Idag vaknade jag klockan 11 vid av ett sms. Det var Katja som undrade var jag var. Vi hade bestämt att träffas före elva för att snacka ihop oss inför en liveradiosänding vi skulle göra i Nordstan. Jag fick lite smått panik. Kastade mig i duschen, rafsade ihop mina anteckningar och sprang ut till spårvagnen. Möp. Nästa vagn om 14 minuter. Just det ja, söndag. Jag sprang tillbaka hem och slet åt mig min cykelhjälm.
Femton minuter och tre avhoppade cykelkedjor senare var jag på plats i Nordstan. Vi skulle börja sända om 20 minuter. Men Gunnar och Katja var på plats och på rekordtid samlade vi ihop vad som skulle göras, snackade ihop oss med teknikerna och blev utrustade med mikrofoner.
Men hur det än var gick det bra! Vi snackade astronomi i nästan en timme inför massor av åskådare plats och såklart våra lyssnare. Ska länka till programmet så snart det är upplagt på internet.
Nu ska jag äta pizzarester från igår. Frukost hanns inte med.
Efter att i förra blogginlägget ägnat mig åt mycket av Paris baksidor kommer här ett inlägg om dess framsidor! De flesta bilderna är tagna av Janina, några av mig.
Man kan äta baguette-och-te-frukost på franska balkonger!Man kan se konst på Louvren!Man kan se fina franska färger på fina franska fasader!Man kan sitta och vila på en trappa vid Seine!Man kan… göra som statyerna gör!Man kan sitta utanför Louvren med en reflektion av pyramiden i bakgrunden!Man kan stå vid fontäner och låta solen skina en i håret!Man kan hitta Edith Piàfs hus!Man kan vandra i vackra parker med vackra vänner!Man kan somna på trapporna vid Seine.Man kan beundra Eiffeltornet!Man kan kisa mot solen på Pont Neuf!Man kan se hägrar i Parc des buttes chaumont!
Så var jag hemma igen från Paris. Först och främst, innan jag säger något annat, så har det varit en fantastisk resa! Vi har ätit supergod mat, sett fantastisk konst på Louvren och Musée d’Orsay, vandrat i Montmartre och längs Seine, ätit svårsmälta baguetter i blå servetter, hört nunnorna sjunga i Sacré-Cœur, sett de sägenomsusade skorstenarna på Paris tusentals takåsar och druckit te på morgonsolbelysta franska balkonger med fina nya vänner. En underbar resa alltså!
Men Paris är en mångfacetterad stad. För lika fantastiskt som det är att inte kunna gå två meter utan att stöta på en legendarisk katedral eller fantastisk staty, lika mycket baksida finns det. Och jag gillar ju att prata om baksidor på den här bloggen, av nån anledning.
President Sarkozy bidrar inte direkt till en utveckling av landet åt det mer humana hållet.
Till att börja märks rasismen i Paris. När jag kom dit tyckte jag det kändes kul att se så många människor i olika färger, till synes sida vid sida på tunnelbanan och på gatorna. Men ganska snabbt syntes skillnader mellan dem. Renhållningsarbetare, chaufförer och framför allt vakter är nästan alltid svarta. Och vakterna i Paris är ofta beväpnade och ser hotfulla ut. Det blir som en ond cirkel, att om man inte hade en bild av svarta som farliga och våldsamma tidigare så får man det. Och vaktbolagen utnyttjar fördomarna genom att anställa svarta, som folk redan är rädda för. Känns sådär.
Det är också en stad starkt präglad av könsroller. Kulturen inte bara accepterar utan uppmuntrar en syn på kvinnor som i första hand varelser som ska vara attraktiva och tilldragande. Män förväntas betrakta kvinnor som sexobjekt, bokstavligen, vilket märks på gatorna. Ett idealt förhållande är mellan en äldre, rikare man, kanske 15 år äldre, och en yngre kvinna. Män skakar hand, kvinnor kindpussar varandra. Män kindpussar också kvinnor, och allt det här är ett avancerat spel där man genom kindpussarna bekräftar att kvinnan är attraktiv. Att inte kindpussa sin manlige väns fru är att säga att hon är ful och därmed en förolämpning. Det gäller både män och kvinnor.
Att leva som queer i Paris är inte lätt. Vi bodde tre nätter hos några vänner till Janina, en tjej och en transkille som lever ihop. De berättade mycket om hur starka fördomarna är. Ordet ”feminist” är bokstavligen ett skällsord, både för kvinnor och män. Fördomarna och rädslan för allt som inte är traditionellt straight och passar i könsmallarna gör att queermänniskor ofta umgås i slutna grupper. Vilket inte är så konstigt, eftersom risken att bli utsatt för våld och förtryck är så stor. Transkillen vi bodde hos berättade om ett hus i närheten där många icke-straighta bodde, som hade blivit attackerat av ett gäng som misshandlade, förstörde och rånade de boende. Han själv undviker gator och andra platser där många människor rör sig, och cyklar hellre runt stan än tar metron.
Jag blir så arg och ledsen. Det här är Europa, det är EU och det är dessutom en av EUs mest tongivande länder. Machokulturen bland männen är så utbredd att politikerna använder sina plånböcker snarare än sin retorik. Detta sprids vidare upp i EU. Medan queerfolk, lesbiska, transpersoner och folk som bara rent allmänt inte råkar passa in i de löjliga könsmallarna fortsätter att utsättas för våld och utfrysning.
Jag skulle gärna bo i Paris. Jag älskar den vackra arkitekturen, musiken och konsten. Men jag blir illa berörd av hur fördomarna härskar. Inte bara så att jag tycker det är jobbigt. Jag mår uppriktigt dåligt av det.
Men allt är inte sotsvart. De vi bodde hos driver en tangoförening som håller på med queertango. Dit kan man komma och dansa med vem man vill, utan att tvingas föra om man är man eller följa om man är kvinna. Man behöver inte ens vara man eller kvinna. Det är nästan så man får lust att börja dansa tango.
Imorgon klockan tjugo i tio lyfter ett plan från Göteborg till Paris. På det sitter jag och Janina. Vi är på väg till Paris!
Har aldrig tidigare varit i Paris, så jag ser så mycket fram emot att få komma dit! Paris i början av maj, liksom… Jag har lånat några guideböcker till Paris av Janina, så jag har tusen saker jag skulle vilja besöka. Vi kommer att vara där sex dagar, så vi kommer nog att hinna med en hel del, men det finns så galet mycket att se. Så det gäller att prioritera. Här är några saker jag skulle vilja besöka:
Eiffeltornet – såklart! Symbolen för Frankrike och det parisiska. Långa köer, har jag hört, men tråkigare ställen finns ju att köa på.
Louvren – hit har jag velat gå så länge jag kan minnas. Var tvungen att se om DaVinci-koden häromkvällen.
Jardin des plantes – som namnet till trots inte bara härbärgerar växter utan också djur. Ska vara ett av de vackraste områdena i Paris har jag hört.
Musée d’Orsay – Hit vill jag också gå! Hur kan så mycket spännande konst vara samlad i samma stad? Har ju ett tryck av van Gogh över sängen, så det är väl dags att se förlagan.
Notre-Dame – skulle jag aldrig förlåta mig för om jag inte besökte. Vill se både insidan och utsidan, spana efter Quasimodo och kolla in gargoylerna.
Katakomberna – skelett och dödskallar är ju alltid spännande. Katakomberna under Paris är legendariska, och jag har varit där flera gånger. I olika dataspel, visserligen, men man undrar ju hur de ser ut i verkligheten.
Cimetière du Montparnasse – Alternativt Pére LaChaise. Skulle vara spännande att se var Simone de Beauvoir, Sartre, Citroën och Baudelaire hamnade.
l’Etoile – alltså triumfbågen, place Charles de Gaulle.
Montmartre – med Sacré-Coeur, Moulin Rouge och allt det där!
Cité des Science et de l’Industrie – Ett stoooort tekniskt museum där man bland annat kan få se riktiga franska rymdraketer, som Ariane-raketen! Här finns också ett av världens största planetarier, samt la Géode, en 36 m stor glob där film projiceras på en sfärisk, 1000 kvadratmeter stor bioduk!
Och det här är bara en bråkdel av allt jag skulle vilja se!
Igår tjuvstarade vi festivalen med nån slags invigning i Nordstan. Mina uppgifter var att svara på frågor, leda folk rätt och vara allmänt behjälplig. Samt, såklart, att dela ut festivalprogram till förbipasserande. Och det är här det intressanta börjar.
Det är ett kapitel för sig, det här med att ställa sig på en gata med mycket folk, se glad ut och försöka få folk att ta material. Särskilt i en stor stad som Göteborg, där folk är vana vid att ständigt bli uppassade av abonnemangsförsäljare, elbolag och politiska partier. Det är nästan lite ångestfyllt, man vet ju själv hur det är att gå där, och se hur en välklädd snubbe från 3 spanar in en och förbereder att genskjuta ens promenad genom Centralstationen.
Nu står jag alltså där själv med famnen full av material, och med en lysande orange tröja med ett frågetecken på, samt texten ”Vetenskapsfestivalen Göteborg”. Det hade varit roligare om jag haft frågetecknet ovanför huvudet istället.
Hur som helst är det inte första gången jag delar ut material på stan. Ooooh no. Efter många år av att ha varit politiskt aktiv har man stått på oräkneliga gator och torg och delat ut tusentals flygblad, pratat med förbipasserande och talat i ett antal oberäkneliga ljudanläggningar. Men just det här med att stå på stan och dela ut flygblad är intressant.
Man hinner se så mycket av de känslor personerna man möter får under just den sekunden när man sträcker fram ett program och säger ”Ett program till Vetenskapsfestivalen?”. Vissa blir besvärade, rentav lidande, medan andra blir glada när de inser att jag inte försöker sälja nånting. Var femte person ungefär tar ett program.
Det är också en konst att dela ut material på stan. Man har inte mer än ungefär två sekunder på sig per person. Det får en att vilja prata snabbt. Men ord som ”vetenskapsfestivalen” är svårt att säga snabbt. Ska man dra ut på det så att det blir tydligt, och riskera att personen hinner gå förbi, eller ska man säga det snabbt, med risken att de inte hör vad man säger?
Man lär sig också vilka sorters människor det är lönt att fråga. De som går med elefantsteg och demonstrativt tittar åt ett annat håll, de låter man vara. Likaså de som tar långa omvägar. Folk som pratar i telefon, lyssnar på musik, pratar med varandra eller bär på tunga saker är också bra att släppa förbi. Äldre personer går ofta långsammare, och är lättare att hinna prata med, men blir också ofta arga. Igår blev jag utskälld av en äldre herre som tyckte vi förde oväsen och förstörde för folk i Nordstan.
Slutligen, vill man verkligen tvinga på folk saker på stan? Blir världen bättre av det? Det beror, vill jag nog påstå, på vad det är för saker. Vill man få folk att byta telefonabonnemang, eller marknadsföra sitt elbolag; njaä. Knappast. Vill man sprida politisk medvetenhet eller locka folk till Vetenskapsfestivalen. Tja, jo, det tror jag faktiskt. Men ett jävla jobb är det.
Det är konstigt det här med sömnbehov. Jag har läst att man som tonåring behöver mycket sömn, medan man som vuxen sedan har ett mindre sömnbehov. Men för mig har det varit tvärtom. När jag gick i gymnasiet sov jag som regel 6-7 timmar varje natt, och nu blir det ofta 8-9.
Det kan ju ha att göra med att man inte ska ta en buss till skolan vid halv sju längre, och alltså inte måste stiga upp så tidigt. Det är så svårt att veta, ska man tvinga sig upp tidigare, trots att man är trött och inte känner sig utsövd, eller ska man försöka sova ut och känna sig pigg?
När jag flyttade hemifrån första gången, till folkhögskolan i Kungälv, var det som att en ny värld öppnade sig. Jag hade alltid fått åka buss i flera timmar varje dag under gymnasiet, och nu plötsligt bodde jag på skolan, och vi började inte förrän klockan nio. Man kunde gå upp åtta, få god frukost och ta det jättelugnt fram till skolan började vid nio. Jag mådde så mycket bättre än innan, och blev knappt sjuk en enda gång det året. Så jag antar att för lite sömn inte är att föredra.
Kanske borde man se till att skärpa till sig med det där. Inte gå upp för sent. Inte lägga sig för sent. Det där löser väl sig så småningom när man får ett fast jobb.
Här kommer en diss som legat och grott i över tio år. Det är ett litet men delikat problem som man stöter på överallt i Sverige, i såväl gamla som nya byggnader. Och det handlar om toalettlås.
När man sitter på toaletten kollar man ju gärna en extra gång att dörren är låst, om man befinner sig t.ex. i skolan eller på jobbet. Men, i just den här situationen uppstår gärna en plötslig och återkommande förvirring och nervositet. På grund av en enkel orsak. Låset. Hur kan det vara så svårt att montera toalettlåsen rätt?
Det borde vara så enkelt. När dörren är upplåst visar den lilla rutan i låset vit färg. När man sen låser blir den röd. Men jag kan svära på att 30 % av låsen på toaletter i Sverige är tvärtom. Man låser, sätter sig, och ser sedan att låset visar vitt. Oro uppstår. Kanske jag inte låste ordentligt? Man lutar sig framåt för att känna på dörren, men når inte riiiktigt fram. Tankarna börjar komma. Ska man avbryta det man håller på med? Resa sig och känna på dörren (med de hygieniska risker detta medför)? Strunta i dörren och hoppas på det bästa?
Bilden ovan tog jag på Teater Aftonstjärnan härom veckan (med min dammiga mobilkamera). Dörren är låst, men den lilla rutan visar vitt. Det måste vara fler än jag som förvirras?
Detta är nog ganska solklart att betrakta som ett så kallat i-landsproblem. Men inte desto mindre ett irriterande i-landsproblem. Så här kommer en uppmaning till Sveriges toalettbyggare: Kolla en extra gång så att låset är rättmonterat när ni bygger nya toaletter! Och när ni ändå håller på, skippa pissrännan.
Jag berättade för exakt en månad sedan om hur jag försökt säga upp mitt medlemskap hos be2, en så kallad dejtingsajt. Sedan ungefär ett och ett halvt år tillbaka har jag trott att jag lyckats, men varje halvår upptäckt att nya summor dragits från mitt kreditkort. Läs historien här.
För två veckor sedan fick jag ett mail från be2 om att uppdatera mina kreditkortsuppgifter. Detta var precis efter att jag skickat ett antal mail till deras kundtjänst där jag bett dem om hjälp med att säga upp mitt medlemskap. På inrådan av en bekant lät jag bli att ge dem nya uppgifter. Men i morse fick jag besked att mitt ärende gått till inkasso. Jag fick kalla fötter och ändrade uppgifterna. Så nu har de dragit 450 spänn för fjärde gången, mot min vilja.
Såhär skulle jag vilja göra med be2.
Jag har skrivit till dem och bett om hjälp så många gånger under ett och ett halvt år, men aldrig fått nåt annat svar än automatiserade betalningsmeddelanden. Så nu har jag tröttnat. Håller på att fylla i en anmälan till konsumentombudsmannen.
Här kommer en ny diss! Precis som förra gången är den riktad mot en slags kroppslig åkomma. Dags för avsnitt 23 i Emanuel Dissar; Muntorrhet!
Det finns en rolig scen med Jim Carrey när han är muntorr, från Me, Myself and Irene. Tyvärr är den en återspegling av ett ganska jobbigt problem. För ett år sedan drygt började jag ta en medicin, där det på bipacksedeln stod en lista över vanliga biverkningar. Bland dem var ”muntorrhet”. Lite muntorrhet har väl aldrig dödat nån, tänkte jag då.
Men ganska snart insåg jag att det inte är helt angenämt att vakna på morgonen och känna känslan av sandöken i gommen. Vattnet på nattduksbordet hjälper en smula, men när det runnit ner i halsen är det lika torrt igen. Det känns som att något fastnat i munnen, men när man försöker svälja går det inte, för det finns inte en droppe saliv att svälja ner.
Dessutom luktar man illa. Enzymerna i saliven som ska bryta ner bakterier och grejer i munnen är ju så att säga frånvarande. Detta innebär som bonus att man lättare får karies. Jag har tuggat salivstimulerande medel och knarkat SB12 i ett år nu, men vänta bara! Om två månader är det slut med det! Moahahahaaa!
