Emanuel – Sida 16 – Emanuel Blume

Bland mörtar, murklor och ministrar

I morse cyklade jag tidigt till centralen för att hinna med ett tåg ner till Halmstad. Tillsammans med min kollega Agneta bytte jag sedan till en buss österut, och vi hoppade av i småländska Ljungby, för att sedan lifta två mil med en ekolog. Målet var Önne å, litet vattendrag precis på gränsen mellan Halland och Småland. Anledningen till denna utflykt var att just idag var det dags för invigningen av en faunapassage som Naturskyddsföreningen, som vi alltså jobbar för, har varit med och finansierat.

Vad är då en faunapassage? Jo, i det här fallet är det en öppen vattenväg som gör att fisk och andra vattenlevande arter kan röra sig fritt genom vattendrag som tidigare helt blockerats av vattenkraftsdammar. Oerhört många vattendrag i Sverige är avspärrade av vattenkraftsdammar, vilket gör att många arter, inte minst fisk som behöver röra sig mellan t ex sjöar och vattendrag där de förökar sig, ofta slås ut. Det gäller inte bara fisk, utan musslor, kräftdjur och andra, ofta rödlistade, arter. I många fall torrläggs älvar, så att hela ekosystem dör ut, för att sedan brutalt spolas rena när kraftverken släpper vatten. Det finns en stor rörelse i Sverige som kämpar för att riva gamla kraftverksdammar och bygga omlöp (alltså vattenvägar) runt våra vattenkraftverk för att göra dessa skador på naturen mindre.

Det är bland annat såna projekt som vi stödjer på jobbet, och det var alltså därför vi idag åkte till Önne å. Det är ett litet vattendrag som förbinder de stora sjöarna Bolmen och Unnen. En kraftverksdamm har dock sedan 1938 stoppat all fiskvandring mellan sjöarna, vilket hindrat många arter att föröka sig. Nu är vägen öppen igen, för första gången på 75 år.

Det var nästan 200 personer på invigningen, och talade gjorde bland andra landsbygdsminister Eskil Erlandsson. Vi passade på att göra en kort intervju om hans inställning till miljömärkning av el och vad han hade för inställning till att göra omlöp runt vattenkraftverk till ett lagkrav.

Vi ställde några frågor till landsbygdsministern. Foto: Agneta Carlsson

Svaren var inte helt lättolkade. Men i sitt invigningstal var han väldigt positiv och stolt över att ett sådant projekt blivit av i hans hembygd. Tydligen växte han upp bara nån mil därifrån. Han uttryckte även ett visst missnöje över sin egen regering för att det är så svårt att få tillstånd och stöd till den här typen av projekt. Jag antar att det är ett bra tecken. Men jag vet att det finns krafter i riksdagen med betydligt större ambitioner. Det är tur det.

Vår del i det hela var alltså att vi stått för en del av finansieringen för projektet. Det är pengar elbolag betalar in i våra fonder när de säljer el märkt Bra Miljöval. Så här kommer en uppmaning: När du väljer elavtal, välj miljömärkt el. Gå inte på nåt försäljningstrick om ”Grön el” eller liknande. Be att få miljömärkt el. Enda miljömärkningen på el i Sverige idag är Bra Miljöval. Den el du får då är el från vattenkraftverk som INTE torrlägger några älvsträckor, från vindkraftverk som INTE står i känsliga naturskyddsområden, från solceller och från kraftvärmeverk som INTE eldar med virke från hotad skog. PLUS att pengar för varje kilowattimme du använder går till projekt som det här. Ibland tar elbolagen ut något öre extra per kWh, men många tior på ett år blir det inte. Det är ruskigt billigt för den skillnad det gör.

Det var dagens konsumenttips!

And now – something compleeeetely different!

Jag hittade det här fotot i min telefon. Jag tog det under Gothia Cup i somras. Lemmingsvallen! Tänk att ett sånt ställe existerar!

Den stora köttbomben! Utan kött!

Under min verklighetsflykt i Visby nåddes jag i princip bara av två nyheter från världen utanför. Det ena var att NASA landat sin sond på Mars och det andra var att Way Out West inte serverade något kött inne på festivalområdet.

Det var senare som tycktes väcka störst uppståndelse. Till och med i medeltida Visby fick jag nyhet på nyhet från media som rapporterade om ”skandalen”, att festivaldeltagarna svalt, och om egna aktioner för att rädda de stackars människorna som nu inte kunde köpa kött i sin omedelbara närhet. GT startade rentav ”Kötthjälpen” för att förse de stackars svältande festivalbesökarna med kött.

Först skrattade jag mest åt det. Reportrar som trissar upp nåt fullkomligt ospektakulärt och gör en pappersdrake av det. Sen blev jag mer och mer irriterad. Här har vi alltså en festivalarrangör som faktiskt gör vad andra bara talar om. Istället för att skriva vaga policies och halvambitiösa miljömål med formuleringar som ”vi kommer att sträva efter en minskad andel kött” kör man alltså fullt ut och serverar måltider utan kött. Föredömligt! Tycker vi som sliter ändan av oss med att få företag och organisationer med att gå från ord till handling och ta ansvar för miljön, klimatet och framtiden.

Så kommer alltså alla dessa konstiga infallsvinklar om att folk svälter och att deras kötträttigheter kränks. Detta efter att det konstaterats i rapport efter rapport, undersökning efter undersökning och studie efter studie att köttindustrin är en av de stora bovarna i klimatdramat och ett av de största hoten mot att våra barn och barnbarn ska kunna ta över en beboelig planet. Problemet, har det sagts, är att beslutsfattare inte vågar välja bort köttet. Nu kommer en festivalarrangör och tar precis ett sånt beslut, och BANG! – vad händer?

Way Out West har allt mitt stöd.

Droppen kom när jag läste en krogrecension (!) i Metro. Den handlar om grillrestaurangen Tranquilo, som beskrivs som WoWs totala motsats när det gällde mat. I positiv bemärkelse. Halva recensionen består av en språkligt ekvilibristiskt orgie i hån mot beslutet att inte servera kött, samt de korkade människor som tycker detta är ett bra beslut. Att det skulle ha något med miljö överhuvudtaget att göra stöts effektivt bort med argumentet att ”Saken är att festivalens nya grönsaksiver naturligtvis bara är en del av en långsiktig plan att charma sin drömbokning Steven Patrick Morrissey till festivalen.”

För ett ögonblick kände jag mig tillbakaflyttad till första året på gymnasiet, där varje skollunch innebar kommentarer om att jag inte åt kött. ”Kommer du med din kaninmat nu igen?”, ”Tänk på de stackars morötterna!”, ”Kött är så jävla gott!”, ”Djuren är skapade för att ätas av människor!”, ”Jävla grönsaksfascist!” och så vidare. Recensenten i Metro framstod med ens som en målbrottsbrytande 16-åring i backslick och rosa skjorta, som med illa dolda härskartekniker hånade det politiskt medvetna valet att inte äta kött, på samma sätt som hen hånar människor med låglönejobb eller som är arbetslösa.

En dagstidning med någon form av journalistisk ambition borde hålla sig för god för den här typen av smutskastning i underhållningssyfte. Speciellt när smutskastningen drabbar något så viktigt som ett ärligt försök att faktiskt ta ansvar för vår gemensamma framtid.

EMANUEL DISSAR – del 29: Elfrosseri

Jag kom precis på att jag inte dissat något här på bloggen sedan 2011, så nu får det vara dags! Jag gick i taket igår när jag läste om Svensk Energis kampanj Ladda Sverige. Svensk Energi är en intresse-/lobbyorganisation som ägs av svenska elproducenter och elhandlare, och kampanjen Ladda Sverige har pågått ett tag utan att jag märkt det (på grund av tidsresor till medeltiden bland annat). Så här kommer en riktigt seriös diss för en gångs skull. Men först kommer här en kort bakgrund.

Mitt jobb handlar om el och värme. Hur vi kan producera och använda el och värme på ett så bra sätt som möjligt, som så lite som möjligt skadar vår planet, vår närmiljö och kommande generationers möjlighet att ha ett bra liv. Det är sånt jag sysslar med om dagarna. Man kan säga att miljöpåverkan från el handlar om i huvudsak två saker. Produktionen och konsumtionen.

Produktionen handlar om huruvida elen produceras i kolkraftverk, kärnkraftverk, vindkraftverk etcetera, men också om hur det går till. Ett vattenkraftverk kan ha jätteliten miljöpåverkan om det sköts på rätt sätt och ligger på ett bra ställe, men ställa till med rejält elände om det sköts dåligt och ligger fel.

Konsumtionen handlar om hur vi använder el. Låter vi vår aircondition stå på dygnet runt med öppen balkongdörr? Eller släcker vi vår LED-lampa när vi inte befinner oss i rummet?

Hur mycket konsumtionen skadar miljön och våra livsförutsättningar beror naturligtvis på produktionen. Konsumerar man en viss mängd ful-el gör det naturligtvis mer skada än att konsumera samma mängd miljömärkt el. MEN! Och det här är jävligt viktigt! Ingen el produceras helt utan skador på miljön! Även vindkraft, vattenkraft, biobränsleeldning och solkraft står för skador, inte minst på ekosystemet och närmiljön, men också i form av koldioxidutsläpp. Även om de såklart är betydligt mindre än skadorna fossileldning och kärnkraft.

Därför blir jag lite smått chockad när jag ser Svensk Energis kampanj. Den går i stora drag ut på att måla upp el som något godhjärtat lyckosamt som bara är snällt och driver mänskligheten framåt. Den kritiserar synen på el som något man bör minska användningen av. Som miljövetare börjar man nästan gråta. I kampanjen Ladda Sverige skriver Svensk Energi följande:

”…Bland annat betraktas el som en bov samtidigt som el är en lösning på klimatproblemet. Fyra av tio svenskar vet inte att den el som produceras i Sverige i stort sett är fri från fossila bränslen.”

Okej, så uran räknas som förnybart, eller vad? Jag förstår inte logiken. Kärnkraften står för en enorm del av svensk elproduktion. Uran nybildas inte överhuvudtaget, och bör ses som mer fossilt än olja och kol.

”Tre av tio planerar därför att försöka bidra till att minska klimatutsläppen genom att använda mindre hushållsel, vilket alltså inte påverkar klimatet.”

Här tappade jag helt hakan. För det första tittar man bara på en miljöfråga, klimatet, utan att tänka på att klimatet bara en del som inte kan frikopplas från andra miljöfrågor. För det andra är det helt tokigt att säga att hushållens elanvändning inte påverkar klimatet. All elproduktion står för klimatutsläpp. Vindkraftverket släpper inte ut någon koldioxid i sig, men tillverkningen, transporten, underhållet osv gör det. Det är visserligen oerhört mycket bättre än att elda fossil olja, men påverkan är absolut inte noll. Vattenkraften torrlägger älvar, utrotar vattenlevande arter, splittrar ekosystem, släpper ut metan och dränker skogsområden. Biobränsleeldade kraftverk utgör ett starkt tryck på skogen. Avverkning, transport och förädling står för betydande utsläpp av växthusgaser.

”Samtidigt vill de flesta svenskar se fler elbilar, resa mer med tåg och bygga ut produktionen av el för industrins och jobbens skull.”

Det här handlar om att styra om energianvändningen från olja till el. Det är bra, men likförbannat är elen inte oskadlig. Ju mer energianvändning vi styr om till el desto mer noggranna måste vi vara med hur den produceras och vad vi gör med den. Det som beskrivs ovan är resultatet av en attitydundersökning. Vad folk vill och tycker är en helt annan sak, och innebär inte att man kan trolla bort miljöskadorna.

”Svenskarna vill att Sverige bygger ut produktionen av klimatvänlig el för industrins och jobbens skull.”

Jag skulle också vilja att vi byggde ut produktionen av klimatvänlig el. Problemet är att något sådant inte existerar. Det finns inget magiskt sätt att producera el utan miljöskador. Att prata om klimatvänlig istället för miljövänlig är dessutom ett sätt att bara titta på en liten del av helheten.

Och vad betyder ”-vänlig”? När jag är ute och föreläser om miljöpåverkan från el brukar jag fråga vad ”-vänlig” i orden ”miljövänlig” och ”klimatvänlig” betyder. Det betyder väl nåt som är bra och positivt gentemot något annat? Men elproduktion kan inte ge något positivt till miljön. Den kan bara skada olika mycket. Om jag går fram till en kille på gatan och ger honom en hård smäll på käften, trots att jag skulle kunnat slå ihjäl honom, är jag då vänlig mot honom? Ja, det är jag, enligt det resonemang som Svensk Energi använder, när de pratar om klimatvänlig el.Här är kampanjens reklamfilm. Den har vacker musik och söta barn. Det är samma barn som kommer att få betala för att deras föräldrar ville sälja mer el.

Det här blev MYCKET längre än jag hade tänkt, hoppas att nån orkade läsa igenom allt. Summa summarum så blir jag ledsen och besviken när jag ser en kampanj som Ladda Sverige. Jag är inte motståndare till el. Självklart ska vi använda den till att laga mat, utbilda oss och sköta vår hygien. Elen gör fantastiska saker för att hjälpa mänskligheten framåt, men kampanjen visar el som något gudomligt gott och snällt som inte har några skadliga effekter. Något man kan slösa med.

Det är ren och skär bullshit.

El är ytterst värdefull och dyrbar. Det är också så vi måste använda den.

Tillbaka till 2000-talet

För drygt två dygn sedan satt jag utanför en medeltida kyrkoruin iklädd linnebyxor, särk, tunika och struthätta, i väntan på att få komma in och lyssna på medeltidsmusik med hundratals andra likasinnade. Dagen efter, igår, satt jag nyrakad och nyduschad, iklädd rutig skjorta och glasögon, och gick igenom revisioner för elbolag. Tänk hur två dagar efter varandra kan skilja sig åt.

Jag är alltså precis hemkommen från medeltidsveckan i Visby, där jag befunnit mig sedan förra helgen. Innan dess var jag på en intensiv släktträff i Värmland, och innan dess på besök hos mina föräldrar på Tjörn. Det var alltså ett bra tag sedan jag fick se min lägenhet och lilla Göteborg sist. Men nu är jag här igen! Och jag har, vilket jag upptäckte direkt när jag kom hit, lite småsvårigheter att anpassa mig. Bara det här med att det är bilar överallt blir en smärre chock efter att ha traskat runt i medeltida gränder.

Det är tredje året jag besöker Medeltidsveckan i Visby. Och andra året som jag uppträder med medeltidsspexet Dravel. Vi gjorde en föreställning per dag under större delen av veckan, och överlag är jag nöjd. Det är en ganska tuff uppgift att sätta upp en teaterföreställning på en medeltidsmarknad, med tusentals personer i omlopp, ljud från smedjor, djur och gycklare, utan ljudteknik eller andra tekniska hjälpmedel. Att det dessutom är ett spex, som kräver viss koncentration och fokus från publiken, gör inte det hela lättare. Men det gick! Och bra dessutom! Jag har tyvärr inte några foton än från själva föreställningarna, men här är ett när vi förbereder oss i Visbys botaniska trädgård, i sällskap av nyfikna barn.

Vår spexhäst Valdemar råkade ut för ett skyfall, vilket resulterade att vi fick blåsa honom torr med en hårtork följande kväll.

När jag gick av färjan i Visbys hamn strax efter tre på natten för en dryg vecka sedan funderade jag på vad jag gett mig in på egentligen. Medeltid är ju kul. Men är det så kul verkligen? Tillräckligt kul för att offra en stor del av sin korta semester på?

Efter några dagar hade jag glömt att jag tänkte i de banorna. Jag var för upptagen med att dansa till Koenix i medeltida ruiner, se eldkonster i världsklass tillsammans med tio tusen andra i Nordre gravar, dricka mjöd i dunkla stearinljusbelysta källare och vandra längs Visbys långa strand och blicka upp mot stjärnhimlen tillsammans med nya vackra vänner.

Det är inte bara medeltid det handlar om. Det är nåt mer. Väl tillbaka i Göteborg känner jag mig fylld av energi och kärlek, och jag hade inte velat vara utan den här veckan för allt i världen.

På vift

Följande inlägg skrev jag på mobiltelefonen mitt under Medeltidsveckan i Visby. Sen tryckte jag på nån konstig knapp och trodde att allt var borta. Men det var det inte!

”Visby. En solig sommardag.”

Så börjar föreställningen jag har spelat i just Visby under medeltidsveckan. Sista föreställningen spelade vi i eftermiddags, i ett tält mitt på marknaden under pågående spöregn. Det var kul! Natten till söndag går färjan tillbaka till fastlandet, och börjar resan tillbaka till Göteborg igen.

Men det började egentligen redan i förra veckan. Eller möjligen veckan före den. Jag åkte till Stockholm för en spelning i Vinterviken. Tyvärr hade jag halsfluss, men spelningen gick bra under omständigheterna. Efteråt hängde jag med ett par av de övriga artisterna och lite annat löst folk på klipporna i Vinterviken och drack vin och sjöng visor. Framåt midnatt blev det ett spontanbad. Det kanske inte låter som det bästa man kan göra när man har halsfluss, men ungefär den natten vände det faktiskt och började bli bättre. Det ni!

Jag stannade ett par dagar i Stockholm, träffade en fin vän och gick på Fotografiska Museet. Spännande utställningar och fotografier av döden. Inspirerande. Eh, alltså, på ett bra sätt. Sedan tåget hem och en mellanlandning i Göteborg för att ta ett svårt beslut och sedan vidare ut till lilla Tjörn.

Därifrån bar det vidare i en grön Passat fullastad med föräldrar och hund. Vi hamnade i Vämland, närmare bestämt Töcksfors/Holmedal, där min pappa vuxit upp och där hans halva av min släkt sägs ha sitt ursprung. Nu hör det ju till att pappas halva av släkten är betydligt större än mammas. Min mammas släkt får plats i en mindre lägenhet, medan pappas med nöd och näppe skulle inrymmas på en fotbollsarena. Därmed var det många släktingar på liten yta och släktträffen blev en intensiv upplevelse. Men trevlig.

Den 5 augusti fyllde jag 28 år. Det firade jag med att sitta på bussen från Töcksfors, tåget från Karlstad, pendeln från Stockholm och slutligen färjan från Nynäshamn till Visby. Det var alltså så jag hamnade här, klockan fyra på natten för ungefär fyra dygn sedan.

Det är tredje året i rad jag besöker medeltidsveckan. Här skramlar knektarna förbi i Visbys trånga gränder, gycklarna gör eldkonster på marknaden och från varje kyrkoruin (såna finns det gott om här) ljuder säckpipor, trummor och skalmejor. Jag har druckit mjöd, ätit fisk i bröd, sjungit medeltida ballader, suttit i Nordregravar med 10000 andra och sett Nordens mest fantastiska eldshow, badat i meterhöga vågor och halv storm, samt gett fyra föreställningar med Dravel för hundratals åskådare på Forum Vulgaris scen.

Snart är semestern slut. Då börjar jobbet igen. Men inte riktigt än.

Detta skrev jag alltså mitt under medeltidsveckan. Troligen under torsdagskvällen.

Äntligen!!

Det är konstigt det här med hur man väljer att använda sin tid. Jag har två teatergrupper som repar flera gånger i veckan, så det är helt omöjligt att vara ifrån stan mer än ett dygn eller max två. Tänk vad man kunde gjort istället. Varit ledig… Åkt på semester… Kopplat av…

Men näpp. Det där med vara ledig har jag nog inte riktigt ägnat mig åt på tio år. Å andra sidan har jag inget minne av att jag haft tråkigt en enda gång de senaste tio åren heller (förutom en gång, när jag låg utslagen på sjukhus i Kisumu i fem dagar). För på nåt sätt är ju det här med att uppträda, oavsett om det gäller teater, musik eller båda samtidigt, faktiskt det roligaste jag vet.

På torsdag har en av mina teatergrupper – spexgruppen Dravel, genrep på föreställningen Äntligen! Det är den enda föreställning vi kommer att spela i Göteborg, så kom till Pliktascenen i Slottsskogen och se oss! Resten av föreställningarna spelar vi i Visby under medeltidsveckan i augusti. Några foton från repet igår kväll, tagna av Hampus Haara:

Nicholas Flamel (Agnes Leijon) försöker övertala Riddar Konrad om sin skicklighet som alkemist.

Fäktningsduell mellan Nicholas Flamel och Alessandro di Medici (Josefin Söderpalm), i äkta Monkey Island-stil. Du fäktas som en bonde!

Kungliga akademin presenterar sig med sång och dans, frontad av Christine de Pisan (Malin Karlsson), med Alessandro di Medici och Nicholaus Cusanus (Mikael Linell) bakom.

539051_329083177179693_1405003787_n — Hela ensemblen! Jag till höger, gestaltandes enmansbandet Elrond (enmansbandet Erlands förfader).

”Äntligen!” handlar om den tvålfagre riddaren Konrad och hans talande häst Valdemar, som hamnar mitt i kampen om det medeltida nobelpriset i alkemi, där någon vill sabotera för den rättmätiga pristagaren Nicholas Flamel, som kan fövandla bly till guld.

PÅ SCEN:

ANDREAS ALME – spelar Konrad av Jungingen, ursnygg riddare som doftar hårpomada. Tänker er Kenny Starfighter blandat med Guybrush Threepwood.

AGNES LEIJON – spelar Nicolas Flamel, skicklig vetenskapsman som gör allt för att få nobelpriset i alkemi. En jäkel på att blanda pastasås.

EMANUEL BLUME – gestaltar Enmansbandet Elrond, en enmansorkester som förvandlar föreställningen till en fullfjädrad spexmusikal.

MIKAEL LINELL – spelar Nicolaus Cusanus, ärevördig präst, vetenskapsman och wisserbesser som är ständig sekreterare i kungliga akademin (som alltså delar ut nobelpriset).

JOSEFIN SÖDERPALM – spelar Alex di Medici, sliskig italiensk strandraggare som av nån anledning hamnat i kungliga akademin.

MALIN KARLSSON – spelar Christine de Pisan, medeltida renässansförfattare och feminist, som försöker få fason på den hopplöst patriarkala kungliga akademin.

ARVID SILVMARKER – spelar Valdemar, en häst. Som också råkar vara bästa vän till riddar Konrad och har en förkärlek för havre, Shakespeare och fina stenar.

Att bo hos en säljare

På Tjörn där jag är uppvuxen fanns under många år något som hette ”Medborgarkontoret”. Man kunde ringa dit, hälsa på, maila eller ta kontakt på det sätt man nu ville. Där fick man svar på frågor som rörde kommunen som man bodde i. Vad finns det för kul att göra på fritiden? Hur söker man bygglov? Får man ha ankor i trädgården? Har det kommit nya busstidtabeller? Hur söker man bostadsbidrag? Kan man få hjälp att deklarera? Varför heter stället man bor på som det heter? Finns det nån ledig båtplats?

Kort sagt, allt möjligt som hade med ens roll som medborgare i kommunen. Nu när jag letade efter Medborgarkontoret på Tjörns hemsida fanns det inte där. Men det var inte nedlagt, det hade bara bytt namn. Till Tjörns Kundcenter.

Jag vet inte vilka beslut som ligger bakom, jag har ju trots allt inte bott på Tjörn på ett antal år. Men Kundcenter. Är kommuninvånarna inte medborgare längre, utan kunder?

Vad är en medborgare? Det är någon som bor i eller på annat sätt ingår i någon form av samlad geografisk region. I det här fallet kommunen Tjörn. Som medborgare utgör man en del av kommunen, och man har rättigheter såväl som ansvar eftersom man är del i den kommun där man är medborgare.

Och vad är en kund? En kund är någon som anlitar t ex ett företag för att köpa en tjänst eller en vara. En kund har vissa rättigheter, eftersom hen betalar för tjänsten/varan, men bär inget direkt ansvar gentemot säljaren.

Är då tjörnborna plötsligt kunder till kommunen snarare än medborgare? Är kommunen en säljare? Jag får dåliga vibbar.

Helst vill jag undvika att dra in en massa politiska termer i det här, men att göra medborgarna till kunder är så klockrent nyliberalt att det är stört omöjligt att låta bli. Har det med kommunens borgerliga styre att göra? När det hette Medborgarkontoret styrdes kommunen av en (förvisso brokig) majoritet med sossarna i spetsen.

Det är fullt möjligt att jag flyttar tillbaka till min hemkommun framöver. En gång tjörnbo, alltid tjörnbo, liksom. Men då vill jag vara medborgare i min kommun. Inte kund.

Attityder, vindkraft och kärnkraft

Jag tog precis en Panodil, med förhoppning om att återigen hamna under 38° feber. Hoppas den hinner verka innan jag skriver nåt heltokigt av misstag.

I GP, jag tror det var i onsdags, stod en ledare med rubriken ”Inga snurror på min tomt, tack!”. Den var ganska lång och handlade om att de senaste årens etablering av vindkraft var misslyckad, ineffektiv och borde ersättas av mer kärnkraft. Detta mot bakgrund av en SOM-undersökning som visat på att folk är mindre positiva till vindkraft i kommuner där stora etableringar görs.

Ska jag vara helt ärlig har jag varit ganska sur på GP det senaste, vilket kan göra att jag inte ser helt objektivt på saken. Diss på diss mot förnybar energi, trängselavgifter och alla möjliga utvecklande idéer har publicerats, och fått stå relativt oemotsagda. Hur som helst skrev jag ett svar tillsammans med vännerna och kollegorna Almina och Agneta, och tro det eller ej – det togs faktiskt in. Åtminstone i nedkortad form. Klicka på insändaren för att kunna läsa lättare.

Dessutom tycker jag faktiskt att de gav ett bra svar. De skriver konkret att det inte handlar om att vindkraft är ineffektivt, misslyckat och fungerar dåligt (som det stod i ledaren) utan om att verken anses fula. Bra, då har vi kommit en bra bit. Huspriser sjunker, yes. Ytterligare ett argument som behöver sägas högt, eftersom man sällan erkänner att det är det det handlar om, snarare än vindkraften i sig. Små hus på Tjörns västkust där jag kommer ifrån säljs för 12 miljoner. Det är verkligen för billigt (ironi).

Konkreta värden, ja, det var ett ganska okonkret sätt att skriva det på men det stämmer. En obruten horisont är ett värde. En oförändrad havsnivå likaså. Liksom en säker strålmiljö. Vi har många värden och en del måste vi offra om vi vill leva ett liv med el, fordon och mobiltelefoner. Och inte minst med en elkrävande industri. Inget av det där är självklart att vi behöver.

Miljarderna som läggs på vindkraftsutbyggnad i form av elcertifikat, får GP här att låta som det är statliga miljarder – skattepengar. Elcertifikat går ut på att pengar avsätts från försäljning av el (från elbolagen alltså) för att stödja ny förnybar elproduktion. Det är alltså inget som går från andra sektorer i samhället. Det finns säkert andra investeringar som skulle göra mer samlad nytta för miljön, men att fördela om pengar inom energisektorn från fossilt till förnybart är något som måste göras. Kungliga Vetenskapsakademin har för övrigt fått mycket stark kritik för uttalandet som GP refererar till.

Slutligen ett intressant argument. Att det inte är inom kärnkraftsindustrin som jobb försvinner om kärnkraften läggs ner, utan inom elintensiv industri. Detta är alltså biltillverkning, stål och brytning, får jag anta. Det här är känsligt, men en så överdimensionerad tillverkningsindustri av den typen av produkter är inte långsiktigt hållbart. Även industrin måste ställa om till en hållbar produktion. Detta är lite som att kasta sten i glashus att säga, kort efter att alla möjliga livsuppehållande åtgärder satts in för att hålla liv i en döende bilindustri.

Jag trampar på en del tår här, men jag är inte så kompromisslös som det verkar. Vad jag blir arg på är att en stor stark svensk elintensiv industri för att pumpa ut bilar över hela världen ses som en självklarhet och ett mål. Mängder av människor har jobb inom den industrin och försörjer sig genom den. Men de är inga idioter som inte skulle klara av att anpassa sig till annan tillverkning eller rentav andra arbeten. Många kan rentav fortsätta producera ungefär samma saker, på ett mindre energiintensivt sätt.

Men vi kommer inte att kunna fortsätta ”som vanligt”. Vi måste ta nappen ur munnen och förstå att det här handlar om mer än vår industri, mer än om oss, mer än om kärnkraft och vindkraft. Jag vill kunna säga till mina barnbarn att min generation lyckades vända utvecklingen och ge dem ett liv värt att leva. Inte att jag bidrog till att bygga bilar och stapla kärnavfall på hög i 20 år till.

Nu behöver jag en ny Panodil.

Krypa till Twitter-korset, och mer om Sverigedemokraternas miljösyn

Jag har bloggat, varit aktivt på Facebook, Youtube och Myspace i flera år, och finns numera på Spotify, iTunes Store och liknande. Men en sak har jag hållit mig ifrån. Fram till idag. Twitter. Med Almedalsveckan i full gång kunde jag inte låta bli att registrera ett Twitterkonto och börja följa vad som händer och sägs, vilket är en del.

@emanuelblume heter jag tydligen på Twitter numera. Tipsa mig gärna om bra flöden att följa!

Apropå Almedalen så var det ju Sverigedemokraternas dag igår. Jag repade teater från elva på förmiddagen till tio på kvällen så jag missade hela grejen, men idag snubblade jag på följande uttalande av SDs miljöpolitik, som jag skrivit lite om tidigare.

En lite mer innehållsrik betraktelse (den som Emma nämner precis i början av inslaget ovan) finns här:

http://www.supermiljobloggen.se/2012/07/sverigedemokratisk-miljopolitik-finns.html