Sofia och jag var ute på Tjörn i helgen för att hjälpa till med mina föräldrars hus och göra lite småfix här och där. En av grejerna vi gjorde var att röja undan gamla sladdar som inte används men som fortfarande är dragna kors och tvärs längs väggarna. Ethernetkabel, gammal modemsladd, och… en sladd som vi först inte kunde identifiera men som gick till en gammal dosa gömd bakom en bokhylla i min mammas arbetsrum.
Dosan visade sig vara en interntelefon. Jag hade ett svagt minne av att pappa installerade ett intercom-system i huset när jag var åtta-nio år ungefär. Om det funkade som det skulle minns jag inte, men jag tror att det ganska snabbt föll i glömska. En enhet hade suttit i pappas arbetsrum, en i mammas, en i tvättstugan, en i snickarboden och en i garaget. När vi testade knapparna på den vi hittat började den spraka och lysa.
Jag sprang ut i tvättstugan för att se om enheten satt kvar där också. Kunde inte minnas att jag sett den sedan jag var liten och hittade först ingenting, men plötsligt insåg jag att den satt mitt framför näsan på mig, tydligt upphängd på väggen. Hade den suttit där hela tiden? I över tjugo år? Nog för att man blir blind på ställen man ofta befinner sig på, men hade någon frågat mig hade jag kunnat svära på att den varit bortplockad sedan nittiotalet. Jag fipplade lite med knapparna och plötsligt sprakade det till. Vi hade kontakt!
Det brusade och knastrade, men vi hörde varandra! Systemet var alltså intakt efter alla dessa år! Ljudkvaliteten också, förmodligen, vilket kan förklara varför vi slutade prata i det för tjugo år sen.
Även i snickarboden och garaget fanns enheterna kvar, och fungerade. Det slog mig hur många ”futuristiska” saker vi skaffar oss och lägger ner en massa jobb på att installera, bara för att sedan sluta använda och glömma bort. Jag minns hur jag tyckte det här intercom-systemet (jag tror det kallas så, man kan bara prata åt ett håll i taget. Man håller ner en knapp när man ska prata, och då tystnar allt annat, ungefär som när båtar har radiokontakt på film) var världens fräckaste grej när vi installerade det, sedan bara försvann det ut mitt och mina föräldrars medvetande.
Men inte ur verkligheten. Alla sladdar fanns kvar, fortfarande i kontakt med varandra. Hela systemet har tålmodigt väntat i över två decennier på att någon ska trycka ner den där knappen. Och det svek inte när vi väl gjorde det.
Tänk på allt annat som vi trodde skulle vara framtiden, men som ingen kommer ihåg idag.
Cash-kort…
DAB-radio…
Minidisc…
Blast processing…
Telefonsvarare på kasettband…