Piiip – AAAaahhhrrrghh!

En sak jag funderat ganska mycket på till och från är hur folk reagerar på plötsliga överraskningar. Inte stora överraskningar, som att vinna på lotto eller att plötsligt bli sjuk, utan små överraskningar, som plötsliga ljud.

Det är få saker som kan få folk så spontant ilskna som plötsliga höga ljud. Det har man märkt efter många år som ljudtekniker. Det är som att ett plötsligt högt ljud, som ett för starkt instrument eller en rundgång, bryter ner den där ytan av acceptans och artighet hos människor, och de brister ut i ilskna grimaser och börjar gorma och skrika. Och jag tror inte det är medvetet, utan nån slags ryggmärgsreaktion.

arg_tant

Nog för att det är obehagligt och man kan bli rädd, men det är vid få andra tillfällen som folk reagerar på samma sätt. Den enda situation jag har märkt som kommer i närheten är om man t.ex. trampar hårt på någons tår eller råkar skada någon fysiskt så det gör ont.

Som ljudtekniker händer det att man ropar att ”OK, jag ska testa ljudnivån nu så det inte är för högt, var beredda på att det kan låta”. Sen testar man, det är för högt, och folk börjar skrika på en. Och det är verkligen inte meningen att skrämma folk, men testar man inte finns det inget sätt att avgöra hur högt ljudet kommer att bli när det verkligen gäller. Samma sak brukar hända när det blir rundgång. Och det är också obehagligt såklart, men det är aldrig teknikerns mening att rundgång ska uppstå, det är något man försöker undvika till varje pris. Oftast beror plötslig rundgång på att någon på scen råkar hålla mikrofonen för nära en högtalare, utan att teknikern hinner reagera i tid för att dra ner volymen. Ändå får man ta emot mängder av ilskna blickar och rop.

Det här är bara en liten tankeställare. Ljudtekniker blir ofta utskällda mer än nödvändigt, och det kan vara ett otacksamt jobb. Jag står i regel på scenen oftare än sitter vid ljudbordet, och märker att publik såväl som artister gärna skyller både det ena och det andra på teknikerna. Och det kan vara lockande, men jag har nog aldrig varit med om att en tekniker har gått in för att jävlas.

EMANUEL DISSAR – del 19: Konstgjorda sötningsmedel

Dissdags igen. Idag är det fredag och många kommer säkert att köpa litervis med läsk till kvällens ”fredagsmys” (ett ord som jag är mer än lite kluven till). En del av den här läsken kommer förmodligen vara av light-typ. Men hör och häpna, det är just dessa lightdrycker och deras konstgjorda sötningsmedel som blir mottagare för dagens diss!

Lightdrycker är som vanliga läskedrycker, fast med sockret utbytt mot konstgjorda sötningsmedel, t.ex. aspartam, sukralos eller acesulfam-k. Man köper dem för att kunna häva i sig läsk utan att få dåligt samvete för alla kalorier som finns i vanlig läsk (och kalorier, hur många vet egentligen vad kalorier verkligen är?). Det vanligaste konstgjorda sötningsmedlet är aspartam, som finns i t.ex. Coca-Cola Light och Coca-Cola Zero (som för övrigt är ett perfekt exempel på hur man utnyttjar könsroller för att marknadsföra två i princip identiska produkter till kvinnor respektive män).

cocacolalightnew_se_sv_108457239

Men vad händer när vi får i oss dessa konstgjorda sötningsmedel? En effekt är att kroppen tror att den får i sig energi, eftersom det smakar som socker men inte är det, vilket leder till en kemisk obalans. Ett konkret resultat är att vi blir hungrigare och äter mer (Erlandsson-Albertsson, 2000), något som snabbmatsrestauranger och liknande har full koll på.

Men den största anledningen till att jag vägra dricka lightdrycker är en annan. Nämligen smaken. Jag tycker verkligen inte att det smakar gott. Det smakar konstgjort, kemiskt och lämnar liksom en önskan av att dricka nåt riktigt istället. Och visst är ”vanlig” läsk med massa socker onyttigt, men jag dricker väldigt lite läsk och när jag väl gör det vill jag ha the real thing, inte hinka i mig litervis av nån konstgjord ersättning.

Solvägen

Jag hörde på radio igår om en holländsk uppfinning som kallas för ”solväg”. Det började som en idé till en tävling om nya uppfinningar med positiv miljöeffekt, och har nu förverkligats och blivit till ett pilotprojekt där vägen testas på en cykelbana norr om Amsterdam.

Scott Brusaw, en av uppfinnarna.
Scott Brusaw, en av uppfinnarna.

Det handlar om en väg som tar vara på solljuset och genererar el av det. Ytan är av skrovligt glas med stark friktion, och under ytan sitter optiska linser som koncentrerar solljuset ner till små effektiva solceller som genererar en ström. Enligt planerna ska 70 kvadratmeter av vägen kunna försörja ett konventionellt hushåll med elektricitet. Tanken är att på sikt ta fram en väg som ska kunna försörja fordonen som kör på den.

Det låter ju som en våt dröm för oss miljönördar. En väg som genererar hållbar energi åt fordonen som kör på den! Tänk er elcyklar som med hjälp av induktion från vägbanan kan drivas hur långt som helst i höga hastigheter! Tänk er kärn- och kolkraftverk som får läggas ner eftersom det är så mycket billigare att producera el från solvägar!

Nu ska vi inte ropa hej för tidigt här. Men det är en intressant uppfinning. Man kan dock fråga sig hur den skulle funka här i Göteborg, som inte är känt för att ha maximalt antal soltimmar. Å andra sidan skulle den kunna göra underverk i Spanien, Grekland eller varför inte i Chile!

Vad gör man med tiden?

Nu när jag tagit mitt examen och gått färdigt min utbildning så är jag på papperet arbetslös. Har till och med varit på Arbetsförmedlingen och fått ännu fler papper på att jag är arbetslös. Och när man är arbetslös borde man ha en väldig massa tid över, inte sant?

Jo, jag antar att man har det. Och man gör olika saker med tid. Har pratat med flera vännner om det där på sistone, vad man gör med sin tid när man inte har ett fast schema. Vissa går bara och drar. Andra reser bort. Andra blir deprimerade. Andra vilar sig. Många har tråkigt.

maltidsordning

Det är konstigt det där. Jag har inte haft tråkigt sen jag var i 12-årsåldern tror jag. En del tid när man är arbetslös får man ju ägna åt att söka jobb, vilket jag gör. Men ska man vara ärlig tar det inte SÅ lång tid varje dag. Har sökt fem jobb senaste veckan. Sen har man ju den här förmågan att engagera sig i ideella föreningar, vilket tar betydligt mer tid. Speciellt nu i spexföreställningstider. Och så är det ju andra projekt på gång; ett sopsorteringsbrädspel, en skivinspelning, en diktsamling och diverse andra grejer.

Summan av kartdemumman: När ska man ha tid att ha tråkigt?

Jag läste att det är viktigt att ha tråkigt ibland. Det kanske jag borde tänka på. Fast det är faktiskt roligare att inte ha tråkigt…

Det värsta med att ha roligt när man är arbetslös är att man inte tjänar några pengar.

Fula fiskar

För några år sedan blev började en ”ny” fisksort bli populär i svenska mataffärer. Pangasius, eller hajmal, är en odlad vitfisk från Vietnam. Den exporteras från Asien till hela världen, där den säljs billigt i frysdiskarna.

I början hörde jag mycket positivt om fisken. Den odlades hållbart i stora dammar, med husbåtar som körde runt på dammarna och fiskade upp den vuxna fisken, filéade och förpackade direkt på husbåten. Det lät bra tyckte jag, effektivt och utan onödiga transporter. Och god är den också.

Pangasius_Bocourti_Basa_

Men så i höstas avslöjade Världsnaturfonden att produktionen inte var så bra som den utgav sig för att vara. Hajmalen föddes upp med fiskmjöl från annan fisk, framför allt mängder av ansjovis som är en viktig matfisk för lokalbefolkningen. Denna överfiskas i området och hotas av utrotning. För att maximera hajmalens tillväxttakt får de stora mängder fiskmjöl, vilket gör att de inte kan tillgodogöra sig allt, utan mycket blir enbart fiskbajs i de stora dammarna. För att fiskarna inte ska dö av sjukdomar i den här miljön har man mängder av antibiotika i vattnet.

När detta kom fram rödlistade Världsnaturfonden hajmalen, och uppmanade folk att sluta köpa den. Men den vietnamesiska regeringen blev sur och hotade med att slänga ut WWF ur landet. Resultatet blev att WWF drog tillbaka rödlistningen och istället klassade fisken som ”på väg mot hållbar produktion”.

Så nu vet man inte riktigt vad man ska tro. Man ska nog vara försiktig med att köpa hajmal. Vietnamesiska myndigheter har lovat att öka andelen miljöcertifierad hajmalsodling, men det återstår att se hur väl det går. Man kan ju hålla tummarna.

Fiskodling, förresten. Vilket konstigt ord.

Du är skyldig mig apor!

Håller äntligen på att bli frisk från den här attack-förkylningen. Ingen feber alls idag eller större delen av gårdagen. Puh. På tiden.

Jag är en sån där person som tycker det är roligt med felskrivningar av alla slag. När T9 kom till mobiltelefonerna kunde jag skratta ihjäl mig av alla missa det kunde bli. ”Anna” kunde t.ex. bli ”bomb”, och en gång när jag skulle skriva ”Jag saknar dina fingrar” blev det ”Jag saknar egna fingrar”. Och vi är många som skrivit att vi är upptagna ikväll för att vi måste skugga. Eller klassikern – ”Jag räknar dig.”

Men just som man trodde att det inte kunde bli roligare kommer iPhone och andra nya ”smarta telefoner”, med sina inbyggda automatiska stavningsförslag! Det kan bli totalt helgalet! På sidan damnyouautocorrect.com finns helt absurda meddelanden som folk skickat av misstag. Vad sägs om följande exempel?

Nästan så man har lust att skaffa en iPhone bara för stavningsfunktionen!

Something compleeeeetley different!

I förrgår var det premiär och igår galapremiär. Det hela avlöpte mycket lyckat och jag tycker vi kan vara mycket nöjda med vår föreställning! Dock har jag själv råkat ut för en kraftig förkylning med halsont och feber och snuva och hosta och fan och hans moster. När föreställningen var slut igår kunde jag knappt stå på benen, så jag var tvungen att avböja den förestående galamiddagen och åka hem och lägga mig istället.

Men men, nog om spex och sjukdom. Jag hittade följande lilla sång när jag bläddrade runt bland mina inspelningar. Gjorde den i november-december nån gång tror jag, och sen hade jag glömt bort den.

Klicka här för att lyssna!

Texten:

det finns dom som tycker synd om afrikanerna
och dom som utnyttjas och skjuts av talibanerna
och dom som slutar som ett lik
i en Stadium-fabrik
och dom fattiga, förledda narkomanerna

det finns dom som tycker synd om alla minkarna
på tanterna med smyckena och drinkarna
om alla stackars djur
som får trängas i en bur
för att slaktas och bli slaktavfall i hinkarna

det är så lätt att tryckas ner
av allt utsatthet man ser
men den utsatta, ja, det är faktiskt jag!

det finns dom som skyller allt på islamisterna
på dom religiösa fundamentalisterna
på rabbinerna och prästerna
på mullorna och mästarna
det finns dom som skyller allt på terroristerna

det finns dom som skyller på förenta staterna
på dom odemokratiska byråkraterna
på dolda protokoll
övervakning och kontroll
det finns dom som skyller allt på moderaterna

det är så lätt att föreslå
nån som man ska skylla på
men den skyldiga, ja, det är faktiskt jag!

det finns dom som skyller allt på kommunisterna
dom förljugna och korrupta leninisterna
med sin sjuka affektion
för nån antik revolution
det finns dom som skyller på kollektivisterna

det finns dom som skyller allt på Peter Eriksson
på Lars Ohly, Gudrun Schyman och Maud Olofsson
på politiska fraktioner
statliga institutioner
det finns dom som skyller allt på Jimmie Åkesson

det är så lätt att föreslå
nån som man ska skylla på
men den skyldiga, ja, det är faktiskt jag!

det finns dom som sätter hopp till militärerna
eller dom glammiga välgörenhetskonsertena
eller kraftigt sänkta priser
eller fler kravallpoliser
eller dom marknadsekonomiska affärerna

det finns dom som sätter hopp till sina böner
om allt från lyckligt liv till höjda löner
dom sätter allt sitt hopp till Gud
till hans ord och tio bud
det finns dom som sätter hopp till gudasöner

det är så lätt att välja ut
vem som ska rädda allt till slut
men räddaren, ja, det är faktiskt jag!

Ikväll smäller det!

Med 38 graders feber, en hals som känns som om jag shottat en igelkott, och en outtröttlig entusiasm, kommer jag om några timmar att bege mig till Studenternas hus för bevittna och delta i årets största kulturhändelse! Nämligen spexet Bathorys Monster! Ja, jag vet att jag tjatar. Men det hade ni också gjort om ni visste hur jävla bra det kommer att bli! Premiären är som sagt ikväll, men vi spelar hela februari.

Turkiska vampyrjagande ninjaspioner!
Turkiska vampyrjagande ninjaspioner!

Boka biljetter nu på den här länken! Det kostar bara 50 kr om du är student (och medlem i en studentkår), annars 100 kr. Här kommer lite av vad du missar om du inte köper biljetter!

Bathorys Monster

eller Vampyrjägarens guide till Transsylvanien

Ett spex om skräck, krås och ond bråd död.
Året är 1755. I Östeuropa har en vampyrhysteri utan dess like blossat upp. I upplysningens anda skickar ärkehertiginnan av Österrike-Ungern sin högst personlige livläkare för att utreda och avfärda vad de tror är blott vidskepligheter. Detta är den absolut sanna historien om hur det utspelade sig. Blodbadande grevinnor, gotisk dödspoesi, vampyrninjas och evig kärlek väntar den som vågar sig till Transsylvanien med Filsofspexet!
bathoryaffisch
Biljetter 100 kr
50 kr för kårmedlemmar eller med student11-kupong
Föreställningar av ”Bathorys Monster” ges som följer:
4 februari kl 19.00 – urpremière
5 februari kl 18.00 – galapremière
12 februari kl 18.00 – spexföreställning
19 februari kl 18.00 – spexföreställning
25 februari kl 19.00 – föreningsföreställning
26 februari kl 18.00 – dræggföreställning
Samtliga föreställningar ges å Lingsalen, Studenternas hus, Götabergsgatan 17.

Varför gör man sånt här egentligen?

Den senaste veckan har jag kommit hem efter tio i princip varje kväll, ibland efter midnatt. Har varit totalt slut och vrålhungrig varje gång. Nu har jag lyckats dra på mig nån slags förkylning också. Ändå fortsätter jag med de här tokigheterna.

Vad är det med spex som gör att man i princip offrar resten av sitt liv för att hålla på med det? Vi har premiär imorgon fredag, och det är fortfarande en del kvar att göra på föreställningen. Men vi har hållit på sedan i september. Tänka sig. Fem månader av hårt arbete, för några få föreställningar på Lingsalens scen i februari. Det är konstigt hur man prioriterar. För jag menar, det är ju faktiskt värt det! Det är bland det roligaste jag någonsin varit med om! Men också något av det jobbigaste. Tar man 50 människor, ger alla unika ansvarsområden, delar upp dem i olika arbetsgrupper och tillsätter nån form av hierarki blir det… ja, det blir tufft. Men när det lyckas… då är man på nåt sätt det här med livets mening på spåren, känns det som.

bathory3

Ni som läser det här, och vill veta vad det är som har upptagit större delen av min vakna tid den senaste tiden, kom och se oss. Det blir vampyrer, zombies, flintlåspistoler, explosioner, kärlek och hat, passion, erotik, dans, musik och sjukt mycket humor! Jag kommer inte vara med på scenen i år, men har skrivit mycket av låtarna och sångcoachat ensemblen. Boka biljetter här! På länken kan du också läsa mer om handlingen.