Författare • Vissångare • Miljövetare
…är precis vad jag har varit den senaste veckan. Fast inte i egenskap av student i första hand. Vad jag gjort där är aningen hemligt än så länge, men lär komma fram så småningom.
Uppsala är fint. Inte minst på vintern. I brist på avslöjandet om vad det var jag gjorde där kommer här lite fina foton jag knäppte i den snöiga staden.
Nu reser jag till Uppsala för att skriva, och stannar där några dagar. Kommer inte att ha tillgång till internet, så bloggen kommer att vara tyst fram till söndag ungefär, då jag borde ha kommet hem igen. Det kanske den mår bra av, för övrigt…
Under tiden får ni några anagram att klura på. Vad döljer sig bakom följande ordkombinationer?
Terapicentret
Egoisterna medverkar
Reptilkofta
Roade tarmen
Tapiren är svett
Etta ritar pip
Demokratins krater
Claes’ romantikoreda
Intimfiskets initiativ
Tapir i mjölet
Det är kul med anagram! Ha det bra så länge.
Ett tips om ni mot förmodan skulle sakna att läsa nya fåniga inlägg på den här bloggen varje dag är att lyssna på senaste numret av Slottspod (astronomiradioprogrammet som jag är med i), som är riktigt trevligt och intressant, om jag får säga det själv! Handlar om infångad antimateria, mikrober på Mars och lite annat smått och gott. Klicka här för att lyssna.
Hej så länge!
Det finns en samling människor som utövar någon form av konstig kraft på mig. Det rör sig om ett visst band som kallar sig Cirkus Miramar. Ända sedan jag hörde dem för första gången i en bärbar CD-spelare på en buss på väg hem från Nösnäsgymnasiet när jag var 16 år. Detta trots att de höll på att göra mig döv, eftersom CD-spelaren var inställd på högsta volym och det första jag hörde var introt till Turkisk Konfekt…
Jag har säkert varit på mellan 20 och 30 konserter med dem det senaste decenniet. Och jag kan inte förklara varför. Det är inte så att de är extremt musikaliskt tajta, eller skickliga. En del spelningar kan vara ganska orepade. Men det är något som gör att jag bara inte kan hålla mig ifrån dem. Spelningen på Café Dubbelgöken i lördags var inget undantag.
Och det är många med mig som delar denna fascination, eller rentav trollbundenhet, för det fenomen som är Cirkus Miramar. Som gjort att vi väntat tålmodigt i tio år nu på skivan som kommer att vända upp och ner på hela världen; Heliopoetica.
Foton tagna av mig på Café Dubbelgökens säsongsavslutning, 27 november 2010.
Jag börjar så smått bli färdig med mitt examensarbete, som går ut på att jag ska ta fram en idé på utbildning om energiproduktion inom jord- och skogsbruk, för naturbruksgymnasier. Det ni. Bland annat har jag gjort en enkätundersökning bland alla elever på skolan som jag jobbar för. Längst upp i formuläret fick eleverna ange årskurs, inriktning, och… kön.
Eftersom jag är intresserad av genusteori och dessutom drar lite åt det queerfeministiska hållet bar det mig emot att bara ge dem två alternativ att välja mellan; tjej eller kille. Så jag lade till ett tredje: annat. Vid det här laget har jag lärt känna så många människor som uppriktigt inte vill eller kan definiera sig som det ena eller andra, så jag tänkte att en eller ett par sådana personer rent teoretiskt skulle kunna befinna sig på Naturbruksgymnasiet Nuntorp.
Kanske borde jag inte blivit förvånad när jag fick tillbaka enkäterna och såg att ungefär 10% av eleverna definierat sig som ”annat” än kille eller tjej. Nu tolkar jag inte det här som att just dessa gymnasielever är extraordinärt upplysta, queera eller ifrågasättande, utan förmodligen för att de tyckte det var ett skoj alternativ. Många skrev också i ”egna kommentarer”-rutan och undrade vad jag menade med ”annat”.
Så även om eleverna mest skrattade åt det tror jag att det finns en poäng med att 16-18-åringar stöter på just ett sådant alternativ i en seriös enkät. Någon av dem kanske, kanske rentav var ärlig när hen fyllde i rutan.
Jag läste en artikel idag om att en jakt efter en radioaktiv mus i full gång i USA. Tydligen är det i området kring den gamla kärnvapenanläggningen Hanford i delstaten Washington som grundvattnet kontaminerats med högradioaktivt avfall (eller avfall som avger joniserande strålning, om man ska vara vetenskapligt korrekt, och ibland ska man ju det). Nu har man hittat radiaktiva muslortar, vilket tyder på att en radioaktiv mus är på fri fot.
Tidigare har man även hittat en radioaktiv kanin på området, som fick avlivas. Musen har man dock inte hittat, och jakten fortsätter.
Hanford ligger sydost om Seattle och fungerar idag som kärnavfallslager. Två tredjedelar av USAs radioaktiva avfall lagras här. Området är så radioaktivt kontaminerat att inblandade forskare menar att det aldrig kommer att kunna renas.
Som ni säkert förstår så är den här musen inte nån säkerhetsrisk, förutom för sig själv och eventuella katter. Om den inte får för sig att bygga bo i en vägg bredvid nåns huvudkudde förstås. Hur som helst är det här inte nåt seriöst hot, men det är inte varje dag man läser om jakt på radioaktiva möss!
Okej, alldeles för mycket är kanske att ta i. Men det är ett gäng engelska ord som det har gått extrem inflation i det senaste året. Några har varit med ännu längre. Vi börjar listan bakifrån.
Plats 5: Make sense
I det här fallet finns det faktiskt en stor poäng med att använda uttrycket! Det finns nämligen ingen bra svensk motsvarighet! Vad säger man, ”hänger ihop”? ”spelar roll”? Hur som helst används det mycket (även av undertecknad) i brist på fungerande svensk motsvarighet.
Plats 4: Spoiler Alert
Något av en bubblare. Har samma funktion som det tidigare ”Surprise!”, som också används parallellt. Ett något nedsättande, något humoristiskt sätt att avslöja något som lyssnaren med stor säkerhet borde kunna räkna ut själv. Exempel: Hon knackade på dörren till kårhuset mitt i natten, men *Spoiler Alert* det var ingen där!
Plats 3: Fail
Fail är inte särskilt nytt, men håller sig kvar på en stark tredjeplats. Både som verb och substantiv, trots att det egentligen är ett verb. Det roligaste med ordet är att det uttalas likadant som norskans ”feil”, vilket var väldigt skoj, upptäckte jag, när jag bodde i Norge en kort period häromåret! ”Fail” används desstuom flitigt ihop med nästa ord, som är…
Plats 2: Epic
Nu börjar det närma sig. Allt ifrån små söta gnagare till intergalaktiska rymdkrig kan vara epic. Används ofta ihop med Fail, vilket blir skumt, eftersom fail är ett verb. ”Epic fail” betyder således ”episk misslyckas”. Hmm. Fail.
Plats 1: Awesome
Inte heller ett nytt ord, men det har gått som en raket och används nu i var och varannan mening. Ofta med stavningsvarianter som Awezoom eller Azum. Det är ett ord som liksom känns starkare och mindre oförstört än några andra svenska eller engelska motsvarigheter. Tufft? Nää. Coolt? Såååå 1900-tal.
Tionde avsnittet av Emanuel Dissar, och här kommer en diss som jag faktiskt tycker är viktig. Allt det där med att spotta på gatan och äckliga pissoarer som tidigare avsnitt har handlat om är ju lite småkul, men den här gången handlar det om nåt som känns ganska relevant.
Jag vet inte om man ska kalla det för trend. Eller norm. Eller kanske bara företeelse. Men det har hållit på ett par år, och det känns som det just nu är på väg att eskalera. Det jag pratar om är tendensen att inte svara. Att inte svara på mail, på brev, på sms, tilltal, och så vidare. Det här är en ganska abstrakt diss, men jag ska försöka förklara.
Det gäller både offentliga personer, som anställda på företag, kommunen, arbetsförmedlingen, universitetet, olika förbund, osv (dvs folk som har som yrke att svara dig när du kontaktar dem) och privatpersoner. Det kan röra sig om ett mail man skickat eller ett meddelande man på annat sätt lämnat. Trenden är i alla fall att man låter bli att svara.
Jag håller som sagt på med min mastersexamen, och hindras för tillfället av att jag inte får in enkäter från en skola som lovat att dela ut och samla ihop dem (bland lärarna). Min vän Agnes försöker få kontakt med sitt jobb, ett antal företag, och ett studieförbund. De svarar inte. Jag har försökt få tala med kontaktpersoner på alla möjliga ställen det senaste, men får inga svar. Dejtingsajterna har jag redan tagit upp, man mailar och mailar och… inga svar. Samma sak med privatpersoner. Räkningar man skickar. Frågor. Hälsningar.
Vad är det som gör att det numera verkar vara en norm att inte svara? Att man inte anser sig behöva bry sig om någon som kontaktar en?
Kan det vara det ständiga informationsbruset som hela tiden växer omkring oss? Vi kan inte gå 50 meter i stan utan att någon försöker sälja oss ett elavtal eller trycka en gratistidning i hande på oss, vi blir uppringda dygnet runt av telefonförsäljare, 90% av den mail vi får är spam och alla i hela världen tycks vilja ha vår uppmärksamhet. Kanske är det inte så konstigt att vi slutar svara. Kanske utvecklar vi en slags diskret apati bakom vår mask av aktivitet och ökande engagemang.
Det finns två huvudlösningar som jag ser såhär spontant. Det ena är att vi blir bättre på att skilja meningsfulla saker från meningslösa. Det andra är att vi faktiskt försöker göra något åt den overload av information som sköljer över oss hela tiden. Mycket av den är tämligen meningslös. Det är lättare sagt än gjort, men jag tror att det kan vara en nödvändighet om människan vill fortsätta vara hyfsat mentalt stabil.
Nu lämnade jag kanske spåret här. Dagens diss gäller alltså normen/trenden att inte svara. Det tycks som att vi idag har oändliga möjligheter till kommunikation, men det blir svårare och svårare att faktiskt få kontakt.
Ny vecka, ny måndag och här kommer en ny diss! Den här gången är det inte fråga om någon stor företeelse, utan en liten men irriterande detalj. Nämligen den skyhöga anmälningsavgiften till Göteborgsvarvet.
Jag älskar att springa, och 2009 hade jag turen att få ta över en väns startnummer i Göteborgsvarvet, ett halvmarathon (enligt uppgift världens största) på 21 km. Det var oerhört kul, även om tårna mådde lite sådär ett par dagar efteråt… I slutändan gick jag i mål på ca 1 h 40 min, vilket jag kände mig nöjd med.
2010 hade jag en teaterpremiär på dagen för varvet, men jag tänkte att 2011 ska jag bannemej vara med! Så i somras, medan det fortfarande gick att anmäla sig, tog jag kontakt med arrangörerna. Döm om min förvåning när jag fick reda på vad det kostade att vara med; mellan 495 och 695 kronor! För en student är detta en hisnande summa, och surt lät jag bli att anmäla mig.
Hur kan det kosta så mycket pengar? Med tanke på de enorma summor arrangörerna måste dra in på reklamintäkter borde man kunna halvera anmälningsavgiften, åtminstone för studenter, arbetslösa och pensionärer. Hela stan är ju tapetserad med reklam (inklusive löparna!) och arrangemanget är en internationell supergrej som drar in hur mycket pengar som helst till Göteborg. Det är synd att hur rik man är ska avgöra om man får vara med i ett sådant här idrottsarrangemang.
Här kommer en lista på saker som jag märkt att folk sällan har hemma om de är studenter. Det här är ingen genomarbetad undersökning utan en sammanställning löst baserad på egna iakttagelser. Poängen är att om man haft dessa saker hemma skulle livet i många fall te sig lättare.
1. Skrivare
Hur kan det komma sig att det är så svårt att hålla sig med skrivare? Folk har bärbara datorer och trådlösa nätverk, men ingen skrivare. Kanske beror det på att man ofta har tillgång till gratis utskrivningsmöjligheter i skolan? Hur som helst har jag fått skriva ut mången uppsats i flera exemplar hemma eftersom kursare inte haft egna skrivare eller kommit åt att skriva ut i skolan.
2. Frimärken
Av någon anledning har folk aldrig frimärken hemma, och det tycks väldigt svårt att komma ihåg att gå ut och köpa en rulle. Ibland när jag skickar saker, t.ex. protokoll, som man vill att folk ska skriva på och skicka tillbaka, brukar jag skicka med ett färdigfrankerat och adresserat kuvert. Detta anknyter till en diss som ligger och gror…
3. Ost
Ost är ju jättegott! Ändå är det ofta som studenter inte har ost hemma, med motiveringen att det är så dyrt att köpa. Konstigt, med tanke på att en ost ofta kostar ungefär lika mycket som en öl.
4. Säng
Detta är inte ett klockrent exempel, men påfallande ofta har man kommit hem till folk som sovit på en madrass på golvet. Säng kan ju dock vara lite krångligare att skaffa och forsla hem än t.ex. en ost.
5. Häftapparat, hålslag, tejp…
…och andra praktiska saker man allt som oftast behöver. Hjälper en onekligen när man pluggar för att hålla ordning på saker och ting.
Den lilla mini-serien Emanuel Dissar som jag hade tänkt skulle ha max tre delar är nu uppe i sin åttonde. Lite läskigt det här med hur lätt det är att dissa saker. Jag tror att om serien fortsätter ska jag bannemej starta en Emanuel Diggar också. Det finns massor av bra saker som förtjänar att diggas!
Men idag är det dissning som gäller. Åtminstone gnäll. Jag tränar ju en hel del. Löpning, yoga, styrketräning och cykling. Och så ett och annat gruppträningspass på Fysiken. Men en sak jag aldrig har förstått mig på vad gäller träning är hur så många verkar dras till löpband och spinningcyklar på gymmen. Jag kan inte hjälpa att jag tycker det ser lite komiskt ut. Svettiga människor som är ute och går, springer eller cyklar på exakt samma ställe, med blicken krampaktigt fäst på TV-skärmar som visar extremsporter eller amerikanska såpor.
Om de nu vill promenera eller cykla, varför gör de inte det på väg till gymmet? Det är jättefina skogsomgivningar med upplysta spår i trakten kring Fysiken, vad är det som gör att folk dras till löpbanden och träningscyklarna?
Hur kommer det sig att folk kör sina bilar till gymmet, betalar parkeringsavgift, betalar inträde, och sen sätter sig på en spinningcykel i trekvart, för att sedan kliva av, duscha, och köra hem igen? Om de hade cyklat till gymmet hade de kunnat ägna de 45 minuterna åt något roligare, och hade dessutom fått se en mycket roligare utsikt från cykelsadeln än svettiga ryggar och intetsägande TV-såpor. Och dessutom fått frisk luft (i alla fall om vi lyckas få ner biltrafiken i den här stan…).
Kan det vara en del i en pågående alienationstrend? På samma sätt som att det säljs matlagnings- och kokböcker som aldrig förr, men samtidigt har folk aldrig lagat mindre mat själva, utan köper istället färdiglagat och halvfabrikat, eller äter ute. Jag läste att barn i England spenderar endast hälften så mycket tid i naturen idag som 1990. Kan det vara för att deras föräldrar hellre står inomhus på ett och samma ställe och springer på ett löpband med hörlurar i öronen och stirrar på utförsåkning på en TV-skärm, än att faktiskt ge sig ut och uppleva naturen själva?