Författare • Vissångare • Miljövetare
jag snyter mig och snörvlar
är febrigt instabil
ont i halsen
huvudvärk
och knarkar Panodil
jag missar jobb och plikter
där jag ligger i min säng
men jag säger som Edith Piaf
je ne regrette rien!
(När vi ändå är inne på gamla dikter alltså. Jag var inte lika medskyldig till förkylningen den här gången som när jag skrev den)
Idag såg jag att ICA börjat sälja semlor. Flyttades direkt tillbaka till 2009 och en dikt jag tydligen skrev då.
jag har slutat äta semlor
för man köper dem två och två
det är det som är haken med semlor
det blir ju en över då
Jag har spelat ovanligt många bra datorspel på sistone. Som jag nämnt tidigare är ett just datorspel ett av mina stora intressen och jag kan tycka att de i många fall har oförtjänt dåligt rykte. Det är lite som med serietedningar i mitten av förra seklet, de ansågs fördummade och ett sämre alternativ för barn som inte var ”duktiga nog” att läsa böcker. Några decennier senare fanns högt ansedda kulturtidskrifter om serier och serien betraktades som en konstform.
Vi är inte riktigt där än med datorspel, men på god väg. Nidbilden av datorspel som våldsamma, blodiga och krigshetsande stämmer, om det är sådana spel man letar efter. Precis som att det finns våldsamma och blodiga filmer, böcker och serier. Men det finns också spel med genialiskt välskrivna historier, mångbottnade personporträtt och underfundiga kulturella kvaliteter, och just några sådana har jag spelat på sistone. Tre, närmare bestämt, som jag tänkte berätta lite snabbt om.
Det första är en uppföljare till ett spel som av många ansetts vara ett av de mest nyskapande i världen. Jag pratar om Portal 2.
I föregångaren Portal vaknar spelaren upp, utan minne av sitt förflutna, i en underlig laboratorieanläggning där en intelligent dator driver en att utföra tester, likt en laboratorieråtta. Anläggningen är helt tom på andra människor än en själv, och under spelets gång antyds det att något hemskt har hänt, något som datorn ligger bakom. I slutet av spelet lyckas man fly undan datorns övervakningskameror och koppla ur den. Uppföljaren Portal 2 tar det hela ännu ett steg längre, och man får reda på ännu mer om bakgrunden till hela historien, även om man tvingas läsa mellan raderna. Själva spelet är centrerat kring att utföra de tester som datorn ställer en inför, för att sedan överlista datorn genom det man lär sig i testerna. Mycket handlar om det så kallade portalgeväret, spelets enda ”vapen”, som inte är ett vapen i egentlig mening. Vad det gör är att placera två stycken ”portaler” på olika ytor i omgivningen, där spelaren fritt kan röra sig in genom den ena och ut genom den andra. Man kan alltså sätta en portal i taket och en i golvet, för att sedan hoppa ner i golvportalen, ramla ut genom taket och ner genom golvet igen i en ändlös loop, snabbare och snabbare. Flyttar man sedan takportalen till en vägg istället kommer man alltså att fara ut genom den med en hejdundrande fart. Låter det rörigt? Det är ett helt nytt sätt att tänka, som gör att man måste använda sin rumsliga intelligens på ett helt nytt sätt. Samtidigt som historien är fantastisk.
Det andra spelet jag spelat, eller snarare spelar eftersom jag inte avslutat det ännu, är Limbo. Det är ett minimalistiskt spel i film noir-stil, utvecklat i Danmark. Man spelar en pojke som letar efter sin försvunna syster. Inte ett enda ord sägs i spelet, som är som en enda surrealistisk drömsekvens.
Det är ett mycket obehagligt spel, som trots att huvudpersonen är ett litet barn verkligen inte är riktat till barn. Av pojkens upplevelser i vad som verkar vara en dröm framgår att han varit med om mycket svåra saker. Allt presenteras i svartvitt, som i en åldrad gammal film. Det är som en makaber korsning av Kafka, stumfilm, Flugornas Herre, och en bok av Roald Dahl.
Det tredje spelet jag tänkte berätta om är Tales of Monkey Island. Det första Monkey Island-spelet kom redan för 22 år sedan, 1990, och man spelar fortfarande samma huvudperson, Guybrush Threepwood, som aldrig ger upp i sin strävan att bli en berömd och fruktad sjörövare, trots att han i själva verket är en ganska timid och fredsälskande kille.
1990 började spelet som ett peka-och-klicka-äventyrsspel där den huvudsakliga idén med spelet var att berätta en komisk, underfundig och äventyrlig pirathistoria. Detta gjordes främst genom dialogerna mellan de ungefär 20 pixlar höga spelkaraktärerna, och de grafiskt mycket begränsade (det var ju trots allt 22 år sedan) men fantasifulla bilderna. Det jag tycker om med Tales of Monkey Island, som kom häromåret, är att idén fortfarande densamma. Man har kompletterat idén med den lekfulla piratskrönan i grunden med 3D-grafik och häftig musik, inte ersatt den. Och det är en viktig poäng med många nya spel.
På något sätt känns det som att något håller på att hända med datorspel idag. I mittet av 90-talet började de kreativa spelidéerna och ivern att berätta historier ersättas av häftig grafik och coola effekter. Men nu, tio år in på tvåtusentalet, är det som att man hittat tillbaka till vad som gör all kultur intressant. Den spännande historien och personporträtten. Samtidigt som man lärt sig att använda tekniken och grafiken för att stötta upp just den kärnan.
2012 känns som ett roligt år att vara datorspelsentusiast!
Jag är precis hemma efter tre dagar dagar med kick-off, konferens, projektledarutbildning och forskningsseminarium. Det mesta av detta i Stockholm. Lite vuxen känner man sig allt. Igår kväll kom jag hem till Göteborg och imorse började ett vindkraftsseminarium på Chalmers, och jag försov mig naturligtvis. Måste varit tröttheten efter Stockholmsresan som gjorde att jag stängde av klockan i sömnen eller nåt. Det händer nån gång i halvåret sådär.
Som tur var har jag en snabb cykel så jag missade bara knappt hälften av första entimmespasset. Det handlade om vindkraftens påverkan på biologisk mångfald, nåt jag haft mycket att göra med det senaste året, både på jobbet och i tankarna rent allmänt.
Jag har skrivit om det tidigare, men låt mig göra en snabb rekapitulation. Inom miljövärlden finns många sätt att se på vindkraft. Vissa ser den som en räddare och ett sätt att på riktigt sätta stopp för den globala uppvärmningen och kärnkraften, medan andra ser den som ett allvarligt hot mot skogar, fåglar och andra delar av redan hårt utsatta ekosystem.
Mitt jobb går mycket ut på att bygga en bro mellan dessa ytterligheter. Seminariet jag var på, som utgjordes av forskare, professorer, projektledare, företagare, biologer, fysiker och allt möjligt annat löst folk, tog upp mycket spännande grejer gällande just hur farlig vindkraften är för vår biologiska mångfald. Hela kalaset avslutades med att Tomas Kåberger (legendarisk fysiker och miljövetare) ledde en diskussionspanel som försökte sammanfatta läget och peka ut framtiden.
Hur sammanfattades då det hela? Med risk för att förenkla saker och ting för mycket ser min tolkning ut såhär:
Vindkraft har effekter som påverkar biologisk mångfald. De är få och de är små.
Vindkraften är den enda kommersiellt betydelsefulla energikälla som introduceras i Sverige på mycket länge. De vattenkraftverk vi har idag byggdes i många fall under 1800-talet. 1998 kom miljöbalken och vindkraften är väl egentligen den enda elenergikällan i Sverige där man överhuvudtaget tänkt tanken att naturen i sig skulle kunna påverkas.
Många forskare inom olika fält återkom till samma sak. Ja, vi kan se påverkan. Men jämför man med det ena eller det andra är påverkan från vindkraften mycket mindre. Ett exempel är buller, alltså oväsen från kraftverken. Vi kan slå fast att båda vilda djur och tamdjur uppfattar ljudet från vindkraftverken, men jämför man ljudnivån rakt under ett stort vindkraftverk med ljudnivån i ett djurstall finner man att vindkraftsljudet skulle dränkas totalt i ljudet från ventilation och maskiner.
Tittar man på förändring av habitat, det vill säga hur anläggningen av vindkraftverket eller parken påverkar det fysiska området, kan vi se att både marina och landlevande organismer försvinner när verket eller parken anläggs. Detta händer även om man bygger en bro, en väg, ett hus eller gräver ner ett avloppsrör. När anläggningsfasen är avklarad återvänder både djur och växter. I marina fall kan man se att fiskar ofta söker sig till vindkraftsfundamenten eftersom de bildar artificiella rev. Man kan inte se varken en ökning eller minskning av hur de marina ekosystemen reproducerar sig på grund av själva verken, men när vindkraftsparker innebär förbud mot fiske, då särskilt trålning, kan man se tydligt att den biologiska mångfalden gynnas kring parkerna.
Det här var bara några få exempel, men i slutändan upplever jag att det hela kan sammanfattas i att alla ingrepp i naturen påverkar den. Vindkraften är inget undantag, och det vore skitkorkat av oss att placera ut vindkraft vind för våg. Men påverkan är avgjort mycket mindre än påverkan från vattenkraft, biobränsleeldning, kärnkraft och fossila bränslen.
Men jag förstår att människor oroar sig. Det handlar så mycket om vilket perspektiv man har. Den klimatmedvetna elkonsumenten som vill köpa vindkraftsel förstår inte hur man kan se något ont i att bygga vindkraft och äntligen göra sig kvitt beroendet av kärnkraft och fossila bränslen. Samtidigt har skogskämpen som kämpat hela sitt liv mot exploatering av tidigare orörda skogsområden, och sett skog efter skog avverkas, svårt att se något gott i att det plötsligt finns ännu fler aktörer som gör anspråk på skogen.
Det är som den gamla historien om fem blinda indier som försöker göra sig en bild av en elefant. Eller sex västlänningar som på bilden här.
En av dem känner på beten och är övertygad om en elefant är något vasst och hårt, en annan känner på snabeln och blir livrädd eftersom det känns som en orm! En tredje känner luftdraget från öronen och tänker direkt att en elefant är detsamma som en fläkt, medan en fjärde är övertygad om att en elefant är ett träd, eftersom hen känner på ett ben. Ytterligare en person för händerna över elefantens enorma sidohud och inser att den består av en stor varm vägg, medan en sista får tag i svansen och sätter likhet mellan elefant och ett rep.
Samma sak med vindkraften. Hur vi introduceras till dem bestämmer vad vi tycker. Ofta tror vi att vi använder oss av neutrala fakta och bildar oss en logisk uppfattning, men så är det inte, vill jag påstå. Det gör inte jag heller. Jag är färgad av min bakgrund i en miljömedveten familj och min miljövetarutbildning, samtidigt som jag inte har närmare erfarenhet av skogskamp eller krockande kungsörnar.
Det enda jag kan göra då är att gå på seminarier som det här, försöka samla ihop bilden av vad alla dessa biologer, fysiker, exploatörer, jägare, skogsvetare, professorer, doktorer och etologer kommit fram till.
För varje rapport man läser, varje föreläsning man går på, och varje inblandad människa med ett nytt perspektiv man träffar, inser man att frågan är mer komplicerad än man tidigare trott. Men jag stärks också i min uppfattning om hur det fungerar, och litar mer och mer på att det jag kan och tycker faktiskt reflekterar verkligheten.
Här kommer första inlägget år 2012, och det kommer att handla om påsar. Nämligen plast-, pappers- och tygpåsar och vad som egentligen är bäst ur ett miljöperspektiv.
Jag har alltid varit en plastpåseperson snarare än en papperspåseperson när det gäller att handla mat. Men i bakhuvudet har jag alltid tänkt att ”Joo, plastpåsar är ju ändå tillverkade av olja så man borde väl använda papperspåsar…”. Nu såg jag att den brittiska organisationen Waste gjort en översikt av olika påstypers för- och nackdelar ur ett miljöperspektiv. Och det visar sig att papperspåsen kanske inte är så helylle ändå.
En papperspåse kräver nämligen fyra gånger så mycket energi att återvinna än en plastpåse, och 20 gånger mer vatten i tillverkningen. De går också lättare sönder, särskilt om de blir blöta. Plastpåsar å andra sidan innehåller ju fortfarande den fossila oljan, men betydligt mindre än för några år sedan. Bara 30% av plasten finns kvar i plastpåsarna jämfört med på 80-talet.
Min tolkning av det hela är att det bästa man kan göra, som så ofta annars, är att återanvända och köpa mindre. Jag brukar alltid ta med mig en plastpåse till affären när jag handlar, man kan använda dem i princip hur många gånger som helst. När de blir slitna brukar jag ha dem som soppåsar.
Tygpåsar då? Tänk på alla miljötanterna som bär omkring sina tygpåsar för att spara miljön? Undersökningen visar att om en tygpåse ska ha mindre miljöpåverkan än en plastpåse måste den användas i snitt 130 gånger. Och om en plastpåse genomsnitt används 5 gånger måste tygpåsen användas 650 gånger, och ja, ni fattar grejen.
Men det är ganska fint med tygpåsar. Och det finns inget enkelt svar på vilka påsar som är bäst. Jag skulle nog säga att det är innehållet snarare än påsarna i sig som är viktigast när det gäller miljöpåverkan.
Okej, en sak till. Och nu sjunker objektiviteten i det här inlägget rejält. Men såna här designade papperspåsar från olika kläd- eller modeaffärer måste ju vara det sämsta i påsväg. Förutom att man ser ut som en reklamaffisch är de alltid så opraktiska och obekväma med konstiga handtagslängder, minimalt med plats och allmänt konstiga storlekar och material. Ofta är även plastpåsar från liknande ställen helt värdelösa när man väl burit hem sin skjorta eller vad det kan vara. Blä.
Är ute hos mina föräldrar på Tjörn över julen. Ikväll ska vi fira med min bror och hans familj.
God jul på er alla, här är några foton från en julaftonspromenad i solskenet.
Sista dagen på jobbet för det här året. Nu blir det jullov. Puh.
Några glimtar från från vad jag tar ledigt ifrån:
Under mitt politiska uppvaknande på högstadiet och gymnasiet hann jag röra mig över nästan hela den partipolitiska skalan (även om jag kanske inte uppehöll mig jättelänge i den konservativa änden). Men en av de första sakerna som slog mig var de ständiga bråken på vänstersidan. Den politiska vänsterrörelsen som sedan 70-talet delat upp sig i allt mindre partier och verkade ägna det mesta av sin energi till att kritisera varandra, och inte minst sossarna.
Jag var 16 och politiskt nyvaken med proggmusik i hörlurarna. Att vänstern under 70- och 80-talet ägnat så mycket energi åt att slåss med varandra tyckes mig väldigt konstigt och korkat. Ändå tycks samma grej upprepa sig gång på gång. Jag hoppar tio år framåt, till nutid, och ser hur miljöengagerade lägger mängder av energi på att kritisera vindkraften.
Missförstå mig inte nu. Det är bra att ifrågasätta varje ingrepp i naturen som innebär miljöpåverkan. Och ALL energiprodution innebär miljöpåverkan. Solkraft och vindkraft såväl som oljeeldning och kärnkraft. Men vad jag ibland finner lite underligt är att så mycket energi läggs från miljöhåll på att ifrågasätta just vindkraften.
Visst påverkar vindkraft miljön. Inte minst genom de vägar som måste anläggas för att kunna ta sig till och från verken om de står på otillgängliga ställen. Men samma vägar måste byggas för att ta sig till en solcellsanläggning, eller för den delen ett vanligt fritidshus. Tittar man på användningen av biobränslen, som fullständigt exploderat i Sverige de senaste åren, så innebär den att skogsområden per definition huggs ner och töms på biomassa. Vattenkraften har stora effekter på den biologiska mångfalden både i och omkring våra vattendrag, dränker i många fall stora ytor och slår ut hela ekosystem. Det finns inget miljövänligt sätt att producera el.
Och då har vi ändå bara pratat om de förnybara energikällorna. Vänder vi blicken mot de fossila energikällorna, som fortfarande utgör en mycket stor del av världens elproduktion, ser vi enorm miljöpåverkan – klimatfrågan är förmodligen den största utmaning mänskligheten stått inför, och i kinesiska städer döljs själva solen av smogen från koleldningen. Vad gäller kärnkraften finns fortfarande inga egentliga lösningar för slutförvaret, och i Japan har Tomas Kåberger precis avslöjat att effekterna av kärnkraftsolyckan i Fukushima är större än man tidigare gått ut med.
Men hur ofta hör man den svenska miljörörelsen kritisera kärnkraften? Hur ofta motarbetas de biobränsleeldade fjärrvärmecentralerna? Varför kritiserade 70-talsvänsterpartierna varandra mer än de borgerliga partierna?
Det här är naturligtvis en förenkling. Men kan det vara så att det ligger närmare till hands att kritisera sådant som är lite sämre än det bästa, än sådant som ligger så långt ifrån att man helst inte befattar sig med det?
Det finns en självklar mening med att kritisera vindkraftsutbyggnaden och hade jag fått välja hade vindkraftverken stått i första hand längs motorvägar och industriområden, samt välvalda områden till havs. Men det är inte jag som väljer, och jag blir orolig att miljörörelsen genom alltför stark kritik mot vindkraften gynnar betydligt miljöskadligare energiproduktion.
Häromdagen avslutades det internationella klimatmötet COP17 i Durban, Sydafrika. Ett möte där världens länder samlats för att försöka rädda vad som räddas kan av världen som vi känner till den. Flera läsare himlar nu säkert med ögonen och tycker att herrejävlar vad han överdriver. Gör jag det?
Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen som jag arbetar för, var med på mötet i Durban. I måndags var han nyss hemkommen och pratade inför alla kanslianställda om sin upplevelse av mötet. Det var med blandade känslor jag betraktade honom via videolänken från Stockholmskansliet.
Svante har en fantastisk förmåga att se kreativt, positivt och problemlösande på alla möjliga situationer. Få är de tillfällen man inte känner sig peppad och stärkt efter att han pratat i TV, radio eller inom föreningen. Men jag har nog aldrig sett honom så bekymrad som den här gången. Och det är kanske inte så konstigt. För vad enades länderna om på mötet? Som det är nu ser de tuffaste överenskommelserna ut att leda oss till en global temperaturhöjning på 3-4 grader fram till 2100.
3-4 grader globalt. Det innebär i runda slängar det dubbla för oss som bor så nära en av polerna. 2 grader är vad man är internationellt överens att sikta på, och även det innebär katastrofala förändringar globalt, med gigantiska flyktingvågor, mycket fler naturkatastrofer, avsmältning av glaciärer som står för många hundra miljoner människors dricksvatten, och så vidare. Ökar vi till 3-4 grader kan vi bland annat lägga till nästan total avsmältning av istäckena på Antarktis och Grönland och explosionsartad ökenutbredning (Lynas 2007).
Jag arbetar hemifrån idag. Sitter och arbetar med kriterier för miljömärkta biobränslen och fjärrvärme. Det är en lång process, och vi räknar med att vara klara med kriterierna om ett år ungefär. Det innebär 2013. Då är vi ännu närmare den punkt i tiden då koldioxidkurvan MÅSTE vändas om vi ska ha en chans att fullfölja de planer vi lagt upp i Durban. Regnet slår mot rutan och jag funderar på vilka krav vi ska ställa på miljömärkt biobränsle.
Som jag berättat om tidigare har jag och Agnes utvecklat ett brädspel som handlar om sopsortering, och som jag också berättat tidigare är det nu färdigt och tryckt, och kan köpas! Vad som är nytt och kul är att det blev recenserat i Aftonbladet häromsistens:
Vi blev jätteglada för recensionen! Både jag och Agnes, och Patricia Rawecka som är den som utformat och publicerat spelet. Det roliga tycker jag är att de skriver att ”när tävlingslustan tar över tänker man inte ett smack på det politiskt korrekta”, utan bara försöker vinna. Det var ju precis så vi försökte göra det! Att man ska vara så jävla tänd på att vinna att man glömmer bort att det man gör faktiskt inte är nåt annat än att sortera sopor.
Man kan köpa spelet här: http://www.melica.se/spel.htm
Perfekt som julklapp! Om man inte redan köpt den här förstås…
(Vi fick en bra recension i SvD också! Samt en halvbra i Metro)
