Arkeologisk utgrävning i köket

Det har varit en mycket spännande helg. Delvis efter att jag varit med att gräva fram arkeologiska fynd bakom en köksbänk i Kortedala. Det började med att vi lossade en gammal sliten bänkskiva som suttit där sedan 50-talet, och upptäckte en gigantisk hög med brev, foton, anteckningsböcker och tidningsurklipp som under ett halvt sekel samlats där bakom. Men det var bara början på mysteriet…

Vi kunde inte låta bli att gräva ner oss i den gigantiska högen, och efter bara tio minuter var vi fast. Framför oss vecklade fem decennier ut sig, med personer som tydligen bott i lägenheten tidigare. Det äldsta vi hittade var från en möhippa 1959.

Och här är en bunt brev som skickats till lägenhetens ägare från hennes man i Amerika 1970. Papperet är tunt, tunt, tunt… Flygpost, liksom.

Tydligen hade de gift sig 1963. Hur gör man för att tappa bort sina bröllopsfoton bakom en köksbänk?

Följande tidningsurklipp är från 1966, året innan Sverige bytte till högertrafik. Tydligen införde man nya trafikregler för att göra “Dagen H” smidigare.

Eller vad sägs om det här?! Instruktioner för hur man använder en “telefonapparat”! Avancerade grejer…

Sen hittade vi ännu mer spännande grejer. Skötselråd för skjutvapen, lotter från tyska lotterier, 250 tidningsurklipp med gamla visor och örhängen, recept (bl.a. på macaronipizza!) och mängder med annat skumt.

Till exempel visade det sig att ett äldre par (föräldrarna till lägenhetens ägare?) hade dött med bara ett par dagars mellanrum. Kvinnan hade blivit påkörd och avlidit bara ett par dagar efter att hennes make dött. Isn’t it ironic, som Alanis skulle ha sagt.

Men det mest fantastiska var att vi efter lite detektivarbete lyckades spåra upp dem som bott i lägenheten större delen av tiden, de som synts på bröllopsfotona. Och det visade sig att de fortfarande levde! Och inte nog med det, de bodde 50 meter bort på samma gata! Så i morse tog vi med oss brev, tidningsurklipp och fotografier i en tygpåse och gick dit och knackade på. En dam i 75-årsåldern öppnade, och jag gissar att hon blev ganska chockad när vi kom och lämnade över hennes förflutna i en påse…

En spännande helg, som sagt. Och nu kanske någon undrar vad jag egentligen har för mig i Kortedala, och vilka de här “vi” egentligen är. Och ja, det kan ni ju undra över!