jag alltmer inser att facebook är.

Avhållsamhet, del 1 av 2

Ibland har jag sneglat på folk med olika beroenden (cigaretter, alkohol osv) och tänkt att men jisses, det kan väl inte vara så svårt att bara bestämma sig för att sluta, om det nu är det du vill. Inte så att jag har sagt det högt förstås, men jag har onekligen tänkt det. Det är svårt att sätta sig in i ett beroende som man inte har själv.

Vid nåt tillfälle försökte nån som rökte förklara för mig hur svårt det var att sluta, och bad mig fundera på hur jag skulle klara att sluta med något jag gillade och fann trygghet i. Jag tänkte att jag slutade äta kött när jag var femton och aldrig egentligen saknat det, och att det ju inte var så svårt. Jag tänkte att de (visserligen relativt få) tillfällen jag dricker alkohol hade jag lika gärna kunnat dricka nåt annat, utan att det skulle vara nån direkt uppoffring. Så jag skakade på huvudet, jag hade svårt att komma på nåt som skulle vara svårt att sluta med. Verkligen inget alls? blev frågan, inte ens socker?

Där blev jag ställd mot väggen. Jag har ett väldigt passionerat förhållande till kakor, godis, bullar och annat med socker i. Ett par gånger har jag försökt dra ner på det, men det har alltid smugit sig tillbaka förr eller senare. Trots att jag har tänder som verkligen inte mår bra av godis. Så jo, nog kan jag sätta mig in i hur svårt det är att bli av med ett beroende.

wallpaper-14751221

Den 15 september bestämde Sofia och jag oss för att inte äta socker på en hel månad. Förutsättningarna för detta var något förhandlingsbara; vi fick inte äta godis, kakor, läsk osv men om det var socker i vanlig mat var det okej, t ex i en sås. Vi lade också in en brasklapp i form av att om någon bjöd, t ex om man var på middag eller fest hos någon, så var det okej att äta, men bara nån enstaka bit.

På jobbet hörde jag att det bara skulle dröja en vecka eller två innan sötsuget var borta. Nu har det gått två veckor och det är starkare än någonsin. Då har jag visserligen inte varit helt avhållsam. När Sofia fick jobb (yay!) häromveckan köpte jag några fina chokladpraliner till henne. Jag tror det blev tre åt oss var. Och på jobbet häromdagen hade en av mina kollegor varit i Kina och fått med sig en slags kinesisk ananaskaka med nötter som gåva. Men i övrigt har jag minskat mitt sockerintag med kanske 90%.

Det är två veckor kvar. Jag kommer att fortsätta hela tiden ut. Oklart hur det blir sen.

Nu hör det till saken att det är ett annat ”avhållsamhetsprojekt” jag har på gång om det också. Nåt jag har varit beroende av sen runt 2007, och som jag tänkt mer och mer de senaste åren att det tar upp alltför mycket av min tid och mitt fokus. Mer om det nästa gång…

Tentakler, asteroider och pirater

Jag är just färdig (hoppas jag!) med en utdragen ligga-hemma-sjuk-period. Det började när augusti gick över i september, med en huvudvärk som vägrde försvinna. Den satt där dygnet runt, någonstans bakom höger öga, och värkte, värkte och värkte. Efter ett par veckor hade den blivit för stark, jag sjukskrev mig och fick några dagar senare en rejäl förkylning samt en sprucken tand. Struntsamma, det var inte det jag skulle skriva om, det var bara en bakgrund till att jag spenderat en hel del tid liggande i soffan hemma.

Och vad är bättre att göra hemma i soffan när man är sjuk, än att spela dataspel? Jajamän, det här blir ett tvättäkta dataspelsinlägg, så om ni vill läsa om politik, klimatkatastrofer och annat hemskt som jag brukar skriva om så kan ni hoppa över det här inlägget.

Ett spel som spelats här hemma senaste veckan är Day of the Tentacle, ett skruvat äventyrsspel från 1993 där man träffar celibriteter som George Washington och Benjamin Franklin, stoppar hamstrar i frysboxar och räddar världen från slemmiga tentakelmonster, allt under ett och samma tak.

day_of_the_tentacle_game_1280x800_547741

LucasArts, som gjorde Day of the Tentacle, gjorde ett stort antal fantastiska äventyrsspel mellan 1986 och 1998 (och några enstaka därefter).

Här kommer min lista över de fem bästa LucasArts-äventyrsspelen! Jag har inte räknat actionspel som Dark Forces eller Rebel Assault utan bara traditionella ”peka-och-klicka-äventyr” (med något undantag). Spelserier har jag räknat som ett och samma i den här listan. Då så, här kommer…

EMANUELS TOP 5 LUCASARTS-ÄVENTYR!

5. Day of the Tentacle (1993)
Som jag skrev här ovan så är det ett av de mest skruvade LucasArts-spelen. Man spelar tre ungdomar/studenter, som hamnar i ett stort hus där en galen vetenskapsman har skapat ett hyperintelligent tentakelmonster (som är lila och ungefär en halvmeter högt) med planer att ta över världen. Ett litet missöde med professorns tidsmaskin sprider ut Hoagie, Bernard och Laverne i tre tidsperioder; 1790, 1990 och 2190. 1790 håller Washington, Jefferson och Hancock på att skriva den amerikanska konstitutionen och 2190 har tentaklerna tagit över jorden och gjort människorna till slavar. Under den flummiga tecknad film-ytan ligger faktiskt en del allvar om exempelvis mänskliga/tentakliska rättigheter och annat viktigt. Spelet är en uppföljare till Maniac Mansion från 1987.

4. Indiana Jones – The last Crusade (1989) och Fate of Atlantis (1992)
Det första Indiana Jones-spelet kan ha varit min första kontakt med den här typen av äventyrsspel. Det var baserat på filmen (som jag naturligtvis inte var gammal nog att se förrän många år senare) och går ut på att man som Indy springer omkring världen över för att hitta den heliga graal innan tyskarna gör det. Lite hårdare i ton och våldsammare (med blod!) än andra LucasArtsspel.

gfs_45827_2_5_mid1

Uppföljaren Fate of Atlantis kom tre år senare, med bättre grafik, mer musik och inte minst en egen story. Återigen ställs man inför de outtröttliga tyskarna (spelet utspelar sig i början av 30-talet) och den här gången är det det legendariska Atlantis som är målet. En rolig grej med båda Indiana Jones-spelen är att det ofta finns flera olika sätt att lösa ett problem, och rentav flera vägar genom spelet.

968full-indiana-jones-and-the-fate-of-atlantis-screenshot1

3. Monkey Island (1990-2012)
Det känns egentligen orättvist att placera Monkey Island-spelen på en tredjeplats. De är ikoniska representanter för en hel spelgenre, och många anser dem vara dess absoluta höjdpunkt. Till viss del kan jag hålla med, men det är fem spel och vissa dippar något. Man spelar Guybrush Threepwood, en sjörövar-wannabe som egentligen inte vill någon något illa, men som konstant råkar ut för äventyr som kastar honom mellan de mest absurda situationer. Ärkefienden är den odöda och genomonda spökpiraten LeChuck, en av de bästa spelskurkarna i historien. Jag vill nog påstå att det var det andra spelet i serien, LeChucks Revenge, som gjorde att jag lärde mig engelska. Det är därifrån följande bild kommer.

Skarmavbild 2014 09 23 Kl  21 51 07

2. The Dig (1995)
The Dig är inte LucasArts mest kända spel, och inte i närheten av så ikoniskt som Monkey Island. Men det färgade en stor del av min barndom/mina tidiga tonår genom att berätta en sån fantastisk berättelse om hopp, förtvivlan och främmande världar. Manuset skrevs av Steven Spielberg i slutet av 80-talet och var från början tänkt att bli en film. Historien går ut på att en asteroid är på kollisionskurs mot Jorden, så en grupp astronauter skickas ut för att montera sprängladdningar så att den ska byta bana. En av sprängladdningarna visar sig öppna ett hål in i asteroiden, som sedan avslöjas vara ett rymdskepp, utskickat av ett för längesedan utdött folk på en främmande planet. Rymdskeppet tar tre av astronauterna dit, och gör dem skeppsbrutna i en värld där bitar av ett försvunnet folks historia vilar under varje sten. Eller, är de verkligen helt försvunna?

in-game-4-the-dig1

1. Grim Fandango (1998)
Den som har lite koll på LucasArts eller klassiska äventyrsspel rent allmänt anade alldeles säkert att Grim Fandango skulle komma på första plats. Spelet är nästan för stort för att kunna beskrivas i ord. Det utspelar sig i dödsriket, med resebyråagenten Manuel Calavera i huvudrollen. Manuel säljer resor genom dödsriket till den eviga vilan, och hoppas på att en rik ”kund” en dag ska ha råd med den dyraste resan av dem alla, en gyllene biljett till ”Nummer 9”, tåget som går genom hela dödsriket på bara fyra dagar. Istället är alla han träffar fattiga stackare som inte har råd med annat en den billigaste resan, en promenad på fyra år. Det är också resan han gör själv, när han inser att allt inte står rätt till i Dödsriket. Det är en historia om hemligheter, svek, kärlek och passion. Stilistiskt är det en blandning av film noir och Frida Kahlo-inspirerad mexikansk folktro. Ett oerhört långt spel (fyra år!) och ett konstnärligt mästerverk.

Skarmavbild 2014 09 23 Kl  22 08 14

Det var den listan. Jag avundas de av er som har spel kvar att spela! Själv har jag faktiskt ett par stycken kvar ospelade, som Zak McKracken och Labyrinth. Men tids nog…

Jag är för övrigt så gott som frisk nu. Soffor och spel är läkande!

Förändring.

Det är som att vakna upp och inte veta var man är nånstans.

För Europa, för Sverige och för mig. Varenda tidning, varenda radioprogram och hela internet svämmar över av människor som säger mer eller mindre smarta saker om det nya Sverige och det nya Europa. Om vindar från 30-talet, om en kallare politik i ett varmare klimat och om vad som är och inte är rasism. Jag tänkte vänta med att ge mig in i det där. Delvis för att jag fortfarande försöker förstå vad som pågår och delvis för att det är stora omställningar på gång även på ett personligt plan för min del.

De senaste åren har jag varit ordförande för en kulturförening som tagit mycket av min tid och mitt engagemang. Det har varit fantastiskt och det har varit förskräckligt. Under 2014 har jag vigt i princip all min fritid åt musikalen En man av folket, som jag skrivit, producerat och varit kapellmästare för. Sista föreställningen gjorde vi i mitten av augusti, sedan lämnade jag Göteborg för några veckor i Jämtland/Härjedalen. En kort och sen, men intensiv semester, där det även ingick att stänga av facebook. Det sista jag gjorde på tåget mot Östersund innan jag loggade ut för sista gången på två veckor var att skriva följande inlägg på Apparatens, det vill säga vår teaterförenings, hemsida:

En man av folket tackar för sig!

August 19, 2014

Med helgens tre fullsatta föreställningar går nu ridån ner för EN MAN AV FOLKET. Det har varit en fantastisk resa både på och utanför scenen. Nu har vi sopat upp kaksmulorna från scengolvet, torkat bort Jonnys blod från dörren, plockat ihop instrument, mikrofoner och förstärkare och förpassat en stor mängd inte fullt så moderiktiga gula och orange plagg till en utklädningslåda i Kortedala. Gatorna i Alinge ljuder inte längre av folkets sånger och patrioternas vrål och trampande kängor. Kommunhuset står tyst och släckt och bara en kvardröjande doft av boxarsvett skvallrar om vad som utspelat sig i den sjabbiga partilokalen där en man av folket en gång började sin resa mot herravälde. Vi lämnar tillbaka teaternycklarna och åker hem.

På väg hem genom göteborgsnatten ser vi människor på stegar som fäster upp valaffischer i lyktstolpar och träd. Strålkastaren har flyttats från scenen till verkligheten. Från Alinge till Sverige. ”Rösta för förändring på riktigt” läser vi över den stiliserade blåsippan.

Fahlandrarna och Kivikarna sparrar i var sin källare medan svetten rinner längs de växande musklerna. Men de är inte ensamma.

Kivik och Fahlander i hård kamp om makten.
Kivik och Fahlander i hård kamp om makten.
Kommunstyrelsen var även orkester, här med inhoppad trummis.
Kommunstyrelsen var även orkester, här med inhoppad trummis.
Merparten av ensemblen.
Merparten av ensemblen.
Det patriotiska Alingepartiet.
Det patriotiska Alingepartiet.

30213f_7803204ca06449c09817b23e97ef2fbe.jpg_srz_640_427_75_22_0.50_1.20_0.00_jpg_srz

Det där var alltså den 19 augusti. Jag stängde av facebook och hämta energi i fjällskogarna under nästan två veckor. Längtan efter att göra något annat växte sig allt starkare. Jag älskar teater och jag älskar min teaterförening, men sen jag började engagera mig där har så gott som allt mitt eget engagemang trängts undan. Musik, skrivande, sånt som jag sysslat med i hela mitt liv.

För ett par veckor sedan gjorde plötsliga omständigheter att jag hoppade av som ordförande. Jag har långt kvar innan jag hämtat mig för det arbete som En man av folket krävt, fysiskt och psykiskt, men det är nåt nytt på gång. Och även om jag vaknade i morse till en hårdare värld känner jag starkare och starkare inom mig att jag kan ta mig an den, göra något i den som gör den bättre.

Jag är på väg tillbaka. Dags för förändring.

Det svenskaste Sverige ligger på Tjörn

Det här blir ett kort inlägg.

Häromdagen gjorde jag lite politiska efterforskningar på Sverigedemokraternas hemsida. Och direkt när jag skrivit in webadressen och tryckt enter hajade jag till. Inte på något som stod skrivet utan på en bild. Faktiskt den första bild som mötte mig på sidan.

Unknown1

Ding! Skärhamns hamn. Turistparadis i juli och kyligt blåshål resten av året. Tydligen är det Tjörn som är Sverige. Det är är oss Sverigedemokraterna är vänliga emot.

Funderar på om jag borde känna mig hedrad.

Små och aggressiva politiker

Eller snarare små och aggressiva politiska partier. Jag såg i DN en artikel där en journalist undersökt hur mycket tid politikerna som talade i Almedalen ägnade åt att prata illa om övriga partier. Det fanns en käck liten samling med diagram som såg ut såhär:

Skarmavbild 2014 07 08 Kl 11 00 56

De var visserligen rakare i tidningen men den hamnade snett i scannern. Nåväl. Reinfeldt och Löfven var mest ”fredliga” och ägnade bara ungefär en tiondel av sina tal åt kritik av andra partier. MPs Romson var lite värre, men höll sig till 15%. Sen kommer Annie Lööf och Jonas Sjöstedt på ungefär en femtedel av sina tal. Lundarna Göran och Jan, alltså KD och FP, lade i runda slängar en tredjedel på kritik och SDs Jimmie Åkesson närmade sig hälften av sin taltid.

Klart att man försöker se nån slags mönster i en sån här grej. Det första som slog mig var att kanske stora partier tenderar att ägna mindre tid åt att tala illa om andra partier? Kanske för att de har sitt mer på det torra? De i de senaste undersökningarna största partierna, M och S, är alltså fredligast, och MP som är på tredje plats ägnar även tredje minst tid och skräpprat om övriga partier. Så långt verkar mönstret stämma.

Därefter blir det aningen knepigt. Både C och V ligger under KD, som följer mönstret genom att ägna över en tredjedel av sin tid åt skräptalande. Varken C eller V är särskilt långt ifrån mönstret, dock. FP är ett gränsfall. Vad som VERKLIGEN bryter mönstret är dock SD.

Med sina 43% av talet ägnade åt skräpsnack om övriga partier borde Åkessons parti vara pyttelitet. Men det är det inte, det hade 9% av rösterna i förra SIFO-mätningen. Jag skulle nu kunna gå in på att Sverigedemokraterna är ett missnöjesparti som bygger sin väljarstöd på just kritik mot andra snarare än att ha vettiga lösningar själva, men det gör jag inte. Det finns nämligen ett mycket roligare sätt!

Kom och se vår musikal, En man av folket! Den handlar om ett patriotiskt parti (som på något mystiskt sätt påminner misstänkt mycket om Sverigedemokraterna) med en karismatisk, ung och snygg ledare som fått folket att glömma vilken historia partiet i själva verket vuxit fram ur. Det hela urartar till en episk kraftmätning med de etablerade partierna. Hur det slutar? Kom och se oss för sjutton! Föreställningen är en timme lång med massor av sång, musik och dans. Entrén är bara 80 kr, eller 60 om du råkar vara student, pensionär eller arbetslös. Vi spelar på Cinnober Teater 25, 26 och 27 juli samt 15, 16 och 17 augusti. Missa inte detta för allt i världen!

Här kan man läsa mer och boka biljetter.

Här finns eventet på Facebook.