Äntligen dags för en rejäl spelning i Göteborg! Efter bortregnade festivaler i Värmland och diverse andra underliga spelningar har turen kommit till visklubben ”Café Dubbelgöken”. Stället heter House of Win-Win, och ligger på Tredje Långgatan 13B.
Huvudartist för kvällen är Christina Kjellsson, som figurerat mer än en gång på den här bloggen. Hon är värd att gå och se när som helst, om ni frågar mig. Dessutom spelar ju jag och Tobias Erehed. Jag kommer att hålla på i 45 minuter, och planerar att under dessa tre kvartar spela inte färre än 12 låtar, varav minst ett par är låtar aldrig eller i princip aldrig spelats på scen tidagare.
Tobias Erehed vet jag inte så mycket om, men det lilla jag hört av honom på Myspace verkar mycket lovande!
Så kom till Café Dubbelgöken klockan 18.00 lördagen den 11 september!
Jag är så stolt över min förening! På några få reptillfällen lyckades vi få ihop en revy, som förvisso repades första gången i sin helhet på premiären, men som under det andra och sista speltillfället totalt lyfte taket på teatern!
Vad jag förstod det som så slog vi publikrekord. Och inte nog med det; folk skrattade och tjöt så (enligt trovärdiga ögonvittnen) till och med publiken badade i svett. Det är vid såna tillfällen man är glad att vara producent.
På bilden ovan syns revyns huvudkaraktärer, nämligen politikerna i valdebatten som det hela kretsar kring. Vi har, från vänster, (och nu blir typsnittet konstigt, det är Blogger som krånglar…)
Lasse Röd, KPVGRSKP68ML(r), spelad av Stefan Carlsson Jennie Åkasen, svenska Vivillhadetsomdetalltidharvaritpartiet, spelad av Agnes Leijon Maud Medelväg, traktorpartiet, spelad av Ulrika Enander Piff och Puff, skäggpartiet, spelade av Åsa Kwarnmark och Hampus Haara Gudmund Skydottir, patriarkaliskt initiativ (π), spelad av Joel Larsson, samt Cedric Seinfeldt, muminpartiet, spelad av Robin Hamnström.
Dessa politiker har alltså suttit i en debattsoffa och diskuterat alla upptänkliga valfrågor. Med jämna mellanrum har debatten avbrutits av gäster i studion, reportageinslag ”på stan” och liknande. Här kommer några exempel.
Patienten på tandvårdskliniken (Sofie Lindqvist), och tandsköterskan (Johan Tano) försöker reda ut varför tandvården kostar så mycket egentligen, med hjälp av en mycket utförlig faktura.Hamlet (spelad av mig) framför sin lidelsefulla monolog om Förbifart Stockholm, en pastisch på den berömda Att Vara Eller Inte Vara.Reportern på stan (Karin Obermüller) håller på att intervjua Mögbert Benke (Linnea Larsson Lundh) om dennes nystartade parti (vars namn jag inte har plats att skriva här…).Lasse Röd (Stefan Carlsson) och hans fru (Karin Obermüller) håller på att separera, och därmed dela upp filen i kylskåpet mellan sig (=fildelning), då en av dem slänger undan ett paket yoghurt, men råkar träffa den lättretade Skogsturken (Jean-Pierre Salkvist)…Bubble Bobble-drakarna/draken (Sofie Lindqvist och Sara Salkvist) försöker fånga politikerna med sina Bubblebobblebubblor.
Det här är bara ett litet fåtal av de grejer revyn handlade om. Bland övriga inslag fanns den överpedagogiska SFI-läraren (Isabel Evers), den sjönsjungande spexkvartetten (Karin, Linnea, Hampus och Horn-Per) och de två studenterna som tröttnat på sina SGS-möbler och far till IKEA (jag och Karin).
Nu till lite tankar bakom det hela. Först och främst är jag så glad att det gick så enormt bra. Det kändes nästan som en spexproduktion med avseende på publikuppslutning och -reaktioner. Och själva temat kändes väldigt rätt. Inte så originellt kanske, men väldigt rätt. Med en debatt som ramberättelse kan man liksom väva in nästan vilka sketcher och sånger som helst och ändå få det att hänga ihop på nåt sätt.
Sen är det ju det här med att skämta om politik. Det är svårt att göra en sån här föreställning som inte ”tar ställning” åt nåt håll. Och det gjorde förmodligen vår också. Men tanken var att driva med samtliga inblandade. Och då kommer vi in på nånting kanske ännu viktigare, tanken är att vi ska driva med politikerna, inte göra narr av dem. Jag var lite orolig i början att det hela skulle urarta till en förlöjligande föreställning med inslag av rent politikerförakt, men jag tycker att vi i slutändan lyckades låta bli det.
Och det är av flera skäl jag ville undvika sånt. Dels för att jag tycker att det verkar negativt på demokratiska processer och bla bla bla, och dels för att jag faktiskt inte tycker att det är särskilt roligt. Det känns som att man kan göra det mycket roligare om politikerna faktiskt är ganska sympatiska som karaktärer, men säger helt stolliga saker och har helknäppa idéer och verklighetsuppfattning.
Jennie Åkasen, till exempel. Vivillhadetsomdetalltidharvaritpartisten. Som ju är en väldigt odiskret parodi på Jimmie Åkesson från SD. Jag tycker man känner viss sympati även för henne. Inte för det hon säger, vilket i revyn blir komiskt eftersom det är så uppenbart hur ogenomtänkt och självmotsägande det är, men själva karaktären under. Att bara kasta skit på politiker, till och med sverigedemokrater, är faktiskt inte särskilt kul. Och inte särskilt effektivt heller.
Ensemblen, orkestern och övriga inblandade tackar för sig.
Ja, det här inlägget var ju OCKSÅ utlovat att handla om vår fantastiska revy, som totalt lyfte taket på Studenternas Hus igår kväll, men eftersom jag råkade få syn på en enormt läskig sak (samt att jag glömde kameran på Studenternas Hus…) får det skjutas upp återigen till nästa inlägg.
Nu till vad det gäller. Om utskicket från enfrågepartiet Vägvalet var dummast hittills, så är Sverigedemokraternas valfilm förmodligen läskigast hittills. I korthet går den ut på att en (vit) pensionär skyndar med sin rollator genom ett dunkelt rum, och blir omsprungen av ett stort antal kvinnor i burka, vilket förmodligen ska symbolisera hur stackars hjälplösa svenskar (hörde på Ekot häromdan att svenska pensionärer statistiskt sett är bland de mest välbeställda grupperna) sugs ut av rovgiriga invandrare.
Bilden ovan är från ett danskt nyhetsprogram, där det dessutom framgick att filmen producerats i Danmark. Förklaringen till detta var tydligen att man inte hittat något svenskt produktionsbolag som ville ställa upp på att producera den, något som förvisso känns rätt bra.
Vad gäller filmen i sig så vet jag inte riktigt vad jag ska tycka. Den är så uppenbart överdriven att jag har svårt att se nån större del av svenskarna ta den på allvar. Sverigedemokraterna har kommit så långt som de kommit eftersom de lyckats sprida en bild av sig själva som det rumsrena, trevliga myspartiet, snarare än den hailande skinnskallekultur de är sprungna ur. Men jag undrar om de inte sätter krokben för sig själva med den här filmen. De visar för mycket av sin underliggande rasism, och jag tror, åtminstone hoppas, att det kommer att stjälpa dem mer än vad det hjälper.
TV4 har dock valt att censurera filmen, men ändå sända den. Jag är inte säker på att jag håller med. Hundratusentals människor kommer (undertäcknad inräknad) kommer troligen att söka runt på YouTube tills de hittar den ocensurerade versionen, vilket ger en förbjudet-och-spännande-faktor till det hela.
Avslutningsvis fick jag ett tips om en annan YouTubefilm från min vän Emma, där ingen mindre än självaste Hitler reagerar mot filmen!
Jag hade tänkt att nästa blogginlägg skulle handla om vår fantastiska revy, som hade premiär igår, men så damp det ner ett kuvert i brevlådan som jag bara måste få säga något om. Bland valbroschyrerna från SD, KD och Sjukvårdspartiet såg jag något som stack ut.
Det var valmaterial om det nystartade partiet Vägvalet, som har som enda valfråga att motarbeta trängselavgifter i Göteborg. Jag tycker illa om att snacka skit om andra partier men, kom igen… Varför skulle man offra sin demokratiska rättighet att rösta, på att ge sitt stöd åt en grupp som enbart bekämpar en demokratiskt, ekologiskt och ekonomiskt berättigad samhällsreform, som dessutom är vetenskapligt mycket välstuderad och bevisligen fungerar synnerligen effektivt?
Så snälla Vägvalet, ta ert förnuft till fånga. Man blir bara trött. Vill ni kämpa för rätten att stå i långa bilköer i timmar medan luftföroreningsnivåerna skjuter i höjden och orskar cancer, astma och andra andningssjukdomar kan jag inte hindra er. Men att folk skulle låta sin röst gå åt till ett sånt syfte, är helt enkelt… dummast hittills.
Ofta är det de roligaste sakerna som är absolut jobbigast. Kanske att man just därför att man tycker att det är så kul, lägger ner hela sin själ och lite till i det. I det här fallet gäller den spexrevy jag är producent för, och som har premiär ikväll. Valet och Kvalet.
Min plan från början var att egentligen inte vara med på scenen överhuvudtaget, eftersom jag ville koncentrera mig på att göra ett bra jobb som producent. Kanske hoppa in och sjunga nån enstaka låt, för skojs skull. Men ju närmare september vi började komma, började desto fler inblandade personer inse att de inte skulle hinna/kunna/orka vara med, och en efter en droppade av. Det blev till att flytta om de skådespelare vi hade för att försöka lösa det hela.
Själv fick jag hoppa in i ytterligare ett par roller på scenen, samt bli huvudregissör, istället för att bara regissera ramberättelsen i revyn. En dag före genrepet blev vi också av med halva orkestern, så jag fick hoppa in även där som gitarrist, ungefär samtidigt som ytterligare en sketch drogs in och vi fick hitta en nödlösning som gjorde att jag fick hoppa in i ytterligare en roll. Det slutade med att jag har fem roller på scenen, sitter i orkestern, regisserar samt har ansvaret som producent.
Och det är bannemej inte lätt. Hur grymt fantastiskt kul det än är (för det är det! Annars hade man aldrig hållit på med en sån här sak!) så är det ett helvete att sitta på dessa fyra stolar samtidigt. Det är svårt att regissera när man står bakom scenen och byter om, och svårt att sköta producentsysslorna när man sitter i orkestern. Och som både producent och regissör måste man göra både det roligaste och det där som jag tycker är skitsvårt. För det är lätt och kul att säga till folk att ”Jävlar, vad bra du gör det där! Det är svinkul!” när de får mig och publiken att gapskratta, men det är bland det värsta jag vet att behöva säga till folk när saker funkar mindre bra. Men någon måste ju ha den rollen också i en produktion.
Ändå finns det där. Känslan av ett det vi gör är så sjukt jävla bra. I ett spex är de inblandade inte skådespelare, inte musiker och inte proffs på något sätt. De är psykologstudenter, fysikstudenter, chalmerister och biologer. Som alla älskar scenen trots att de har fullt upp med sina egna grejer hela dagarna.
Att se dessa människor svettas och slita klockan nio på kvällen innan premiär är bland det vackraste som finns. Vi kommer att göra en helt grym föreställning ikväll, och jag kommer att vara så sjukt död när jag kommer hem och lägger mig.
Kom och se oss! Vi spelar ikväll (torsdag) 19.00 och imorgon fredag 19.00. Entréavgiften är 40 kr. Kom kom kom!
Ibland undrar man varför man sysslar med det här med musik. Det är ju inte direkt för pengarna, har vi konstaterat tidigare, eftersom man för det mesta spelar gratis. Och inte för att det är lätt att få jobb, för det är det sannerligen inte. Och det är ju inte direkt nån högstatussyssla heller, så frågan kvarstår.
Ett extremexempel inträffade nu i helgen. Jag skulle spela på en endagsfestival i Karlstad, och tog ett tåg klockan åtta på morgonen från Göteborg. Tåget stannade i Åmål, och det visade sig att de kraftiga regnen gjort att banvallen spolats bort och all tågtrafik norr om Åmål var avskuren. Efter någon timme hade man ordnat fram en ersättningsbuss, som nätt och jämt kunde ta sig fram på en nästan översvämmad skogsväg, eftersom 45:an var helt översvämmad. Två timmar försent kom jag fram till Karlstad, där jag skyndade mig i regnet till Museiparken, där festivalen skulle hållas.
Väl där visade det sig att det inte fanns något regnskydd förutom över själva scenerna. Och eftersom regnet öste ner var den sammanlagda publiken på området ungefär 5 personer när första artisten gick på. Jag fick hoppa in som ljudtekniker och konferencier eftersom hälften av arrangörerna satt fast på ett annat tåg. Regnet fortsatte, och vi riktade om ljudanläggningen så att man kunde stå inuti scentältet vid lilla scenen, och där höll jag min 40-minuterskonsert för 8-10 huttrande festivalbesökare medan regnet dånade mot tälttaket.
Ungefär sådär fortsatte resten av festivalen. Ljudanläggningen vid stora scenen fick kortslutning och dog och publikantalet hade inte gått över 30-sträcket när jag var tvungen att springa till min buss vid 18-tiden. Men än återstod nästan tio timmar innan jag skulle komma hem. För bussen gick via Oslo, där det var tre timmars väntetid på nästa buss. Och det var lika regnigt där, så att göra en Oslo by night var det ju inte tal om, speciellt med tanke på att jag hade instrument och grejer att bära på.
När klockan var ungefär halv fyra kunde jag låsa upp dörren till min lägenhet i Majorna. Då hade jag varit igång i ungefär 21 timmar sammanlagt, allt för att göra den där spelningen på 40 minuter för 8 personer i ett läckande tält i Karlstad.
Ibland undrar man vad det är för konstigt yrke man har valt. Samtidigt tvivlar man inte en sekund på att det faktiskt är värt det. För de där 8 huttrande personerna lyssnade verkligen. På något sjukt sätt väger deras lyssnande, skratt och reaktioner upp de andra 20 timmarna med spöregn och eviga bussresor.
Fick ett tips på Göran Hådéns blogg om valpejl.se, en sida som drivs av Sveriges Radio och SVT, där man kan få en massa rolig info om partier, riksdagskandidater, och vem som tycker som en själv i olika frågor. Det finns framförallt ett test man kan göra, och sedan kan man se hur mycket ens egna åsikter ”matchar” olika partiers och kandidaters. Såhär blev mitt resultat, om man tittar på de olika partierna.
Det var väl inte sådär jätteoväntat resultat. Det som är intressant är att FI hamnar så högt. Men det är klart, i deras profilfrågor håller jag med dem till 100% procent. Att SD hamnar lägst är inte heller så förvånande. Men frågorna i testet var, trots att de var så många som 50 ganska icke-kontroversiella.
Hmm, undrar om FI skulle passa i en rödgrön regering? Det vore lite spännande faktiskt.
Man kunde också få fram vilka kandidater som bäst matchade ens åsikter. Där blev jag desto mer förvånad, mest positivt kanske, av att de tre översta kandidaterna alla om ifrån olika partier.
En annan intressant grej är också att de översta fem kandidaterna alla är kvinnor, men med en ålder varierande mellan 27 år (min vän Lise Nordin) och 62 år (Gudrun Schyman!)
Hörde dessutom ryktas (ingen källa tyvärr) att en SIFO-undersökning hade visat att SD inte skulle komma in i riksdagen om det var val idag. Nästan så man blir tårögd av glädje.
Jag är tillbaka! Det var ett bra tag sedan jag skrev här nu och det har sina förklaringar. Den 7 augusti tog nämligen jag och Agnes tåget till Stockholm, och sedan färjan till Visby på Gotland. Resan tog ungefär 14 timmar, men vad gjorde det när vi skulle tillbringa nio dagar på MEDELTIDSVECKAN?!
Jag har aldrig varit på liknande grejer tidigare. Lajvat nån gång, men nu var det Visby som gällde, med ringmur och allt, och 40-50 tusen besökare. Vi hade sytt och broderat och haft oss så att vi skulle smälta in i mängden. Såhär såg jag ut.
Och så här såg Agnes ut, vid sidan av Bosse, en av henne släktingar som vi hade turen att få bo hemma hos under veckan.
Det är omöjligt att ens försöka beskriva allt som hände under veckan, men vi såg många av den numera nedlagda (sedan förra veckan) gycklargruppen Jauvets föreställningar. En grupp som tydligen är legendarisk inom de här kretsarna. Här nedan förbereder de sig att spela sin föreställning ”Robin med Hooden från Wooden”. Notera minigycklaren.
Jag lyckades också få tag på en biljett till en konsert som var bland de allra bästa konserter jag varit på de senaste året! Nämligen Patrask, en folkmusikgrupp som jag tidigare hört talas om, men missat lyssna på. Hur bra som helst!
Något så ösigt vet jag inte om jag nånsin upplevt tidigare! Dessutom spelade de i en gammal kyrkoruin, proppfull med publik, enbart i ljuset av brinnande facklor! ”Läckert” är en stark underdrift.
Dessutom var jag och tittade på både en bågskyttetävling (Norra Europas största, tydligen, med nästan 100 deltagare, samtliga i medeltidskläder och med medeltida namn) och ett fullfjädrat tornerspel, med riddare och hästar och lansar och allt man kan tänka sig. Det var dock så mörkt på det sistnämnda att jag inte fick några bra foton.
Och så sprang jag på fina vänner också! Och badade i Östersjön. Det var en grym vecka helt enkelt.
Igår cyklade jag hem ifrån Frölunda Torg. Hade varit på Apoteket, Bokhandeln och nåt ställe till. Plötsligt skriker en arg herre till mig: ”Här GÅR man! Det är en GÅNGbana! Cykla får du göra på vägen!”. Jag blir förvånad, eftersom jag trodde att det var en kombinerad cykel- och gångbana, och förklarar detta för mannen som fortsätter vara arg. Jag svänger ut över den drygt decimeterhöga vägkanten, dunkar i asfalten på andra sidan, och fortsätter på bilvägen.
En annan gång, tror det var förra året, hade jag precis gått över gatan vid Korsvägen. Jag tyckte mig ha kollat noga så att det inte kom några bilar eller andra fordon, men när jag kommer upp på andra sidan hör jag en röst bakom mig som skriker: ”Är du galen!? FLYTTA PÅ DIG!!!” Jag ser för min inre syn en gigantisk ångvält som är en sekund från att mosa ner mig i marken, så jag kastar mig åt sidan. När jag vänder mig om ser jag först inget, men rösten fortsätter att skälla ut mig. Sen får jag syn på en tant, cirka 30 meter bort, långsamt trampande på en cykel. De sekunder jag uppehållit mig gående på cykelbanan hade alltså förorsakat detta raseriutbrott.
Det verkar alltså inte spela nån roll om man är gångtrafikant eller cyklist, man blir utskälld så fort man gör nåt litet fel. Det verkar som att vissa människor har nån slags djupt rotat behov av att skälla ut folk. Jag kan hålla med om att det är bra att påpeka när om man cyklar/går/kör på fel sorts väg, men att skrika och skälla får väldigt sällan det resultat man vill. Snarare brukar det bli motsatt effekt, det vet alla som bara läst lite grundläggande psykologi.
Just såna här trafiksituationer mellan olika trafikslag verkar vara en enorm källa till sådana här utskällningar. Tidigare i sommar cyklade jag genom Slottsskogen, och fick syn på tre kvinnor i bredd med var sin barnvagn. Jag plingar, och börjar köra om. Precis då, när jag är två meter bakom den vänstra svänger hon helt utan förvarning och utan att se sig om åt sidan med barnvagnen, och jag svänger i panik upp på trottoaren för att inte köra på barnvagnen, cykeln välter och jag ramlar ner i marken. Vad får jag för reaktion av barnvagnskvinnorna? Jo, arga rop: ”Se dig för!!” ”Akta barnvagnen!”, ”Vafan, du kan inte cykla sådär!”. Jag reser mig stelt upp, ber om ursäkt, borstar av mig, plockar upp cykeln och cyklar vidare.
Varför har så många den här inbyggda utskällningsreflexen? Liksom, om jag skulle skälla ut varenda gående som gick på cykelbanor i den här stan skulle jag helt tappat rösten efter några kilometer. Den där tanten måste ha det väldigt jobbigt.
Visst händer det att jag blir arg. Jag har faktiskt skällt ut bilister några gånger (eller inte skällt ut, men påpekat för) efter att de gjort en omkörning och sen tvärsvängt in framför så att man fått ställa sig på bromsen, eller när de kört ut rakt över en cykelbana utan att se sig för. Men jag känner inte behovet av att skrika och gorma, kanske delvis för att jag fattar att det inte hjälper. Visserligen skriver jag arga blogginlägg istället, men på nåt sätt känns det mer konstruktivt.
Det är kul när man får syssla med sånt som är både roligt, intressant och känns meningsfullt. När jag tänker efter måste det väl nästan vara det bästa som finns. Och när man dessutom blir uppmärksammad och uppskattad för det måste det väl ändå tangera livets mening.
Förra naturvandringen jag höll med Agnes i Ruddalen blev uppmärksammad av P4. Det ringde en radiojournalist på förmiddagen och undrade om han kunde komma och träffa oss. Det är klart han fick, så en trekvart ungefär före vandringen skulle börja svängde det in en skåpbil med en gigantisk (jag överdriver inte, den var minst 4-5 meter) radioantenn på taket och parkerade på Ruddalens parkering. Agnes och jag blev intervjuade och så tog vi följande kort som publicerades på Göteborg Direkts hemsida. Programmet i P4 alltså som det gällde.
Fråga mig inte varifrån jag fick den konstiga minen. Tur att det inte syntes i radioinslaget. Det kan du förresten lyssna på genom att klicka här.
Hur som helst hade en hel del folk hört programmet och kom på vandringen bara därför. Den 26 juli är det dags igen! Missa inte att komma till Ruddalen då!
