Kan nån ge mig svar på det här? Vad gör man egentligen med filmjölk? Jag har alltid sagt att man äter fil. Men ibland springer man på folk som menar att fil dricker man. Vad gör man egentligen med fil? Kan man göra både och?
Författare: Emanuel
EMANUEL DISSAR – del 3: Folk som spottar på marken
Dåså, mina damer och herrar, nu har det äntligen blivit dags för del tre i serien Emanuel Dissar, vilket betyder att ni återigen tvingas läsa gnälliga inlägg om småsaker. Den här gången handlar det om vissa människors tendens att ständigt spotta på marken.
Jag kan tänka mig ett antal möjliga förklaringar till att en del människor har en sådan oerhört stark drift av att vilja dela med sig av sin saliv till sina medmänniskor på gatan. Antingen har de en kraftigt överdriven salivproduktion, som har nått ymnighetsnivåer där det är omöjligt att hinna svälja saliven, så att den istället måste kastas ut över trottoarer, skor och busskurer.
Eller så är det en omedveten ovana, man har börjat nån gång och vet inte riktigt varför man fortsätter. Kanske har salivproduktionen ökat eftersom man ständigt gör sig av med saliven, och så fortsätter det i en ond cirkel.
Eller möjligen, så kanske man tycker det är enormt tufft att spotta på marken. Det skulle kunna förklara varför vissa åldrar, vissa kön, och vissa sociala stilar är överrepresenterade bland spontanspottarna.
En annan notering är att rökare är kraftigt överrepresenterade bland spottarna. Det är lite skumt, eftersom jag fått uppfattningen att rökning snarare minskar än ökar salivproduktionen (referens), och tyder snarare på förklaring nummer tre, att det är en livsstilsgrej snarare än en medicinsk grej.
Hur som helst, det är väl inte världens största problem, men att trampa runt i spottloskor när man väntar på spårvagnen, dra med sig dem på spårvagnssäten och till sin egen hall… Det är lika äckligt som att någon skulle dra iväg en snorloska som folk sedan trampar i. Nä, lägg ner spottandet om ni inte har en riktigt bra anledning.
En lördagkväll på Dubbelgöken
Jag var på konsert igår, på Café Dubbelgöken på Tredje Långgatan. Huvudakt var Dan Berglund, som jag tycker mycket om. Övriga artister var Gosmonstret och Andreas Galle. Eftersom jag precis lånat en kamera av Isabel som jag håller på att lära mig tog jag med den och tog lite foton under kvällen.
Sammanfattnings var det en mycket trevlig kväll, och det var underbart att höra Dan Berglund igen. Han är en av de få proggvissångarna från ett par decennier sedan som har överlevt och vuxit sedan 70-talet. Det är han, Jan Hammarlund, och ett par till.
EMANUEL DISSAR del 2: Pissoarer
Det har blivit dags för andra delen i mini-serien Emanuel Dissar. Den här gången tänker jag hacka på en stackars bekvämlighetsinrättning, som jag vill påstå knappt är värd namnet. Nämligen det som kallas urinoarer, pissrännor, eller kort och gott pissoarer.
Först fördelarna. De är billiga att bygga och fler personer kan kissa samtidigt. Frågan är bara, hur många vill kissa samtidigt? Jag känner liksom inte att kissande är en social umgängesform som jag riktigt uppskattar.
För det första är det här med att kissa en ganska privat grej. Att stå där och bli knuffad av andra män och lyssna till ljudet av deras strålar som skvätter mot metallen och stänker ner ens byxor gör liksom att det blir lite svårt att riktigt uppskatta situationen och känna sig såpass bekväm att det man kom dit för att göra så att säga flyter på riktigt bra.
För att inte tala om att det aldrig finns något toalettpapper. Det är tämligen ohygienskt i sig, men när killarna som står breved skakar de sista dropparna från snopparna och man får små diskreta skvätt i ansiktet blir det rentav ganska äckligt.
Ofta har pissoarer dessutom ett ständigt rinnande vatten, för att det inte ska lukta mer outhärdligt än det redan gör. Vågar inte tänka på hur mycket vatten landets pissoarer slösar bort under ett år. Och dessutom har vi ju den ganska uppenbara nackdelen: behöver man uträtta ett lite tyngre behov är det kört.
När man kommer in på herrtoaletter på olika ställen finns det kanske en ränna och (om man har tur) ett eller två bås som går att låsa. Så ni som bygger herrtoaletter, gör världen en tjänst: Strunta i pissrännan, och bygg ett par extra bås istället. Då slipper man dessutom det fåniga behovet av att ha separata herr- och en damtoaletter.
Och därmed är andra delen av Emanuel Dissar till ända.
EMANUEL DISSAR – del 1: Hög musik på fester
Dags för den nya miniserien Emanuel Dissar som kommer att gå i ett okänt antal avsnitt på den här bloggen. Den går ut på att jag gnäller över nånting, som jag förhoppningsvis har åtminstone lite fog för, och sen kommer folk med smarta kommentarer om varför just det jag gnällde på är bra. Dags för del 1: Hög musik på fester.
Det är en sån där grej som man bara lärt sig att acceptera. Jag tror att alla i något stadium tyckt att ”Varför ska musiken vara så hög? Jag måste ju skrika för att nån ska höra mig.” Kanske var det på mellanstadiet, kanske gymnasiet, kanske senare, men i något stadium har de flesta av oss kommit till den punkten då vi accepterar att det är så det går till. Är det fest så är det. Hög musik är top priority, som man säger om man är anglosaxisk och tuff.
Sen finns det några bakåtsträvande, småtöntiga tråkmånsar som gärna undviker ställen med hög musik, av den enkla anledningen att de tycker det är tråkigt att inte kunna prata med folk.
Jag tillhör den gruppen, vilket kanske framgått relativt tydligt. När jag går på en fest gör jag det för att jag vill träffa andra människor. Lära känna nytt folk och umgås med vänner jag tycker om. Det känns så fånigt att ha skrikdiskussioner där man ler och nickar förstående åt någon utan att egentligen ha hört vad hen sagt.
Det är en annan sak om det är dans inblandat. Då finns det ju naturligtvis en poäng med att ha hög musikt. Det är inte det jag vänder mig emot. Kritiken gäller den utbredda norm som säger att det ska spelas hög musik så fort människor träffas under uppsluppna förhållanden.
Vi fogar oss. Men den där tystnaden mellan två låtar som uppkommer om DJ’n är ouppmärksam känns så underbart befriande.
Det verkar som en del prioriterar den där jag-är-en-tuff-person-som-går-till-uteställen-och-dricker-drinkar-och-har-snygga-kläder-och-rör-mig-vant-i-miljöer-med-hög-musik-känslan framför möjligheten av att faktiskt lära känna människor mer än på ytan. Jag vill inte vara nån slags moralfjant som säger att det är fel, för jag tycker inte att det är fel. Jag tycker bara det är så jävla långtråkigt.
En förklaring jag hör till och från är att krogar säljer mer alkohol om folk inte kan prata med varandra. Och det stämmer nog. Men vi har blivit så indoktrinerade att vi tar med oss normen från krogen till privata fester och alla möjliga sammanhang där det i mina ögon inte finns nån poäng att mata ut 2000 W musik. Är det så att vi blivit så vana vid den trygga distans som den höga musiken skapar mellan människor att vi inte vågar träffas i sammanhang där vi har möjlighet att ta in varandra?
Det var allt från första avsnittet av Emanuel Dissar.
Hotet mot samhället: DEN ONDA TVÄTTEN!!
Jag trodde knappt det var sant när jag först läste om det. Bostadsrättsföreningar i USA har tydligen gemensamt tagit upp kampen mot något de tydligen anser hota utemiljön i de amerikanska boendena, och på många håll infört totalförbud. Mot vad? Bilar på tomgång? Rökning? Kemiska bekämpningsmedel?
Nope. Att hänga tvätt.
Man tror först att det är ett skämt. Jag tror de flesta svenskar ser hängande tvätt som något vackert. Min mentala bild av tvätt som hänger utomhus är från Lady och Lufsen, där bilden visar hängande kläder på tvättlinor kors och tvärs mellan fina hus.
Kontroversen och förbuden i USA gäller att det anses vara ”fattigt” att hänga tvätt för lufttorkning. Istället hänvisar man till torkskåp och torktumlare. Apparater som drar enorma mängder el, och sliter på kläderna betydligt mer än att hänga upp dem på en tvättlina. Att dra på sig en tröja som hängt på en tvättlina och doftar friskt är dessutom betydligt behagligare än att dra på sig en som tumlats kemiskt torr i en torktumlare.
Enligt en artikel i Teknik360 finns det dock gott om ”rebellgrupper” bland amerikanerna som kämpar för rätten att torka sin tvätt på ett vettigt sätt. Det har också börkat få effekt bland politiker. Till exempel har ett fåtal stater redan infört lagar som gör att bostadsrättsföreningar inte kan förbjuda de boende att hänga tvätt ute.
”Only in America,” tänkte jag när jag läste artikeln. Sedan fick jag reda på att det även i Sverige är vanligt bland bostadsföreningar att förbjuda att hänga tvätt ute. Nån som har en bostadsrätt och vet hur det ligger till?
Vad fasen är en ikon?
Det här är en fråga som säkert togs upp redan på 80-talet. Men eftersom jag var lite för liten då för att vara speciellt medveten om nånting alls tar jag nu upp det 25 år senare. Alltså: Vad fasen är en ikon?
För mig är en ikon en religiös bild, gärna från Ryssland, målad av nån gammal ortodox diakon. Ungefär en sån här:
Det som många verkar vara synonymt med ordet ikon, dvs symboler på en datorskärm, är för mig symboler. Det kan ha att göra med att jag är uppvuxen i Mac-miljö, där dessa små bilder på 32*32 pixlar (och sedermera lite större) alltid benämnts just symboler.
För ikon liksom. Vari ligger likheten? Jag tror att ikon betyder avgudabild eller nåt i den stilen. Är tanken att man ska tillbe systemmappen? Eller papperskorgen? I don’t get it. Troligtvis var det en slapp översättare någon gång på 80-talet som gjorde en svengelsk direktöversättning från icon till ikon, när hen översatte Windows. Detta medan personen som översatte Mac-systemet valde ordet symbol.
Kom att tänka på det hela idag när jag registrerade mig på en träningshemsida för att kunna föra träningsdagbok. Där ska man ha ikoner kopplade till sina träningspass. Kan inte hjälpa att det känns lite konstigt…
En vacker undergång
Jag såg en film idag – Home. Det är den franske fotografen och regissören Yann Arthus-Bertrand som gjort en och en halv timme lång film om jordens tillstånd, till 100% filmad från luften. Bilderna är häpnadsväckande och ibland så vackra att man tror man tittar på ett konstverk. Kanske är det också det man gör.
Vad handlar då filmen om? Jo, som sagt, om tillståndet på jorden. Den utspelar sig i sydamerikanska regnskogar, sibiriska tundror, centralafrikanska öknar, jordens största städer och mellan smältande isblock i Arktis. En enda röst berättar hela tiden om vad det är vi ser.
Syftet med filmen (som går att se gratis på www.home-2009.com) är att uppmärksamma världen på den överhängande fara som hotar livet på Jorden. Men vi snackar inte nåt slags ”klimathotsfilm” à la En Obekväm Sanning, utan en film med ambition att ge en helhetsbild av tillståndet hos planeten. Den har ett tidsspann på flera miljarder år, och illustrerar varenda en av våra världsdelar.
Man skulle kunna kalla det för en konstnärlig och extremt vacker naturfilm. Det är inte så att så mycket nytt kommer fram som man som miljövetare inte känner till, men förmodligen mycket som ”genomsnittsmedborgaren” (om en sådan nu finns) inte känner till. Problemet tror jag är att de flesta som ser filmen kommer att vara folk som jag, miljönördar som redan är relativt medvetna.
Filmen har diskuterats mycket i alla möjliga kretsar. Den spelades in 2009 och regissören är världsberömd. Diskussionen har i mångt och mycket gällt om sådana här filmer verkligen påverkar vårt förhållningssätt och vår livsstil. Vad gäller den här filmen tror jag att den fungerar bra som ögonöppnare för halvinsatta, men utan ytterligare återkoppling är jag rädd att ögonen åter kommer att stängas.
Men filmens styrka är bilderna. Det är så vackert att man häpnar. Och på något sätt blir det så absurt när man ser undersköna bilder på områden som farit extremt illa. Till och med det hemska och förstörda är vackert. Det ger en häftig kontrast. Och man får se helt absurda saker som klonade bostadsområden i Kina och uppbyggnaden av en av världens märkligaste städer, Dubai.
Har du 90 minuter över och är beredd på att se något av det vackraste du någonsin har sätt, se Home.
Intervjuad i Västekot
Så var det dags igen. Intervjun som en SR-journalist gjorde för en vecka sen eller två sändes tydligen inte förrän idag. Det är alltså jag som pratar om ”Göteborgs nya rymdradiokanal” som reportern kallar oss. (Eller Emanuel Blome, som hon kallar mig).
Såhär ser vi alltså ut, vi som gör Slottspod. Från vänster har vi Gunnar Sporrong, jag och Katja Lindblom.
Dessutom var det en intervju om oss på Populär Astronomi-bloggen i början av oktober. Det ni!
Klicka här för att höra intervjun i Västekot. (Ungefär en halv minut in i inslaget)
Klicka här för att läsa intervjun på PopAst-bloggen.
Extra vadå?!?
Varför skriver alltid tidningar ”EXTRA!” på sina framsidor och löpsedlar? Vad är det som är extra? Innebär det att de inte hade skrivit om den där nyheten det förmodligen syftar på om det inte hade varit nåt speciellt tillfälle? Och vad är det för speciellt tillfälle just idag som tydligen är alla andra dagar också?
Några exempel, fotade med min något undermåliga mobilkamera.
Vad jag kan minnas har det varit ”Extra” på kvällstidningarna så länge jag kan minnas. Kommer ihåg att jag tänkte på det när jag var i tioårsåldern, men slutade sedan att reflektera över det. I Expressen-exemplet ovan syns det knappt att det står, men nog är det där.
Om någon kan mycket om det här med journalistik får gärna denne någon hjälpa mig att bringa ordning i det här mysteriet.