Emanuel – Sida 22 – Emanuel Blume

Räk(n)a med elände

Det här kan vara den sämsta rubriken på den här bloggen sedan jag startade den för nästan två år sedan. Men det är inte rubriken som är viktig utan budskapet.

En av alla de tusen saker vi miljömuppar tjatar om i tid och otid är att inte äta jätteräkor. Många är de sushirestaurangsbesök där man försökt förklara för sitt sällskap varför den till synes harmlösa räkbiten är så illa att beställa. Jag tänkte inte dra hela historien här och nu, utan istället hänvisa till dessa två Youtubefilmer. Den ena är en tecknad kortfilm på en minut, den andra en tio minuters dokumentär. Dokumentären släpptes i morse kl 10 med dunder och brak på en presskonferens hos Naturskyddsföreningen, där jag alltså arbetar.

Det här är något så sällsynt på den här bloggen som en ren vädjan. Beställ inte den jävla jätteräkan! Visa att vi inte tycker att värdet av att slurpa i oss en liten skaldjursbit är ett bra argument för att människor utnyttjas, våldtas och svälts ut, ett bra argument för att totaltförstöra hela kuststräckor med kemikalier, rovdrift och skövling, eller ett bra argument för att inte bry oss.

Alla snaskiga detaljer

Nu finns den! Den exklusiva DVD:n från vår (alltså spexgruppen Dravels) medeltida spexföreställning ”1361 – En Östersjöodyssé”! En komplett filmning av det sådär 45 minuter långa spexet i all sin gotländska härlighet. Som på alla DVD:er med självaktning finns även en massa onödigt extramaterial. I det här fallet rör det sig om en hejdlös sammanklippning av omtag, improvisationer och infall. Och just detta extramaterial råkar ha hamnat på YouTube.

Så, för att ha den minsta lilla chans att förstå ens en bråkdel av vad det är som händer, bör man ha en liten aning om vad spexet rör sig om. Så här kommer en sammanfattning i en mening: (även om det är en ganska lång mening)

Den folklige gotlänningen Gute råkar förolämpa kung Valdemar Atterdag av Danmark så att denne svär att invadera Gotland, söker hjälp från den svenska kungen Magnus Eriksson, men råkar istället få Magnus son Håkan att ta över tronen och glömma bort Gotland så att Gute själv får resa till tillbaka hem, där han med hjälp av Valdemar Atterdags dotter, prinsessan Margareta, lurar den danska kungen…

Gute spelas av Malin Karlsson

Prinsessan Margareta,
Heliga Birgitta och
den gotländska generalen spelas av Agnes Leijon

Valdemar Atterdag av Danmark och
Prins Håkan Eriksson spelas av Arvid Silvmarker

Kung Magnus Eriksson och
Spelmannen Dra spelas av mig, Emanuel Blume

Spelmannen Vel spelas av Andreas Alme

Vindkraftvärk

Jag jobbar med miljömärkning av el och värme. Det innebär att jag bland annat arbetar med frågor som rör placering av vindkraftverk. För att göra en väldigt lång historia kort så håller jag på att ta fram kriterier för vilka områden och typer av områden som vindkraftverk ska få stå i för att el från dem ska kunna miljömärkas. Kriterierna som finns idag är ganska ofullständiga så vi håller på att utöka dem.

Många har starka åsikter om hur vindkraftverk ska placeras. Miljökämpar, företag, fågelintresserade och skogsengagerade, för att nämna några. Mängden budskap man får från alla dessa är totalt överväldigande. Alltifrån till att godkänna vilken placering som helst till att inte tillåta placering inom fem kilometer från närmaste träd eller fågel. Som relativt ny på det här jobbet (jag har arbetat här i tre månader) är det inte lätt att veta vilken fot man ska stå på.

Jag är själv sprungen ur samma miljörörelse som de flesta av dem jag diskuterar med. Därför känns det konstigt att en del av dem ibland verkar tolka mig som någon man bör kämpa emot. Det är ofta en aggressiv attityd som möter en, som att man vore ute efter att vilja vindkraftsbebygga varenda liten skogsdunge i det här landet. Många tar upp kampen mot ”vindsnurrorna”, som man är rädd ska tränga undan all natur i Sverige. Så är det inte. Hela tanken med att miljömärka el är att den ska vara producerad på ett sätt som har en så liten miljöpåverkan som möjligt. Om jag vore allsmäktig skulle jag bestämma att vindkraftverken skulle stå längs motorvägar, i industriområden, till havs där inga viktiga fågelsträck löper, på jordbruksmark, osv.

Men jag är inte allsmäktig. Skulle vi ställa krav på att vindkraftverk inte fick stå nära naturområden, fåglar eller öppna landskap skulle elföretagen med all säkerhet skaka på huvudet, säga upp märkningen, och obehindrat placera verken var som helst. Skulle vi vinna på det? Skulle miljön vinna på det? Vi hade kunnat ställa jättehöga krav, men måste hela tiden se till miljönyttan i slutändan.

En sak jag tycker är konstig är också den starka aversionen som finns mot just vindkraftverk, eller vindsnurror som de ofta kallas. Jämför man vindkraftens miljöpåverkan med den från vattenkraft ser man snabbt att vattenkraften slår betydligt hårdare mot biologisk mångfald och naturvärden än vindkraften. Och jämför man med biobränslen, som man gör både el och värme av, är påverkan ännu större. Där hugger man ner och avverkar skog systematiskt för att hålla systemet igång. Och dessa tre exempel är alla förnybara! Börjar man jämföra med fossila bränslen och kärnkraft är miljöpåverkan så stor att det förefaller mig obegripligt att så mycket energi läggs på att bekämpa vindkraften, den minst miljöpåverkande energikällan vi har.

För det är något vi måste inse. Det finns inga miljövänliga energikällor. Alla sätt att framställa elektricitet i en för samhället användbar skala innebär en miljöpåverkan. Vi kan bara välja hur mycket. Det enda som faktiskt kan kallas ”miljövänligt” är att minska sin energianvändning. Vi har en sjukt hög energianvändning i Sverige, och slösar bort mer energi än vad jag ens vågar tänka på.

Nu kom jag lite ur spår här. Vad jag vill säga med det här inlägget är att det är en svår uppgift att vara den som i slutändan försöker avgöra vilka krav och kriterier som leder till minst negativ påverkan på miljön. Och att jag tycker det är viktigt att man inser att alla sätt att producera energi påverkar miljön, men att vindkraft är den energikälla vi har idag som påverkar minst.

Självklart är placeringen viktig.
Men det heter vindkraftverk, inte vindsnurror.

Tystnaden på bloggen

Man skulle kunna tro att jag blivit väldigt lat på sistone. Eftersom jag efter att ha skrivit nya inlägg här på bloggen nästan varje dag gått över till att skriva högst ett i veckan. Men orsaken till detta är inte att jag blivit lat eller tappat sugen.

Orsaken är att jag har fått jobb. Ett fantastiskt jobb där jag får arbeta heltid med just sådant som jag tycker är roligt och viktigt och som betyder mycket för mig. Men det är inte helt lätt och kräver mycket av mig. Just nu håller jag till exempel på med placering av vindkraftverk, vilka områden vi ska godkänna att vindkraftverk står i för att kunna bli miljömärkta med Bra Miljöval. Och det är så mycket man måste ta hänsyn till. Biologer, ornitologer, geologer… så många som vet så mycket och som det är viktigt att man lyssnar på.

Det här är ett jobb som jag verkligen vill göra bra. Och ta på allvar. Därför är jag ofta väldigt trött när jag kommer hem på kvällarna och orkar sällan skriva på bloggen. Jag har ju en skivutgivning och ett spex att sköta också. Och en bruten svanskota, fick jag reda på idag…

Nåväl, nu vet ni alltså att tystnaden på här beror att jag numera faktiskt håller på med saker på riktigt istället för att bara tycka om dem på bloggen. Det är ju ändå en ganska bra sak.

Tåg- och bussångest

Jag sitter just nu på Centralstationen i Stockholm och väntar på ett tåg hem till Göteborg. Det har blivit mycket tågåkande de senaste dagarna. Just idag har jag varit på tjänsteresa (tufft va? Var bara tvungen att skriva det lite sådär i förbifarten!) till Naturskyddsföreningens rikskansli.

Jag gillar verkligen tåg. Och bussar. Och kollektivtrafik rent allmänt. Därför blir man ju inte lite sur och tveksam när saker och ting fungerar dåligt.

Det började i torsdags. Jag hade sedan tidigare beställt biljetter till en buss- och tågresa hem från Oskarshamn eftersom jag befann mig i Visby. Men när sms-biljetten inte hade kommit24 timmar innan avgångstid som den ska göra blev jag lite misstänksam och ringde SJ. Efter tio minuter i kö svarad en dam som sa att nä, det gick inte att få sms-biljett för den resan eftersom en del av den var via buss. Det var lite dumt tyckte jag att det gått att beställa en biljett som inte fanns, men damen sa att det bara var att hämta ut biljetten på ett ATG-ombud.

Sagt och gjort, morgonen efter när butikerna öppnat gick jag för att hämta utbiljetterna. Men icke sa Nicke, det fanns inga biljetter på mitt beställningsnummer, sa tjejen i kassan. Jag ringde upp SJ igen, stod en kvart i kö, och sen bröts samtalet. Vid det laget skulle färjan snart gå, och det var en bit att promenera, så jag insåg att jag riskerade att missa färjan om jag stod i kö länge till. Jag började helt enkelt att gå mot färjan medan jag ringde SJ igen. En kvart senare fick jag svar av en herre som sa att det här var ju konstigt, men han kunde maila en bekräftelse till mig som jag kunde använda som biljett. Tack tack sa jag, och fick inget mail. Färjan gick, jag hade ungen mottagning på tre timmar och sen gick vi iland i Oskarshamn.

Det var 55 minuter tills bussen skulle gå. Fortfarande inget mail. Jag ringde SJ på nytt och behövde bara vänta tio minuter den här gången. En ung tjej den här gången, som tyckte hela grejen verkade jättekonstig. ”Vänta så ska jag kolla upp det här”, sa hon och försvann. Tio minuter senare var jag på väg att lägga på, men då kombin tillbaka och sa att hon var tvungen att boka om biljetten så jag skulle kunna hämta ut den från ett ATG-ombud. När jag fått mitt nya bokningsnummer sa hon att det fanns ett Konsum med ATG bara en halv kilometer från terminalen. Jag skyndade dit, men det visade sig vara Konsums huvudkontor, och alltså inget ATG-ombud. Smått uppgiven kollade jag efter ATG-ombud i min iPhone och såg att det närmaste var nästan två kilometer bort, inne i stan. Jag hade ca 20 minuter kvar tills bussen skulle gå, så jag började springa. Jag sprang och svettades hela vägen, fick ut biljetterna, och sprang och svettades ännu mer tillbaka till terminalen, med några få minuter till godo.

En förvånansvärt händelselös bussresa senare var jag i Växjö där jag skulle ta tåget till Göteborg. Men det visade sig att tåget av nån anledning skulle gå från Alvesta istället för Växjö, så jag fick ta en buss mot Alvesta. När jag skulle klättra in i sätet med all packning gjorde dock chauffören en rivstart så att jag slog i svanskotan i armstödet och sen dess kan jag knappt resa mig. Jag kom fram till Alvesta där tåget snällt stod och väntade och den kom jag faktiskt hem, tro det eller ej. Men jag har knappt kunna sitta under hela helgen.

Epilog: Imorse när jag skulle till Stockholm med ett tåg som gick 6.04 såg jag till att ta en spårvagn tre turer innan den sista möjliga. Men vagnen kom inte. Inte nästa heller. Den sista vagnen jag kunde ta (och som faktiskt kom) var på Centralen 6.01, så det blev till att springa. Men hann gjorde jag. Precis.

Puh. Summan av kardemumman är att hur mycket man än gillar kollektivtrafik är det bannemej inte lätt att låta bli att bli sur på SJ och Västtrafik! Kom igen, det var inte ens snö! Jag kände mig som att jag var med i en nyinspelning av Stinsen Brinner. Bra film förresten, den kan jag rekommendera.

Det här är nog den längsta text jag nånsin skrivit på en mobiltelefon.

Tillbaka till verkligheten

Hemma igen. Från en vecka i en annan verklighet. För att göra en lång historia kort så har jag spelat teater i Visby på Medeltidsveckan. Med min spexgrupp Dravel. Jag är lite för fylld av intryck och uttömd på uttrycksförmåga för att kunna skriva så mycket om det, men här är ett gäng bilder vi tog under veckan.

Malin, Rasmus och jag, på väg in i Visby.

Malin och Andreas på världshuset Nunnan.

I Bastardus Sans tält efter sista föreställningen.

Ikväll kommer onda danskar till Kortedala!

Ooh, det här blir ett snabbt inlägg, för jag ska precis iväg och förbereda kvällens genrep! Men ikväll kommer vi alltså att ha genrep med fri entré till vårt medeltsspex, som handlar om när danske kungen Valdemar Attardag invaderade Gotland på 1300-talet. Låter det trist? Det är det inte! Det är fullspäckat av action, galen humor, spexikala sånger och musik, passion och erotik, en wienerbrödsdoftande ärkeskurk och lillgammal sjuåtthalftåring.

Kom till Kortedala ikväll på genrepet! Här finns vägbeskrivning och info: http://www.facebook.com/event.php?eid=246265675390152

Lite foton:

Hallå?

Nu var det två veckor sedan jag skrev här sist. Ett sånt långt uppehåll har det nog inte blivit sedan jag började blogga 2009. Först blev jag sjuk för två veckor sedan och låg hemma med feber, sedan åkte jag till en stuga i Småland där jag hade det bra med Janina några dagar utan direkt kontakt med omvärlden, sen kom jag hem.

Det var som att ha varit borta ett halvår. Allt var förändrat och ni vet ju varför. Men sedan dess har jag känt mig oförmögen att skriva något. Som att det enda det var någon idé att skriva om var Breiviks terrordåd. Och om jag själv inte ens kan förstå det, hur skulle jag då kunna skriva nåt om det?

Och nä, jag kan nog inte skriva nåt om det. Jag känner ingen som var med på Utøya, mina ungdomspolitiskt engagerade norska vänner var på andra ställen. Och radio, TV och tidningar svämmar över med analyser, krönikor och reportage. Jag har inget att komma med.

Några grader hit eller dit – del 2: Vad är det vi ska fatta egentligen?

Det här är alltså en direkt fortsättning på inlägget jag skrev i onsdags, om hur vi mentalt hanterar när någon påstår att vi står inför det största hotet i mänsklighetens historia (i form av den globala uppvärmningen), och om vi inte tar tag i saken på allvar kan uppvärmingen vi orsakat leda till en värld i kaos för våra barn och barnbarn.

Den här gången tänkte jag ställa frågan Vad är det vi ska fatta egentligen? Som jag skrev sist är det svårt att ta till sig budskapet om stora förändringar, särskilt när det innebär att man själv måste lägga om sin livsstil. En fullt mänsklig reaktion är att skjuta undan det genom att förneka det, lägga skulden på någon annan, tänka att det redan är för sent, eller tänka att det kanske inte är så farligt ändå.

Så vad är det då vi ska ta till oss? Vad är det som är så tungt och svårt att vi tar till alla de här förenekelsestrategierna?

Jag ser det som att det är två grupper av saker. Dels sådant vi måste förstå och ta till oss (som att en global uppvärmning på i genomsnitt två grader inte bara är förödande, den är också en stor utmaning att inte överstiga) och dels sådant vi måste göra rent praktiskt. Som att lägga om våra dagliga rutiner och livsstil.

Idag tänkte jag skriva om den första gruppen. Det vi måste förstå och ta in.

Boken jag läste ut häromdagen, ”Sex Grader” av Mark Lynas, ger en extremt tydlig bild av vad vi kan vänta oss om vi rycker på axlarna och inte bryr oss om vad 99% av klimatforskarna varnar för. Låt mig ta några exempel, väl underbyggda i forskningen.

Ökad global medeltemperatur med 1 °C
• Oläkbara skador på unika ekosystem, som korallrev och tropiska skogar
• Ökad mängd naturkatastrofer, som värmeböljor och orkaner av Katrina-typ

2 °C
• Kraftigt ökad mängd värmeböljor, oväder, skogsbränder och kraftiga skyfall
• Ökenspridning och förskjutning av klimatgränser från ekvatorn till polerna
• Flyktingvågor från områden som översvämmats eller på annat sätt gjorts obeboeliga
• Allvarliga torkor och förlorade skördar

3 °C
• Viktiga återkopplingsmekanismer sätter igång, metan och andra växthusgaser släpps ut från tinad permafrost och områden som tidigare varit istäckta, vilket ytterligare ökar uppvärmningen
• Kraftig ökenspridning, enorma områden kommer att vara icke odlingsbara
• Mycket stora flyktingvågor från numera obeboeliga områden
• Förutom att istäckena på Arktis, Grönland och Antarktis försvinner nästan helt försvinner också glaciärer i Asien och Europa som står för miljardtals människors dricksvatten

4-6 °C
Eftersom jag inte har boken med mig just nu gör jag halvtidspaus här, och avslöjar resten i nästa blogginlägg. För att förstå en temperaturhöjning av den här magnituden kan man gå tillbaka till tidigare epoker i Jordens historia. Det kommer jag att göra nästa gång.

Och oroa er inte, jag ska återkomma till hur vi ska hantera det hela.

Några grader hit eller dit – del 1: Toppen på isberget

Jag har precis läst ut Sex grader av Mark Lynas. Det är en bok som kom 2007 och handlar om vad som händer om medeltemperaturen på Jorden skulle stiga. Några grader varmare kan väl vara skönt, finns det många som tänker, men riktigt så enkelt är det inte. Tyvärr.

Boken är indelad i sex kapitel, ett för varje grads höjning. När jag kom till två grader, det mål som t.ex. EU har satt upp (och som kommer att bli en tuff utmaning att hålla, men det KAN gå!) blev jag ganska mörkrädd. Återkommande värmeböljor, utrotning av oräkneliga djur- och växtarter, vattenbrist på grund av försvunna glaciärer, höjda havsnivåer och många miljoner klimatflyktingar är några av de exempel som Lynas tar upp. De efterföljande kapitlen, om 3, 4, 5 och rentav 6 graders höjning av den globala medeltemperaturen, kommer jag att vänta lite med att gå in på.

Detta är inget han forskat fram själv. Han har använt sig av tusentals vetenskapliga artiklar och rapporter och sammanställt dem till en naken och ocensurerad vetenskaplig thriller. Och en thriller är det. Jag har behövt flera dagar för att riktigt hämta mig.

Men ärligt talat, helt och hållet har jag nog inte återhämtat mig, och jag hoppas faktiskt att jag inte kommer att göra det heller. För det vore en otjänst mot mig själv och mänskligheten. En lika stor otjänst som när vi inte förklarar för våra oroliga barn vad det egentligen är de där tanterna och farbröderna på TV och radio pratar om, när de säger hemska saker om att havsytan kan komma att höjas, att öknar kan spridas, och att miljardtals människor från andra länder kan komma att behöva fly till Sverige.

Och det här är knepigt. För hur fasen tar man till sig ett sånt här omvälvande faktum utan att totalt duka under av hopplöshetskänsla? Det är ingen lätt sak, minsann! Det vanligaste är att man tar till olika strategier för att slippa ta det till sig. Man gör det inte medvetet, utan den mänskliga hjärnan funkar så. Under vår evolution har det varit en fördel att kunna tänka bort och förneka stora hot, men problemet idag är att hotet är skapat av oss själva och involverar hela planeten.

De vanligaste knepen att ta till är att förneka att hotet existerar, att hävda att man själv inte har någon del i orsaken, att det är omöjligt att göra något åt och att det kanske inte är så farligt trots allt. Allt det här är grundläggande psykologiska reaktioner som man lär sig i baskurserna på vilken psykologutbildning som helst. Det handlar enkelt uttryckt om att minska sin kognitiva dissonans, det vill säga när det man gör inte stämmer överens med det man tänker.

Jag håller för fullt på att bearbeta boken mentalt. Jag kommer att följa upp det här inlägget framöver med tankar om vad vi egentligen står inför och hur vi kan hantera det. Så om ni är beredda att ta itu med er kognitiva dissonans, återkom och läs kommande inlägg!