Författare • Vissångare • Miljövetare
I kväll blev mitt sovrum en inspelningsstudio, helt spontant sådär. Det som från början var tänkt att bli några enkla inspelningar av några små visor a cappella med min vän Isabel Evers, utvecklades till en svettig jazzsession a la Jan Johansson/Monica Zetterlund.
Vi skulle spela in Tove Janssons ”Höstvisa” i klassisk vissättning, men istället blev det såhär: Klicka här för att lyssna.
jag ska samla all min sorg
i min cykelkorg
och dumpa alltihop
i en gammal grop
långt från Göteborg
(Jag ska flytta till en ny lägenhet!)
Här kommer några hastiga nedslag från den gångna veckan. Först ut är ett oliv- mozzarella- och basilikabröd jag bakade. Riktigt smaskigt blev det!
Och sen var jag i Karlstad en sväng för att förbereda en festival. Jag delade rum med Sandra, som ni ser på bilden här nedanför. Hon tycker om russin och små morotsbitar.
När jag kom tillbaka till Göteborg fick jag syn på följande kryptiska skylt i en klädaffär. Är rean bara på kläder upptill? Som hattar? Mössor? Kanske även tröjor?
Och till sist, på min cykeltur från Göteborg ut till mina föräldrar på Tjörn, fick jag syn på en ännu mer kryptisk skylt. Det kanske är jag som är helt obildad, men vad menas med att ”släcka 2:or”? Är det nåt man förväntas känna till?
Den här sommaren har jag ett sommarjobb som är bland de roligaste man kan tänka sig! Jag är nämligen producent! Det innebär att jag jobbar med en konsertserie på Sundsby Säteri på Tjörn. Så är du sugen på spännande musik i sommar, kom till Tjörn och Sundsby! Här följer en affisch och en artikel.
Sundsby Säteri ligger inbäddat i lövskog, havsvikar och bohusberg, och har i 400 år varit ett kulturellt centrum. I sommar kommer sommarkvällen att fyllas av musik och sång under tre spännande viskonserter. Varje konsert kommer att bjuda på en etablerad artist och en mindre känd, men lovande visförmåga. Tanken är att föra samman visartister och vispublik av olika åldrar och bakgrund under samma tak. Skådeplats för hela kalaset kommer att vara den natursköna parken på Sundsby, eller Magasinsvinden femtio meter därifrån om vädret skulle trilskas.
Först ut är Hanne Juul tillsammans med pianisten och sonen Mats Gustavii, som äntrar scenen den 25 juni. Hanne är smått legendarisk i hela den nordiska visvärlden. Hon sjunger visor på svenska, danska, norska och isländska, på ett sätt som förtrollat den nordiska publiken i flera decennier. Hanne är också grundaren av, och den som fortfarande driver Nordiska Visskolan i Kungälv, som skolat storheter som Lars Winnerbäck, Christina Kjellsson och Lars Demian. Visduon Pärlband, med Nova Eriksson och Mats Kruskopf, inleder kvällen.
Nästa konsert anordnas den 19 juli, och då får vi träffa den skivaktuelle Dan Viktor, med basisten Petter Ericsson. Dan Viktor är en mycket spännande och framgångsrik vissångare som bland annat höjts till skyarna för sina tolkningar av Dan Andersson.
Den sista konsertern går av stapeln den 9 augusti, då Isabel Evers och Emanuel Blume, båda unga och bördiga från Tjörn, intar scenen med ett spännande och nyskapande vis- och poesiprogram med titeln ”Det finns inga norska elefanter”. De får hjälp med att inleda kvällen av vissångren Olof Mellgren, med ett ärofullt förflutet inom kulturlivet på Tjörn.
”Sundsby Säteri är en helt fantastisk plats för den här sortens arrangemang. Vi tjuvstartade lite redan förra sommaren och det blev succé. Så jag ser verkligen fram emot årets konserter!” säger Emanuel Blume, producent och konferencier för de tre viskonserterna.
På bilden nedan syns Hanne Juul med sin trio, och Nova och Mats i duon Pärlband.
När jag skapade den här bloggen för 8-9 månader sen skrev jag att den skulle handla om miljö, musik, jämställdhet, astronomi och… dataspel. Jag har behandlat alla dessa ämnen utom just det sistnämnda. Så nu är det dags. Jag tänker skriva en recension. Och då kan man ju tänka sig att det är något väldigt speciellt jag vill recensera. Och jepp, det stämmer. Minst sagt.
Jag har alltid älskat datorspel. Jag spelade mitt första, Manhole, när jag var fyra, och har varit fast därefter. Självklart älskar jag böcker, filmer, musik och annan form och kultur också, men det är någonting med datorspel som på något sätt höjer det lite över de här andra medierna. Möjligheten att kunna berätta en historia för spelaren så att spelaren själv får vara huvudpersonen, vilket ger helt nya möjligheter och dimensioner till historieberättandet. Det är klart att det går att komma undan med ett datorspel som är kul och beroendeframkallande, utan att det har någon djup historia som berör en efter att man spelat färdigt, men ALL möjlighet finns där att faktiskt göra det.
När jag gick i högstadiet övertalade jag en kompis att spela LucasArts’ Day of the Tentacle, och efter att ha provat sa hon, ”Men Emanuel, det här är ju inget spel, det är ju en film!”. Hon hade inte tidigare insett att ett spel faktiskt kunde ha en historia.
Nu till saken. Silent Hill-serien är en av de mesta kända spelserierna som gjorts i skräck-genren. Men där spel som Resident Evil skrämmer upp spelaren genom att låta zombies hoppa ut genom fönster i tid och otid, ligger Silent Hill miltals före. Efter att ha spelat igenom Silent Hill 2 (Jag kommer att utelämna de andra titlarna i den här artikeln) och försökt smälta det i några dagar, insåg jag att det inte handlar om skräck överhuvudtaget, trots att jag suttit gastkramad i veckor. Om du inte spelat spelet och inte vill få någon del av historien avslöjad för dig, läs försiktigt härifrån.
Du spelar James Sunderland, som precis har tagit sig till den lilla staden Silent Hill, någonstans i USA. Anledningen att han är där är något oklar, men det visar sig att han fått ett brev från sin fru Mary, som säger sig vänta på honom på deras ”speciella plats” i Silent Hill, där de tidigare varit på semester tillsammans. Problemet är att Mary dog i en sjukdom för tre år sedan.
Ändå dras James till staden, osäker på vad han ska hitta. Han har sörjt sin fru i tre år och de täta dimmorna som omsluter stadens öde gator är lika täta som de som omsluter James eget inre.
Staden är surrealistisk. James tycker sig se mörka skepnader irra omkring i dimman på de öde gatorna. Och det dröjer inte länge förrän han mer än ser dem i dimman. För det här är trots allt ett datorspel, och ett visst mått av våld och fighting smyger sig in även här. Men det är inga standardmonster det handlar om. Det är snarare människolikande skepnader i olika former, helt utan typiska monsteringredienser som horn, huggtänder och tentakler, som på olika sätt representerar undertryckta tankar i James undermedvetna.
James följer en slags kedja av ledtrådar, som tycks vara utlagd åt honom av någon som på något sätt känner honom, och rör sig irrande genom staden. Han träffar ett fåtal andra människor, som också verkar ha överlevt vad som nu gjort staden till vad den är. Han möter Angela, som verkar psykiskt instabil och söker efter sin mamma, trots att hon inte kan förklara varför mamman skulle vara där, Eddie, som utnyttjar kaoset i staden att få utlopp för sina våldsamma tendenser och ta ut sina aggressioner efter år av mobbning, Laura, en liten flicka som verkar helt oberörd av vad som händer i staden och som har en stor roll i att föra James framåt i historien, och inte minst Maria.
James får syn på Maria där hon stor och blickar ut över vattnet över sjön vid utkanten av Silent Hill. Hur konstigt det än låter är det möjligen hon, snarare än James, som är huvudpersonen i spelet. Hon talar omkull James så fort han försöker förstå vem hon är eller vad som händer, och verkar skifta mellan två olika personligheter.
Nu kan jag inte skriva mer om handlingen utan att avslöja för mycket. Men James tar sig slutligen över sjön till det hotell där han och Mary spenderat några dagar strax innan hon dog. Och när spelet börjar närma sig sitt slut börjar den krypande insikten komma, att det inte är James som har hamnat i staden. Det är staden som är uppbyggd kring James.
För det här är psykologi på en häpnadsväckande hög nivå. Inga detaljer i spelet finns där av en slump. Ingen säger något som inte betyder någonting. Hade jag varit utbildad psykiatriker hade jag kunnat sitta i evigheter och tränga allt djupare ner i detta enormt mångbottnade spel. Redan nu får jag knottror längs ryggen när jag inser att ytterligare saker hänger ihop. För det hänger ihop. Allt. Och personporträtten har ett djup som man oftast bara finner i bra romaner eller filmer.
Jag har börjat gråta flera gånger för att jag blivit så djupt berörd. Spelet behandlar så grundläggande mänskliga känslor, klär av spelaren och blottlägger hens djupaste känslor utan att hen märker det. Jag har faktiskt aldrig varit med om något likande, varken i böcker, filmer eller andra datorspel. Darrande, halv tre på natten (med skola dagen efter…), stängde jag av datorn efter att ha klarat det och bevittnat upplösningen. Men det tar inte slut där. Spelet kan sluta på flera olika sätt beronde på hur man beter sig. Hur man behandlar Maria och de andra karaktärerna i spelet, och hur mycket man anstränger sig för att återfinna Mary, får konsekvenser om hur det hela slutar.
Men det är vad som händer inuti James som är det intressanta. För det som händer inuti James är vad som händer inuti spelaren, utan att man märker det. Och allt som händer runt James, rummen han går in i, personerna han möter, varje detalj i omgivningen, har en djup symbolisk betydelse.
Ett av de mest uppseendeväckande monstren, om de nu kan kallas monster, är en rödklädd mansfigur med något som ser ut som en gigantisk, pyramidformad hjälm som döljer ansiktet helt. Denna karaktär (som jag antar är en man) släpar omkring på en orealistiskt stort svärd, som är så tungt att han knappt kan dra det efter sig. Även detta är en stark symbol, och det här monstret representerar undertryckta känslor i James undermedvetna som nu tar sig fram på egen hand. Första gången man får syn på den här karaktären i spelet är i en scen där han genomför vad som närmast kan beskrivas som en brutal våldtäkt på två levande men groteskt ihopsatta skyltdockor, ett annat exempel på monster man ställs mot i spelet. Detta är en scen som är bland det mest obehagliga jag nånsin upplevt i ett spel. Då ska tilläggas att det faktiskt inte förekommer särskilt mycket blod i hela Silent Hill 2.
Så ja, nu ska här väl komma nån slags sammanfattande avslutning. Silent Hill 2 är ett av de spel som påverkat mig kanske mest av alla spel, filmer och böcker jag tagit till mig. Möjligtvis med undantag av Myst och Monkey Island, men det var spel jag spelade när jag var i tioårsåldern och storögt kastade mig in i vadsomhelst som var spel. Det är betydligt svårare för ett spel att göra ett sånt intryck på en 24-åring. Men Silent Hill 2 lyckades. Jag ska tillägga att spelet kom redan 2001, men det är ingenting man ägnar en tanke åt.
Jag avslutar den här ganska långa recensionen (som i slutändan blev en ren hyllning) med att länka till en fantastisk trailer till spelet.
För några år sen, när nån nämnde ordet Marathon, gick mina tankar först och främst till ett övergivet rymdskepp i en inte alltför avlägsen framtid, invaderat av den lömska utomjordiska rasen Pfhor. Se bilden nedan.
Nu är dock maraton mer förknippat med att springa långt. Och jag sprang världens största halv-maraton, Göteborgsvarvet, förra lördagen! Anledningen till att jag inte skriver om det förrän nu är att det har tagit sån tid för bilderna som togs under loppet att bli klara. Och nu, när dom väl är klara, visar det sig att de kostar 200 spänn styck om man vill köpa dom! Som tur är fick jag tag på dessa bilder i miniupplösning.
Hela banan var tjugoen kilometer totalt. En halv maraton alltså. Om jag inte minns fel är en maraton avståndet mellan Aten och Sparta, som en massa nakna greker sprang för länge sen för att inleda olympiska spelen. Eller nja, jag kanske blandar ihop det. Det kan hända att dom var i krig eller nåt, och då var dom ju inte nakna. Det var dom bara när dom tävlade. Fast det kan också varit en by eller stad som hette Marathon, och att den låg på just det avståndet från nån annan stad, typ Aten.
Hursomhelst, jag sprang på 1.45 i alla fall. Men vänta bara tills nästa år! Då tänker jag vara frisk! Och dessutom starta i en bättre startgrupp. Nu gick liksom den mesta ansträngningen åt till att försöka kryssa mellan folk för att ta sig fram. Jaja, det var lättare än att försvara ett invaderat rymdskepp i alla fall.
Den största orsaken till att det varit så tyst här på sistone är att jag är upp över öronen dränkt i jobb med fallstudiekursen. Men nu börjar vi långsamt komma närmare nåt som skulle kunna kallas ett resultat. Jag håller just nu på att göra de första skisserna på de teckningar som kommer att pryda rapporten i form av illustrationer. Min scanner klarar inte av att fånga dom utan en extrem kontrastökning i Photoshop, men ungefär såhär kommer dom att se ut. Skisserna till kommande illustrationer alltså.
Först ser vi en framtida energiförsörjning. Vindkraft till havs och vågraft en skön kombination.
Och nedan kommer en bild på en kupéutrustad liggcykel, som det kommer att finnas många av i ett av scenarierna. Visst ser den trevlig ut?
Återkommer snart med mer färdiga bilder och en utförligare beskrivning av vårt scenario. Det är väldigt spännande! Och vilket hopp man börjar känna för framtiden. Vi fixar det här!
I år kommer jag inte att marschera under några fanor. För att visa på den enskilde medborgarens ansvar och makt, samt vikten av att omfattande beteendeförändringar, för att skapa ett hållbart och solidariskt samhälle, kommer jag att demonstrera på cykel. En cykeltur på nio mil, närmare bestämt. Från Högsbohöjd i Göteborg till Viks Ödegärde på Tjörn. Den ungefärliga resvägen syns nedan:
Färden kommer bland annat att gå igenom hela Kungälv, kommunen som vi jobbar med i vår nuvarande fallstudiekurs. Dags att gå från teori till praktik och inte bara prata om framtidscenarier och visioner, utan handgripligen slita cykeldäck på Kungälvs cykelleder, trottoarer och landsvägar, alltmedan vårsolen strålar och den friska luften fyller lungorna. Aahh!
…ty kedjan och pedalen åt alla lycka bär!
Jag är nu som sagt mitt uppe i fallstudiekursen där vi analyserar Kungälvs kommun utan och innan, och så smångingom ska ta fram ett antal hållbara framtidsscenarier för kommun. Ett av mina fokus ligger på energiinfrastrukturen i kommunen, och häromdagen var jag tillsammans med min kurskamrat Frida och intervjuade VDn för Kungälv Energi.
Det finns ganska gott om fina planer på vindkraftsutbyggnad och andra hållbara lösningar hos Kungälv Energi, men jag höll på att sätta i halsen när jag slog upp årsredovisningen som vi fått av VDn.
Jag menar, det är rent komiskt! Maken till könsstereotypiska bilder brukar bara finnas i leksakskataloger och porrtidningar! Nog för att de har en del hållbara idéer om energiförsörjningen, men den sociala hållbarheten verkar det lite sämre ställt med. Till råga på allt är alla tekniska poster i företaget män, medan hela kundkontakt-personalen är kvinnor. Jag tror jag går och lägger mig.
Imorgon, torsdagen den 23 april, är det dags! Då går premiären för Det finns inga norska elefanter! av stapeln, en sprillans ny och häftig vis- och poesiföreställning med mig och Isabel Evers.
Premiären äger rum på Gamlestans bibliotek, och det hela inleds 19.00. Det blir inte bara jag och Isabel på scenen. Förutom vi uppträder även Mauritz Tistelö, poet och Maria Lund, vissångare.
Vår föreställning beskrivs såhär: ”Med egenskrivna texter, sprudlande humor och nattsvart allvar får du uppleva sönderslagna tallrikar, kalsongförsäljare, lömska servitriser, hollywooddrömmar och naturligtvis den fantastiska kärleken i alla dess former. Gränserna mellan musik och poesi blir diffusa i detta personliga och starka vis- och poesiprogram.”
Så kom dit! Gamlestans bibliotek, Brahegatan 11. Hållplats Gamlestan. Var där eller var en fyrkant!
