Nej, jag blev INTE kidnappad!

I lördags hade vi den sista föreställningen (i alla fall i Göteborg) av Bathorys Monster, och i förvirringen under de efterföljande timmarna av nedplockning, städning och sittning glömde jag min mobiltelefon på Studenternas hus.

Detta var alltså under lördagsnatten. Under söndagen hade jag fullt upp med en skrivarkurs (med Christina Kjellsson!!) så jag hade inte tid att ta mig till Studenternas hus och leta upp telefonen. Men, vad som hände var att någon annan fick tag på den. För på kvällen blev en gäst jag hade, uppringd av Isabel, som i sin tur hade blivit uppringd av någon på mitt telefonnummer. Så jag lånade telefonen och ringde mig själv. En snubbe svarade, och trots att han pratade osammanhängande förstod jag att han hade hittat min telefon och ville lämna tillbaka den, och han förstod att jag var Emanuel och ville ha den tillbaka. Till slut var vi överens om att han skulle lägga den vid trappan i stora salen och att jag skulle hämta den morgonen därpå.

Bild-47

Men nära midnatt på söndagen knackade min granne Sara på min dörr och sa att mina föräldrar ringt upp henne och undrat om jag var kidnappad. Åh nej, tänkte jag, typiskt föräldrar. Men när jag väl fick tag på dem genom en lånad telefon visade det sig att killen jag tidigare varit i kontakt med hade ringt upp flera nummer i min telefonbok och pratat lika osammanhängande. Resultatet blev en allmän förvirring och oro i min bekantskapskrets. Till råga på allt hade snubben ringt upp mina föräldrar och sagt nåt i stil med ”Haha, jag har någons telefon!” och sen lagt på, så mina föräldrar blev oroliga och började ringa mina vänner, som i sin tur blev oroliga och försökte få tag på mig.

Nu har jag i alla fall hämtat upp telefonen och ordningen är återställd. Men det slog mig hur mycket kaos man kan skapa på kort tid genom att bara ringa med någon annans mobiltelefon. Vi har ett sånt komplicerat nät av trygghet omkring oss, i det att alla ständigt går att få tag på med sina mobiltelefoner. När det så uppstår en störning i trygghetsnätet, som att det går ut underliga samtal från en telefon och personen som har telefonen inte går att få tag på, går det på en enda eftermiddag att skapa totalt kaos.

Att inte gå att få tag på under en dag för några decennier hade förmodligen inte lett till någon jätteoro. Men vi är så beroende av att ständigt vara nåbara att en sån här grej kan få jättestora konsekvenser.

Sista chansen

Ikväll är det dags. Då spelar vi sista ”normala” föreställningen av vårt spex, Bathorys Monster (eller Vampyrjägarens Guide till Transsylvanien). Sen har vi en draeggföreställning på lördag, men den är lite speciell.

Nåväl, har du inte sett spexet är det alltså sista chansen! Det är en sjukt rolig föreställning, full av vampyrer, zombies, vampyrjagande österrikare, musik, dans, spänning, passion, erotik, skräck, uppstoppade hundar, fäktning, explosioner och strudel. Det finns fortfarande några biljetter kvar! SMS:a mig på 0702-769750 så bokar jag åt er! De kostar bara 50 kr om du är medlem i en studentkår, annars 100 kr.

van Helsing är mycket nöjd med sin Vampyrbekämparhjälm 1800®. Kollegan van Swieten är inte lika imponerad.
van Helsing är mycket nöjd med sin Vampyrbekämparhjälm 1800®. Kollegan van Swieten är inte lika imponerad.

Draeggföreställningen på lördag kan man också komma på, men den är speciell såtillvida att inte ens vi själva vet vad som kommer att hända. Alla kommer att spela varandra spratt, ensemblen, orkestern och dekor. Tanken är att vet man inte hur det ska vara egentligen ska man inte upptäcka vad som är påhittat i stunden, men för den som inte har sett föreställningen innan blir det nog ganska rörigt, och man förstår inte det roliga i att alla plötsligt börjar gapskratta.

Hursomhelst, sista chansen att se Bathorys Monster! Vi ses på Studenternas Hus (Götabergsgatan 17) ikväll kl 19!

Enceladus, det nya svarta

Dags för ett astronomiinlägg igen! Jag har börjat skriva lite för Populär Astronomi, och kan inte låta bli att dela med mig lite ur en spännande artikel jag håller på att skriva tillsammans med Katja Lindblom. Enceladus, en av Saturnus månar, har länge setts som en ganska tråkig och händelselös måne. Men nu har Cassini, rymdsonden som har kretsat runt Saturnus sedan 2006, hittat nya spännande grejer!

En konstnärs bild av ytan på Enceladus, med de "heta" sprickorna på sydpolen. Cassini och Saturnus i bakgrunden.
En konstnärs bild av ytan på Enceladus, med de ”heta” sprickorna på sydpolen. Cassini och Saturnus i bakgrunden.

Det verkar som om Enceladus kan innehålla ett hav av flytande vatten under ytan. Eftersom den är så liten (bara 750 km i diameter! Vår måne är ca 3500 km i diameter) och så långt från solen borde den ha kylts av och frusit för länge sedan, men tidvatteneffekter från Saturnus kan göra att den faktiskt värms upp inifrån, så att ett hav kan finnas under markytan.

Dessutom tittade Cassini nyligen närmare på de sprickor vid sydpolen som upptäcktes redan av Voyagersonderna för flera decennier sedan. Det visar sig att dessa sprickor sprutar ut någon form av iskristaller, vilket tyder på att det händer komplicerade saker under ytan! Man har även sett vulkaner på andra delar av månen.

I ljuset av detta kan man tycka att vår egen måne är ganska tråkig. Men det är tur att vi har den i alla fall. Utan den hade något mer avancerat liv förmodligen aldrig kunnat utvecklas på Jorden, men det är en annan historia som vi kan ta en annan gång.

Vinterambivalens

Jag har drabbats av ett svårt fall av vinterambivalens. När jag gick upp i morse och fick se att det låg ett nytt lager snö på marken tänkte jag att ”Nä, inte ännu mer snö! Tar det här aldrig slut?” Samtidigt känns det som att man inte riktigt får tänka så. Att man bör vara tacksam för varenda vinterdag man får 2011.

Jo, jag vet att 2010 var ett av de varmaste åren globalt sedan mätningarna började på 1870-talet, men det hjälper inte! Jag är trött på vintern! Blir överlycklig så fort jag hör fågelkvitter eller se snö som smälter längs vägkanterna. Detta trots att jag vet smältsäsongen på Grönland var 50 dagar längre än normalt och att Nuuk hade det varmaste året sedan 1873. Jag är trött på snö!

Snöigt hemma på Viks Ödegärde.
Snöigt hemma på Viks Ödegärde.

Moderna skräpmyter

Det slog mig igår hur många myter vi har runt omkring oss. Vi tänker oss att vi svenskar idag är ett upplyst folk som har koll på oss själva och vår omvärld, vad som är sant och vad som är påhittat. För några hundra år sedan handlade myterna om hustomtar som kunde hjälpa till på gården, barn som blivit bortbytingar med trollbarn och kvinnor som kunde trollkonster och därför skulle brännas på bål.

Sånt tror vi inte på längre. Däremot finns det många som tror att om man lägger en tand i ett glas coca cola över natten har den lösts upp på morgonen. Men de myter jag tänkte prata om idag handlar om sopor och skräp.

mytbilen

På ett sätt är det ganska logiskt att så mycket osäkerhet, förvirring och myter uppstår kring sopor och sopsortering. På ett väldigt konkret sätt tränger den sig bokstavligen in i våra hem och tvingar oss att ändra på vanor vi haft i hela våra liv. Plötsligt behöver vi inte bara tycka att nån annan ska göra något i miljöfrågorna (staten, Shell, Kina, osv) utan vi behöver ändra vårt eget beteende. Ska vi vara helt ärliga är väl inte sortering av hushållssopor den allra mest akuta miljöfrågan, men med det är inte sagt att det är oviktigt. Nåväl, vad finns det då för myter?

Myt 1: Soporna blandas ändå i sopbilen.
Wroooong. Moderna sopbilar har flera utrymmen och kan ofta lyfta fler återvinningsbehållare samtidigt och tömma dem i var sin behållare. Detta för att inte behöva köra flera gånger. Se bil(d) ovan.

Myt 2: Allt hamnar ju ändå i en hög på soptippen.
Mja. Ibland lagras sopor från hushållen på återvinningscentraler innan det forslas till återvinningsanläggningarna. Det är för att kunna samordna transporterna så färre mil körs. De blandas inte med varandra.

Myt 3: Det är bättre för miljön att bara elda upp soporna.
Detta är kanske den mest spridda myten idag, och den som är svårast att tala emot. Det finns tillfällen då det faktiskt är bättre att elda alltihop. Men dessa tillfällen är få. Om det är ett ensamt hus i norrländska vildmarken, där närmsta återvinningscentral är 40 mil bort, är det förmodligen bättre för miljön att bara elda avfallet. Men ser vi Göteborg som exempel, där vi har återvinningsanläggningar inom staden, är det betydligt mer resurseffektivt att sortera och återvinna.

Det är också skillnad på avfall och avfall. Tittar vi på metall, och särskilt aluminium, kostar det så ofantligt mycket mer pengar och resurser att utvinna ny aluminium än att återvinna, att det i princip alltid lönar sig med återvinning. Vad gäller biologiskt avfall/kompost är biogas hårdvaluta och bor man i en kommun med biogasanläggning är det inget snack om saken.

Sen finns det massa andra faktorer som påverkar. Har man ett litet gräddfilspaket som man skurar i fem minuter i varmvatten som värmts med direktverkande el hade det förmodligen varit bättre att elda det direkt.

Jag tror att det som regel alltid är bättre i längden att lära sig att ta hand om sin egen skit än att blanda alltihop och räkna med att ”det försvinner”. För det handlar om mer än bara det praktiska vid sorteringen.  Det handlar också om vårt synsätt. Vill vi fortsätta leva med en hög levnadsstandard måste vi lära oss att se det vi idag behandlar som avfall som resurser. Återvinningstekniken utvecklas hela tiden och om tio år kommer det att vara lönsamt att återvinna ännu mer av det vi idag kastar bort.

Referens i den här texten: Mats Lönngren, miljökonsult.

Skumma saker på gång…

Nya projekt på gång. Lite hemligt, men det handlar om sopor, det handlar om spel, och det handlar om riktigt skumma karaktärer.

punkerehmed

Ovan ser ni principskisser på tre av karaktärerna i projektet. Från vänster: Ahmed L. Svensson, Eremiten och Punkaren. Jag kommer inte att göra bilderna i slutändan, vi kommer att ha en riktig tecknare, men det är kul att skissa!

Stay tuned.

Vart tog var vägen?

Jag har tagit upp det här en gång tidigare, men jag kan inte låta bli att skriva om det igen. Lyssnade på Språket i P1 häromdagen, och där handlade en lyssnarfråga om var och vart. Lyssnaren sa att han hört en tilltagande hopblandning av var och vart, mest att folk sa vart istället för var men också var istället för vart.

I brist på passande bild lägger jag in en söt igelkott istället.
I brist på passande bild lägger jag in en söt igelkott istället.

Det jag tyckte var intressant var hur allas vår Lars-Gunnar Andersson svarade. Det handlar naturligtvis om distinktion mellan platsangivelse och riktningsangivelse (var är hen? – i Borås, vart åkte hen? – till Borås), men att unga människor mer och mer inte uppfattar distinktionen och låter vart ta över båda formerna och låta det funka som var. Han uttryckte det som att ”för människor under 25 idag finns ingen distinktion. Ordet vart täcker båda betydelserna och ordet var används i regel inte längre.”

Oj, har det gått så långt? Jag vill inte se mig som nån konservativ språkpolis, men i mina öron låter ”vart är bussen?”, så himla fel. Jag skulle köpa det om det var en rent dialektal form, men det låter… ja, ursäkta uttrycket, bonnigt.

Har jag blivit gammal? Jag är ju trots allt äldre än 25.

Om istället för på

Jag tänkte fortsätta på spårvagnstemat en dag till. Fast istället för musik på spårvagnen ska det idag handla om musik OM spårvagnen.

Min vän Emma Lilliestam, pianist och sångare i mitt gamla band Gräsrotsorkestern, skrev låten ”Stombuss 17”, en slags kärleksförklaring till 17-bussen här i stan. Såhär lät den i Gräsrotsorkestertappning från 2008:


Gräsrotsorkestern spelar på Orust 2008.

Men nu börjar jag glida ifrån ämnet här, det var ju spårvagnar det skulle handla om. Jag har länge tänkt skriva en spårvagnsvisa, och häromkvällen fick jag faktiskt tummen ur. Den ska filas på en del, men här kommer texten och en snabbinspelning!

Klicka här för att lyssna!
Spårvagnsvisan

vad gör man när man har bråttom och måste ta sig till Tynnered?
när man inte har något körkort, ingen cykel eller moped
jo, då är enda alternativet, när det är bråttom och gäller livet
att åka med linje 8 när den går ifrån Angered

du skyndar dig in på vagnen och hoppas det ska gå fort
men så inser du att i farten har du glömt ditt månadskort
dörrarna hinner stängas
och du får stå där och trängas
med studenter och pensionärer som är på väg till en annan ort

du får sätta dig ner i knät på en dam som är lätt bastant
och i sätet brevid, en orakad man med lustig deodorant
och en bratkille med en dator
en gammal tant med en rullator
som står i vägen när du krånglar dig mot en plats som verkar vakant

men när du fått dig ett eget säte så känns det ganska bra
och du tänker att linje 8 faktiskt kan va bra att ha
trots svett och deodoranter
rullatorer och gamla tanter
så sitter du tryggt i sätet och vet precis vart du ska

men när du börjar att slappna av och faktiskt uppskatta Västtrafik
så tittar du fram i vagnen och drabbas utav panik
för nu kommer kontrollanterna!
göm dig emellan tanterna!
med käppar och varsin korg, och hoppa av vid Frölunda Torg

men kontrollanterna hinner före, du får betala 1200 spänn
och du vet inte vad du har hamnat eller hur du ska ta dig hem
men varför ska man va sniken?
det är den värd, kollektivtrafiken!
och fastän Västtrafik saknar nåd kommer alltid spårvagnen va din vän

Avslutningsvis en gammal spårvagnsbild på Gräsrotsorkestern.

Bild-1

Dragspelare på spårvagnen

Häromdagen tog jag spårvagn 3 från Majorna till Vasastan. På Järntorget klev det på en man med ett dragspel. Han hann inte ens ta sin första ton innan föraren i högtalarsystemet vänligt men bestämt förkunnade att det var förbjudet att spela musik på vagnen.

Mannen valde dock att inte lyssna på det örat, utan började spela. Till min förvåning spelade han den absolut bästa version jag nånsin hört av ”If i was a rich man” (ur musikalen ”Spelman på taket”). Jag kunde inte sluta lyssna, det var nästan så jag glömde gå av vagnen. Jag tycker mig ha hyfsad förmåga att avgöra när en musiker kan sitt instrument, och den här killen visste verkligen vad han gjorde.

2010-05-043-1

Som tur var kom jag i ändå ihåg att hoppa av vid Vasaplatsen. Jag insåg att om han spelat på en scen hade han fått stående ovationer. Det enda han fick nu var en högtalarröst som bad honom vara tyst innan han ens börjat.

Det finns många åsikter om musiker på spårvagnar, på torg, och så vidare. Det togs ett beslut i Göteborg för några år sedan om att gatumusik skulle förbjudas. Jag vet inte exakt hur det formulerades, men tyst har det blivit. De enda man brukar höra är en trumpetare och en dragspelare precis på övergångsstället mellan Drottningtorget och Centralen, men där har man alltid så bråttom, så man hinner aldrig stanna för att lyssna.

Jag blir glad när någon spelar nåt bra på spårvagnen. Det finns säkert riktigt kassa musiker också som knappt kan spela, men de har jag som tur är inte råkat ut för än. Vad jag däremot vet är att jag har haft fantastiska upplevelser av gatumusiker i andra städer än i Göteborg. Städer där man uppmuntrar folk att spela. Att gå längs Karl Johan i Oslo eller Strøget i Köpenhamn är kan vara helt otroligt.

Vad tycker ni?

Normer

Normer. Det är ett sånt där ord som betyder väldigt olika saker beroende på i vilket sammanhang det sägs. I progressiva sammanhang, som bland feminister och politiskt medvetna människor i allmänhet, är det ofta ett negativt ord. En norm betecknar där något negativt, något man bör motarbeta. Något som tas för givet av allmänheten och som förtrycker alla eller en viss grupp människor. Att våga förkasta normerna ses ofta som något obestridligt bra.

I andra sammanhang är normer något positivt. Jag har inte läst mycket psykologi, men i den kursen jag läste användes normer i positiva ordalag. Jag, som är inskolad med normer som något negativt, hade svårt att vänja mig. Föreläsaren hade också svårt att förstå när jag försökte förklara att normer i mina öron var något negativt.

Bilden snodd från https://intersektionellsolidaritet.wordpress.com
Bilden snodd från https://intersektionellsolidaritet.wordpress.com

I psykologikursen var inte normer något som hindrade eller förtryckte människor. Tvärtom. Där såg man det som en grundläggande social byggsten att bygga upp normer som gjorde att ett samhälle fungerade. En norm där kan t.ex. vara att man inte slår ihjäl någon för att ta hens mat, att man tar hand om sina barn, att man hjälper varandra och så vidare.

Efter den här insikten kan jag ibland irritera mig på att ordet normer används så slarvigt inom t.ex. feministiska och queersammanhang. Det är skillnad på att ifrågasätta normer och att förkasta normer. Jag ifrågasätter gärna alla möjliga företeelser i hur vi lever tillsammans, men bara för att det är en norm behöver det inte betyda att den bör brytas. Det beror helt på vad den säger.

Jag håller på att läsa en jätteintressant kurs i genusteori, så det kommer nog bli en del fler inlägg på det här temat framöver…