Trevliga överraskningar från oväntat håll!

När jag var liten var min favorittidning MacWorld. Vi hade mac från att jag var fyra år (1988-89) och jag varit riktig en datanörd på den tiden (före 1996 räckte det att man hade en dator för att man skulle kallas datanörd). I alla fall, i 10-15-årsåldern slukade jag MacWorld-tidningarna rakt av och hade koll på varenda liten obskyr INIT och konstigt AppleTalktrick. Men nånstans runt 16-årsåldern slutade vi prenumerera, och man ansågs inte vara nörd längre bara för att man använde en dator.

Macar har jag dock haft sen dess, och för nåt halvår sen fick jag för mig att återuppta prenumerationen på tidningen, bara för att det var kul (och för att man fick Steve Jobs biografi som premie). Så igår kväll låg jag på soffan med en kopp te bredvid mig och en sovande katt på magen, läsandes det senaste numret, när jag fick se att en artikel om Apples miljöpåverkan. Såna grejer ligger mig ju varmt om hjärtat, och döm av min förvåning när jag fick se Bra Miljöval-loggan och att tidningen rekommenderade läsarna att köpa el med Bra Miljöval för att minska sin miljöpåverkan. Wow, eloge!

Skarmavbild 2012 09 28 Kl  12 58 22

Några sidor längre fram läste jag en artikel om vad användarna önskade kommande versioner av iPhone, och fick se följande:

Skarmavbild 2012 09 28 Kl  13 03 43

Först läste jag igenom rutan och hajade till, utan att riktigt veta varför. Sedan såg jag att de använt ordet hen, helt avdramatiserat på ett jättebra ställe, utan några krusiduller. Gissa om förtroendet för en tidning om tekniska prylar (och i förlängning konsumtion, som jag ju har en minst sagt kluven inställning till) sköt i höjden!

Mina tankar om Steve Jobs

I förrgår kväll gick jag till affären för att köpa paprika och svamp. På en kvällstidning vid kassan fick jag syn på rubriken “Steve Jobs död i natt”. Jag betalade för grönsakerna och gick hem, visste inte riktigt vad jag skulle känna, men något kände jag. Steve Jobs, en 56-årig amerikan som jag aldrig träffat, en företagsledare och kapitalist, en teknolog och datanörd. Varför kände jag mig påverkad?

2875071105

Kanske för att jag är uppvuxen med Apple. Redan när jag föddes hade vi en Apple II (som kom 1976!). En piratklon visserligen, men ändå. Macar har vi haft hemma sen jag var fyra år. Mina kompisar tyckte alltid att vi hade så konstiga datorer hemma. De skrattade ofta åt att man skulle klicka på mappar och symboler med en mus istället för att skriva DOS-kommandon, och kallade våra datorer för Macintorsk. Men jag gillade våra macintorskar.

Några år senare hade det blivit något av en identitet. Något eget. Man fick putslustiga kommentarer hela tiden, och när ens kompisar kunde låna spel av varandra var man själv alltid tvungen att köpa dem, eftersom man själv var den enda som behövde mac-versionen. Men jag fick aldrig virus, mina macar blev inte gamla efter 2 år och till och med vår mac från 80-talet kunde spela riktig musik, video och koppla upp sig till internet. Jag förstod inte det då, men macen var lite av en livsstilssymbol, lite som iPod, iPhone och MacBook blev 15-20 år senare. Fast då var Mac det töntigaste man kunde ha.

Nu är det inte längre pinsamt och skamligt att ha Apple-prylar. Tvärtom. Folk köper Applegrejer för att det är hippt snarare än att de är bra. Lyckligtvis har jag lagt ner det där med att skapa en identitet utifrån prylar, men något av det fanns kvar, det insåg jag när jag gick hem från affären med mina grönsaker och funderade på tidningsrubriken jag precis hade sett.

1527222522-1

Steve lämnade som 19-åring sitt jobb på Atari för att söka andlig upplysning i Indien. Efter hemkomsten började han med sin vän Steve Wozniak bygga på vad som skulle bli den första Apple-datorn; Apple 1. Det var 1976, och Jobs var tvungen att sälja sin folkvagnsbuss för att ha råd med delarna. Wozniak sålde sin på den tiden otroligt avancerade miniräknare från HP.

1984 föddes, förutom jag själv, också den första macen. Apple blev ännu större, och Steve hamnade i bråk med Apples dåvarande vd, John Sculley, vilket till slut resulterade i att Steve lämnade Apple. Han var aldrig någon lätt person att ha att göra med, har jag förstått. Jag antar att man skulle kunna kalla det för en konstnärsegenskap, att förstå sig på sin konst, men inte andra människor. Massa skumma historier har cirkulerat genom åren, som att han kastat sig ut från sin kontor och rullat runt och skrikit på golvet när hemlig information om kommande produkter läckt ut i förtid.

Hur som helst, Steve Jobs startade istället upp företaget Next Computing, som gjorde stora tekniska innovationer men aldrig blev nån marknadssuccé. Under Steves ledning köpte de upp ett litet oansenligt tecknad film-bolag som hette Pixar. Steve började använda sina datorer till att animera och 1995 kom leksaksfilmen Toy Story.

Samtidigt gick det sämre och sämre för Apple, och Steve sa vid något tillfälle att företaget skulle komma att självdö inom några år. Man serieproducerade macar precis som PC-företagen serieproducerade PC-maskiner. 1996 var Apple riktigt illa däran. Det var också då Steve återvände. Två år senare kom en bullig, genomskinlig maskin som såg mer ut som ett flygande tefat än en dator. Den kallades iMac, och konkurrenterna skrattade åt den hopplösa designen och det mest löjliga av allt – datorn saknade diskettstation!

Några år senare hade iMacen sålts i hur många miljoner exemplar som helst, och ingen frågade längre efter diskettstation på datorer. Steve introducerade iPod 2001 och iPhone 2007. Resten är hisoria. 2004 gick Steve själv ut med att han hade en ovanlig form av cancer i bukspottskörteln.

Nåväl, det här inlägget blev lite längre än jag hade tänkt. Jag är ingen prylnörd, och jag sätter ingen prestige i att ha den mest väldesignade, hippaste iPrylen. Men det är något annat med vad Steve Jobs åstadkommit som fascinerar mig. Och inte minst, inspirerar mig. Kanske något med att det inte är vad man har som är viktigt, utan vad man gör med det. Vila i frid, Steve.

291937476

Kan bara inte låta bli…

Är just nu på Tjörn och ska ta bussen härifrån om en halvtimme. Men jag kan inte låta bli att lägga upp den här videon som jag precis snubblade över.

För att göra en lång historia kort, Apple II var den första datorn jag kom i kontakt med. Den kom 1977 och vi hade två stycken hemma när jag föddes 1984. Det var helt galet, den hade mus och riktigt ljud och digitalt tal och sånt som man inte trodde fanns på den tiden. Apple var ganska kontroversiella redan då.

Så småningom slutade Apple göra Apple II-datorerna, och Macintoshen tog över. Men trots att både Mac OS och Windows kom fortsatte Apple II att säljas fram till 1992, eftersom den användes inom industrier, skolor, sjukhus, ja överallt.

Här är en helt galen musikvideo från 80-talet (tror jag) om Apple II:ans förträfflighet! Titta och njut!

EMANUEL DIGGAR – del 4: Stationära datorer

Bärbara datorer är bra på många sätt och vis. De har funnits sen sent 80-tal (i sin nuvarande form åtminstone) men det är föst de senaste åren som jag har insett att folk nästan bara har bärbara datorer. Det är mest spelnördar och äldre som har stationära.

Det är intressant. Jag har haft stationär dator sedan 1988 och bärbar sen högstadiet. Men den bärbara har alltid varit ett komplement. Numera använder jag i princip aldrig den bärbara dator jag har (en PC från HP), vilket delvis beror på att den väsnas som en gatuborr, men också på grund av att jag kan göra så mycket mer med min stationära.

imac-1

Visst är det praktiskt att kunna använda datorn på tåget, kunna arbeta i soffan och så vidare. Men på tåget är ett av de få tillfällen jag har ro att läsa böcker numera, och i soffan sitter jag när jag vill ta paus.

Sen måste jag ju erkänna att jag faktiskt ÄR en spelnörd. I min iMac har jag både Mac OS och Windows, och jag spelar allt från Starcraft 2 och Resident Evil 5 till originalversionerna av Monkey Island. Jag gillar det fullstora tangentbordet, den stora skärmen och att ha ordentligt utrymme för möss och andra grejer man kopplar in. Styrplattor gör mig mest frustrerad.

Jag har skött en del av inspelningsarbetet de senaste veckorna i min stationära dator också. Det är ofta jag sitter med kanske 18 kanaler i stereo, var och en med olika effekter som reverb, delay, pitch, osv. Samtidigt som andra processer är igång i bakgrunden. Och allt får plats på skärmen. Det hade bara varit jobbigt att sitta med det på en laptop.

Summan av kardemumman är alltså: Bärbara datorer är fiffiga och smidiga, men för mig är stationära datorer oersättliga.

Vad fasen är en ikon?

Det här är en fråga som säkert togs upp redan på 80-talet. Men eftersom jag var lite för liten då för att vara speciellt medveten om nånting alls tar jag nu upp det 25 år senare. Alltså: Vad fasen är en ikon?

För mig är en ikon en religiös bild, gärna från Ryssland, målad av nån gammal ortodox diakon. Ungefär en sån här:

ikon

Det som många verkar vara synonymt med ordet ikon, dvs symboler på en datorskärm, är för mig symboler. Det kan ha att göra med att jag är uppvuxen i Mac-miljö, där dessa små bilder på 32*32 pixlar (och sedermera lite större) alltid benämnts just symboler.

För ikon liksom. Vari ligger likheten? Jag tror att ikon betyder avgudabild eller nåt i den stilen. Är tanken att man ska tillbe systemmappen? Eller papperskorgen? I don’t get it. Troligtvis var det en slapp översättare någon gång på 80-talet som gjorde en svengelsk direktöversättning från icon till ikon, när hen översatte Windows. Detta medan personen som översatte Mac-systemet valde ordet symbol.

Kom att tänka på det hela idag när jag registrerade mig på en träningshemsida för att kunna föra träningsdagbok. Där ska man ha ikoner kopplade till sina träningspass. Kan inte hjälpa att det känns lite konstigt…

Bild-5

Lobotomi hemma i lägenheten

Härom veckan slutade Agnes dator att fungera. Det visade sig att hårddisken bara fått för sig att lägga av helt spontant. Garantin hade gått ut och datoraffären skulle ha en mindre förmögenhet för att sätta in en ny hårddisk, och ytterligare en för att försöka rädda det som låg på den gamla hårddisken.

Tur att man har skickliga vänner. Den här gången hette han Daniel, och ryckte igår ut för att rädda både dator och hårddiskinnehåll. Följ med i det spännande bildreportaget!

1

Börjar med att plocka ur RAM-minnena och smacka fast den gigantiska dubbelsugproppen på glasskivan framför skärmen.

2

Här betraktar vi hur iMacen ser ut utan glasskiva och med aluminiumramen bortvikt.

3

Vet inte exakt vad dom håller på med här…

4

Agnes lyfter försiktigt bort skärmen.

5

Datorns inre blottlagt. Dags att byta ut den trasiga hårddisen. Daniel har stenkoll.

6

Skärmen tillbaka igen. Agnes snor mina nytvättade kalsonger för att torka av dammet!!

7

Sådär! Ihopsatt! Nu ska bara glaset på, så ska vi se om den funkar…

Det visade sig att den funkade finfint! Nu återstod bara att försöka rädda det som fanns på den gamla hårddisken. Ett helt liv, mer eller mindre. Daniel hade en SATA-adapter så att vi kunde plugga in den gamla hårddisken externt, vilket fungerade. Till en början.

Den gick någon minut, för att sedan lägga av. Vi tänkte att det nog var kört, fram tills vi upptäckte att den var het som en gasolgrill. Kanske om man kunde kyla den lite… tänkte vi och plockade fram en kylklamp ur frysen. Det gick bättre, men fortfarande långsamt. Men efter att ha kompletterat kylklampen med en stor påse frysta slånbär som vi lade under hårddisken medan kylklampen låg ovanpå tog det fart! Bären tinade, men vi hann rädda över allt som skulle sparas från hårddisken.

8

På bilden syns hårddisken inklämd mellan en påse frysta slånbär och en kylklamp med is. Handduken för att undvika dropp.

Den hemska sanden!

Nu kommer ett inlägg av det lite nördigare slaget. Apple har gjort många bra grejer. Framför allt Macen. Sen har det ju kommit lite iPod och iPhone och sånt också på sistone. Men det finns ETT lik i Apple-garderoben, som inte är att leka med.

Det är inte Newton, den handhållna PDA-datorn från 1989, och det är inte G4 Cube från 2001 (även kallad brödrosten). Det är inte ens puckmusen som kom med de första iMacarna. Nä, det jag snackar om är Sand. Och vad är då Sand? Jo, ett typsnitt.

Typsnittet Sand introducerades med Mac OS 8, och lyckades av någon anledning nästla in i hela den globala inte-riktigt-professionella typografivärlden. Forfarande idag, tretton år senare ser man det på skyltar, påsar och produkter överallt! Här är några exempel.

Mjöl och stärkelse.
Mjöl och stärkelse.
Bananchips.
Bananchips.
Ett café i Uppsala.
Ett café i Uppsala.
Restaurang i Göteborg.
Restaurang i Göteborg.
CD med Bob Hansson.
CD med Bob Hansson.

Hur kan detta fula typsnitt bli så himla populärt?!? Jag fattar verkligen inte! Det var i princip ett tokigt typsnitt för att hotta upp Mac OS 8, och så hamnar det på bananchips och CD-skivor och vet inte allt. Jag vill till och med påstå att det är det näst värsta typsnittet nånsin.

Det värsta är utan tvivel Comic Sans.