Det blev en helsida!

I förra numret av Speltidningen Fenix blev jag intervjuad om Nagriljärerna och dess kopplingar till rollspel. Jag hade väl räknat med nån liten spalt sådär, så jag satte nästan i halsen när jag öppnade tidningen och intervjun täckte ett helt uppslag.

Speltidningen Fenix, liggande på soffa. Intervju med Emanuel på uppslaget.

Nu när nästa nummer kommit ut har jag fått tillåtelse att publicera intervjun här, i sin helhet. För den som inte vill zooma in och läsa pyttebokstäver i bilden kommer den här i text:

Intervju med Emanuel Blume om Nagriljärerna

Frågeställare: David Jenssen Bergkvist
Svarande: Emanuel Blume

Hej Emanuel Blume, författare till den kommande boken Nagriljärerna, som ges ut på Daniel Lehto förlag! Du är tidigare känd som författare till den kritikerrosade SF-romanen Nomadplaneten, men nu ger du dig på en ny genre! Vill du börja med att prata lite om det? Känner du dig klar med science fiction?

Känd är nog att ta i, möjligen i en liten krets. Och jag är absolut inte färdig med science fiction! Men jag har alltid tyckt om fantastik som helhet, både att läsa och skriva, allt från hård SF till zombieskräck och urban fantasy. Möjligen att jag är lite mätt på klassisk fantasy, som jag förläste mig på i tonåren. Men hård SF kommer jag definitivt återvända till, jag har faktiskt ett manusidé som ligger och gror i bakhuvudet.

Men nu är det magisk realism som gäller! Vill du berätta lite om Nagriljärerna? Dess tematik, stil, miljöer, karaktärer?

Nagriljärerna är mer av en ungdomsbok än Nomadplaneten. Åtminstone är huvudpersonen yngre och mycket av handlingen utspelar sig i ungdomskretsar – i skolan, på konserter och så vidare. Sen är det nog en bok  som vuxna gärna läser också. Åtminstone gillar jag den typen av berättelser, som t. ex. Sara Bergmark Elfgrens böcker. I Nagriljärerna har jag tre huvudteman: Rollspel, rädsla och skör vänskap. Det handlar om Gabriel, som precis börjat gymnasiet och blir indragen i en rollspelsgrupp av klasskamraten och punkaren Lo. Båda två är ganska udda, men på helt olika sätt. I rollspelet upplever Gabriel nåt han aldrig upplevt förut, en värld som är totala motsatsen mot hans egen värld där epatraktorer, extrajobb och hockey är det han förväntas hålla på med. Men ju mer han dras in i äventyret, desto svårare får han att skilja på spelet och verkligheten. Sista delen av boken utspelar sig åtta år senare, när han är tjugofyra.

Det låter lite som en mardrömsvision formulerad av Didi Örnstedt? Är det tänkt att vara en förmaning mot verklighetsflykt?

Jag har dålig koll på Didi Örnstedt men jag känner till boken ”De övergivnas armé” och vad den handlar om. Rollspelandet sågs ju som ganska kontroversiellt av vissa under 80- och 90-talen. Det fanns konspirationsteorier om alla möjliga saker, som att spelen skulle göra barn till satanister eller skjutgalna mördare. Och den fördomen finns med i Nagriljärerna, bland de som inte vet vad rollspel handlar om. Att gå mer in på kopplingen mellan rollspel och verklighet än så är nog att gå lite väl långt in på spoilerterritorium.

Är det för mycket av en spoiler att förklara vad en ”nagriljär” är?

Njaä, en väldigt liten spoiler i så fall. Själva nagriljärerna är ett slags varelser, eller demoner, som förekommer i spelet. De är obeskrivliga tingestar med förvridna lemmar, långa kloliknande naglar och en mun som går vertikalt genom ansiktet istället för horisontellt. Det är när Gabriel börjar ana dem även utanför spelet allt ställs på ända.

Vad har du själv för relation till spelkultur, såsom rollspel eller lajv?

Jag blev introducerad till bordsrollspel i slutet av högstadiet, av några äldre kompisar. Vi spelade ett par år, främst Drakar och Demoner men också spel som Vampire, Viking och Svenil, och jag älskade det. När de försvann ut i världen för att plugga drog jag ihop några yngre vänner och fortsatte spela med dem. Då insåg jag att jag tyckte minst lika mycket om att spelleda som att spela. Spelledandet ligger väldigt nära berättandet och romanskrivandet, så i mångt och mycket har jag rollspelandet att tacka för att jag började skriva själv. Lajvat har jag gjort några enstaka gånger och brädspel spelar jag så ofta jag får möjlighet. Men datorspelandet är nog den spelhobby jag ägnar mest tid åt. Jag är väldigt svag för berättande spel med få eller inga våldsinslag, som point-and-click- och FMV-genrerna. Båda har fått en renässans i och med indiespelvågen de senaste tio åren.

Vill du rekommendera några särskilt intressanta titlar bland sådana berättelsedrivna indiespel som du har hittat?

Oj, ja, gärna! Två av mina favoriter från de senaste åren är Fran Bow och Kathy Rain, som båda är svenskutvecklade. Det förstnämnda är psykologisk skräck med fantastisk handmålad grafik, om en flicka på ett mentalsjukhus, hennes flykt därifrån och hennes kamp mot det som jagar henne. Kathy Rain är mer av en lätt övernaturlig detektivhistoria med klassisk pixel art. Ett annat svenskutvecklat spel som kombinerar SF och skräck är SOMA, som vred om hjärnan på mig flera varv för ett par år sen. Går man längre tillbaka är Myst och dess uppföljare nog de spel som inspirerat och påverkat mig allra mest, både som person och som berättare. Och Monkey Island, inte att förglömma. Kan knappt bärga mig att få spela det nya som kommer nu i höst, över 30 år efter det första! Amanita Design är en tjeckisk spelstudio som gör fantastiska, absurda äventyrsspel utan dialog. Både jag och mina barn tycker väldigt mycket om dem. Och Gabriel Knight får man inte glömma såklart. Åtminstone inte de två första. Fantastiska, välskrivna och mycket mer vuxna än spel generellt var på den tiden de gjordes. Gabriel i Nagriljärerna fick låna sitt namn därifrån. Och en sista: Minimalistiska Darkside Detective. Twin Peaks-inspirerade detektivhistorier med övernaturliga inslag, mycket humor och korta ”fall” som man lätt kan lösa på en kväll.

Spelar/spelleder du fortfarande rollspel också?

Just nu är jag ganska upptagen med att vara pappa, så det kommer nog dröja några år innan jag kan ta upp rollspelandet igen. Men fyraåringen älskar både brädspel och datorspel så det bådar gott!

Nomadplaneten innehöll, precis som brukar vara fallet med bra SF, ett ganska starkt samhällskritiskt tema, där fokuserat på den uppseglande klimatkrisen som ju tyvärr bara blir mer och mer aktuell. Finns det något motsvarande budskap eller tema i Nagriljärerna?

Jag skulle inte säga att Nomadplaneten är samhällskritisk, min tanke med den var inte att kritisera hur vi tänker eller vilka beslut som tas i nutid, utan bara skildra en framtid där utvecklingen har fortsatt som idag. Och hur människan hanterar insikten att det som varit gått förlorat för alltid. Men det kanske är samma sak. Jaja.

Om Nomadplaneten hade en handling i stor (bokstavligen astronomisk) skala så är Nagriljärernas handling mer småskalig. Den har större fokus på relationerna mellan karaktärerna och de vidunder som lurar i vår egen källare snarare än på främmande planeter. Budskap och tema finns, men det brukar ge mer för läsaren att läsa in det själv än att jag ska stå och berätta vad berättelsen handlar om. Om sorgen var central i Nomadplaneten är rädslan central i Nagriljärerna.

Du sa att Nagriljärerna är mer av en ungdomsbok, men vem tänker du dig är den mest centrala målgruppen? Vem har mest ut av att läsa denna bok, och varför? Vem vill du allra helst nå?

Det är så knöligt det här med målgrupper. Författare hatar det och läsare struntar i det men förlag och bokhandlare kräver det. Jag tänker mig två grupper som de jag framför allt skriver för: De som är unga idag och de som var unga på 90- och 00-talet då boken utspelar sig.

Vill du nämna några viktiga inspirationskällor till boken?

Sara Bergmark Elfgren är en av mina favoritförfattare, så mitt sätt att skriva har definitivt färgats en del av hennes. Sen är det svårt att bortse från Stephen King som jag läst ohälsosamt mycket av sen högstadiet. Silent Hill-spelen har varit en stor inspiration både för den här boken och Nomadplaneten. Och så får vi inte glömma Cirkus Miramar, som både inspirerat boken och är med i den. En av bokens nyckelscener utspelas på en Cirkus Miramar-konsert och jag har lyssnat på dem mycket, mycket. Den sista, och kanske mest problematiska, inspirationen är min egen erfarenhet av panikångest och vad det gör med en.

Urban fantasy med skräckinslag som utspelas i det sena 1900-talets Sverige får mig att associera lite till John Ajvide Lindqvists ”Låt den rätte komma in” också?

Det har du säkert rätt i. Pinsamt nog har jag inte läst den, men jag har läst och gillat mycket annat av Ajvide Lindqvist och de elementen finns ju onekligen där också.

Hur har du jobbat med världsbygge i samband med skrivandet av Nagriljärerna? Du nämnde att ditt författarskap är inspirerat av spelledande, har det påverkat processen?

Världsbygget har inte varit en jättestor del av arbetet med Nagriljärerna, eftersom den utspelar sig i en tid jag själv levde och i den stad där jag bor numera. Tanken är att världen ska ligga så nära verkligheten som möjligt, så att den som var med där och då känner igen sig, gärna in till minsta detalj. Det jag gjort är att jag kontaktat folk som vet mycket om t. ex. platser där berättelsen utspelar sig, punkscenen i Vänersborg, veganaktivism och hur det var att komma till Sverige som bosnisk flykting på 90-talet.

Spelledandet har påverkat processen så tillvida att jag ser läsarens resa genom boken som att hen ”spelar” den, på så sätt att det finns genomarbetade lager under ytan för den läsare som får för sig att gräva. Om det makar sense.

Om Nagriljärerna var ett rollspelsscenario, vilket spel skulle det passa bäst i?

Jag vet faktiskt inte. När jag spelleder slutar det nästan alltid med att jag glider över i nån slags friform, och det är nog vad Lo som spelleder i boken också gör. De spelar Drakar och Demoner i Ereb Altor-världen, så åtminstone rollspelsdelarna skulle jag absolut spela på det sättet.

När kommer boken ut, och var köper man den?

Vi släpper den i samband med bokmässan nu i september. Det är också ett bra ställe att köpa den, annars kommer den till SF-bokhandeln och förhoppningsvis en hel del andra bokställen, plus att man kan få tag på den via förlaget (lehtospelochmedia.se) eller min hemsida (emanuelblume.se).

Daniel Lehto förlag ger ju ut rollspel, specifikt kopplade till böcker. Har du funderat på att ge ut något spelmaterial baserat på dina böcker?

Nej, den tanken har inte slagit mig. Ett rollspel baserat på ett bok om ett rollspel? Blir lite som Street Fighter: The Movie: The Game. Men det kanske kan funka? Det hade varit kul att skriva ett spelbart DoD-scenario med den handling som förekommer i boken. Det ska man ju nästan föreslå för Fria Ligan…

Meta är inne. Har du någon hälsning du vill leverera till Fenix läsare?

Kanske att om folk läser boken och den påminner om minnen av sitt eget rollspelande, den tiden, eller om man vill ropa att ”Neeeej, så var det inte alls!” får man gärna höra av sig!

Då säger jag tack för denna gång, med både antagandet och förhoppningen att det inte är sista gången vi hör talas om dig i Fenix! Jag ser även fram emot att få läsa Nagriljärerna.

*

Det blev inte nån kort artikel direkt! Fast det borde jag väl förstås ha kunnat räkna ut när intervjun tog en och en halv timme…

Nagriljärerna är förresten nedsatt i pris nu inför jul, köp den här!

Emanuel plirar bakom en tidning med intervju om Nagriljärerna

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *