Emanuel – Sida 9 – Emanuel Blume

Vindkraften & kärnkraften – ärrade slagskämpar

Det finns vissa saker som liksom alltid har stått mot varandra. Saker som har varit varandras motsatser och kastats mot varandra i bittra kamper så länge det går att minnas. När jag var liten så var de här kamperna ofta på liv och död, även om det nu när man tänker tillbaka på det känns ganska harmlöst.

Nintendo mot Sega.
Hemglass mot Glassbilen.
Mac mot PC.
Sibräcka mot Valla (lokala fotbollslag på Tjörn, jag fattade aldrig vilket som var vilket).

Vissa av de där kamperna försvann med åren (Nintendo ”besegrade” Sega i slutet av nittiotalet och Glassbilen försvann utan att nån märkte det), och vissa har fortsatt. Men nästan aldrig fortsätter kampen att se likadan ut. Mac och PC funkar på ungefär samma sätt nu, det är till och med ofta samma företag som tillverkar datorkomponenterna. Sibräcka och Valla har jag tyvärr ingen aning om hur det går för.

Jag växte upp i ett rödgrönt hem där kärnkraften var något som skulle bort, det förstod jag tidigt när jag såg skivomslagen på proggalbumen i vardagsrummet. På skivorna sjöng Turid och Dag Vag låtar som Solens visa och Stoppa all atomkraft. Jag lyssnade med stora öron. Tjugo år senare hade jag blivit miljövetare med inriktning mot fysik och energisystem, och hade nya anledningar att vara skeptisk mot kärnkraft. Men det var inte kärnkraftsmotstånd det här inlägget skulle handla om egentligen.

På skivomslagen (som ni kan se exempel på här ovanför, jag har dem i min skivsamling nu!) och i sångtexterna pekades ofta vindkraft och solkraft ut som de idealiska, framtida kraftkällorna. Det rena, goda, vackra och oproblematiska. Detta stod mot kärnkraftens grå betonglandskap. Ett tydligt exempel finns också i slutscenen på Tage Danielssons film Sopor och en stor mängd andra filmer och bilder.

Jag är egentligen för ung för att komma ihåg den bilden av kärnkraft respektive vindkraft, annat än från skivomslagen. Är man yngre än jag och född t ex på nittiotalet kommer man förmodligen inte ihåg skivomskagen heller. Vad är det då för bild man har av ”kampen” mellan kärnkraft och vindkraft?

Förmodligen den som syns idag. Kampen mellan två etablerade kraftslag, där båda är en del av verkligheten i ett Sverige som vill åt många olika håll samtidigt. Vindkraften, som när jag var liten beskrevs som lite mystisk och fantastisk, och som egentligen inte fanns annat än som enstaka små experimentverk, är idag en etablerad industri. Att den i helgen faktiskt producerade mer el än kärnkraften i Sverige visar hur stor den faktiskt blivit.

Den är inte längre ett alternativ som man talade om på sjuttio- och åttiotalet. Den är en del av det normala.

På sätt och vis är det fantastiskt. Så sent som när jag gick i gymnasiet hade jag lärare som på fullaste allvar menade att vindkraften var väl en fin tanke och sådär, men skulle aldrig komma att producera nån mätbar mängd el i Sverige.

Nu, ett decennium senare, har den alltså för första gången spöat kärnkraften. Men den är inte den färgglada hippie-vindkraften längre, och bilden av vindkraft som magisk och problemfri är borta. Kampen mellan vind- och kärnkraft ser helt annorlunda ut.

Och det är bra! Argument som att vindkraften aldrig kan bidra med någon el faller numera på sin egen orimlighet, och diskussionen når helt nya nivåer. Med det är inte sagt att man ibland hamnar i ganska frustrerande vindkraftsdiskussioner även idag, men det är en annan femma som jag inte tänkte gå in på nu.

Många menar att det inte går att ta det faktum att vindkraften i helgen producerade mer än kärnkraften på allvar, eftersom Oskarshamnsreaktorerna stod stilla. Men det är lite det som är min poäng – reaktorerna stod stilla av säkerhetsskäl, eftersom det var riskabelt att låta dem gå. Så gott som konstant är det en eller flera reaktorer i Sverige som är stoppade av den orsaken – kärnkraften går alltså inte att betrakta som ett stabilt och ständigt pålitligt kraftslag. Ändå framställs den som det i så många diskussioner, medan vindkraften sägs ha nackdelen att vara instabil och opålitlig.

Det som hände i helgen har visat att det inte är så enkelt. Kampen mellan de båda energislagen fortsätter, men den ser annorlunda ut.

Vindkraften håller på att bli vuxen.
Kärnkraften håller på att bli gammal.

Nu får det fanimej vara bra!

Jag har funderat mycket över en speciell sak på sistone. Under flera år har jag varit medveten om det, utan att kunna sätta fingret på vad det är. Förrän nu. Det handlar om det här med hur svårt det kan vara att tycka något man gör är bra, och hur saker man tidigare varit stolt över plötsligt verkar helt värdelösa.

När jag var 20 år hade jag precis upptäckt det här med att sjunga och skriva låtar. Jag hade spelat gitarr tidigare, men det var där och då som bitarna föll på plats och jag insåg att YES, det är klart jag ska bli musikartist! Jag skrev låtar på löpande band, tonsatte, härmade, hittade på eget och började få spelningar. Först småspelningar på ungdomsgårdar och musiktävlingar, sedan allt större grejer, som festivaler och riktiga konserter. Det fanns liksom inget stopp. Nu när jag lyssnar på gamla inspelningar inser jag att låtarna var helt obegripliga, och att jag sjöng som om jag försökte överrösta ett brandlarm. Ändå var jag, när jag var 20 år, överygad om att jag var bäst i världen och att jag skulle bli nästa Bob Dylan.

Nu när jag tänker tillbaka på det är det nästan så jag skäms. Mina låtar var verkligen obegripliga, och jag undrar vad folk egentligen tänkte om den där rösten. Ändå fick jag spelningar. Betalda spelningar.

Hur längesen var det jag hade en betald spelning idag?

Överlag har jag inte haft särskilt mycket spelningar på ett tag. Och då kommer vi till paradoxen. När jag var tjugo hade jag inga som helst skrupler när det gällde att höra av mig till olika ställen och be att få spela. Jag hade inte minsta tanke på att jag kanske inte skulle passa eller vara bra nog, eller att de kanske inte så stort intresse av en skäggig och långhårig tjugoåring som sjöng förvirrade politiska låtar om sånt som engagerar just en skäggig och långhårig tjugoåring.

Men idag.

Idag har jag så extremt svårt att lyfta luren och ringa upp en arrangör. Bara tanken gör att jag tvekar, och tänker att nej, varför skulle någon vilja höra mig sjunga?

Detta trots att jag vet att jag är hundra gånger bättre idag än jag var för tio år sedan. Jag är rentav tio gånger bättre än jag var för tre år sedan. Ändå låter jag bli. Ändå är jag rädd att inte vara bra nog.

Det är ironiskt på nåt sätt. Att en välrepad och faktiskt ganska erfaren och skicklig trettioåring ska ha så svårt att göra det som en otajt tjugoåring med bristande gitarrfärdigheter gjorde utan att ens tänka. Att jag plötsligt betraktar mig som så dålig på något jag egentligen vet att jag är bra på, som jag skrivit om tidigare.

Jag har bestämt mig.

Från och med idag ska jag börja spela igen. Jag har nya låtar, och de är jävligt bra. Jag är bättre på gitarr än jag nånsin varit. Min röst är en vuxen mansröst, med förmåga att göra mycket mer än min tjugoåriga operawannabe-röst kunde.

Det här är en del av något större. Mycket större. Nånting hände mellan jag var tjugo och trettio som gjorde att jag började betrakta allt jag gjorde med så mycket större skepsis än allt annat jag såg omkring mig. Att allt jag gjorde var mediokert i bästa fall. Att när någon sa att något jag gjorde var bra så var det bara för att de ville vara snälla mot mot mig. Att när någon sa att nåt var dåligt så var det en underdrift. Att risken för att skämma ut sig var så stor och sannolikheten för att göra nåt bra så mikroskopiskt liten (som jag skrev om här). Att det bästa jag kunde göra var ingenting.

Varför det? Fan vet.

Men nu har jag bestämt mig. Nu får det fanimej vara bra. Jag vill sjunga igen, och jag tänker tycka att jag är bra, utan att få ångestattacker och backa undan som jag gjort i så många år nu.

Är ni beredda?

En bortglömd sida av mig själv?

Här kommer en liten tillbakablick. Tänk er mig för väldigt många år sen:

När jag var liten var min största dröm att bli författare. Jag kommer ihåg att mitt favoritämne i lågstadiet var svenska, och jag har hittat gamla skrivböcker från ettan där jag, knappt läsligt, skrivit ner alster som ”en katt satt i en hatt och fick fnatt” och andra tveksamma mästerverk.

I mellanstadiet upptäckte jag ett av mitt livs stora kärlekar – spökhistorien! Jag slukade alla böcker jag kunde komma åt om spöken, monster och övernaturliga hemskheter, samtidigt som jag började skriva helt obegripliga historier som mina lärare och föräldrar av nån konstig anledning uppmuntrade mig att fortsätta med. Tyvärr finns ganska lite kvar, men jag minns en berättelse om utomjordisk invasion, där hjälten i historien åker till Sydamerika och hittar en gömd rymdbas i en regnskog, och under den finns en gigantiskt grottsystem där rymdvarelserna väckt upp skelett av aztekindianer från det döda för att slita i deras gruvor. En annan handlade om ett spökhus i Wales där en flicka flyttar in med sin familj, bara för att upptäcka en förhäxad spegel på vinden. Och sådär fortsätter det. I högstadiet hade jag en kort avstickare med deckare, och i gymnasiet återgick jag till skräckhistorier. Den gången skrev jag två hela bokmanus som jag skickade till diverse förlag, och som jag tror vi ska vara tacksamma för att de aldrig publicerade.

Efter gymnasiet hände nånting. Det var väl dels att jag började plugga och inrikta mig på att så småningom få ett ”riktigt jobb” (ni vet den där klipp-dig-raka-dig-och-skaffa-ett-jobb-situationen) och dels att jag mer och mer började upptäcka musiken och bli nån slags vissångare. Resultatet blev i alla fall att jag slutade skriva berättelser. Det blev sångtexter, vetenskapliga rapporter, exjobb och en och annan dikt, men ingen prosa. Definitivt inga skräckhistorier.

Inte förrän tio år senare.

Häromåret återupptäckte jag nämligen det här med skrivandet. Det var som att hitta en gammal skjorta längst in i garderoben och tänka ett herrejävlar, vilken snygg skjorta! Varför har jag inte använt den på tio år? Eller kanske snarare, om man ska hålla sig till skräckspåret, som att hitta ett tio år gammalt lik i garderoben och tänka att herrejävlar, ligger det kvar här? Det är hög tid att återuppväcka det!

Så på två år har jag skrivit ett tiotal noveller och ett nytt bokmanus (det sistnämnda har jag skrivit om i bloggen tidigare, och mer lär det bli framöver). Och för några veckor sen gick en gammal dröm i uppfyllelse, så snabbt nästan att jag knappt märkte när det hände – jag blev utgiven på ett bokförlag.

Det var förlaget Swedish Zombie, som sysslar framför allt med skräcklitteratur, som ville ge ut två av mina noveller, Koma och Valrossen, som e-böcker. Valrossen kommer att publiceras om ett par veckor, och Koma kom ut i förra veckan.

Vad handlar då Koma om? Utan att avslöja för mycket kan jag berätta att handlar om femtonåriga Robin, som sitter ensam i en låst och nedsläckt sjukhussal. Han lutar sig över sjukhussängen med det som en gång var hans flickvän Josefin. Vad har hänt med henne? Robin har bestämt sig för att ingen nånsin ska få veta. Hemligheten ska stanna hos honom. Utifrån sjukhuskorridoren hörs fotsteg och upprörda röster, men han har barrikaderat dörren. Då slår Josefin upp ögonen.

Novellen går att låna från biblioteket (t ex här), eller så kan man köpa den, t ex i iTunes Store eller på AdLibris. Länkarna går direkt till boken, och den går att läsa på datorer, telefoner, surfplattor, läsplattor och i princip alla prylar som går att läsa på.

Jag skulle så gärna vilja höra synpunkter! Blev ni rädda? Gripna? Uttråkade? Skriv till mig på facebook eller emanuel@emanuelblume.se och berätta, så blir jag jätteglad!

Lejonet på cykelbanan

Bara ett jättekort inlägg idag, om något som hände igår och som jag måste få ur huvudet.

Jag var på väg hem från jobbet igår vid halvsextiden, cyklade Nya Allén österut och fick syn på en man som gick ett trettiotal meter framför mig, i samma riktning som jag. Jag brukar oftast inte bry mig om att signalera när folk går på cykelbanan, men nu hade trafikljuset ett bit längre fram precis slagit om till grönt och en lång rad av cyklister kom rullande mot mig i den andra körbanan, så jag hade ingen möjlighet att köra om mannen. Jag plingade en gång till när jag var tio meter bakom, utan reaktion. När jag kommit precis bakom honom fick jag stanna, och plingade ytterligare en gång utan att han reagerade. Till slut hade strömmen av cyklister åt andra hållet tagit slut och jag kunde cykla om. Jag sade då ”Gå gärna på trottoaren istället för på cykelbanan” till mannen.

På ungefär en och en halv sekund hände ingenting. Sedan hörde jag ett vrål som nästan fick mig att ramla av cykeln. Jag hörde inte orden, det lät mer som ett djur än en människa, och det var som om hela kroppen tog eld på mig. Jag har bara varit med om det några enstaka gånger i livet, att man blivit så skräckslagen att kroppen reagerar helt instinktivt utan att hjärnan är med. Den där reaktionen som förfäderna på savannen fick för att de skulle ha större chans att undkomma ett rytande lejon.

Det kunde lika gärna ha varit ett lejon. Med undantag för nåt sluddrigt jävla nånstans därinne så var det bara ett gutturalt vrål. Jag hörde smällarna från hans skor när han började springa efter, och jag ställde mig på tramporna och bara cyklade, cyklade, cyklade så fort det nånsin gick. Trafikljuset framför mig var rött igen, och jag tänkte att snälla, snälla, snälla, slå om! Det gjorde det, och jag kom därifrån.

Jag vände mig aldrig om, han kanske bara sprang några meter. När jag kom hem kände jag mig jättelöjlig. Jag var helt skakig och kunde inte sluta tänka på det. Hjärtat slog fortfarande hårt. Jag fattade ju då att det måste varit nåt fel på honom, antingen att han var sjuk på något sätt eller drogad. Man kan liksom inte låta så som han gjorde om man är frisk. Men det kändes så konstigt att en sån grej kan påverka en så fysiskt. Själva händelsen höll bara på några sekunder, men den satt kvar i huvudet på mig under hela kvällen.

Urk, hoppas jag fick det ur mig nu i alla fall.

Kampen mot vindkraften – eller mot något annat?

Jag fick ett argt mail häromdagen. Det kom från en arg ordförande i en förening som var väldigt upprörd över att jag godkänt en vindkraftspark i ett område som just den här föreningen jobbat väldigt hårt för att skydda från vindkraftsetablering. De hade sett pappret med min underskrift, sa hon, och de kände sig överkörda och åsidosatta över att ett sånt beslut fattats över huvudet på dem.

Jag jobbar bland annat med vindkraft, så det hade mycket väl kunnat vara så att jag tagit ett sådant beslut. Men jag kände varken igen namnet på parken eller på bolaget som skulle bygga. Framför allt hade jag inte skrivit under något papper.

Jag har skrivit mycket om vindkraft på den här bloggen, både före och efter att jag började jobba med miljömärkning och energi. En skillnad mellan före och efter är att före hade jag inte en aning om hur oerhört komplext det är, det här med vindkraft, och hur ofta man tror att det handlar om en sak, när det i själva verket handlar om något annat. Och hur ofta folk är arga på varandra av var sin orsak, utan att den ena parten förstår vad den andra är arg på.

Jag fick en aha-upplevelse i höstas, när jag var med på VIND2014, den stora nordiska vindkraftsmässan. Eftersom jag jobbar för Naturskyddsföreningen och framför allt med miljöpåverkan från diverse kraftslag så är det framför allt vissa sorters människor man träffar. Miljöansvariga, VD:ar och marknadschefer på elbolag, representanter för olika miljöorganisationer, energirådgivare, tekniker, fågelskådare, sportfiskare, biologer, limnologer och miljöforskare. När jag började jobba med energi tänkte jag naturligtvis att det var dessa människor som var branschen.

Men så förstod jag att det inte var så. Det finns en grupp som jag väldigt sällan träffar, insåg jag när jag kom till VIND2014-mässan. Insikten slog mig ganska kraftigt, även om jag borde anat det när mässbiljetten gick lös på ett stadigt antal tusenlappar. Jag hade väntat mig att träffa många av de kontakter jag hade inom vad jag trodde var ”branschen”, men när det kom till kritan träffade jag i princip ingen jag kände. På mässan fanns istället entreprenörerna.

Det är lite luddigt vad jag menar med entreprenörer, men jag tror jag menar ungefär ”de som hittar områden runt om i landet som passar för vindkraft, ansöker om tillstånd och ser till att kraftverken byggs”. Seminarierna på mässan hade rubriker som ”Framtidens exportvara”, ”Svensk elexport till Europa för klimatet och tillväxten”, ”Hur värderas och prissätts kundens medverkan på framtidens marknad?”, ”Globala utblickar”, ”Lönsamheten för nya och gamla investeringar”, ”Framtidens finansiering av vindkraftsprojekt”, och så vidare. Det är sällan med de ordvalen och perspektiven som människor runt om i Sveriges kommuner diskuterar vindkraft vid sina köksbord.

För att sammanfatta så handlade det allra mesta inom dessa seminarier om ekonomi. Priser, lönsamhet, import och export. Med jämna mellanrum gick man ut och minglade medan man åt ”brain food” och ”raw snacks”.

Parallellt med dessa huvudseminarier arrangerade Nätverket för Vindbruk en annan uppsättning seminarier i samma hus. De handlade om saker som hur människor upplever att få vindkraft byggda i sina hembygder, hur naturen påverkas och hur man hanterar buller från turbinerna. Knappt ett ord om ekonomi. Det avspeglade mycket mer hur ”vanliga människor”, och alltså inte ”entreprenörer”, pratar om vindkraft.

Det som var läskigt var att det var olika publik på de olika seminarieserierna. ”Entreprenörerna” gick på de ”riktiga seminarierna”, och letade sig aldrig ner till nätverkets seminarier (bokstavligen ner, eftersom dessa låg ett par trappor ner i en lite svårhittad lokal). Samtidigt hade inte de som gick på nätverkets seminarier den dyra biljetten till de ”riktiga” seminarierna. Det blev många citattecken i det här stycket.

Under de här dagarna insåg jag varför så många får nåt hatiskt i blicken när talas om vindkraftsetablering. Jag förstod varför det bildas motståndsgrupper, och varför man slåss med näbbar och klor i alla möjliga instanser mot vad som faktiskt är en ekologiskt hållbar energikälla.

Det hade jag också gjort, om min bild av utbyggnaden styrdes av ”entreprenörena”. Ett vanligt exempel på vindkraftsetablering är att ett relativt glesbefolkat område börjar exploateras av ett bolag som inte är från trakten. Ofta kommer tillresta exploatörer som inte alls har någon koppling till de människor som bor där och hugger ner träd, anlägger vägar och drar med sig massor av lastbilar och grävmaskiner. Sedan försvinner de, och lämnar kvar vindkraftverken. Vinsten från elförsäljningen går till bolaget som i 99% av fallen inte finns i trakten utan har sitt huvudkontor i Solna. Okej, jag raljerar lite, men ni fattar. Entreprenörerna som betalar de dyra biljetterna till vindmässan är väldigt sällan samma personer som faktiskt åker till de kommunerna där verken ska byggas. Ofta har man kanske inte ens varit där, bara sett områdena på en karta. Och så går man på mässor och förstärker sin egen bild av att vindkraft bara handlar om lönsamhet, export och försäljning. Att det är ett bra energislag miljömässigt vet man ju redan, så det behöver man inte ägna så mycket mer tid åt.

Jag tror, men det är min högst personliga gissning, att ilskan och hatet mot vindkraften kanske inte alltid handlar så särskilt mycket om vindkraft. Bor man på en plats som man älskar, och ett främmande exploateringsbolag som man aldrig hört talas om plötsligt vill bygga en vindkraftspark utan att man har något att säga till om, är det klart att man blir fientligt inställd.

När jag började luska i varför jag fått det arga mailet där jag blivit anklagad för att ha skrivit under ett papper, som visade sig inte finnas, dök det upp saker som tyder på just det jag precis skrivit om.

Ibland önskar jag att industrin var mindre industriell och att branschen var mindre branschig. De första större vindkraftverken som byggdes i Sverige byggdes på Gotland, där folk gick ihop i kooperativ och ägde verken tillsammans. Jag tror inte det är en så himla dum idé, och jag tror att sådana ägandeformer också skulle kunna leda till bättre lokaliseringar, mer levande bygder och nöjdare människor.

Det här blev ett långt inlägg. Mycket är förenklat och förkortat. Och det är klart att det finns miljömässigt dåliga vindkraftsplaceringar. Men för att verkligen komma åt och göra något åt dem måste vi bli bättre på att förstå de som är inblandade.

En chans på åttatusenetthundranittiotvå!

Jag vaknade i morse med vad som kändes som en nåldyna i halsen och ligger därför i min säng idag istället för att sitta på jobbet. Men fingrarna fungerar bättre än rösten, så därför tänkte jag att det kan vara ett bra läge att skriva ett blogginlägg.

Så vad blir det idag? Blir det mer gnäll? Jajamensan, det blir det. Men är det verkligen gnäll, eller är det något annat? Nu drar vi igång.

Jag har alltid älskat På Spåret. Lagom nördigt, och jag gillar både de nya och de gamla programledarna. Det är kul att se ihop med kompisar och familj, och man lär sig nåt varje gång. I fredags satt jag och Sofia och tittade, när det plötsligt slog oss hur fullt med män det var. Vi skämtade om det lite först, men sa sen att de kan ju inte förutsäga i programmet vilka tävlande som kommer att gå vidare i just den här omgången. Det måste ju vara en slump att det är så mycket män just den här gången och har inget med några könsmaktstrukturer att göra.

Men sen hejdade vi oss. Ett sånt resonemang bygger ju på att det är en chans på två att en deltagare i programmet är antingen man eller kvinna. Eller alltså, de flesta lär väl vara antingen eller, men att det är 50% chans att någon är man och 50% chans att någon är kvinna (jag väljer att lämna ytterligare kön utanför i det här resonemanget). Men är det verkligen så?

Vi gjorde ett räkneexperiment, där vi utgick från att varje person som har en viktig roll i programmet har en femtio procents sannolikhet att vara man och motsvarande att vara kvinna. Som viktiga roller i programmet satte vi följande:

Programledarna, 2 personer
De tävlande, 4 personer
Orkestern, 6 personer
Gästartisten, 1 person

Sammanlagt 13 personer. Om det bara hade varit en person i hela programmet hade det varit en chans på två att ”bara-män-i-programmet-situationen” hade uppstått. Hade programmet enbart bestått av de två programledarna hade chansen varit en på fyra.

Hänger ni med? Sannolikhetslära som man lärde sig i Matte B på gymnasiet. 50% chans gånger två personer innebär 0,5*0,5 = 25 % chans.

Hade programmet bestått av programledarna plus de två lagen hade sannolikheten varit 0,5*0,5*0,5*0,5*0,5*0,5, det vill säga 1,5 % chans, och så vidare. Om vi tar in alla personer ovan så får vi att sannolikheten för att det bara ska vara med män i programmet, OM det är så att män och kvinnor har lika stor chans att få vara med, är ungefär 0,01%.

Smaka på den. Noll komma noll en procent. Eller, som en viss manlig tolkrobot skulle sagt:

”The chances of having only men in a TV show with 13 different roles is only 8192 to 1!”

Vad blir då kontentan av detta? Tja, det kan ni förmodligen räkna ut själva.

Om du nödvändigtvis ska gå fel, gå åtminstone på rätt sida vägen

Snabbt trafikinlägg idag. (Varning för gnäll och hå-hå-ja-ja från min sida. Det är en sån dag idag.)

Som cyklist i Göteborg slutar man efter ett tag att plinga på gångtrafikanter som går på cykelbanan. Det går så mycket folk på cykelbanan att man skulle få ha handen på ringklockan hela tiden, så oftast svänger man bara ut åt sidan och kör förbi, trots att man vet att man rent trafikregelmässigt borde signalera, för att varna att man kommer cyklande.

På vintern när det är snö, slask och regn blir det ännu värre. Det är som att det råder något slags undantagstillstånd. Till viss del kan jag förstå det, det kan vara svårt att se vad som är vad när det ligger snö på delar av marken, men på de flesta ställen är det tillräckligt skyltat och plogat för att det ska vara tydligt vad som är vad. Ändå kryllar det av fotgängare på cykelbanorna, i ett väglag som gör det svårt för mig som cyklist att snabbt stanna om något skulle hända plötsligt.

Igår när jag var på väg hem från jobbet hände följande: Två personer gick i bredd på cykelbanan så att jag inte kunde komma förbi. Jag plingar några gånger utan att de reagerar, sedan saktar jag ner till gånghastighet och plingar igen när jag är precis bakom. De hoppar till och kastar sig åt sidan. Jag får lite dåligt samvete, det var ju inte meningen att skrämma dem, men samtidigt kan man ju inte låta bli att signalera om man inte kommer förbi. En halv minut senare stannar jag vid ett rödljus och blir stående där ett tag, och samma personer går om mig, vandrar mot rött ljus och ut över gatan, fortfarande gående på cykelbanan. När ljuset slår om till grönt har de hunnit över till andra sidan. Jag plingar återigen utan att de reagerar. När jag kommer upp bakom dem säger jag att ”Ursäkta, det vore jättebra om ni gick på gångbanan istället för på cykelbanan”. De svarar inte, men den ena stirrar tillbaka på mig med mordisk blick. Tänk om samma sak hade hänt med bilar på en bilväg? Det är en ganska kul tanke.

Hur gör man i ett sånt läge? Hur säger man till någon att hen faktiskt gör fel, utan att hen tar illa upp? Det går kanske inte. Jag kanske också skulle reagera likadant, vem vet?

Plogningen var väldigt bra förra gången det var snö i stan, men den här gången har det varit lite sådär. På många ställen ligger snövallar och täcker halva eller hela cykelbanor, och gångbanorna är dåligt plogade på många ställen. Det är väl också en orsak till att det är fler fotgängare än vanligt på cykelbanorna just nu. Och det leder till nästa dilemma…

När jag var liten och växte upp på landet lärde jag mig att man går på vänster sida av en väg, och kör/cyklar på höger. Det var en sån där grundläggande kunskap, ungefär som att man torkar sig när man varit på toaletten eller att man öppnar en dörr innan man går igenom den. Men det verkar som att det är en regel som inte gäller i Göteborg. Folk går i regel på höger sida, vilket gör att man går i vägen för cyklister som kommer bakifrån och inte ser när de kommer. Cyklister som kommer framifrån, som man faktiskt ser och har en möjlighet att undvika, kommer ändå på andra sidan vägen. Är inte det jättekonstigt, varför går man inte på vänster sida? Jag trodde det var nån slags allmän trafikregel? Om nu situationen är sådan att man väljer att gå på fel väg, kan man då inte åtminstone gå på rätt sida av den?

Sådär, nu är jag klar. Ursäkta grinigheten, jag känner mig som en sur gammal gubbe. Jag vet att det inte är lätt att vara fotgängare i den här stan, och att det är många cyklister som gör missar också. Men när man cyklar till och från jobbet varje dag året runt så blir det så tydligt vilka mönster som finns i stadstrafiken, och att det skulle bli så mycket lättare om vi när vi går är medvetna om vilken väg det är vi går faktiskt på.

Det här trodde ni inte om mig – del 2

I förra inlägget skrev jag om hur jag till min egen stora förvåning börjat gå en kurs i lindy hop, och vad detta inneburit för någon med kraftig dansfobi. Jag lovade att skriva ett nytt inlägg om hur det gått nu några veckor senare, så det får jag väl göra nu då. Men det kommer inte att handla om ångest, dansskräck och panikattacker, för det skrev jag tillräckligt om i förra inlägget.

Okej, till att börja med måste jag slå fast en sak. Jag fattar nu varför folk dansar frivilligt. Jag har förstått det rent logiskt innan, men aldrig fått en känsla för det. Igår när jag jag var på kursen så hände det en gång, vid ett tillfälle, att nånting lossnade. Något bröt igenom en tjock och seg barriär, och jag tyckte att det var roligt. På riktigt! I förra inlägget skrev jag om hur omöjligt det var för mig att koppla begreppet dans till begreppet kul, men under ungefär en minut igår så tror jag faktiskt att jag fattade. Gången innan dess var totala motsatsen, men jag lovade ju att inte skriva nåt om panikattacker, så jag låter bli.

Hur som helst. När man fått undan det primära hindret och inte fokuserar så mycket på att mota undan paniken, kan man istället fokusera på själva dansen. Och det är både kul, intressant och frustrerande. Frustrerande främst för att lindy hopen har ett så annorlunda sätt att se på takt och rytm än vad jag är van vid som musiker. Rytmen för mig som musiker är vad man lutar sig mot och det man fyller med resten av musiken för att få ihop en helhet. Och rytmen kan vara en fyrtakt, en tretakt, en sextakt och så vidare. Men stegen inom lindy hop är olika långa. Ett steg kan vara fyra taktslag långt, medan nästa är sex taktslag. Ibland lägger man in små extrasaker som gör att det kan bli fem eller sju slag långt. Ettan (alltså första slaget i takten) i musiken behöver inte vara samma som ettan i danssteget. Innan jag fattat att det faktiskt var så, att de första stegen vi lärt oss var i fyrtakt men att vi sedan gått över till sextakt utan att någon sagt något, var jag så så förvirrad att jag knappt fick ihop någonting.

Nu börjar jag kunna släppa det, men till en början var det helt omöjligt att inte försöka sätta ettan i dansstegen där ettan fanns i musiken. Jag var tvungen att helt och hållet tänka bort musiken och bara tänka att ”nu är det den foten åt det hållet, sen är det den andra foten som gör såhär”… Det var lite som att försöka lära sig att inte kunna läsa. Att följa takten i musiken är så grundläggande för mig som musiker, så när man dansar i sextakt till fyrtaktsmusik, sedan byter till fyrtakt, lägger in några extra taktslag här och där, och sedan går tillbaka till fyrtakt, får det mig att känna mig som en autist. Åtminstone till en början.

Jag tror jag faktiskt har lyckats att sluta fokusera på taktslagen och faktiskt börjat känna rytmen istället för takten. Men jisses, vad korkad jag har känt mig. Stackars följare som försökt härma efter mina förvirrade försök att föra. Fast å andra sidan kanske de inte greppat alltihop från början heller.

Summan av kardemumman: Jag hade aldrig vågat tro att jag skulle skriva nåt sånt här, men jag tror faktiskt jag börjar tycka det är kul.

Det här trodde ni inte om mig!

Min allra största skräck under många år har varit dans. Jag älskar musik och jag älskar att röra mig, men ända sedan traumatiska discoupplevelser i grundskolan har dans varit något jag hållit mig så långt bort ifrån som det bara är möjligt. Jag har hittat på ursäkter för att inte gå till ställen där det dansas, och när folk har börjat dansa på fester eller andra sammanhang har jag i regel sett till att försvinna därifrån på ett eller annat sätt. Det har varit en fobi som jag varken har kunnat förklara eller hantera.

Men strax före jul tänkte jag att det kanske var dags att ta den där demonen vid hornen, efter tjugo år av dansångest. Så i ett plötsligt infall ansökte jag om att få vara med på en kurs i lindyhop. Det var en populär kurs, så jag räknade väl egentligen inte med att jag faktiskt skulle bli antagen. Men det blev jag, och allvaret i situationen grep mig. Det första jag tänkte var att jag skulle avanmäla mig direkt, innan kursen började, men någonting fick mig att låta bli. Om det här var ett sätt att bli av med en fobi som följt mig i så många år så vore det väl dumt att inte försöka? Jag bestämde mig för att gå ändå.

Det krävde enorm viljestyrka att trampa iväg i lördags förmiddags till det första kurstillfället, men när jag skrivit under närvarolistan på plats fanns liksom ingen återvändo. Och själva dansandet gick nog egentligen ganska bra. Eller alltså, det gick som man kan förvänta sig att det går på en första danslektion. Det är inte stegen i sig jag har problem med, utan att inte låta paniken ta överhanden när nånting oväntat händer. Och oväntade saker händer hela tiden. När jag kom hem på lördagskvällen var jag helt död. Blixtrande huvudvärk, magont, tårar och en smula minnesförlust. Ändå gick jag dit på söndagen också. Och måndagen.

En intressant grej är att det inte i första hand är själva kurstillfällena som är svåra, utan tiden runt om. Under helgen och måndagen kunde jag inte tänka på något annat än att jag var tvungen att gå dit igen. Allt var som ett töcken – jag hade huvudvärk, mardrömmar, magknip och kunde knappt sova. Men själva kursen var helt okej, så länge jag lyckades hålla paniken på avstånd och tryckte undan impulsen att smita därifrån. Någon frågade mig om jag hade kul, och jag visste inte vad jag skulle svara. Ledarna är jättebra och de andra kursdeltagarna är trevliga. Men begreppet kul är så oändligt långt ifrån begreppet dans att jag inte kan koppla ihop dem. Jag antar att det skulle kunna vara kul, men det är så långt kvar innan jag kan fokusera på nåt annat än att röra mig rätt och inte få panik, att det kommer att dröja innan jag överhuvudtaget kan få ett begrepp om huruvida det är kul eller inte. Och det är en månad kvar, så kanske kommer jag att hinna känna efter.

Men varför gör jag egentligen det här, om det nu är så himla jobbigt, kanske någon frågar sig? Och det är en bra fråga. Svaret är att jag hellre tycker det är jobbigt nu än i resten av livet. Och kanske, vilket jag hoppas på, att jag faktiskt kommer att tycka det är lika kul som andra verkar ha när de dansar.

Fortsättning följer.

Rätten att äta kött

Snabbinlägg idag.

Jag läste en artikel om att den lokala MUF-föreningen i Karlshamn protesterat mot den ”vegetariska dagen” på en skola i Karlshamn i slutet av november. Protestaktionen gick ut på att dela ut 100 hamburgare utanför skolan.

Det känns som man läst nyheten tidigare, och det har man. Både politiska ungdomsförbund på högerkanten, kvällstidningar och andra organisationer med mer eller mindre genomtänkta agendor har gjort samma sak de senaste åren. Det senaste jag skrev om det kan ha varit detta.

Enligt de aktuella protesterna från MUF Karlshamn ska inte politikerna få bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte. ”MUF Karlshamn står upp för friheten” säger en MUF-representant i samband med protesten.

Jag lovade att det skulle bli ett snabbt inlägg idag, så här kommer min respons på påståendet att politikerna inte får bestämma ifall eleverna ska äta kött eller inte: Jo, de får de. Eller, för att nyansera det hela, skolan har rätt att sätta matsedeln, och politikerna har inflytande över hur den utformas. Skolan har full rätt att låta bli att servera kött en dag i veckan utan att det delas ut hamburgare på skolgården, på samma sätt som det är fullt rimligt att låta bli att servera potatis vissa dagar utan att det delas ut pommes frites, eller att låta bli att servera fisk utan att det delas ut fiskpinnar.

Om vi nu talar om frihet och fria val, är det då värre att besluta att eleverna ska äta kött fem dagar i veckan än att besluta att eleverna inte ska äta kött en dag i veckan? Över-huvudet-bestämmandet-måste väl vara lika stort när man bestämmer att nån ska göra på ett sätt som när man bestämmer att någon ska göra på ett annat sätt?

Det är ingen mänsklig rättighet att äta kött. Däremot har vi politiska beslut på att skolorna ska servera bra, hälsosam och näringsmässigt fullvärdig mat. Det är tveksamt hur hälsosamt det är i längden med kött i varje måltid, för att inte tala om effekterna på miljö och klimat, men det var inte det det här inlägget skulle handla om. En av mina poänger är att vi gör barn en otjänst om vi under hela skolåldern präglar dem på en väldigt begränsad syn på mat – den att varje måltid måste innehålla kött. Väldigt få människor i världen har den mathållningen, eller ens möjligheten till den. Att låsa sig till en exklusiv lyx är ett handikapp om man någon gång skulle vilja röra sig utanför vår lilla i-landsbubbla.

Det är känsligt, det här med matvanor och vad man äter. Att bli ifrågasatt som köttätare måste vara jättejobbigt. Jag antar att det är en av grundorsakerna till ”köttprotesterna”. Det är något som ligger så nära ens person och man är vad man äter och allt sånt där. Men det går inte att stanna där, bli rädd, och fortsätta sprida en ohållbar norm. Jag blev ifrågasatt hela gymnasiet för att jag inte åt kött, och min gissning är att ifrågasättande åt det hållet är vanligare än tvärtom. Poängen är inte att vi ska gå runt att mobba varandra för vad vi äter och inte äter, men det är dags att se att normen vi lever efter vad gäller mat varken är självskriven eller särskilt hållbar i längden.

Just det ja, det skulle bli ett snabbt inlägg. Jag slutar skriva nu medetsamm