Med risk för att trampa nån på tårna vill jag med eftertryck hävda att det finns betydligt kreativare, roligare och mer samhällsnyttiga yrken än telefonförsäljare.
Dock kan det bli ganska lustigt ibland. Som när det ringde en kille hem till mig och presenterade sig som Jonas från Tele2. Jag försöker här nedan återge samtalet så naturtroget som möjligt:
* Det ringer, jag lyfter luren *
Jag: Hej, det är Emanuel!
Försäljaren: Hej, jag heter Jonas och ringer från Tele2. Jag skulle vilja prata med Emanuel.
Jag: Det är jag, det.
Försäljaren: Är det du som är Emanuel?
Jag: Japp.
Försäljaren: Jag ser att du är kund hos Tele2, stämmer det?
Jag: Öh, nej.
Försäljaren: Då ber jag att få återkomma!
Jag: Återkomma?
Försäljaren: Då ber jag att få återkomma!
Jag: Öh, jaha, okej då…?
Försäljaren: Ha en bra dag!
…
* Försäljaren lägger på luren. *
Han återkom dock inte. Vilket gjorde mig ganska lättad. Jag hade nämligen redan tidigare ådragit mig en tämligen traumatisk erfarenhet knuten till telefonförsäljare. Den gången gällde det kalsonger av märket Front. När jag väl tackat ja visade det sig vara helt omöjligt att säga upp avtalet, och nya svindyra kalsonger (som inte ens var speciellt snygga) droppade ner i brevlådan varje månad.
Hur jag tog mig ur det? Watch this!