Oroa er inte! Jag lever! Jag har bara åkt till en afrikansk by där internet är väldigt svårt att komma åt. Nu lyckades jag dock koppla samman en laptop (som vi egentligen ska skänka till ett internetkafé i närheten, men som vi inte har gjort än) med Karolinas hypermoderna mobiltelefon vi köpte i Nairobi.
Hur som helst, nu är vi som sagt i Ugunja. Ett samhälle centrerad kring en kaotisk marknad i korsningen mellan två vägar, en asfaltsväg och en grusväg. Ugunja ligger preciiis norr om ekvatorn, några timmar norr om Kisumu. Det vi gjort här hittills är att ge oss ut på diverse studieturer, och försökt jaga rätt på diverse nyckelpersoner. Ungefär som i Nairobi.
Igår tog vi matatu (tillsammans med Isack, en trädgårdsmästare här i Ugunja som är lite insyltad i projektet) till ett ställe som heter Maseno (på andra sidan ekvatorn) och därifrån åkte vi boda-boda, som är ett slags cykeltaxi med mjuka pakethållare, längs en lång, mycket dammig väg, till en liten by. Därifrån väntade en lång vandring.
Målet var en kille som heter Tobias Odiambo, som bygger biogasanläggningar. Vägen dit kantades av oräkneliga möten med människor som skulle hälsas på och presenteras för, och som skulle besökas för tedrickande, böner och peppande samtal. Till slut kom vi i alla fall fram och kunde studera hans aktiva anl’äggning, som var en väldigt söt liten minibiogasreaktor byggd av en tjugoliters plastdunk med diverse modifieringar.
Vägen, både dit och tillbaka, var otroligt vacker. Och oerhört het. Hade vatten med mig, som tur var. Och alla mötena var förstås intressanta och givande, även om de gjorde något som skulle tagit någon timme till ett heldagsföretag.Idag ska vi försöka leta reda på någon som kan svetsa samman plasttunnor, vilket vi behöver för att bygga vår anläggning. VI hoppas kunna påbörja byggandet nom en veka. Vi har diskuterat designen fram och tillbaka, delvis utifrån de annläggningar vi studerat på plats, och börjar nu får klart för oss ungefär hur den ska konstrueras.
Usch, det är kackerlackor i mitt rum. Geckoödlorna och myrorna är okej, men kackerlackorna klarar jag mig utan. Fladdermössen är också okej så länge de håller sig utanför. Dom har rabies, dom rackarna.
Allting går väldigt långsamt här, vilket kan vara ganska frustrerande eftersom vi har vårt uppsatta schema att följa. Möten man bokat in med folk blir i regel timmar, ofta dagar, försenade, och löften man fått (om t.ex. sängar, internet, pengar, osv) går ofta upp i rök.
Men å andra sidan är folk väldigt ostressade här. Och uppriktigt glada! Barnen blir helt tokiga när man går förbi, och man kan höra skriken (mzongo! mzongo! hawajo! hawajo!, vilket betyder vit människa! how are you??) från långt håll vart man än går. Trevligt i början, men nu börjar man kunna det utantill…
Det var allt för den här gången! Återkommer så fort jag kan!
Och ta vara på Sverige tills jag kommer hem igen!